Rapport från exkursion med JW till Ölands runsten nr 36 som idag står alldeles vid den östra landsvägen i Bjärby i Runstens socken. Ja, socken heter Runsten.
I en äldre skrift (Rhezelius, Monumenta Runica in Ölandia) anges att runstenen: »Lågh till broo, restes opp 1634.» Bron som omtalas är Bjärby bro. Den är senare flyttad till den nuvarande platsen vid landsvägen.
Runstenen är huggen i kalksten och från 1000-talet e. Kr.
Translitterering av de huggna runorna:
x h[a]rfriþ[r * auk] * uiþbiurn x litu x raisa x stain x þina x at x f[as]tulf x faþur sin
siklauk x lit raisa aftiR bunta x sin x han x iaR x krafin x j * kirikiu x
Transskription:
Hœrfriðr auk Viðbiorn létu rœisa stæin pænna at Fastulf faður sinn. Siglaug lét rœisa œftÍR bónda sinn. Han iaiR grafinn i kir{i)kiu.
Översättning till nutida svenska:
Härfrid och Vidbjörn läto resa sten efter Fastulf, sin fader. Siglaug lät resa efter sin make. Han är begrafven i kyrkan.
Kommentar.
En intressant lärdom är att stenen, som är ristad under 1000-talet och kristen med ett kors, upplyser om begravning i kyrka, av den som hedras på runstenen. Det är unikt. Runstenen har, efter en tidigkristen begravning i en kyrka, sannolikt rests i hembyn på ättebacken. Var den nu kan ha legat? Det innebär att denna socken redan på 1000-talet hade en byggd kyrka i trä eller möjligen kalksten. Vilken kyrkan var och var den låg döljer sig i de tusenåriga historiska dimmorna. Det kan vara Bjärby kyrkas tidigaste föregångare. Men det vet vi inte. En arkeologisk utgrävning under Bjärby kyrka skulle kunna svara på frågan. Finns det lämningar och artefakter efter en tidigkristen kyrkobyggnad? Är det i så fall i denna Bjärbys allra första kyrka, den på runstenen nämnde, Fastulf ligger begraven?
Jag har studerat och beskrivit i text och bild ett stort antal runstenar främst i Mälardalen. Men denna sten är den enda jag påträffat som i runtexten omtalar en begravning i en kyrka, sannolikt en hedrande plats redan på den tiden. Många runstenar, men långt ifrån alla, från 1000-talet är kristna med kors eller hänvisningar i runtexten till hans eller hennes ”själ”.
Det var speciellt intressant att besöka och studera denna runsten.
Tysslinge kyrka ligger på en höjdsträckning i ett omgivande åkerlandskap väster om fågelsjön Tysslingen.
Tysslinge kaKyrkan fotograferad från Åkerbymaden, östra sidan av sjön Tysslingen.
Tysslinge ka
Kyrkans äldre historia är inte helt klarlagd. Under medeltiden har här funnits en stenkyrka med ett rektangulärt långhus, torn i väster, vapenhus i söder och sakristia i norr. Det har arkeologiska utgrävningar under kyrkan kunnat påvisa.
Tysslinge kaTysslinge ka
Åren 1822-23 förändrades Tysslinge kyrka radikalt till en s.k. karl Johan kyrka, vilket framgår av överskriften till den södra kyrkporten.
Tysslinge ka
Vid ombyggnaden 1822-23 revs det gamla tornet och ett nytt byggdes liksom en ny sakristia med flackt yttertak i öster vilket framgår av den översta bilden.
Tysslinge ka
Kyrkan var vid 1700-talet mitt i dåligt skick och behövde renoveras. Den byggdes 1763 till med ett tresidigt kor. Under renoveringen fick kyrkan sin grönmarmorerade predikstol som kan ses på bilderna. Altaruppsatsen är senbarock, dvs från första halvan av 1700-talet.
Tysslinge ka
Kyrkans orgel byggdes 1884 av E.A Setterqvist & Son i Örebro. Bakom den gamla vackra och proportionerliga orgelläktaren och orgelfasaden finns ett nytt orgelverk. Bilden är tagen från predikstolen.
Väster, cirka 200 meter, om Tysslinge kyrka i ett fornminnesområde finns tre gravhögar, sannolik bronsålder. Så vitt jag kunnat utröna har dessa inte undersökts arkeologiskt varför jag inte kan ange någon säker datering.
På påskdagen genomförde Britt, Gustaf och jag en exkursion i svensk historia till Harakers och Romfartuna kyrkor samt runsten nr 27 i Västmanland.
En redogörelse i ord och bild följer.
RUNSTEN NR 27 I VÄSTMANLAND
Vi börjar med Västmanlands runsten nr 27 som står efter väg 56 mellan Västerås och Sala.
Runstenen fotograferad idag samt från en teckning av Johan Peringskiöld i hans Monumenta publicerad cirka 1700. Av jämförelsen mellan fotot och teckningen framgår att en övre del av runsten är bortslagen och förkommen. Runddjurets öppna käft har idag vassa tänder som inte finns med på teckningen och som sannolikt inte heller funnits ursprungligen. Teckningen av runstenen är noggrant utförd varför vi kan sluta oss till att tänderna inte är original. Kan de vara dithuggna senare av klåfingrig person? I så fall ett kulturhistoriskt nidingsdåd. Jag kontaktar länsstyrelsens avdelning för vård av historiska artefakter. Tänderna bör inte fortsättningsvis målas!
Runstenen står synligt väster om väg 56 Västerås-Sala och strax norr om gamla landsvägens bro vid nedlagda Grällsta mejeri. Runstenen restes där den gamla Salavägen korsar vägen till Grällsta, således en mycket synlig plats.
Runstenen är huggen i grå granit med gulaktigt ytskikt. Höjden 1,75 m, största bredd 1,40 m. Ristningen är djup och tydlig. Linjerna är breda, mjukt rundade och jämna, en skicklig ristares verk. Runinskriften börjar vid rundjurets stjärt.
