VÄNGE KYRKA I UPPLAND.

 

Vänge kyrka

Av den äldsta romanska kyrkan från omkring 1200 återstår långhusets västra del samt delar av kyrktornet. Senare förlängdes kyrkan åt öster och blev en salkyrka. Troligen ägde detta rum på 1300-talet. Under 1400-talet uppfördes vapenhuset och kyrkorummet välvdes med kryssvalv. Exteriören omdanades 1882-86 till nyromansk stil. Även interiören omdanades, men återställdes vid en restaurering 1935.

Vänge ka

Vänge kyrka interiört med de dominerande Albertus Pictor (Albert Målare) målningarna i takvalven. Kyrkan undergår f.n. en konservering av väggar.

 

IMG_1968 (1)

 

Interiören präglas främst av Albertus Pictors fantastiskt fina kalkmålningar från 1480-talet. Målningarna i valven är välbevarade och klara och tydliga i färgerna medan målningarna på väggarna har gått till spillo genom fönsterupptagningar.

Vänge ka

Stenen (runsten nr 905) har legat som tröskel i »vapenhusdörren» dvs i ingången från kyrkogården till vapenhuset på kyrkans södra sida. Sten är med det läget känd från 1600-talet. Sedan försvann den under 1700-talet men hittades i samband med restaureringen 1965. Den låg då fortfarande som tröskelsten men täckt av en annan sten. Nu står stenen utanför kyrkans ingång från söder. Idag är delar av sten bortslagen men eftersom den avritades av Johannes Bureus på 1600-talet så vet man hur hela texten skall lyda.

þorker hnlfri-j … totiR• lit rita sten yft… suin … ok ftiR: brynulfar•

Porgcerör, Hallfri{daB\(?) dottiR, let vetta stcein æft[iit\ Svœin ok [œ}flÍR BrynuJf.

»Torgärd, Hallfrids (?) dotter, lät resa stenen efter Sven och efter Brynulv.»

Det är en mycket skicklig mästare som ristat denna sten. Ristningens ornamentik är mycket originell och ovanlig. Inom en ram som saknar djurornamentik, finns två djur uppställda i profil mot varandra. De är tecknade som spegelbilder. I litteraturen har påpekats att de påminner om sköldhållare på heraldiska vapen. I huvudet framträder ett stort runt öga. Från bröstet utgår en smal framfot som går under kroppen och bakom den böjda ryggen stödjer mot runramen. Bakfoten är kort, med två tår. Den långa svansen är upprullad ett varv omkring kroppen och slutar under halsen i ett tvåflikigt blad. Mellan djuren står ett s. k. korsat kors som är välkänt från runristningar  i Uppsalatrakten och norrut. I litteraturen antas att ristningen har en främmande förebild, som givit mönster och idé till kompositionen.

 

KÄLLOR:

WIKIPEDIA

Upplands runinskrifter del 1-4 i Sveriges runinskrifter. SRI band 6, 1940-1943.

BILDER:

Gustaf o Lennart Waara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: