Sjuttiotalslåten “The Night They Drove Old Dixie Down” var en hit med Joan Baez. Idag är både låten och Joan Baez invalda i Rock´n Roll Hall of Fame.
Låten skrevs av Robbie Robertson och Levon Helm. Den framfördes först av det kanadensiska bandet The Band året 1969. Men verkligt stor framgång fick låten 1971 med bl.a. en topp 3 placering på amerikanska Billboardlistan med Joan Baez. På youtube finns fantastiska versioner inklusive lyriken.
Jag har funderat mycket över texten genom åren. Jag gillar sången och spelar den ganska ofta. Den är mycket bra, naturligt sentimental och känslosam samtidigt historiskt intressant. Bäst är den när den sjungs av Joan Baez med hennes höga, klara vackra röst. Hon är en vänsterinriktad protestsångerska. Det är det jag funderat över. Ni som lyssnat på texten förstår varför. Hur texten skall tolkas är föremålet för min diskussion.
Texten speglar och skildrar känslorna hos en besegrad manlig sydstatare inför det förlorade kriget. Sången ingår i en ideologi som går under namnet ”Lost Cause of the Confederacy.”
“The Lost Cause of the Confederacy, or simply the Lost Cause, is an American historical negationist ideology that holds that, despite losing the American Civil War, the cause of the Confederacy was a just and heroic one. The ideology endorses the supposed virtues of the antebellum South, viewing the war as a struggle primarily for the Southern way of life or ”states’ rights” in the face of overwhelming ”Northern aggression”. At the same time, the Lost Cause minimizes or denies outright the central role of slavery in the outbreak of the war.”
Det är viktigt att hålla i minnet den gamla sanningen om att det är segrarna som skriver historien och lägger tillrätta egna misstag och illdåd. Det gäller andra världskrigets segrare såväl som segrarna i det amerikanska inbördeskriget. Det finns mycket att säga på den punkten men det är inte ämnet denna gång.
Med Dixie avses i allmänhet de elva stater som i slutet av 1860 och början av 1861 lämnade Unionen och bildade ”Confederate States of America” med Richmond Virginia som huvudstad. Staterna var i den ordning de lämnade Unionen: South Carolina, Mississipi, Florida, Alabama, Georgia, Lousiana, Texas, Virginia, Arkansas, North Carolina och Tennessee.
Nu till texten och några innehållsliga och historiska kommentarer. Sången öppnar med en presentation av huvudpersonen, hans arbete och vad som hände:
“Virgil Caine is the name, and I drove on the Danville train,
Till Stoneman’s cavalry came and tore up the tracks again.”
Virgil Caine är i sångtexten den enkle mannen som symbol för den besegrade och hårt hanterade sydstataren. Stoneman är kavallerigeneralen George Stoneman i United States Union Army. En av hans uppgifter under det amerikanska inbördeskriget var att bakom Confederate Armys linjer förstöra kommunikationer och möjligheter att föra fram material och förnödenheter. Hans kavalleri rev därför upp järnvägsräls. I sången hänvisas till ett sådant historiskt tillfälle då järnvägen vid Danville förstördes.
Som en parentes kan nämnas att generalen George Stoneman under utbildning vid officersskolan West Point var rumskamrat med en av USA:s berömda generaler Stonewall Jacksson som under inbördeskriget var engagerad i Confederate Army direkt under generalen och överbefälhavaren Robert E Lee. Stonewall Jacksson stupade senare under inbördeskriget.
Sången fortsätter med att tydligt ange när under inbördeskriget vi befinner oss, hur deras situation var och det tragiska som hände:
In the winter of ’65, We were hungry, just barely alive.
By May the tenth, Richmond had fell, it’s a time I remember, oh so well.
Texten understryker och konkretiserar fattigdomen och eländet i krigets slutskede. I Richmond å andra sidan stod flera slag under kriget. När Confederate Army tvingades till reträtt senvåren 1865 brände de själva ner staden. Det är vad ”Richmond had fell” refererar till. Förlust-temat fortsätter i de följande fyra stroferna som utgör refrängen:
The Night They Drove Old Dixie Down, and all the bells were ringing,
The Night They Drove Old Dixie Down, and all the people were singin’.