Þorbiorn ok Ingifastr let(u) ræisa æftÍR Sigþorn, faður sinn. Hann (varð) dauðr i jaru. Litli risti runiR.
»Torbjörn och Ingefast läto resa efter Sigtorn, sin fader. Han blev död på utfärd. Litle ristade runorna.»
”Utfärd” innebär med all sannolikt någon av vikingafärderna österut eller söderut. Stenen är från 1000-talet. Vi kan inte säkert avgöra om runstenen är kristen eller inte. Den bladlika ornamentiken liknar en fyrklöver men skulle också kunna uppfattas som ett kors.
Ristarens namn, Litli är ett sällsynt namn. Västmanlands runstenar 20 och 27 är båda signerade Litli.Litli har också ristat nr 22 i Västmanland och sannolikt också 17, 28, 32 och 33. Namnet finns vidare på runsten U 1177 i Uppland
HARAKERS KYRKA
Harakers kyrka är byggd under andra halvan av 1400-talet för att ersätta en äldre kyrka från omkring 1200. En arkeologisk undersökning 2014 visade spår efter en äldre kyrka väster om den nuvarande. Grundrester i sten efter ett kor på 1,1 gånger 4,4 meter hittades. Resten av kyrkan kan antingen ha varit byggd i trä eller i sten. Datering av byggnaden lät sig inte göras men en bevarad dopfunt från omkring 1200visar att den äldre kyrkan var från den tiden.
Kyrkans nuvarande utseende och form är resultatet av en större ombyggnad i slutet av 1700-talet, då kyrkan förlängdes västerut och tornet fick nuvarande utseende med en vacker lanternin. Kyrkorummet har förändrats flera gånger och har artefakter från många olika tidsepoker, bland annat en stor mängd medeltida träskulpturer och målningar från 1618 som är stiftets bäst bevarade från tiden efter reformationen. Målningarna inkluderar landets äldsta avbildningar i kyrklig miljö av reformatörerna Martin Luther och Philip Melanchton.
Murarna är putsade i gult. Långhuset är till största delen uppfört i tegel med natursten längst ned. Kyrkan är en salkyrka med sakristia i norr och ett västtorn med spetsig spira inspirerad av Västerås Domkyrka. På långhusets södra sida finns fyra stora, rundbågiga fönster och en port vilket framgår av bilderna. Tornet har stora fönster samt en port i väst.
ROMFARTUNA KYRKA
Romfartuna kyrka är en magnifik landskyrka, faktiskt den största i Västmanland, Västerås Domkyrka undantagen.
Romfartuna kyrka ”katedralen på slätten” står högt på en berghäll omgiven av slättlandskap och syns vida omkring. I väst står det höga, karaktäristiska tornet, i norr finns en sakristia och i söder både ett bevarat vapenhus och det Sparfvenfeldtska gravkoret. Det branta sadeltaket är belagt med takskiffer från Grythyttan. Ingången sker från söder genom vapenhuset. Kyrkan saknar den vanliga porten i väster.
Kyrkorummet är indelat i tre skepp med hjälp av tio fyrkantiga pelare som bär upp fem kryssvalv i det höga mittskeppet. Kyrkan är en av de största i Västerås stift och byggd i gotisk stil med tre smala, höga skepp som ger ett katedralliknande intryck.
Den välbevarade kyrkan byggdes i början av 1300-talet. Arkeologiska undersökningar har påvisat en föregående äldre kyrka från 1200-talet. Vid en stor ombyggnad 1427 slogs valven och ett vapenhus med kyrkoentré byggdes. På 1660- och 1670-talet byggdes tornet om och fick en tornspira i gotisk stil. Tornet i sig har dock levt kvar sedan medeltiden. Det är en av få bevarad torn av den här typen i Västeråstrakten.
Det Sparfvenfeldtska gravkoret byggdes år 1670 och är inspirerat av det kungliga gravkoret i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Gravkoret avviker med kupoltak och dekorerade och färgade väggar från den vitputsade kyrkan. Johan Gabrielson Sparf adlades 1651 Sparvenfeldt till Åbylunds säteri i Romfartuna socken. Ätten dog ut 1809.
Den medeltida kyrkan är fortfarande välbevarad och har inte behövt byggas ut eller om i någon stor utsträckning.
En medeltida järnbeslagen korport på kyrkans sydsida. Korporten bär ett krucifix (högt upp på porten halvt i skugga) och vapensköldar. Ett av dem har identifierats som biskop Otto Svinhufvuds från början av 1500-talet. Även vapenhusets port är beslagen med järnsmide från medeltiden.
Jag gjorde den 28 mars 2022 en exkursion till några Närke kyrkor inriktad på att studera Närketypiska medeltida romanska västtorn. Det gemensamma med de kyrkor som besöktes är att västtornen är från slutet av 1100-talet eller början av 1200-talet. Tornen bär i flera fall fortfarande synliga tecken på att de också kunnat fungera som försvarstorn. Men om det i praktiken också varit så vet vi inte. I några fall är västtornen betydligt äldre än själva kyrkan och det enda som finns kvar av den ursprungliga kyrkan från skiftet mellan 1100-tal och 1200-tal. Tornen har tydliga arkitektoniska drag av romansk byggnadskonst. Det var misstanken om en gemensam arkitektur och historia som gav mig idén att besöka de aktuella kyrkorna i en samlad konsekutiv exkursion för att undersöka om hypotesen stämmer och för att samla material för en presentation i ord och bild.
De sju kyrkor som besöktes och som presenteras i ord och bild är:
Gräve kyrka
Mosjö kyrka
Gällersta kyrka
Hardemo kyrka
Edsberga kyrka
Hackvads kyrka
Knista kyrka.
Gräve kyrka.
