lennart waaras blogg

Under våra historiska exkursioner har Gustaf och jag ofta kört förbi Yttergrans medeltidskyrka i Uppland. Den har alltid varit stängd i likhet med de flesta svenska kyrkor. Anledningen är naturligtvis att ett visst klientel stjäl kyrksilver och andra historiskt värdefulla artefakter ur kyrkan. Bara om det finns någon i kyrkan som vaktar kan den hållas öppen.

Kyrkan har lockat oss med sin litenhet och tidig medeltida arkitektur. Denna dag stod kyrkan öppen och vi kunde granska den exteriört och interiört med de vackra Albertus Pictor målningarna. Vi fick också tillfälle att klättra upp i kyrktornet som varit försvarsanläggning.

Kyrkans historia

Under slutet av 1100-talet eller cirka år 1200 uppfördes den lilla romanska kyrkan med ett smalt kor och absid. Den har sannolikt från början fungerat som gårdskyrka vilket förklarar litenheten. Ännu i dag efter tillbyggnader rymmer kyrkan inte flera än 70 besökare. Det som idag kan beses och som finns kvar av den ursprungliga kyrkan är långhus och kor. När kyrkan byggdes hade kyrkorummet ett platt trätak eller kanske öppna takstolar. 

Från början fanns en rundbågig ingång på södra sidan som senare vidgades och blev nuvarande portal mellan vapenhus och långhus. Kyrktornet i väster byggdes sannolikt under början av 1200-talet. Tornet var då isolerat från övriga kyrkobyggnaden.

Under orostider var kyrkan tillflyktsplats och tornet användes då till försvar. Det var därför ett lite spännande äventyr när vi klättrade upp i kyrktornet och kunde öppna luckorna i tornet och se ut över omgivningarna.

Bilden visar utsikten söderut från en av försvarsöppningarna. Det är varje gång en upplevelse att klättra runt de grova senvuxna furubjälkar som bär upp tornet och som är huggna och handbilade för nästan 850 år sedan. Det är närmast andäktigt att ta på dem. En intressant diskussion är hur man hantverksmässigt bar sig åt för att med handkraft få upp de tunga bronsklockorna i tornet. Gustaf kunde också berätta hur de i äldre lagstiftning finns lagtexter som reglerar ansvaret om en kyrkklocka faller ner och dödar/skadar kyrkobesökare eller andra. Att frågan föranlett formell lagstiftning är en tydlig indikation på att det faktiskt hänt att kyrkklockor fallit ner och skadat människor.

Vi har vid alla våra uppländska kyrkobesök upptäckt att tornet och/eller tornkammaren ofta är upplag för utrangerade föremål, äldre artefakter från kyrkans interiöra utsmyckning, som plockats ner. Vi har hittat tavlor, bilder, förgyllda skulpturer, svärd m.m.

Tornkammaren hade från början ett massivt tunnvalv av gråsten. Omkring år 1300 kan kyrkorummet ha uppfattats som för litet. Mellan långhuset och tornkammaren byggde man då en arkadbåge av tegel som dekorerades med kvadermålningar. Triumfbågen mellan långhus och kor vidgades. På triumfbågens västra sida finns en delvis bevarad målning i sicksackmönster som visar storleken på den vidgade triumfbågen. 

På 1480-talet ersattes tidigare trätak med nuvarande tegelvalv i kor och långhus. Kyrkorummets valv och väggar målades med kalkmålningar med bibliska motiv av Albertus Pictor (Albrekt målare).

Vapenhuset i söder uppfördes och i öster avskildes absiden från koret för att nyttjas som sakristia. Tornet höjdes och försågs med en gotisk spira.

Kyrkans äldsta inventarium är nederdelen av dopfunten från 1200-talet. Den är huggen i gotländsk kalksten. 

Kuriosa: Lasse-Maja gjorde här en av sina kupper och stal kyrksilvret. Kyrkporten med det upptagna hålet är bevarad och står uppställd vid klockstapeln.

Text och bild:

Haga medeltidskyrka med en gammal ask i förgrunden. Kyrkan och kyrkogården omgiven att stort antal gamla askar. Haga kyrka är belägen i en magnifik omgivning, högre belägen än det omgivande jordbrukslandskapet.