………..
Ya take what ya need and ya leave the rest,
But they should never have taken the very best.
Strofen ”The Night They Drove Old Dixie Down” i refrängen kan tänkas avse det slutliga nederlaget för Confederate Army / Confederacy och/eller specifikt när den retirerande Confederate Army brände ner staden Richmond i april/maj 1865. Varför man ringde i kyrkklockor är välförståeligt. Jag är dock osäker på hur ”all the people were singin´” skall tolkas. Tröstande de sig över förlust och elände med sång? Eller vad?
Detsamma gäller nästa rad, ”Ya take what ya need and ya leave the rest”. Jag är osäker på den mer exakta tolkningen medan den följande raden” But they should never have taken the very best” sannolikt kan/skall tolkas som nederlaget för Confederacy alternativt endast Richmonds fall.
General Robert E Lee var under kriget medveten om att Confederate Army var underlägsen I antal soldater och utrustning i jämförelse med resurserna som Union Army och industristaterna i norr hade och att risken för en förlust för Confederacy var överhängande. En finkänsligt uttryckt hyllning till överbefälhavaren för Confederate Army Robert E Lee är den enkla textraden:
Back with my wife in Tennessee,
One day she said to me,
”Virgil, quick, come see,
there goes Robert E. Lee!”
Efter kriget fråntogs generalen Robert E Lee medborgaskap och all egendom. Arlingtonkyrkogården är byggd på hans egendom. Först med presidenten Gerald Ford fick generalen Robert E Lee 1975 postumt tillbaka sitt medborgarskap. En liten parentes; Robert E Lee erbjöds först att bli överbefälhavare för Union Army med tackade nej och blev istället överbefälhavare för Confederate Army. Han var född i Virginia och kunde inte överge fränder, släkt och vänner där. Han kunde inte göra på något annat sätt. Efter kriget skrev han att han skulle komma till samma beslut om han stod inför samma situation igen.
Sångens avslutande lyrikrader betonar att huvudpersonen är en man av det arbetande folket som bara vill fortsätta med sitt liv:
Now I don’t mind’em choppin’ wood, and I don’t care if the money’s no good.
Like my father before me, I’m a workin’ man,
Sedan kommer avslutningen som är ideologiskt tydlig och viktig och visar huvudpersonens medvetna ställningstagandet för Confederacy i likhet med en äldre broder som mycket ung stupade för saken dödad av motståndaren, ”a Yankee”:
Like my brother before me, I took a rebel stand.
He was just eighteen, proud and brave,
But a Yankee laid him in his grave,
Texten “I took a rebel stand” är ett kraftfullt och tydligt ställningstagande. Det är här om inte förr som jag undrar över vänsterprotestsångaren Joan Baez som sjunger just dessa textrader med enormt tryck och inlevelse.
Slutligen det sorgligt definitiva slutet med den slagne sydstatsmannen
I swear by the mud below my feet,
You can’t raise a Caine back up when he’s in defeat.
Ibland sjungs ”blood” istället för ”mud”. Det gör texten än mer dramatisk. Det är verkligen en definitivt slutgiltig textfras. Slutet för Virgil Caine, men också för Confederacy.
Syftet med min analys av texten är att resa frågan hur en protest- och vänstersångare kunde sjunga och göra denna låt till en sådan enorm succé? Vilka känslor, stämningar och tankar speglar det? Det fanns uppenbarligen en mycket bredare acceptans för olika ståndpunkter och ideologiska uppfattningar på 1970-talet än idag. Åsiktskorridoren var bredare. Kan någon idag tänka sig en protest- och vänstersångare sjunga en sådan renodlad Lost Cause sång om Confederacy i det amerikanska inbördeskriget?
Fakta i artikeln bygger på English Wikipedia. Resten är mina analyser och uppfattningar.
lennart waaras blogg 