Av den gamla medeltidskyrkan återstår idag endast det romanska tornet, sannolikt byggt under 1100-talets senare hälft. Tornet är unikt på så sätt att det i våning två innehåller ett kapell. På 1760-talet revs den ursprungliga kyrkan, med undantag för tornet och under åren1762-64 byggdes det nuvarande långhuset och koret.
Mosjö kyrka
Kyrkan byggdes under 1100-talets senare del och 1200-talets början medromansk arkitektur. Västra delen av långhuset och tornet är byggda av sandsten. Kyrkan ligger på den rullstensåsen som skiljde Västra- och Östra Mosjöarna. Dessa sjöar är idag torrlagda. Kyrkan ligger längs den väg som pilgrimer vandrad på vägen till Nidarosdomen i Trondheim. Kyrkan har trots restaureringar under sina 800 år behållit mycket av det romanska grundutseeendet från medeltiden.
Mosjö kaMosjö ka
Romanska rundbågedrag vid den södra porten liksom i tornfönstret som dessutom bär klara drag av skytteglugg med den djupa och sig utåt vidgande öppningen.
Mosjö ka
Tornets västport har också en romansk rundbåge portal.
Gällersta kyrka.
Den något märkliga kyrkobyggnad vi kan se idag innehåller delar av en liten tornlös kyrka från tidigt 1100-tal. I början av 1200-talet byggdes ett högt och smalt torn av s.k. Närketyp med rundbågiga ljudöppningar i klockvåningen. Tornet fick 1697 en hög spetsig spira som tyvärr på grund av rötskador i kortades 1903. Kyrkan utvidgades 1760 med en korsarm. De medeltida valven revs och fönstren utvidgades till nuvarande storlek.
Gällersta ka
Hardemo kyrka
Hardemo kyrka ligger i Hardemo socken i Kumla Kommun. Det finns en kyrklig tradition som hävdar att Olav den helige skall ha låtit döpa några hardemobor på platsen. Det är i så fall för varje kristen individ en märklig och intressant historisk händelse. Olav den helige är Nordens första helgon och hans reliker ligger i Nidarosdomen som är ett historiskt gammalt vallfartsmål för pilgrimer. Hardemo kyrkas äldsta del är västtornet som byggdes under 1100-talet medankyrkans långhus invigdes så sent som 1766. Detta är den kyrka där skillnaden i ålder och arkitektonisk utformning är som störst mellan västtornet och kyrkans övriga delar, vilket tydlig syns på bilden nedan. Tydligare kan knappast skillnaderna bli.
Hardemo kaHardemo ka
Västtornets port visar tydliga tecken på medeltida ursprung (kan vara 1100-tal) med det oerhört vackra och dekorativa smidet som förstärker porten.
Edsberga kyrka
Edsberga kyrka som ligger några kilometer ifrån Riseberga kloster varifrån sannolikt byggmaterial hämtats till Eldsberga kyrka i senare skeden.
Namnet Edsberg kommer av ed vilket är en landtunga mellan två farbara vatten. Kyrkan står på en plats där sjövägar och landvägen en gång långt tillbaka i historien möttes.
Den murade kyrkan består av ett tvåskeppigt långhus och ett asymmetriskt placerat västttorn. Kyrkan har port både i väster i tornets bottenvåning och i långhusets södra del. Den äldsta kyrkan är byggd under det slutande 1100-talet eller det tidiga 1200-talet. Av de äldsta delarna återstår idag västtornet och delar av långhusets nordmur. Tornet är unikt på så sätt att det i våning två innehåller ett kapell.
Den allra första kyrkan på platsen byggdes sannolikt i slutet av 1000-talet. Bevis för en sådan tidig kyrkobyggnad är en kolonn i sandsten smyckad med ornamentik som fortfarande finns bevarad. Den finns på Örebro läns museum. Pelaren kan ursprungligen komma från ett kapell vid Riseberga som kan ha varit byggt ett århundrade före Riseberga klosters tillkomst. Riseberga kloster och Edsbergs församling har sannolikt redan tidigt haft ett nära samarbete och anknytning till varandra. Sockenprästen var konfessor vid klostret och bodde på Riseberga.
Kyrkans västtorn och västligaste delar är med stor sannolikhet från 1100-talets början. Byggnadsstilen talar för det. Tornet är rakt i sin helhet. Sydporten med sitt medeltida, dekorativa järnsmide är från mitten av 1100-talet. Dörren till sydportalen kan vara hämtad från Riseberga kloster.
Omkring 1650 utvidgades kyrkan genom en tillbyggnad på södra sidan. Byggnadsmaterial hämtades från Riseberga kloster. Kanske hämtades den södra porten från klostret vid det tillfället.
Edsberga kaEdsberga ka
Hackvads kyrka
Den första kyrkan med torn byggdes på 1100-talet. Vid slutet av 1700-talet var kyrkan så förfallen och nedgången att man byggde en ny. En kyrka med bredare långhus med ett tresidigt kor byggdes utanför medeltidskyrkans murar. Det ursprungliga kyrktornet behöll man. Den nya kyrkan invigdes 1782 men förstördes 1902 i en brand som enligt uppgifter började mitt under pågående gudstjänst. Ett fåtal inventarier hann räddas. Den nuvarande kyrkan byggdes åren 1909-1910. Den gamla kyrkans murar återanvändes och byggdes på medtegel vilket syns tydligt. Också i detta fall kan man se den betydande arkitektoniska skillnaden mellan tornet och den senare uppförda kyrkan.
Tornet har en missklädsam, som jag ser saken, kopparklädd huv som kröns med förgyllt kors på kula. Ser närmast ut som en ölbryggarpanna.
hackvad kahackvad ka
Västportalen har inte många drag kvar från tornets 1100-tal. Porten har förändrats och byggts om i enlighet med senare byggstilar. Inte särskilt intressant eller ens vackert som jag ser det.