Haga kyrka tillhör den talrika gruppen små medeltidskyrkor i Uppland av vilka vi har besökt ett stort antal under de senaste två åren. 
Dagens kyrka har ett enskeppigt plan bestående av ett rektangulärt långhus, ett smalare kor med rak avslutning och mot norr en sakristia. Kyrkan är uppförd av gråsten i form av utvald marksten. Västfasadens gavelröste är murad i tegel med blinderingar. Delvis skymda på bilden av askens grenverk.

Vid undersökningar 1974 har konstaterats att den tunnvälvda sakristian är den äldsta delen av kyrkan. Den var sannolikt i sitt första skede fogad till en träkyrka. Anledningen till att man på medeltiden byggde sakristian i sten i anslutning till en träkyrka var att man ville skapa maximalt skydd för värdefulla kyrkoföremål i bl. a silver som förvarades i sakristian. 

Sakristian och koret är äldre än kyrkan i övrigt vilket visar att stenkyrkan tillkommit i etapper under en utdragen byggnadstid. Sannolikt är att den byggts ett stycke in på 1300-talet. Sakristian och koret kan dateras till tiden före 1300-talets mitt, sakristian tidigast till 1200-talets slut, medan långhuset har tillfogats under 1300-talets senare del. Kyrkan har medeltida takstolar som i långhuset är bevarade i ursprungligt skick.

Huvud från medeltida skulptur inmurad på utsidan ovan kyrkans portal. Skulpturen syns också på bilden av kyrkobyggnaden ovan. Gustaf och jag diskuterade vem huvudet skulle kunna förställa. Sonen menade att huvudet liknade skulpturen av Erik den Helige i Gamla Uppsala domkyrka varför det sannolikt är Sankt Erik som huvudet föreställer. Efter mycket sökande i litteraturen hittade jag på RAÄ uppgifter om skulpturen. Där anges att det är Sankt Erik alternativt Sankt Olof. De är enligt RAÄ sannolikt sedan gammalt kyrkans speciella skyddshelgon. Vi stannar med angiven bakgrund för uppfattningen att detta kan vara ett huvud (del av medeltida skulptur) av Erik den Helige. Den har inmurats som exteriör utsmyckning någon gång under åren 1470–1499.

Källa: Riksantikvarieämbetet (RAÄ)

Text o foto. Gustaf o Lennart Waara

En redovisning av sonen Gustafs och min historiska exkursion till Västerås med fokus på Anundshögen och Badelunda kyrka.

Anundshögen sedd från den gamla Eriksgatan.

Anundshög är namnet på en stor gravhög i utkanten av Västerås. Högen är Sveriges största gravhög. En härd under högen i boplatslagret har med C-14 metoden daterats till 210-540 e.Kr vilket enligt Riksantikvarieämbetet innebär att högen troligen kan dateras till folkvandringstid-vikingatid. Högen har ett avplanat krön som skadats av rovgrävning.

Namnet är belagt från medeltiden då högen användes som tingsplats (”Anunda Högh”). Pastor Jonas Holstenius omtalar på 1600-talet att ”Wid thenna högh hafwer fordom tidh warit Tingsplats” vilket framgick av sex bevarade brev hos Bengt Person i Tible från 1355, 1355, 1358, 1391, 1393 och 1437. Johan Peringskjöld utpekade högen som Bröt Anunds grav. Namnet förekommer även förekommer på en runsten på platsen.

Framför storhögen har en pampig och märklig runsten rests till minne av ”Heden, Anunds broder”, och det omnämns också att den som gjorde detta också har rest alla andra stenar på platsen. En lång rad stenar resta längs med vägen markerar nämligen Eriksgatan som passerar strax söder om Anundshögen.

Ornamentiken är av märklig och liknar ett antal personer stående på varandra i en romersk port. Det finns inget kors inhugget i runstenen varför vi utgår ifrån att den är hednisk. Både hedniska och kristna runstenar förekommer under 1000-talet. De kristna överväger i antal i Uppland. Den konstnärligt utförda ristningen är signerad av runmästaren Vred. Den historiska informationen om hur delar av Anundshögs området skapats är vidare ovanlig och innehåller mycken information. dessutom var uppenbarligen Folkvid Anunds fader. Frågan är varför det är viktigt att omnämna att Heden för vilken stenen är rest också var broder med Anund. Svaret kan vara att Anund var så känd och mäktig att informationen blir intressant. Anund är kanske liktydig med kungen Bröt-Anund? Är det vad som meddelas på stenen? Dock, måste runstenens Anund vara en annan Anund än Bröt-Anund. Enligt Snorre Sturlasson och Ynglingasagan var Bröt-Anund son till Yngvar som stupade i strid med esterna. Den graven kan vara funnen vid utgrävning i Estland. Se min artikel om detta.

