lennart waaras blogg

Haga medeltidskyrka med en gammal ask i förgrunden. Kyrkan och kyrkogården omgiven att stort antal gamla askar. Haga kyrka är belägen i en magnifik omgivning, högre belägen än det omgivande jordbrukslandskapet.

Haga kyrka tillhör den talrika gruppen små medeltidskyrkor i Uppland av vilka vi har besökt ett stort antal under de senaste två åren. 
Dagens kyrka har ett enskeppigt plan bestående av ett rektangulärt långhus, ett smalare kor med rak avslutning och mot norr en sakristia. Kyrkan är uppförd av gråsten i form av utvald marksten. Västfasadens gavelröste är murad i tegel med blinderingar. Delvis skymda på bilden av askens grenverk.

Vid undersökningar 1974 har konstaterats att den tunnvälvda sakristian är den äldsta delen av kyrkan. Den var sannolikt i sitt första skede fogad till en träkyrka. Anledningen till att man på medeltiden byggde sakristian i sten i anslutning till en träkyrka var att man ville skapa maximalt skydd för värdefulla kyrkoföremål i bl. a silver som förvarades i sakristian. 

Sakristian och koret är äldre än kyrkan i övrigt vilket visar att stenkyrkan tillkommit i etapper under en utdragen byggnadstid. Sannolikt är att den byggts ett stycke in på 1300-talet. Sakristian och koret kan dateras till tiden före 1300-talets mitt, sakristian tidigast till 1200-talets slut, medan långhuset har tillfogats under 1300-talets senare del. Kyrkan har medeltida takstolar som i långhuset är bevarade i ursprungligt skick.

Huvud från medeltida skulptur inmurad på utsidan ovan kyrkans portal. Skulpturen syns också på bilden av kyrkobyggnaden ovan. Gustaf och jag diskuterade vem huvudet skulle kunna förställa. Sonen menade att huvudet liknade skulpturen av Erik den Helige i Gamla Uppsala domkyrka varför det sannolikt är Sankt Erik som huvudet föreställer. Efter mycket sökande i litteraturen hittade jag på RAÄ uppgifter om skulpturen. Där anges att det är Sankt Erik alternativt Sankt Olof. De är enligt RAÄ sannolikt sedan gammalt kyrkans speciella skyddshelgon. Vi stannar med angiven bakgrund för uppfattningen att detta kan vara ett huvud (del av medeltida skulptur) av Erik den Helige. Den har inmurats som exteriör utsmyckning någon gång under åren 1470–1499.

Källa: Riksantikvarieämbetet (RAÄ)

Text o foto. Gustaf o Lennart Waara

En redovisning av sonen Gustafs och min historiska exkursion till Västerås med fokus på Anundshögen och Badelunda kyrka.

Anundshögen sedd från den gamla Eriksgatan.

Anundshög är namnet på en stor gravhög i utkanten av Västerås. Högen är Sveriges största gravhög. En härd under högen i boplatslagret har med C-14 metoden daterats till 210-540 e.Kr vilket enligt Riksantikvarieämbetet innebär att högen troligen kan dateras till folkvandringstid-vikingatid. Högen har ett avplanat krön som skadats av rovgrävning.

Namnet är belagt från medeltiden då högen användes som tingsplats (”Anunda Högh”). Pastor Jonas Holstenius omtalar på 1600-talet att ”Wid thenna högh hafwer fordom tidh warit Tingsplats” vilket framgick av sex bevarade brev hos Bengt Person i Tible från 1355, 1355, 1358, 1391, 1393 och 1437. Johan Peringskjöld utpekade högen som Bröt Anunds grav. Namnet förekommer även förekommer på en runsten på platsen.

Framför storhögen har en pampig och märklig runsten rests till minne av ”Heden, Anunds broder”, och det omnämns också att den som gjorde detta också har rest alla andra stenar på platsen. En lång rad stenar resta längs med vägen markerar nämligen Eriksgatan som passerar strax söder om Anundshögen.

Ornamentiken är av märklig och liknar ett antal personer stående på varandra i en romersk port. Det finns inget kors inhugget i runstenen varför vi utgår ifrån att den är hednisk. Både hedniska och kristna runstenar förekommer under 1000-talet. De kristna överväger i antal i Uppland. Den konstnärligt utförda ristningen är signerad av runmästaren Vred. Den historiska informationen om hur delar av Anundshögs området skapats är vidare ovanlig och innehåller mycken information. dessutom var uppenbarligen Folkvid Anunds fader. Frågan är varför det är viktigt att omnämna att Heden för vilken stenen är rest också var broder med Anund. Svaret kan vara att Anund var så känd och mäktig att informationen blir intressant. Anund är kanske liktydig med kungen Bröt-Anund? Är det vad som meddelas på stenen? Dock, måste runstenens Anund vara en annan Anund än Bröt-Anund. Enligt Snorre Sturlasson och Ynglingasagan var Bröt-Anund son till Yngvar som stupade i strid med esterna. Den graven kan vara funnen vid utgrävning i Estland. Se min artikel om detta.

Translittereringnav runraden:

× fulkuiþr × raisti × staina × þasi × ala × at × sun ×× sin × hiþin × bruþur × anutaʀ × uraiþr hik × runaʀ

Normalisering till runsvenska:

Folkviðr ræisti stæina þasi alla at sun sinn Heðin, broður Anundaʀ. Vræiðr hiogg runaʀ.

Översättning till nusvenska:

Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna.