Hackvad ka
Kyrkan är trots blandningen av arkitekturstilar eller möjligen på grund därav pampig med ett högt läge i landskapet. En imponerande landsortskyrka på Närkeslätten.
Knista kyrka.
Kyrkans äldsta delar tornet och långhuset kan bedömas härstamma från det slutande 1100-talet. Koret breddades under perioden från 1300-tal till 1500-tal. Kyrkan formades då till en traditionell salkyrka. Tornet är unikt på så sätt att det i våning två innehåller ett kapell.
Som kyrkan ser ut idag består den av ett rektangulärt långhus med ett bredare, tresidigt kor i öster. Vid långhusets västra kortsida finns kyrktornet. Långhus, sakristia, kor och förrådsbyggnad har sadeltak som är klädda med kopparplåt.
Knista kaKnista ka
Den gamla romanska sydporten är igenmurad men den romanska portalen med tympanon med tyvärr otydbara figurer finns kvar.
Denna artikel ingår omskrivna som några kapitel i boken med samma namn. Boken kan köpas direkt av mig eller på Surahammars bibliotek och i Stenhuset. Boken kostar 60 kr och är publicerad i september 2023.
Sura socken
De äldsta skriftliga beläggen för Sura socken är från år 1303 då socknen benämns Surum som kommer från namnet på kyrkbyn senare uppdelad i Västsura och Östsura. Namnet innehåller sur syftande på de båda sjöarna Västersjön och Östersjön med sanka stränder. Att Sura 1303 nämns som socken innebär att det redan då fanns en kyrka eftersom bildandet av en socken förutsätter en kyrka. I ett annat skriftligt belägg från 1414 nämns ”sura socken och kyrkby”. År 1499 nämns Sura skriftligt som ”Ecclesia Swra”.
Kyrka på kyrka på hednatempel?
I muntliga traditioner som nedtecknats omtalas att det under tidig medeltid funnits en s.k. ”offerkyrka” i Sura. Med det menas en kyrka som befolkningen besökte för att skänka olika typer av offer (penningar eller andra gåvor) för att slippa sjukdomar eller för god skördeväxt. Belägg för det finns i kyrkans räkenskaper från 1600-talet under inkomster där ”offer” nämns. Enligt en artikel av Herman Hofberg från 1879 har kyrkan haft denna funktion in på 1800-talet. Kyrkogården var tidigare kringbyggd av timrade kyrkobalkar med överbyggda portar. På den västra sidan vid landsvägen på åsen skall det ha funnits ett inbyggt träskjul i vilket ett offeraltare fanns. Människor vallfärdade hit för att offra men de bröt också loss bitar från kyrkans spånbeklädnad eftersom dessa avsågs hälsobringande. För att stoppa ”vidskepelsen” med offrandet och ”vandaliseringen” av kyrkan revs träbalkarna och den stenmur byggdes som än idag finns på plats. På en inskription anges att stenmuren uppfördes 1824. Olof Grau skriver i ”Beskrifning öfwer Västmanland” tryckt 1754 att offrandet avtagit och av hans teckningar i boken framgår att de timrade kyrkobalkarna, knuttimrade kyrkogårdsinhägnader, då fortfarande fanns kvar. På teckningen nedan kan man se dessa inhägnader.
Enligt en annan muntlig tradition som nedtecknats av Olof Grau i a.a. skall den gamla, 1300-tals, kyrkan vara byggd på en gammal förkristen kultplats. Olof Grau skriver ”Uti Hedna tiden har på detta rummet det Kyrkan nu står, warit et blot- eller afguda hus”.
Frågan om Suras nu nedbrunna träkyrka från 1669 har haft föregångare på platsen måste således besvaras således ett ja. Den gamla 1600-talskyrkan i trä har haft en tidigare kristen kyrkan från år 1300 som i sin tur sannolikt haft en offerplats med hednisk inriktning.
Hur såg Sura gamla träkyrka från 1669 ut?
Så här såg Sura gamla träkyrka ut när fornforskaren Olof Grau under 1700-talet reste runt i Västmanland och tecknade ned vad han såg. Bilden är hämtad från hans ”Beskrifning öfwer Västmanland” tryckt 1754. Boken trycktes igen 1904 och finns att köpa antikvariskt.
Sura gamla kyrka på ett träsnitt från 1865 av J.F. Meyer.
Sura gamla kyrka under 1900-talet.
.
Några tidiga fotografier visar hur kyrkan såg i början av 1900-talet.
Den nedbrända kyrkan och dagens minnesplats.
Den gamla träkyrkan brann 1998 i en anlagd mordbrand.
Sura gamla kyrkaSura gamla kyrka
Det som blev kvar var grunden och sakristian som man lyckades rädda och restaurera. Den delen finns kvar och i fint skick idag.
Föregångaren till 1669-års kyrka.
Den kyrka som brann och som syns på fotografierna var byggd 1669 -71. Men på platsen hade det stått minst en äldre kyrka kanske till och med två.
Vid arkeologiska utgrävningar, i detalj redovisade i skrifter av Kristina Jonsson, hittade man spåren efter en tidigare träkyrka uppförd under 1300-talet. Den gamla träkyrkan från 1300-talet var liten med ett långhus och en litet smalare rakt kor i öster.
Idag kan man se resterna av den gamla stenmuren i gräsmattan
Bilden visar entréstenen till den gamla 1300-talskyrkan.
Entréstenen från 1300-talskyrkna i resterna av den gamla kyrkgrunden
Sura gamla kyrka
Det kan ha funnits en ännu äldre kyrka under 1300-talskyrkan som förstörts av anläggningsarbete och gravgrävningar under medeltiden.
Utgrävningar av den gamla kyrkan efter branden.
I augusti 1998 förstördes kyrkan i en anlagd brand. Efter borttagandet av vägg- och golvrester fanns bara den brandskadade sakristian kvar. Kyrkobyggnaden dokumenterades efter branden. Under sommaren och hösten 2001 och våren 2002 genomfördes en noggrann arkeologisk undersökning med en förstudie och en slutundersökning av platsen.