Translittereringnav runraden:

× fulkuiþr × raisti × staina × þasi × ala × at × sun ×× sin × hiþin × bruþur × anutaʀ × uraiþr hik × runaʀ

Normalisering till runsvenska:

Folkviðr ræisti stæina þasi alla at sun sinn Heðin, broður Anundaʀ. Vræiðr hiogg runaʀ.

Översättning till nusvenska:

Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna.

Hela fornminnesområdet där Anundshög ingår i består av tolv gravhögar, tio runda stensättnigar, fem skeppsättningar, 14 resta stenar och en runsten. Enligt vissa teorier har det vid Badelunda funnits ett sekundärt maktcentrum som stått i konflikt med – och slutligen, runt tidpunkten för regionens kristnande, besegrats av – någon starkare maktpol. Kanske kan den maktpolen ha varit Uppsala.

Området kring högen undersöktes 2008 med georadar. Undersökningen var inriktad på områdets status som tingsplats. Man fann en 200 m lång rad med igenfyllda hål, två meter djupa och två meter breda. Forskarna tror att det i hålen stått ett 30-tal stora stenar eller stolpar. Raden löper från ett gammalt vadställe snett in mot högen. Än idag kam man se en snörrät rad av stenar som markerar Eriksgatan från vadstället och västerut. Här kom de nyvalde kungen ridande med sitt följe, kungavalet bekräftades på platsen för Västmännens del sannolikt mitt i den stora skeppsättningen.

Klicka på respektive bild så visas den i större och bättre upplösning. Bildarna visar den gamla Eriksgatan med vadstället som på den tiden var en seglingsbar vattenled från Mälaren norrut och en stenrad som visar den gamla Eriksgatan som gick förbi här.

Den kung som ligger i den stora högen Anundshögen är sannolikt Bröt Anund.

Bröt-Anund tillhörde Ynglingaätten vars status som historisk person är omtvistad. Om han har existerat bör han ha verkat under första hälften av 600-talet. Enligt Snorre Sturlason skall han ha härskat i Tiundaland.

Den främsta källan rörande Bröt-Anund (eller ”Bryt-Önund” som han benämns häri) är Snorres ”Ynglingasagan”. Snorre berättar där att Anund var son till kung Yngvar av Ynglingaätten som stupade i kamp med esterna. Efter honom blev Anund kung i Svitjod. Han skall ha hållit fred i Svitjod och blivit mycket rik. Han hämnades sin far i Estland och byggde sedan vidare i Svitjod. Han röjde land och byggde vägar och kallas därför Bröt-Anund (”väg-Anund”). Han hade en kungsgård i varje storbygd (”husby”), men hans eget land var det uppsvenska Tiundaland. Enligt Snorre var Anund en omtyckt kung och det skall ha varit ”god årsväxt” i landet under hans styre.  Han efterträddes av sin son Ingjald Illråde, som blev den siste kungen av ätten. En möjlig historisksanning är att den väldiga Anundshögen är kung Anunds grav.

Badelunda kyrka ligger i Badelunda socken utanför Västerås.

De östra delarna av kyrkan är de äldsta, från 1200-talet. Även om koret senare är ombyggt har kyrkan som en av få i Svealandden under tidig medeltid dominerande romanska formen med ett smalare och lägre kor bevarat. Sakristian och vapenhus är också medeltida. Det finns bevarade medeltida takstolar i långhuset, södra vapenhuset och i sakristian. Träslagen är gran och ek. En äldre och ursprunglig takkonstruktion med bindbjälkar och korsande stödben har funnits i långhus och sakristia.

I klockstapeln finns återanvända medeltida brädor och golvplank med den medeltida tekniken sprättäljning. I grunden påminner konstruktionen om en medeltida tornstapel.

Den nuvarande kyrkan uppfördes troligtvis under andra halvan av 1200-talet och var då betydligt mindre än den nuvarande. Dendrodatering av virkesdelar i långhuset och korets taklag visar att det restes mellan 1228-1242.

Till kyrkans äldsta delar hör den östra halvan av långhuset samt delar av koret, som från början var smalare och lägre. På 1300-talet byggdes sakristian, och vapenhuset under första delen av 1400-talet. Innertakets tegelvalv tillkom senare under samma århundrade.

Anundshög hade en betydande roll som tingsplats fram till 1450-talet, då denna flyttades till Badelunda kyrka.