Hela fornminnesområdet där Anundshög ingår i består av tolv gravhögar, tio runda stensättnigar, fem skeppsättningar, 14 resta stenar och en runsten. Enligt vissa teorier har det vid Badelunda funnits ett sekundärt maktcentrum som stått i konflikt med – och slutligen, runt tidpunkten för regionens kristnande, besegrats av – någon starkare maktpol. Kanske kan den maktpolen ha varit Uppsala.

Området kring högen undersöktes 2008 med georadar. Undersökningen var inriktad på områdets status som tingsplats. Man fann en 200 m lång rad med igenfyllda hål, två meter djupa och två meter breda. Forskarna tror att det i hålen stått ett 30-tal stora stenar eller stolpar. Raden löper från ett gammalt vadställe snett in mot högen. Än idag kam man se en snörrät rad av stenar som markerar Eriksgatan från vadstället och västerut. Här kom de nyvalde kungen ridande med sitt följe, kungavalet bekräftades på platsen för Västmännens del sannolikt mitt i den stora skeppsättningen.

Klicka på respektive bild så visas den i större och bättre upplösning. Bildarna visar den gamla Eriksgatan med vadstället som på den tiden var en seglingsbar vattenled från Mälaren norrut och en stenrad som visar den gamla Eriksgatan som gick förbi här.

Den kung som ligger i den stora högen Anundshögen är sannolikt Bröt Anund.

Bröt-Anund tillhörde Ynglingaätten vars status som historisk person är omtvistad. Om han har existerat bör han ha verkat under första hälften av 600-talet. Enligt Snorre Sturlason skall han ha härskat i Tiundaland.

Den främsta källan rörande Bröt-Anund (eller ”Bryt-Önund” som han benämns häri) är Snorres ”Ynglingasagan”. Snorre berättar där att Anund var son till kung Yngvar av Ynglingaätten som stupade i kamp med esterna. Efter honom blev Anund kung i Svitjod. Han skall ha hållit fred i Svitjod och blivit mycket rik. Han hämnades sin far i Estland och byggde sedan vidare i Svitjod. Han röjde land och byggde vägar och kallas därför Bröt-Anund (”väg-Anund”). Han hade en kungsgård i varje storbygd (”husby”), men hans eget land var det uppsvenska Tiundaland. Enligt Snorre var Anund en omtyckt kung och det skall ha varit ”god årsväxt” i landet under hans styre.  Han efterträddes av sin son Ingjald Illråde, som blev den siste kungen av ätten. En möjlig historisksanning är att den väldiga Anundshögen är kung Anunds grav.

Badelunda kyrka ligger i Badelunda socken utanför Västerås.

De östra delarna av kyrkan är de äldsta, från 1200-talet. Även om koret senare är ombyggt har kyrkan som en av få i Svealandden under tidig medeltid dominerande romanska formen med ett smalare och lägre kor bevarat. Sakristian och vapenhus är också medeltida. Det finns bevarade medeltida takstolar i långhuset, södra vapenhuset och i sakristian. Träslagen är gran och ek. En äldre och ursprunglig takkonstruktion med bindbjälkar och korsande stödben har funnits i långhus och sakristia.

I klockstapeln finns återanvända medeltida brädor och golvplank med den medeltida tekniken sprättäljning. I grunden påminner konstruktionen om en medeltida tornstapel.

Den nuvarande kyrkan uppfördes troligtvis under andra halvan av 1200-talet och var då betydligt mindre än den nuvarande. Dendrodatering av virkesdelar i långhuset och korets taklag visar att det restes mellan 1228-1242.

Till kyrkans äldsta delar hör den östra halvan av långhuset samt delar av koret, som från början var smalare och lägre. På 1300-talet byggdes sakristian, och vapenhuset under första delen av 1400-talet. Innertakets tegelvalv tillkom senare under samma århundrade.

Anundshög hade en betydande roll som tingsplats fram till 1450-talet, då denna flyttades till Badelunda kyrka.

År 1912 hittade man spår efter kalkmålningar i vapenhuset, men de togs fram och konserverades först 1959-1960, av Nils Källe. En del av målningarna är daterade till 1540-talet och är tillskrivna Urian Olofssonmedan andra har tillkommit redan på 1400-talet och föreslagits vara av Albertus Pictor Bland motiven finns änglar med Kristus pinoredskap, Guds hand i himlen med solen och månen, Kristus på korset och tre djävlar, varav en håller i ett horn och en rider på en kvinna. Om resten av kyrkan har blivit målad under medeltiden eller 1500-talet är okänt.

Äldsta föremålet är ett triumfkrucifix, tillverkat i Mälardalen på 1300-talet. 1929 sattes krucifixet upp på sin ursprungliga plats, i triumfbågen, mellan långhusetoch koret, efter att ha varit undanlagt på kyrkans vind i några decennier.

Predikstolen är byggd 1655 av Israel Snickare i Västerås. Den skänktes till kyrkan av Nicolaus Johannis Rudbeckius och har skulpturer föreställande Kristus och evangelisterna .

Dopfunten är tillverkad av täljsten och sandsten och har en åttasidig dopskål. Den skänktes till kyrkan av kyrkoherde Fredrik Arfwedsson 1892.

I gravkoret finns de flesta av kyrkans totalt 21 begravningsvapen efter bl.a. ätten Horn.

Barockskulptiurerna som står på vardera sidan om altaret föreställer Matteus och Johannes och köptes av kyrkan 1702. Tillsammans med en skulptur av Kristus med pinoredskap som i dag står i gravkoret har de tillhört en tidigare altaruppsats. Möjligen är alla tillverkade av Kaspar Schröder, men även Burchard Precht har föreslagits.