Utgrävningar av resterna av den nedbrunna kyrkan och 1300-talskyrkan genomfördes. Gravar och skelett undersöktes osteologiskt liksom övriga fynd i form av en kniv, klädesdelar, mynt och smycken.
Gravar och den äldsta kyrkan ligger i en ost-syd-ostlig riktning. Riktningen avviker från den entydigt östvästliga riktningen som visar på kristet inflytande. Avvikelsen på 10 grader från den östvästliga axeln sammanhänger sannolikt med den magnetiska nordpolens läge vid sekelskiftet 1300.
Skelettfynden.
Vid de arkeologiska undersökningarna fann man drygt sextio skelett varav cirka 20 från medeltiden. Med kol-14 dateringar har man kunnat visa att flera gravar är så gamla som vikingatid, 900–1100-tal.
Det innebär att gravarna är från en tid som föregår den första kyrkan. Tyder dessa gravar från vikingatid på kristen eller asa-tro? Den öst-västliga gravläggningen antyder att de skett under kristet inflytande och i varje fall en kristet påverkad kultur. Det är inget slutligt bevis men en tydlig antydan om kristna influenser hos den tidiga befolkningen i Sura.
Det kan antyda att Sura hade en befolkning som kristnades tidigt. Man kan också dra slutsatsen att kristnandet var en process som pågick parallellt på olika plaster i Svea rike medan andra delar av riket fortfarande dominerades av asa-tron. Kristnandet var inte en domino-effekt från kristna centra i söder eller i öster.
Skelettet daterat till 650 – 900 e.kr.
Den osteologiska undersökningen av skeletten i gravarna från gamla Sura kyrka visade sammanfattningsvis att de som begravts här ha levt ett relativt stillsamt liv, avsaknad av traumaskador, men präglat av hårt arbete, nedslitna tänder som använts för arbete samt kraftiga ledskador/förslitningar och periodvis också sannolik brist på näringsriktig föda.
Övriga fynd från den arkeologiska undersökningen.
Bland fynden fanns i 1700-talsgravarna i bl.a den Soldanska gravkammaren klädespersedlar samt under hela kyrkoytan, knappar, bältessöljor, bokspänne, gångjärn, påsyningsbeslag, en kniv samt totalt ett 80-tal mynt/brakteater samt några smycken.
Vi utgrävningarna hittade man en pärla överdragen med guld med typiskt vikingatida utformning. Den anses som utgrävningarnas mest spännande fynd. Man hittade också mynt, 16 s.k. brakteater från perioden 1222–1460.
Sammanfattning
Människor ar begravts på platsen från minst 900-talet och framåt.
Det har funnits en kristen träkyrka från tidigt 1300-tal och socknen är belagd från 1303. De äldsta gravarna visar en tidig för denna landsdel kristen organisation.
Med läget i änden av en åsrygg kan det ha varit en plats som hyst ett nu okänt historiskt hedniskt gravfält. Det kan ha legat där kyrkan är belägen eller på annan närliggande plats. En sannolikt hednisk offerplats nämns i de nedtecknade muntliga källorna.
Källor för text och bilder:
Jonsson, Kristina, Red., En tusenårig historia. Kyrkor och gravar vid Sura gamla kyrka från vikingatid till 1700-tal. Örebro 2003
Jonsson, Kristina / Nordström, Annika, En tidigkristen gravplats och en medeltida kyrklämning. Gravar och kyrkor i Sura 900 – 1800. Arkeologisk för- och slutundersökning. RAÄ 140:1-3. Västmanlands läns museum Rapport A 2003: A16
Bilder hämtade från internet och från Wikipedia förutom egna fotografier.
Den senaste geologiska perioden kallas kvartärtiden. Under den tiden har vår del av jorden genomgått flera 100 000-åriga istider med varma mellanperioder på cirka 20 000 år. Den senaste istiden började för 100 000 år sedan och inlandsisen försvann för 10 000 år sedan. Vi är således halvvägs inne i den varmare mellanperioden. Om cirka 10 000 år kan vi förvänta oss en ny istid på cirka 100 000 år. Det ger möjligen perspektiv på ett och annat i den nuvarande diskussionen.
För landskapen Närke och Västmanland gäller följande mycket ungefärliga tider för istäckets tillbakadragande.
Närke: De södra delarna blev isfria för 10 400 år sedan och de norra delarna för 10 000 år sedan. Det tog 400 år för isen att smälta undan.
Västmanland: De södra delarna blev isfria för 10 100 år sedan och de norra delarna för 9 700 är sedan. Det tog också här cirka 400 år för landskapet att bli isfritt.
Den smältande inlandsisen skapade enorma vattenmassor och nya hav. De hav vår del av Tellus genomlevt de senaste 10 000 åren är följande:
Baltiska issjön13 000–9 500 f.Kr. var en stor färskvattensjö. Den skapades efter den senaste istiden när isen sakta smälte för cirka 15 000 år sedan. Det bildades då en färskvattenreservoar i södra delen av Östersjöbassängen. Sjön var uppdämd av omgivande landområdena och inlandsisen. Utloppet skedde genomväldiga vattenfall i Öresund
När isen drog sig tillbaka mot norr var Baltiska issjön skild från västerhavet av Billingen. Baltiska isjön tappades på vatten via en passage mellan isfronten och Billingen. Det tog ett drygt år för vattenytan att sjunka 25 meter ner till havsytans nivå.
Yoldiahavet9 500–8 800 f.Kr är nästa fas i Östersjöbassängens historia efter att Baltiska issjön tömts och vattenytan hamnade på världshavsnivån. Yoldiahavets vatten var bräckt en 150 – 200 år runt 9 200 f.Kr. men därefter blev sött.