År 1912 hittade man spår efter kalkmålningar i vapenhuset, men de togs fram och konserverades först 1959-1960, av Nils Källe. En del av målningarna är daterade till 1540-talet och är tillskrivna Urian Olofssonmedan andra har tillkommit redan på 1400-talet och föreslagits vara av Albertus Pictor Bland motiven finns änglar med Kristus pinoredskap, Guds hand i himlen med solen och månen, Kristus på korset och tre djävlar, varav en håller i ett horn och en rider på en kvinna. Om resten av kyrkan har blivit målad under medeltiden eller 1500-talet är okänt.

Äldsta föremålet är ett triumfkrucifix, tillverkat i Mälardalen på 1300-talet. 1929 sattes krucifixet upp på sin ursprungliga plats, i triumfbågen, mellan långhusetoch koret, efter att ha varit undanlagt på kyrkans vind i några decennier.

Predikstolen är byggd 1655 av Israel Snickare i Västerås. Den skänktes till kyrkan av Nicolaus Johannis Rudbeckius och har skulpturer föreställande Kristus och evangelisterna .

Dopfunten är tillverkad av täljsten och sandsten och har en åttasidig dopskål. Den skänktes till kyrkan av kyrkoherde Fredrik Arfwedsson 1892.

I gravkoret finns de flesta av kyrkans totalt 21 begravningsvapen efter bl.a. ätten Horn.

Barockskulptiurerna som står på vardera sidan om altaret föreställer Matteus och Johannes och köptes av kyrkan 1702. Tillsammans med en skulptur av Kristus med pinoredskap som i dag står i gravkoret har de tillhört en tidigare altaruppsats. Möjligen är alla tillverkade av Kaspar Schröder, men även Burchard Precht har föreslagits.

Kyrkan sedd från öst. Till vänster Horns gravkor från 1600-talet. Till höger sakristian samt den östra delen av kyrkan koret. De äldsta delarna från 1200-talet

 

 

 

Håtuna är ett bekant namn för alla som haft förmånen att läsa Historia i skolan. Det var i en annan tid, långt tillbaka. Vi som är äldre minns den, när skolan var skola, innan den blev indoktrineringsanstalt för genustänkande, feminism och mångfaldskultur för att inte nämna än värre riktningar.

Håtuna kyrka med det ovanliga begravningskoret i väster:

Stigluckan till Håtuna kyrka.

Sonen och jag besökte häromdagen, för andra gången i år, i en av våra historiska exkursioner Håtuna kyrka i Uppland. Uppland var tidigt i historien centrum för det Svea rike som skapades på 1200-talet av Jarlen Birger Magnusson och som hans söner och sonsöner fortsatte under 1300-talet.

Denna text avser att beskriva Håtuna medeltidskyrka men först en expose kring orten Håtuna och begreppet Håtunaleken.

Vad som hände finns beskrivet i Erikskrönikan, sannolikt skriven på 1320-talet, alltså tidsmässigt nära inpå de händelser som vi relaterar här.

Håtunaleken

Erikskrönikans berättar hur Håtunaleken utspelade sig. Enligt krönikan inleds händelserna den 29 september 1306, då hertig Erik och hertig Valdemar anlände från en bröllopsfest i Bjälbo (Bjälboättens/Folkungaättens maktcentrum) till kung Birger Magnusson på hans kungsgård Håtuna vid Mälaren. Kung Birger Magnusson var son till kung Magnus ladulås och sonson till den store Jarlen Birger Magnusson.

Under medeltiden hade kungsgården och Håtuna kyrka förbindelse med Mälaren då Håtunaviken sträckte sig längre upp. Idag finns inga synliga rester/runier av den medeltida kungsgården.

Kungen Birger Magnusson togs emot enligt protokollet. Hertigarna och Birgers bröder planerade dock ett försåt. I hemlighet väpnade sig nämligen hertigarnas män, och då kvällen kom tillfångatog de på hertigarnas befallning både Birger och hans drottning. Hertigarna förde först Birger till Stockholm, men släpptes där inte in av det Birger-trogna borgerskapet. Valdemar och Erik tog därför Birger till Nyköping för att där låta honom fängslas. Birger hölls fången till dess att han lovade att dela det dåvarande Sverige med Valdemar och Erik. Han släpptes fri efter att han förlorat två tredjedelar av riket till sina bröder. Det är dessa händelser som är kända i historien som Håtunaleken.

Nyköpings gästabud

Hertig Erik tog makten i Sverige. Stridigheter med Danmark och Norge tvingade dock fram att Birger släpptes ur Nyköpingshus efter två års fångenskap.

Under omkring tio år höll sedan bröderna fred med Birger. Håtunaleken fick slutligen 1317–1318 sin dramatiska upplösning vid Nyköpings gästabud.

År 1317 bjöd Birger sina bröder till gästabud vid Nyköpingshus med ymnigt med mat och vin. Bröderna Valdemar och Erik blev druckna. Med orden, ”Minnes I Håtunaleken?” stormade Birger på natten in till hertigarna och fängslade dem. Hertigarna kom aldrig därifrån med livet. Innan Birger lämnade Nyköpingshus låste han dock fängelset där hertigarna satt, och kastade enligt krönikan nyckeln i den djupa strömmen. De svalt ihjäl i fängelsehålan.

Håtuna kyrka

Kyrkan sedd från sydost.

Nuvarande kyrkobyggnad är en stor och rymlig salkyrka med murar av gråsten och tegel. Långhuset och det lika höga och breda koret har ett sadeltak.

Vapenhuset och entrén till kyrkan.

Troligen var den första kyrkan i Håtuna en träkyrka byggd runt 1100. Senare under 1100-talet byggdes en liten kyrka av av gråsten i romansk stil. Av denna kom kyrktornet och murpartier i nordvästra hörnet att ingå i nuvarande kyrkobyggnad som tillkom vid en genomgripande ombyggnad under 1300-talets början. Tornspiran blåste ner år 1700 och byggdes aldrig upp igen.

Den skadade runstenen från 1000-talet på bilden lades en gång i tiden som tröskel till kyrkan. I slutet av 1800-talet placerades den på sin nuvarande plats. Den kraftigt stympade stenen och texten lyder: ” .. ger lät göra dessa märken och Sigfus, efter …sin broder”.

Vår misstanke är att det var en hednisk sten och man vid kyrkobygget vanhedrade den gamla religionen genom att lägga runstenen som tröskelsten.

Dock, runor levde vid sidan av latinsk skrift kvar långt in i 1800-talet på samma sätt som hedniska riter och föreställningar kan spåras ända fram till det begynnande 1900-talet.

Denna runsten har en intressant historia. Runristaren är Fot och när stenen hittades under märkliga omständigheter så fanns det röd färg kvar i runorna.

Texten lyder transkriberad och översatt. ”Andvitt och Äger och Vighjälm och kale reste stenen efter Gerfast sin fader”.

Stenen låg länge – hur länge vet man inte – begravd i blålera på en bondes åker. Bonden fastnade alltid med plogen i stenen, tröttande och beslöt att spränga bort stenen. Det är trettiotal. Dagen därpå upptäcker bonden, som dessutom är kyrkvärd, att stenen på undersidan innehåller runor. Bestörtning! Så småningom, sätts bitarna ihop, runorna målas i och stenen ställs i vapenhuset eftersom den inte klarar utomhusklimat. Stenen är en kristen sten. Some story!

Vapenskölden till vänster tillhör Mörnerätten som har flera medlemmar begravda under kyrkan. Vapenskölden till höger tillhör generalmajoren i artilleriet Niclas Rappe.

Detta är en av de vackraste och mest imponerande vapensköldar jag sett och jag har sett många. Den finns i det västra gravkoret och tillhör generalmajoren i kavalleriet och Kommendören av Kungl. Svärds orden Mårten Cronstierna. Född 1682 och död 1752. Herre till Håtuna. Sannolikheten att han deltagit i krigen i Europa under karl XII är betydande. Sannolikt också framgångsrikt med tanke på Svärdsorden.

Kalkmålningarna är utförda av okänd målare tillhörig den s.k. Tierpskolan sannolikt under andra halvan av 1400-talet. Helt uppenbart inte av samma konstnärliga lödighet som Albertus Pictor.

Triumfkrucifixet är från 1300-talet och målningarna i bakgrunden är från tidig medeltid.

Dopfunten har en cuppa av rödaktig kalksten från 1200-talet.

En praktmässhake från 1600-talet.

En ståldörr in till sakristian skapades genom sammannitning av mindre plattor. Den är från 1600-talet. Tänk på alla präster som under 400 år passerat genom dörren! Svärdet i sakristian är funnen bland gravarna under kyrkan och sannolikt en Karolinervärja att döma av utseendet.