Kyrkan sedd från öst. Till vänster Horns gravkor från 1600-talet. Till höger sakristian samt den östra delen av kyrkan koret. De äldsta delarna från 1200-talet

 

 

 

Håtuna är ett bekant namn för alla som haft förmånen att läsa Historia i skolan. Det var i en annan tid, långt tillbaka. Vi som är äldre minns den, när skolan var skola, innan den blev indoktrineringsanstalt för genustänkande, feminism och mångfaldskultur för att inte nämna än värre riktningar.

Håtuna kyrka med det ovanliga begravningskoret i väster:

Stigluckan till Håtuna kyrka.

Sonen och jag besökte häromdagen, för andra gången i år, i en av våra historiska exkursioner Håtuna kyrka i Uppland. Uppland var tidigt i historien centrum för det Svea rike som skapades på 1200-talet av Jarlen Birger Magnusson och som hans söner och sonsöner fortsatte under 1300-talet.

Denna text avser att beskriva Håtuna medeltidskyrka men först en expose kring orten Håtuna och begreppet Håtunaleken.

Vad som hände finns beskrivet i Erikskrönikan, sannolikt skriven på 1320-talet, alltså tidsmässigt nära inpå de händelser som vi relaterar här.

Håtunaleken

Erikskrönikans berättar hur Håtunaleken utspelade sig. Enligt krönikan inleds händelserna den 29 september 1306, då hertig Erik och hertig Valdemar anlände från en bröllopsfest i Bjälbo (Bjälboättens/Folkungaättens maktcentrum) till kung Birger Magnusson på hans kungsgård Håtuna vid Mälaren. Kung Birger Magnusson var son till kung Magnus ladulås och sonson till den store Jarlen Birger Magnusson.

Under medeltiden hade kungsgården och Håtuna kyrka förbindelse med Mälaren då Håtunaviken sträckte sig längre upp. Idag finns inga synliga rester/runier av den medeltida kungsgården.

Kungen Birger Magnusson togs emot enligt protokollet. Hertigarna och Birgers bröder planerade dock ett försåt. I hemlighet väpnade sig nämligen hertigarnas män, och då kvällen kom tillfångatog de på hertigarnas befallning både Birger och hans drottning. Hertigarna förde först Birger till Stockholm, men släpptes där inte in av det Birger-trogna borgerskapet. Valdemar och Erik tog därför Birger till Nyköping för att där låta honom fängslas. Birger hölls fången till dess att han lovade att dela det dåvarande Sverige med Valdemar och Erik. Han släpptes fri efter att han förlorat två tredjedelar av riket till sina bröder. Det är dessa händelser som är kända i historien som Håtunaleken.

Nyköpings gästabud

Hertig Erik tog makten i Sverige. Stridigheter med Danmark och Norge tvingade dock fram att Birger släpptes ur Nyköpingshus efter två års fångenskap.

Under omkring tio år höll sedan bröderna fred med Birger. Håtunaleken fick slutligen 1317–1318 sin dramatiska upplösning vid Nyköpings gästabud.

År 1317 bjöd Birger sina bröder till gästabud vid Nyköpingshus med ymnigt med mat och vin. Bröderna Valdemar och Erik blev druckna. Med orden, ”Minnes I Håtunaleken?” stormade Birger på natten in till hertigarna och fängslade dem. Hertigarna kom aldrig därifrån med livet. Innan Birger lämnade Nyköpingshus låste han dock fängelset där hertigarna satt, och kastade enligt krönikan nyckeln i den djupa strömmen. De svalt ihjäl i fängelsehålan.

Håtuna kyrka

Kyrkan sedd från sydost.

Nuvarande kyrkobyggnad är en stor och rymlig salkyrka med murar av gråsten och tegel. Långhuset och det lika höga och breda koret har ett sadeltak.

Vapenhuset och entrén till kyrkan.

Troligen var den första kyrkan i Håtuna en träkyrka byggd runt 1100. Senare under 1100-talet byggdes en liten kyrka av av gråsten i romansk stil. Av denna kom kyrktornet och murpartier i nordvästra hörnet att ingå i nuvarande kyrkobyggnad som tillkom vid en genomgripande ombyggnad under 1300-talets början. Tornspiran blåste ner år 1700 och byggdes aldrig upp igen.

Den skadade runstenen från 1000-talet på bilden lades en gång i tiden som tröskel till kyrkan. I slutet av 1800-talet placerades den på sin nuvarande plats. Den kraftigt stympade stenen och texten lyder: ” .. ger lät göra dessa märken och Sigfus, efter …sin broder”.

Vår misstanke är att det var en hednisk sten och man vid kyrkobygget vanhedrade den gamla religionen genom att lägga runstenen som tröskelsten.

Dock, runor levde vid sidan av latinsk skrift kvar långt in i 1800-talet på samma sätt som hedniska riter och föreställningar kan spåras ända fram till det begynnande 1900-talet.

Denna runsten har en intressant historia. Runristaren är Fot och när stenen hittades under märkliga omständigheter så fanns det röd färg kvar i runorna.

Texten lyder transkriberad och översatt. ”Andvitt och Äger och Vighjälm och kale reste stenen efter Gerfast sin fader”.

