Det finns en mycket intressant dramadokumentär av Hans Villius och Olle Häger som bygger på dagböcker, protokoll och minnesanteckningar! Den heter ”Fyra dagar som skakade Sverige – Midsommarkrisen” och behandlar samlingsregeringens överväganden och beslut efter natten den 22 juni 1942 när Tyskland förklarade det stalinistiska Sovjetunionen krig.
Tyskland begärde omedelbart efter krigsutbrottet att få transportera den 163:e divisionen Engelbrektdivisionen från Norge för att bistå Finland i Fortsättningskriget mot de stalinistiska arméerna som hotade Finland.
Det militära hotet, dock ej det politiska, avvärjdes slutligen sommaren 1944 av de tappra finska soldaterna under den lysande fältmarskalken Carl Gustaf Mannerheim. ”Vi har Gud och Mannerheim, ryssarna har ingenting.” Vid sidan av Dag Hammarskjöld en av mina stora hjältar! Men det är en helt annan historia.
Dramadokumentären skildrar diskussioner och ställningstaganden i samlingsregeringen under de fyra dramatiska dagar som resulterade i att samlingsregeringen – slutligen enhälligt – beviljade Tysklands begäran att på järnväg transportera Engelbrektdivisionen från Norge till Finland genom Sverige.
Tre personer kommer ut mycket positivt ur den skildringen, den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson, den opolitiske utrikesministern Christian Gunther samt dåvarande kungen Gustaf V Adolf och bör tilläggas de borgerliga partiledarna/ministrarna. Nämnda ministrar inklusive kungen stod för linjen att bevilja Tysklands begäran. Den socialdemokratiska statsministern P A Hansson agerade mycket skickligt för att till slut få gehör för det korrekta beslutet att tillåta Tyskland att transportera Engelbrektdivisionen till Finland.
Glöm inte att detta utspelade sig bara några år efter de stalinistiska hordernas oprovocerade anfall på Finland då ”Finlands sak var vår!” En dåtida hållning som gjorde att Sverige militärt officiellt och än mer inofficiellt stöttade Finland med vapen och frivilliga.
Vänstern inom den socialdemokratiska regeringen med Ernst Wigforss, Richard Sandler och ev. också Per Edvin Sköld var emot och ville att vi – trots Finlands önskan och behov – skulle säga nej till Tysklands begäran.
Till slut segrade statsministern Per Albin Hanssons linje. De borgerliga företrädarna i samlingsregeringen var från början välvilligt inställda till att tillåta den tyska begäran om trupptransport! De socialdemokrater i samlingsregeringen som opponerade mot den linjen tvingades till slut att vika ner sig. Beslutet blev således att Tyskland tilläts och också förde över den 163:e divisionen, Division Engelbrekt, från Norge till Finland. Det tyska stödet bidrog väsentligt men var inte avgörande för att Finland lyckades stoppa Stalins arméer och behålla sin självständighet. Om Finland inte lyckats stoppa de ryska arméerna hade vi haft den stalinistiska terrorregimen vid Torne älv hotande också Sverige. En skrämmande kontrafaktisk händelseutveckling!
Finland tog hjälp av Tyskland eftersom det var den enda hjälp som stod till buds. Den champagnealkoholiserade Winston Churchill förklarade Finland krig! USA skickade via Murmanskbanan enorma mängder med krigsmateriel till Stalin som satte in dessa mot bland annat de finska tappra trupperna! Vid Tali Ihantala (Nordens största slag) och Tienhara stoppades slutligen sommaren 1944 de stalinistiska trupperna. Svenska frivilliga gjorde en storartad insats vid Jandeba för att stoppa Stalins arméer.
Priset för Finlands frihet blev dock högt i form av en mycket hård fred med landavträdelser och krigsskadestånd. All produktion fram till 1954 gick åt för att betala krigsskadeståndet (ja, så var det?) till det kommunistiska Sovjetunionen. Krigsskadeståndet var slutligen 1954 betalt till fullo med ränta för förseningar. Finland var det enda land som betalade krigsskadeståndet till sista marken!
Min poäng med denna text är dock egentligen en annan. Den bild av Sverige som eftergiven mot Tyskland kommer sannolikt från den under Midsommarkrisen förlorande sidan med den socialdemokratiska vänstern i form av Wigforss, Sandler och ev. Sköld. Man har lyckats få svenskarna att känna skuld och skam för beslutet att tillåta transiteringen av Engelbrektdivisionen. Den linjen har fortsatt under efterkrigstiden fram till idag och odlats av vänstern inom socialdemokratin i politisk enighet med kommunisterna/V.
Den svenska samlingsregeringens beslut Midsommaren 1942 var från svenska geo-politiska intressen helt korrekt och i solidaritet med och ett stöd i Finlands hårda krig med de stalinistiska arméerna!