Vattenutbytet mellan Yoldiahavet och Västerhavet skedde via sund med det huvudsakliga saltvatteninflödet via sund i Närke. Kilsbergen var då en ö i Närkesundet. Klapperstensfälten i Kilsbergen minner om hur havet i den förhärskande ostvinden slipat stenar runda och än idag kan man se Yoldiahavets strandlinje i form av klapperstensfält vid Lövbrickan och Lockhyttan. Vid Lockhyttan kan man se minst 8 nivåer av klapperstensfältet som sannolikt visar lika många ostliga stormar som format strandlinjen. Idag är dessa belägna cirka 160 m.ö.h. När landet var som mest nedtryckt efter inlandsisen så var landytan 100 meter lägre än idag
.
Lövbrickan klapperstensfält.
Lövbrickans klapperstensfält.
Än idag reser sig havet mest i norr som blev isfritt sist och nästan ingen landhöjning alls i Skåne. Vättern tippar således. Landet höjs mer i den norra delen av Vättern och knappt alls i Jönköping. Vätterns yta stiger således vid Jönköping men sjunker vid Askersund.
By the way. Vårt hus längst upp i Kilsbergen står på det som är en av de högsta punkterna. Huset står på en stor klipphäll slipad av inlandsisen. Husets nordliga gavel vetter mot en sluttande stötsida. Syd gaveln vetter mot en läsida.
När vänner och bekanta besöker oss brukar jag peka rakt upp i luften mot förbiflygande mindre flygplan. När isen var som tjockast så var isytan en bra bit ovan de förbiflygande maskinerna. Historiens vingslag.
Ancylussjön 8 800–7 800 f.Kr uppstod cirka 8 700 f.Kr. när landhöjningen stängde förbindelsen med havet eftersom förbindelsen mellan Yoldiahavet och Västerhavet blev allt grundare. De salta bottenströmmarna slutade tränga in i Östersjöbäckenet och Ancylussjön blev en sötvattensjö. Utloppet var genom Göta älv och Sveafallen (söder om dagens Degerfors). Dagens Vänern var en vik i Ancylussjön. Tidigare teorier om att Svea älv utgjort utlopp diskuteras numera och hävdas som en felaktig teori.
Domedagsfallen vid Sveafallen.
Ancylussjön höjdes fram till 8 300 f.Kr. då den var 10 meter högre än Västerhavet. I söder höjdes ytan med 25 meter medan ytan inte höjdes alls i norr. I Skåne och Hanöbukten dränktes befintliga tallskogar som man kan hitta rester av i Östersjön ner till 35 meters djup. Ytan sänktes sedan på mindre än 200 år och var 8 000 f.Kr. nere på samma nivå som havsytan.
Landet har fortsatta att höja sig jämfört med Ancylussjöns nivå
Ancylusgränsen (AG), även kallad Ancyllusvallen där Ancylussjön kvarlämnat en strandvall på sin högsta nivå. Ancyllusvallen är belägen omkring 100 meter över havet i Mellansverige, 25–40 meter över havet på Gotland, några meter över havsytan i Blekinge och under havsytan i Skåne.
Jättegrytor som skapats av vattenmassor under stort tryck som fallit ner genom sprickor i isen och skapat dessa grytor med hjälp av stora stenar som vattnet satt i rotation.
Littorinahavet 7 800–1 000 f.Kr. Ancylussjön hade ingen förbindelse med världshaven och påverkades därför inte av havsytans höjning. När klimatet blev varmare smälte de arktiska isarna och havsytan steg. Slutligen trängde havet in genom Öresundsområdet, och ungefär 7 800 f. Kr kom saltvatten in i Östersjöbäckenet. Det saltvattenshav som bildades kallas Littorinahavet. Traditionellt har dock inte Littorinahavsfasen ansetts börja förrän 6 500 f.Kr. I början var salthalten inte särskilt hög.
Den nuvarande kyrkan är byggd i nyromantisk stil och anlades 1890–1892 efter ritningar av arkitekt Gustaf Pettersson. Den invigdes den 21 augusti 1892 och ersatte då Sura gamla träkyrka. Kyrkan byggdes på högsta punkten av Strömsholmsåsen/Kolbäcksåsen intill den gamla kyrkan.
Sura gamla kyrka
Den gamla träkyrkan byggdes1671 av liggtimmer och kläddes 1684 med spån. Den bestod av ett långhus, ett kor i öster och kyrktorn i väster. I söder fanns vapenhuset och i norr sakristian. Kyrkan övergavs 1892 när den nuvarande kyrkan invigdes.
Kyrkan förstördes 1998 i en brand anlagd av en pyroman tillika nekrofil. Sakristian klarade sig och visas på bilden.
Sura ka kormålning
År 1935 byggdes kyrkan om och renoverades. Kyrkorummets tak försågs då med valv. I koret finns målningar utförda 1945–1956 av konstnären Nils Aron Berge.
I de flesta kyrkor domineras koret av Jesus på korset. Det är en historiskt korrekt beskrivning, Jesus från Nazareth korsfästes av romarna (på uppdrag av judarna i Jerusalem som valde Barabbas före Jesus från Nazareth och på sanhedrins begäran. Korsfästelsen är en viktig del av den kristna teologin. Jesus dog på korset för att sona våra synder som Kristus, Guds son. Ändock älskar jag på djupet, som troende kristen, denna kormålning av Herren Jesus Kristus som välsignare av det vanliga folket. Det hör till historien att den menighet som på målningen står framför Kristus och tar emot välsignelsen är verkliga personer i Surahammar som målades porträttlikt av konstnären. Egentligen en fantastisk idé. Min föreställning när jag ser kyrkomålningar från medeltiden, exempelvis Albertus Pictor (Albrekt Målare), är att han sannolikt också hade verkliga personer som förebilder och motiv både till klädsel och utseende. Så kommer generationer som gått före oss ändock till liv och åminnelse i kyrkorna.