Stenen låg länge – hur länge vet man inte – begravd i blålera på en bondes åker. Bonden fastnade alltid med plogen i stenen, tröttande och beslöt att spränga bort stenen. Det är trettiotal. Dagen därpå upptäcker bonden, som dessutom är kyrkvärd, att stenen på undersidan innehåller runor. Bestörtning! Så småningom, sätts bitarna ihop, runorna målas i och stenen ställs i vapenhuset eftersom den inte klarar utomhusklimat. Stenen är en kristen sten. Some story!

Vapenskölden till vänster tillhör Mörnerätten som har flera medlemmar begravda under kyrkan. Vapenskölden till höger tillhör generalmajoren i artilleriet Niclas Rappe.

Detta är en av de vackraste och mest imponerande vapensköldar jag sett och jag har sett många. Den finns i det västra gravkoret och tillhör generalmajoren i kavalleriet och Kommendören av Kungl. Svärds orden Mårten Cronstierna. Född 1682 och död 1752. Herre till Håtuna. Sannolikheten att han deltagit i krigen i Europa under karl XII är betydande. Sannolikt också framgångsrikt med tanke på Svärdsorden.

Kalkmålningarna är utförda av okänd målare tillhörig den s.k. Tierpskolan sannolikt under andra halvan av 1400-talet. Helt uppenbart inte av samma konstnärliga lödighet som Albertus Pictor.

Triumfkrucifixet är från 1300-talet och målningarna i bakgrunden är från tidig medeltid.

Dopfunten har en cuppa av rödaktig kalksten från 1200-talet.

En praktmässhake från 1600-talet.

En ståldörr in till sakristian skapades genom sammannitning av mindre plattor. Den är från 1600-talet. Tänk på alla präster som under 400 år passerat genom dörren! Svärdet i sakristian är funnen bland gravarna under kyrkan och sannolikt en Karolinervärja att döma av utseendet.

 

En redovisning i bild och text av min och sonens exkursion i det medeltida Närke (undantag Mullhyttans kvarn som är av betydligt senare datum).

MULLHYTTANS KVARN

Mullhyttans kvarn var igång i början av 1850-talet. Det är ett unikt brukshistoriskt monument med alla gamla kvarnmaskiner bevarade och fungerande. Verksamheten var igång fram till 1963.

Från början drevs kvarnen av ett vattenhjul som i slutet av 1800-talet ersattes av två vattenturbiner. De rostiga lämningarna av en av dem ligger vid kvarnens norra gavel (syns på bilden). Idag drivs ett av stenparen av ett vattenhjul och det andra paret av en el-motor.

En kvarnsten väger 800 kg och roterar med 90 varv i minuten. Den mal ca 70 kg mjöl i timmen.

Vattenhjulet på bilden är ett överfallshjul med 20 skovlar och väger 700 kg.

Vattnet till hjulet kommer via rännan på bilden. Vi tillräckligt vattenpåsläpp från dammen utvecklar vattenhjulet mellan 5 och 10 hk.

Mullhyttans Bygdeförening äger och sköter kvarnen. Än idag mals årligen närmare 2 ton ekologisk vete och råg i kvarnen.

 

TÅNGERÅSA TRÄKYRKA.

Tångeråsa kyrka är en av Sveriges bäst bevarade medeltida timmerkyrkor och en av de äldsta träkyrkorna i världen. I Sverige finns bara två äldre medeltida träkyrkor. Den ena i Närke och den andra i Västergötland.

Kyrkans äldsta del är koret som uppfördes i slutet av 1290-talet. Långhuset tillkom på 1340-talet. I sin nuvarande form består träkyrkan av långhus med långt kor i öster och ett litet vapenhus i väster.

Alla byggnadsdelar har sadeltak som är täckta med spån. Ytterväggarna är täckta av tjärad spån.

De äldsta delarna har spån och grundtimmer från 1290-talet

En arkitektoniskt mycket vacker klockstapel av trä är byggd 1659 och har elektrisk klockringning installerad sedan 1971. I klockstapeln hänger en av Närkes största medeltida kyrkklockor (gjuten någon gång mellan 1480 och 1495) och tilldelad kyrkan på befallning av biskop Kort Rogge. I stapeln hänger även en mindre klocka. Enligt en inskription på klockan är den gjuten 1703.

Två medeltida glasmålningar är från 1300-talet. En av dem syns på bilden. Fotot taget utifrån eftersom kyrkan – i likhet med alla kyrkor numera – hålls låst. Den som undrar varför kan nog efter lite funderande gissa anledningen till denna förändring.
KNISTA KYRKA

 

Knista kyrka är i sina äldre delar Närkes äldsta kyrka. I sin nuvarande form består kyrkan av rektangulärt långhus med ett bredare, tresidigt kor i öster. Vid kyrkans norra sida finns sakristian och en förrådstillbyggnad. Vid långhusets västra kortsida finns kyrktornet. Långhus, sakristia, kor och förrådsbyggnad har sadeltak som är klädda med kopparplåt.

Tornet har en kopparklädd huv som kröns med förgyllt kors på kula. Kyrkans äldsta delar, tornet och långhuset anses härstamma från senare delen av 1100-talet. Någon gång från mitten av 1300-talet till mitten av 1500-talet breddades koret och kyrkan förvandlades till en salkyrka. Någon gång under samma period uppfördes sakristian.

Stocken på bilden i den äldsta delen av kyrkan kan mycket väl vid en dendrokonologisk utredning visa sig vara från 1100-talet.

En äldre kyrkport numera igensatt. Inskriptioner som inte går att läsa finns som en tympanon över den igensatta porten.

