I en artikel i Dagens industri (22/1) visar professor John Hassler, tidigare ordförande i Finanspolitiska rådet, tillväxtnivåerna under efterkrigstiden.
Under 1900-talet gick Sverige från att vara ett fattigt land till att bli ett av världens rikaste. Sverige hade under en lång period en tillväxt av BNP per capita på tre procent per år. Tre procent per år innebär att inkomsterna åttafaldigas över en livscykel.
Det har inneburit en enorm utveckling och förändring av levnadsförhållandena för varje svensk.
Hassler delar in tillväxten i fyra tidsepoker.
Mellan 1951 och 1972, under de så kallade rekordåren, ökade real BNP per capita i snitt 3,1 procent årligen.
Mellan 1973 och 1993, den svenska ekonomins mest socialistiska period, föll den till 1,4 procent per år.
Förändringarna av de ekonomiska spelreglerna efter 1990-talskrisen ökade tillväxten. Mellan 1994 och 2006 växte inkomsterna per person återigen med 3,1 procent om året.
Men från 2007 och fram till 2021, enligt statliga Konjunkturinstitutets prognos, är den årliga tillväxten i real BNP per capita futtiga 0,9 procent. Det är alltså lägre än under det stagnerade 1970-talet.
Det är tillväxten per person som är avgörande för välståndsutveckling och vilka åtaganden Sverige som nation har råd med! Skatteintäkterna till det offentliga påverkas av utvecklingen av BNP per capita eftersom lönerna är beroende av tillväxtnivåerna.
I bakgrunden till den lägre tillväxten under den senare perioden finns förstås den kraftiga befolkningsökningen i form av en muslimsk massmigration av lågkompetenta personer. Denna grupp har en mycket låg sysselsättningsnivå – under 5 procent för de som kom de två senaste åren – som självfallet späder ut siffrorna för BNP per capita.
Tillväxten har således inte bara sjunkit, de offentliga finanserna har samtidigt kommit att ansträngas till det yttersta via nya utgiftsposter över de offentliga budgetarna som en direkt konsekvens av massmigrationen!
lennart waaras blogg 
Kommentera