Sura kyrka
Organisten övar på lilla orgeln som står till vänster om koret.
Målning av Pierre Mignard. Clio avbildas ofta med lur och vattenur. Här andra markörer av tid.
”Den fjättrade Clio” skriven av Hugo Valentin och tryckt 1957 är en bok jag köpte i det slutande 1960-talet för 18 kronor och 50 öre. Boken kan köpas beg. på bokborsen.se för ca 70 kronor i ou.
I bokens inledande kapitel diskuteras historieskrivningens dilemma som alltid sker i ljuset av den närvarande tidsåldern och de samhälleliga dominansideologierna. Mer så idag, än när boken skrevs 1957, med kompetensmässigt svaga regionala lärosäten som styrs av vit rasideologi, identitetspolitik, feminism, HBTQI-ideologi, neo-marxism och ett betydande forskningsförfall i synnerhet inom humaniora och samhällsvetenskaper.
Författaren och historikern Hugo Valentin skriver: ”Clio, historiens musa, svävar ej fritt över tid och rum. Hennes rörelsefrihet är starkt inskränkt – genom historikernas, hennes tjänares, ofrånkomliga beroende av sin samtids erfarenheter, värderingar och problematik”.
Lysande formulerat. Tesen är giltig än idag. I det stora hela mer fundamentalt än när boken skrevs. Förhärskande politisk ideologi är på god väg att göra oss urava vår historia genom att operera bort, bokstavligen, historiska händelser och personer som idag, av etniska minoriteter, feminister, sexuellt avvikande, svarta etc. uppfattas ”kränkande” – detta märkliga ord som hittat vägen in t.o.m. i historieskrivning.
”Historikerns syn på det förgångna är alltid präglad av hans egen tid”, skriver Valentin. Det är en tes som vi kan acceptera och instämma i. Ingen man eller kvinna (något annat ges inte) kan ställa sig utanför sin egen tid även om vissa ideologiska kretsar försöker ändra det genom att operera bort eller till och med förbjuda forskning om historiska element/personer/händelser/förlopp som av vissa uppfattas stötande i något avseende.
Året 1957 gör Hugo Valentin bedömningen att ”skildringen av det förgångna ses icke i så hög grad som förut i ljuset av historikerns egen tid, missleds icke så mycket som förr”. Valentin skriver vidare att ”historieskrivningen i våra dagar i stort sett står idealet närmare än för t.ex. femtio eller hundra år tillbaka” Idealet varande ”objektiviteten”. Den historiska forskningen hade vid bokens tillkomst rört sig framåt mot en högre grad av objektivitet, oberoende och saklighet. Tyvärr har hela den positiva utvecklingen vänt. Vi har fram till denna dag rört oss och fortsätter att röra oss bakåt mot mer av ”missledd” historieskrivning. Kvinnor, klent byggda i vikingagravar blir kvinnliga vikingakrigare. Svarta afrikanska hövdingars och stammars roll i slavhandeln ignoreras när historiska fakta är att de samlade ihop och sålde slavar. Samer blir ursprungsfolk. Vita medelålders män som skapat fullständigt allt av västerländsk av forskning, innovationer, teknisk utveckling, ekonomi, företagande och högkultur blir dagens skyldiga skurkar, våra hjältekungar desavoueras i historiska texter. Nu skapas med fantasins hjälp historiska hjältar bland feminister, svarta afrikaner och perversa sexuella minoriteter.
Författaren undantar från sin analys ”naturligtvis historieskrivningen i diktaturländerna”. Den liknar obehagligt mycket det som sker i SAP-socialismens Sverige. Konnotationerna blir allt fler och skrämmande lika. Klassisk socialistisk historieskrivning är Lev Trotskijs fall från makten. Han plockades efter sitt fall bort från officiella fotografier (retuscherades) och texter (ströks). Han blev en ”un-person”. När Lavrentija Beria föll så ersattes hans biografiska text i den stora ryska encyklopedin av en längre artikel om Berings sund. Riktigt där är vi inte än i Sverige. Men i den officiella/officiösa SAP-socialistiska historien närmar vi oss en liknande situation. Historiska perioder, personer, processer och händelser suddas bort och andra halvt lögnaktiga lyfts fram.
Det är tendenser vi kan identifiera i Sverige idag – liksom i USA och Europa – när personer som varit centrala i de historiska förloppen tas bort och exempelvis statyer rivs ner ock ersätts med PK-korrekta texter.
Men vi måste också samtidigt erkänna att ett visst mått av subjektivitet alltid finns i all historieskrivning. Stenarna i den historiska byggnaden som historikern reser utgörs av empiriska fakta – i dag finns dessa i enormt större utsträckning är för 63 år sedan – som historikern själv utväljer och ordnar utifrån vad han/hon bedömer vara väsentligt för beskrivning, analys och slutsatser om ett historiskt förlopp.
Men varje generation har sina ”speciella historiska intressen, problemformuleringar och värderingar, sitt särpräglade förhållande till det förgångna som röjer dess egen mentalitet och de politiska, social, ekonomiska och kulturella förhållanden ur vilken denna spirat”.
Det kan varken uttryckas tydligare eller bättre, som faktuell beskrivning av vad som händer, när identitetspolitik, feminism, neo-marxism och andra ideologier med totalitärt hegemoniska aspirationer dominerar debatt, media och delar av akademierna. Ideologiska glasögon som ger ett perverst aspektseende dominerar inom humaniora och samhällsutveckling. Följ gärna de s.k. vithetsstudier som bedrivs vid vissa lokala ”lärosäten” som utmanar folkhumorn.
”Historikern, ´den tillbakablickande profeten´som Friedrich von Schlegel kallade honom, tillrättalägger den historiska utvecklingen så att den hamnar i skildringens slutskede, vilket på sitt sätt framstår som produkten av det förgångna”.