Bjälbo kyrka är byggd på 1100-talet, sannolikt på uppdrag av Jarlen Birger Brosa, den leende, på slätten cirka 5 km väster om Skänninge i Östergötland. Bjälbo kyrka är kända som hemvist/ursprung för Bjälboätten / Folkungaätten men också för det mäktiga kyrktorn som dominerar kyrkan. Ett torn som varit både försvarsanläggning och bostad. Mer om det nedan.

Runstenar runt kyrkan visar att platsen varit av betydelse redan under vikingatid.

Ett av de kyrktorn – det finns flera – som inte bara byggdes som ett kyrktorn utan också som en ren försvarsanläggning i vissa avseenden liknande en borg. Bjälbo kyrktorn är också ett av de mest berömda och omskrivna i Sverige. Inte bara för dess mäktighet utan för att det är hemort och givit namn till 1200-talet mäktigaste ätt Bjälboätten – Folkungarna – med namn som Jarlen Birger brosa, Ingrid Ylva, Magnus Minnesköld och sonen Jarlen Birger Magnusson, kungarna och Birger Magnussons söner Valdemar och Magnus (med tillnamnet Ladulås som till skillnad från Valdemar ärvde fadern Birgers hårdföra läggning) m.fl.

Kyrkan domineras idag det stora västtornet som är 38 meter högt och ett av de högsta i Östergötland. Det är kvadratiskt och består av fyra våningar. Från början var kyrkan utan torn.

Tornet byggdes efter år 1220. Dendrokronologiska undersökningar visar att de träd som använts i tornets fällts under perioden 1210 till 1220. I litteraturen utgår man ifrån att det var Magnus Minneskölds änka Ingrid Ylva som lät bygga det mäktiga tornet. Dendroproverna utesluter Birger Brosa som dog 1202, och Ingrid Ylvas make Magnus Minnesköld (antas död omkring 1210 vilket efter underökningar av sonens skelett i Varnhems kyrka ifrågasätts). Sonen Birger var fortfarande underårig vid tiden för tornets uppförande. Ett rum på andra våningen kallas ”drottning Ylvas kammare”, syftande på Ingrid Ylva.

Tornet hade från början sex våningar. De undre två våningarna har tjänat som bostad och de övre våningarna som sädesmagasin. Tornet fungerade även som skyddsrum och tillflyktsort i orostider samt sannolikt också som samlingsplats och palats för Bjälboätten / Folkungaätten.  Det extra stora och mäktiga tornet manifesterade också Bjälboättens makt och maktambitioner.

Ett fönster i Ingrid Ylvas kammare sett från utsidan.

Ingrid Ylvas fönster sett från insidan. Här har med stor sannolikhet den kraftfulla och märkliga kvinnan Ingrid Ylva stått och titta ut.

Anges ha varit Ingrid Ylvas kammare. På vanligt sätt på den tiden beklätt med draperier.

Också detta rum benämns Ingrid Ylvas kammare. Kan också ha varit ett förrådsrum även om de stora sädesmagasinen låg i våningar högre upp i tornet.

Resterna av en eldstad från 1200-talet. Kanske var det här man tillagde maten när man vistades i tornet / försvarsanläggningen. Det återstår inte mycket av det som sannolikt en gång i tiden var en mer stabilt uppmurad eldstad.

Porten till tornet daterat till 1100-talet dvs den första kyrkan som byggdes av Birger brosa. Mäktigt att se att tidens tand farit ganska varsamt fram med porten. Järnsmidet är extremt vackert utformat med en fantastisk ornamentik. En skicklig och konstnärligt mycket begåvad smed så mycket kan vi konstatera! Den är alltså 900 år gammal. Hur många portar från vår tid kan beses år 3000?

Den smala trappan från marknivå och upp i de delar av tornet som fungerade som bostad. I denna trappa har den då minderåriga Birger Magnusson – senare Jarl – sprungit upp och ner. När jag går här så känner jag stor andakt. I detta fall inte för att det är i ett kyrktorn utan för att en av mina stora hjältar i svensk historia vuxit upp här, den med nödvändighet kraftfulla maktmänniskan Jarlen Birger Magnusson som skapade Svea rike.

En konsolsten i Varnhems kyrka är ett porträtt av Jarlen Birger Magnusson Konstprofessorn Jan Svanberg har identifierat stenhuvudet som föreställande Birger Jarl.

Bilder: Lennart Waara

Biskopskulla kyrka i Lagunda församling i Örsundaåns dalgång i sydvästra Uppland är en av många medeltida kyrkor. Kyrkan byggdes vid slutet av 1100-talet och tornet tillkom under 1200-talet. I sanning en medeltida kyrka. Kyrkan är byggd i romansk stil. Något årtionde senare kom de gotiska stilen att dominera i Europa och Sverige, exempelvis Uppsala domkyrka. Murarna är byggda av natursten med inslag av tegel. Taken är spåntäckta.

I litteraturen spekuleras i att kyrkan är privatbyggd. Ett  intressant faktum är att kyrkan ligger någon kilometer från Landsberga gård. En rak medeltida väg över åkrarna förbinder. Landsberga gård är en mycket gammal gård på en höjd vid Örsundaåns dalgång som under bronsåldern var en vik av Mälaren. Landsberga gård var kungsgård på 1100/1200-talet och ägdes av kung Sverker den yngre. Just den kung Sverker som stupade vid Gestilren (Gästre i Uppland) år 1210 i kampen mellan sverkerska ätten och erikska ätten om makten i Svitjod.  Dvs strax innan Svea rike och Sverige skapades under 1200-talet av Jarlen Birger Magnusson. Slaget vid Gestilren var det slutliga nederlaget för sverkerska ätten i kampen om makten. Erik Knutsson vann slaget vid Gestilren och blev kung.

Perspektiv på kyrkan från sakristian i norr mot tornet i väster med en avtäckning i form av en huv med lanternin. Tornet byggdes under 1200-talet. Den lanterninen skulle vi betala för att få besöka.

Biskopskulla interiört. Predikstol som oftast från 1600-talet. Takmålningarna/kalkmålningarna är från mitten av 1400-talet och tillhör den s.k. Strängnässkolan eller Mälardalsskolan. De föregår Albertus Pictor (Albert Målare) som målade sina viktiga målningar under andra halvan av 1400-talet. Härkeberga är kanske den mest kända. Koret är enkelt och utbyggt åt väster vid 1300-talet då en salkyrka skapades. Träkorset är tillkommet långt senare.

En medeltida skulptur av Jesus på korset. Själva korset är förkommet. Skulpturen är oerhört realistisk och rent av plågsamt naturalistisk.

Vi väljer att visa två av de många målningarna. Dessa båda finns i vapenhuset. Denna bild visar en grupp människor innanför murarna vid kyrkan som försvarar ingången med spjut, spikklubba, armborst och pilbåge.

De som står utanför är uppenbarligen vapenföra män som vill in. De är beväpnade med armborst, svärd och delvis iklädda rustning. Bilden är naturligtvis intressant som en bild av hur män var klädda och beväpnade vid mitten av 1400-talet.

Hur bilden skall tolkas i teologiska termer undgår oss. Endera är det en rak bild av människor som förvarar sig mot anfallande krigare. Många kyrkor var och byggdes som försvarsanläggningar parallellt med de kristologiska syftena. Bjälbo kyrka i Östergötland är ett berömt exempel. Hem för Ingrid Ylva och Magnus Minneskjöld och Bjälboättens hemort. Jarlen Birger Magnusson tillhörde Bjälboätten. Jag har som en få besökt Bjälbo kyrktorn där jarlen Birger Magnusson bodde och vandrade i trapporna som barn. Tala om att jag kände historien vingslag. Jarlen Birger Magnusson, en hårdför man som skapade Svea rike, är en av mina stora hjältar.

Eller alternativt, så är bilden en teologisk bild. Människorna som kommit in i himmelriket – kyrkan – försvarar sig med vapen emot dem som vill in men som de inte vill släppa in av någon anledning. Men så kan det väl inte vara?

En djupt fascinerande bild.

En teologisk bild över ett martyrium. Ett av kyrkans helgon dog martyrdöden genomborrad av pilar.

Jag läser dock bilden främst som en realistisk bild över 1400-talet. Klädedräkter är hämtade från målarens samtida värld. Den till vänster spänner och skjuter pilar med hjälp av en långbåge, av idegran. Dessa var så svåra att använda och hårda att spänna att det krävdes träning från tidig ålder för att kunna lyckas med att spänna och skjuta iväg pilar. Den var i det närmaste lika kraftfull som ett armborst och pilarna kunde penetrera enklare rustningar. Mannen till höger spänner med hjälp av foten ett armborst. Ni som studerat ett armborst på museer har säkert sett att det finns en sådan ”stigbygel” i änden på armborstet för att ta spjärn emot när strängen spändes. Det krävdes också här mycket stor kraft för att spänna strängen. Kraftigare armborst var utrustade med en typ av ”domkraft” men vilkens hjälp strängen spändes. En armborstpil peneterade kraftigare rustningar på flera hundra meters håll. Än idag ett livsfarligt, kraftfullt och tyst vapen. Mannen är vidare beredd med en armborstpil i munnen. Se också hur pilarna på bilden har genomträngt och kommer ut på andra sidan kroppen på den stackars figur som står bunden vid trädet. Ännu en fascinerande bild.

 

Källor: Olika beskrivningar över Biskopskulla kyrka samt Wikipedia

Bilder: Gustaf o Lennart Waara

Ärentuna kyrka ligger i centrala Uppland någon mil N om Uppsala. Kyrkan är en väl bevarad medeltidsmiljö. En av de vackraste i Uppland. I denna text redovisas kyrkans historia kort samt några av våra bilder exteriört och interiört från vårt studiebesök i kyrkan.

KYRKANS HISTORIA

Kyrkan byggdes av en Erent som också därmed givit namn till socknen, Erentuna numera Ärentuna i enlighet med hur namn förändras språkligt över tid.

Den första kyrkan var sannolikt en träkyrka och kan ha varit en stavkyrka. I slutet av 1200-talet började man bygga en stenkyrka i Ärentuna. Det är samma medeltidskyrka som i sina huvuddelar står kvar oförändrad än idag. Kyrkan är byggd av gråsten med tegel i gavlarna som har en fin ornering. Vindskivorna på vapenhuset har medeltida träsniderier. En del av orneringen och vindskivorna visas av nedanstående bild.

Så här såg Ärentuna kyrka ut år 1680. Teckning av Johan Hadorph i ”Afritningar af kyrkor och kyrkovapen i Upland.” Notera att kyrkan vid den tiden hade ett litet torn, en så kallad takryttare. Takryttaren monterades bort 1743.

Så här såg Ärentuna kyrka ut 1748 i en teckning av Olof Grau. Kyrkan hade trätunnvalv – som föregick dagens – som var rikt dekorerade med målningar från 1300-talet. Dessa målningar finns kvar. Trätaket demonterades – brandfaran -när ett nytt tegelvalv slogs 1430. Plankorna från trävalvet har länge legat på vapenhusets vind. År 1928 plockades plankorna ner och såldes till Statens historiska museum där de kan ses sammanfogade idag. Konsthistoriskt är enastående viktiga i konsthistorien med sin klart lysande kolorit, dock numera avmattade i färgerna.

TVÅ RUNSTENAR FRÅN 1000-TALET STÅR UTANFÖR KYRKAN.

Denna runsten – nr 1014 – står på kyrkvallen ca 50 meter S om kyrkan och bredvid runsten nr 1015.

Texten på stenen ovan lyder:

iolmkeR • lit • raisa > stain > ifti R• iulfast • uk • ] suartufþa > suni • sina

HolmgceÍRR let rceisa stæin œftÍR Igulfast(?) oJc Svarthöfða, sy ni sina.

»Holmger lät resa stenen till minne av Igulfast(?) ocli Svarthövde, sina söner.»

Toppen på stenen är som synes av bilden avslagen. Stenen har innan den restes igen legat som trappsten till sockenstugan. Stenen är mycket omsorgsfullt ristad och med en tydlig och fin ornamentik. Stenen är ristad av mästaren Öpir.

Denna sten nr 1015 står bredvid stenen 1014 på kyrkvallen.

Inskrift:

iofur »lit i rita >sten [ • yftiR sun sin •yr ik u] uk >iofastu • kunu •sinn

Iofurr let retta stœin æftÍR sun sinn OrøJciu(?) oh Iofastu, honu sina.

»Jovur lät resa stenen efter sin son Orökja(?) och [efter] Jofasta, sin hustru.»

Stenen har varit golvsten i vapenhuset och var under en tid okänd innan den restes på nuvarande plats. Stenen är grovt och oskickligt huggen. Runorna är otydliga och svårlästa. Stenen är en klumpig imitation av stenen nr 1014. Den är ett försök av en mindre skicklig stenhuggare att imitera Öpir. Ornamentiken är oskickligt gjord och spegelvänd i förhållande till nr 1014. Detta är en okänd stenhuggare och icke Öpir eller på hans nivå.

KYRKANS INTERIÖR

Interiört domineras kyrkan av de magnifika talmålningarna. Bänkinredningen från 1694 präglar också kyrkan interiört. Några av målningarna presenteras i närbild nedan liksom korfönstret, predikstolen och Maria skulpturen.

Denna vackra predikstol med ingång från en trappa i väggen från sakristian är från 1760-talet och utförd i rokokons former.

Det målade kyrkfönstret är av sent datum och tillkom i samband med nydaningen av kyrkan inre 1928. Målningen föreställer den gode herden.

Mariaskåpet är ett av den rika uppsättning träskulpturer kyrkan en gång haft. Efter att ha varit deponerad på Gustavianum i Uppsala är skulpturen nu tillbaka i Ärentuna kyrka. Maria med barnet omges av två kvinnliga helgon, Sankta Dorotea till vänster och Sankta Catharina av Alexandria till höger. Skulpturen är från 1470-talet utförd i Sverige.

TAKMÅLNINGARNA FRÅN 1400-TALET.

Takvalven är oerhört rikt bemålade med berättelser från Bibeln och med bilder so illustrerar Dekalogen. Dessa målningar tillhör de bäst bevarade och också märkligaste målningarna från medeltiden.

Målningarna är från 1400-talets mitt. Konstnären är okänd. Det är alltså inte Albertus Pictor eller hans verkstad som målat dessa men han är ändock en framstående målare inom det medeltida kyrkomåleriet i Mälardalen. I litteraturen anses målaren vara ”teologiskt undervisande.” I en tid då läskunnigheten inte var allmän var det i stor utsträckning kyrkomålningarna som undervisade menigheten om Bibeln och dess budskap. Dekalogen skildras målande i en serie bilder. Det är med det förhållandet i minnet man ska se de drastiska och delvis brutala bilder vi presenterar här. Målaren anses ha varit munk eftersom man spårar ett franciskanskt inflytande i målningarna, franciskanska helgon är vanliga i målningarna. Ärentunas kyrkomålningar är ett bra exempel på de målartraditioner som fanns före Albertus Pictor och som också byggde på äldre inhemska traditioner.

Målningarna är i stor utsträckning, som visas av bilderna, fräscha i färger och  konturer trots att de varit övermålade. En första överkalkning skedde 1758 och en andra 1891. År 1928 togs målningarna fram och konserverades.

De bilder som visas här ett mycket litet urval av de många bilder som täcker takvalven i kyrkan.

Målningarna är i min värld intressanta dels för det bibliska budskap de förmedlar men också som ett vittnesbörd över förhärskande förställningar under 1400-talet. Bilderna är brutalt drastiska, vilket vi återkommer till, men visar också hur människorna var klädda på 1400-talet. Målaren har inte försökt föreställa sig hur människorna på Jesu tid var klädda. Nej, målaren har målat av människor runt sig i de kläder och beteenden han såg omkring sig.

Studera därför människorna på bilderna och hur de klär sig och ser ut. 1400-tal!

Helige tre Konungars tillbedjan av Jesusbarnet (bilden beskuren).

Ovan två bilder skildrar barnamorden i Betlehem beordrade av Herodes den store enligt Matteusevangeliet. Notera den brutala realismen i bilden när soldaten sticker svärdet i barnet medan modern försöker hindra honom. Kring soldaten ligger svärdsdöda barn. Notera också svärdet av en typ vanlig under 1400-talet.

Oklart om bilden som är beskuren ansluter till vänster om barnamorden i Betlehem är Herodes som beordrade morden eller om det är en av de heliga Konungarna som vädjar om att spara deras liv. Notera draperingarna på mannens klädedräkt. En väldigt levande för att inte säga naturalistisk bild. Notera målarens förkärlek och skicklighet i att måla rika draperingar.

Adam och Eva har ätit av den förbjudna frukten och fått kunskap om sin nakenhet. De skyler sig inför Herren med fikonlöv.

Odjuret.

Jesus Kristus på en tron i form av templet i Jerusalem(?)

Den blinde Lemek – avkomling till Kain – förleds av sonen Tubal Kain att med ett pilskott döda Kain. Till höger dödar Lemek Tubal Kain. Notera långbågen, ev av idegran.  Dessa medeltida långbågar hade mycket stor dragstyrka för att kunna få iväg en pil tung nog för att kunna tränga igenom en rustning. Arkeologiska fynd av äldre långbågar är kända från bl a Sigtuna.

Lemek dödar Tubal Kain.

Källor:

Bengt Ingmar Kilström, Ärentuna Kyrka

Sveriges Runinskrifter, SRI. Band 6, del 1-4. Upplands runinskrifter.

Fotografier: Gustaf och Lennart Waara

 

Bilden på hällristningarna från bronsåldern är tagen vid Björksta kyrka i Uppland.

Hällristningen på bilden innehåller bland annat bilder på en vagn och båtar med besättning. Vagnen kan vara en vagn som en av den tidens Gudar kom åkande i. Båtar med besättning är mycket vanliga på hällristningar i Uppland. Naturligtvis sammanhängande med att stora delar av dagens Uppland då låg under vatten och människorna färdas – också långväga – på vattnet och levde av fiske men också odlingar på öarna. Arkeologiska fynd bekräftar både kontakter på långa avstånd och hur man levde. Ofta tre generationer i ett långhus med både odlingar av olika sädesslag och med mindre djurhållning.

Vagnen och skålgropar tyder på att den lilla ön, numera en liten kulle, varit en helig plats i många tusen år. Skålgropar tyder på att man på platsen offrat till någon högre makt redan för 4000 tusen år sedan. Bronsåldersperioden avlöstes av järnåldern och vikingatiden då vi var ASA-troende. Med stor sannolikhet har här varit en offerplats (kanske någon form av byggnad) för offer till Oden, Tor, Frej eller någon av den andra ASA Gudarna. Som så ofta i historien kom efter kristnandet kring 800/900-talen en kristen kyrka att uppföras på den gamla offerplatsen. De första kyrkorna var träkyrkor som så småningom ersattes av stenkyrkor.

Det betyder att denna plats varit HELIG för människorna i trakten i fyra tusen år! Det är rent magiskt att stå här och inse det.

Där vi har fötterna när vi tar bilderna gick vattenlinjen när hällristningarna gjordes. Den lilla kulle som kyrkan står på var en liten ö på bronsåldern (1800 – 800 f.Kr.). Det var en tid av Global warming. Mälardalen hade ett Medelhavsklimat. Det som på bilderna är barrskog idag var på den tiden ädellövträd. Sedan dess har människorna i Norden genomlevt flera perioder av Climate change. En av de mer kända är en period under 1600-talet då det var så kallt att Bälten frös igen på vintrarna. De som kan sin nordiska historia vet vilken effekt det haft på svensk-dansk historia.De är väl vi som passerat 65 år och gått i en kunskapsskola innan Olof Palme startade förstörelseverket som fullbordades av Göran Persson.

På bilden ser vi hällristningar vid Berga i Uppland. En båt med fyra mans besättning och några skålgropar syns tydligt. Här har man offrat till någon variant av högre makt för fiskelycka, välgång, barnafödsel, skydd mot olyckor, god jaktlycka, god skörd etc. På andra hällristningar i området ser vi de ofta på hällristningar förekommande fotavtrycken. Kanske – en spekulation av oss – den tidens form av ”tags”. Jag var här och har lämnat mitt märke synligt ännu fyra tusen år senare för oss. Hur många av dagens ”tags” finns kvar om fyra tusen år?

I bakgrunden syns den lilla kullen med Björksta kyrka som också har hällristningar från bronsålder.

Det som är odlingsmark var på den tiden vatten. All grön yta bör ni tänka er som blå vattenspeglingar och granskogen i bakgrunden var på den tiden ädellövskog med mycket vilt, liksom också vattnen var mycket fiskrika. Det vet man av arkeologiska fynd från bronsåldersplatser.

Björksta kyrka är en medeltidskyrka. De äldsta stenmurade delarna är från 1200-talet. Sedan byggdes kyrkan på under de följande två hundra åren så att den vid 1400-talets slut (när Albertus Pictor vandrade runt i dessa trakter och målade kyrkorna invändigt med bibliska motiv) hade den den utformning och utsträckning den har idag. Björksta kyrka är för att vara en lantlig medeltidskyrka av mycket stora dimensioner. Om man beaktar de dagsverken som bönder och hantverkare lade ner på byggandet under 200 år och byggnadsmaterial i form av sten, tegel, murbruk, timmer och annat som åtgick så kan vi ekonom-historiskt dra slutsatsen att detta varit en bördig och välbärgad byggd under tidig medeltid. Denna kyrka konkurrerar väl och liknar också delvis Uppsala Trefaldighetskyrka (beläggen strax söder om Uppsala domkyrka).

Tornspiran är från 1800-talet.