Man skriver alltså historia baklänges. Historikern vet hur processen, händelsekedjan slutade och söker den kausala förklaringen i det förgångnas spår. Det synsättet kan föra och för ofta fel. Historien är, som jag ser det, sällan så rätlinjig och möjlig att spåra bakåt logiskt och kausalt. Tillfälligheter spelar också in i förloppen och kan påverka ”the end result”. Baklänges historieskrivning är självfallet enklare kausalt, mindre komplicerad och ibland propagandistiskt användbarare än att vandra den mödosamma historiska vägen framlänges också när vi rör oss i äldre historia.
Det skrivs samtidigt en väldig massa empiriskt och analytiskt bra historia, både nyare och äldre. PK-ideologin påverkar dock flyhänta författare som exempelvis Dick Harrisson som i boken ”Folkvandringstid” inte kan avhålla sig för en plaidoyer för dagens svenska migration från MENA.
Delar av vad som produceras vid akademier och i politiska media kan karaktäriseras som ”den politiska propagandalitteraturens vanligen kvasihistoriska framställningar”. Den typen av historieskrivning har ett fysiskt ansikte i socialdemokratins och f.d. statsministerns favoritkälla, den historiskt outbildade propagandamakaren Henrik Arnstad.
Media, i synnerhet statsmedia, är förtjusta i vad jag brukar kalla ”anekdotisk historieskrivning” dvs man använder ett enskilt exempel för att redogöra för ett förhållande eller ett förlopp men med undvikande, förtigande av generella tendenser och generella empriska fakta.
Hur skall man då förstå vad som händer? ”Maktförskjutningar (i vårt fall åt en identitetspolitisk och neo-marxistiskt genomslag i politik, media och akademi, min kommentar) inom samhället samverkar alltid på historieskrivning om gångna tider”.
”Med nya klassers (och ideologiska maktgrupperingar vill jag tillägga) makttillträde följer alltid nya värderingar”! How true!
Men som historikern Ingvar Andersson framhållit bör god historieskrivning innesluta ”alla krafters spel”. Även sådana ”alla krafters spel” som idag kanske av PK-populasen uppfattas som utmanande, stötande, provocerande eller förkastliga måste ingå och behandlas i den historiska analysen, beskrivningen och presentationen. Det får bli ett avslutande råd att följa för en seriös historieskrivning. Men, men i Sverige går ministrar i den SAP-socialistiska regeringen inför att förbjuda forskning och vetenskaplig debatt kring vissa ”känsliga” ämnen.
NOT: Clio är i grekisk mytologi framför allt historieskrivningens beskyddarinna och musa. Liksom alla muser är hon dotter till Zeus och Mnemosyne. Muserna var gudinnor som hade sin hemvist på Olympen.
Nya Skagershults kyrka invigdes 1896. Den uppfördes av återanvänd kalksten från den tidigare nedbrunna kyrkan. Altaruppsats och predikstol från 1600-talet flyttades över från Skagershults gamla kyrka. Se min text om den kyrkan.
Kyrkan är välbevarad, den är intressant och har stort arkitektoniskt värde. Kyrkan har nygotiska inslag. Karakteristiskt är den asymmetriska planlösningen med sidoställt torn i söder. Vapensköldarna som tidigare hängt i Skagershults gamla kyrka anknyter till den gamla kyrkan och den adliga ätten Falkenberg som också grundade till Hasselfors bruk.
Det fascinerande med denna pampiga och märkliga kyrka är att den är uppförd i en liten bruksort i Sydnärke, Hasselfors med 395 invånare idag. Kyrkans storlek och utformning för närmast tankarna till en domkyrka i en betydligt större ort. Än märkligare är att man vid byggandet i det slutande 1800-talet anlitade en av Sveriges då mest framstående arkitekter Ferdinand Boberg för att rita kyrkan.
Vem eller vilka låg bakom detta framsynta övermod? Nu står kyrkan där som en arkitektonisk pärla, värd en omväg för ett besök, mitt i det lilla samhället Hasselfors i skogarna, i de gamla bruksbygderna (ordet hytta är vanligt förekommande i de små orterna), i södra Närke.
Är det ätten Falkenberg och dess företrädare och finansiering som förklarar förekomsten av denna framstående imposanta kyrka?
EXTERIÖRT
Samtliga bilder visar kyrkans exteriör. Tyvärr är kyrkan, som så ofta med kyrkor i Sverige, numera låst utom vid förrättningar. Den gamla traditionen med öppen kyrka är borta. Din första gissning om varför är sannolikt korrekt! Jag får återkomma med en redovisning av interiören när jag fått tillfälle att besöka kyrkan.
Skagershults 1800-tals kyrka från NSkagershults 1800-tals kyrka från SSkagershults 1800-tals kyrka från SVSkagershults 1800-tals kyrka tornetSkagershults 1800-tals kyrka norrportenSkagershults 1800-tals kyrka
FERDINAND BOBERG
Ferdinand Boberg i en laverad teckning av Anders Zorn.
Skagershults nya kyrka är en av tre kyrkor i landet ritad av den framstående arkitekten Ferdinand Boberg som är en nyskapare i svensk arkitektur med förnimbara drag av jugend. Skagershults nya kyrka visar de stildrag som kan förmärkas i andra byggnader uppförda av Boberg.
HASSELFORS
Hasselfors ligger i den sydvästliga delen av det historiska järnbruksområdet Bergslagen. Hasselfors Bruk AB har i över 400 år bedrivit järnframställning. Bruket startades 1671 genom anläggande av en hammarsmedja och 1850 kom en hytta för produktionen av stångjärn. Idag är Setra Group en av Sveriges största träförädlingsföretag.
Dagens kulturexkursion i Närke gick till Skagershults gamla träkyrka samt till den nya 1800-talskyrkan ritad av Ferdinand Boberg. I den första artikeln skildras den gamla 1600-talskyrkan i bild och ord. Skagershults nya kyrka skildras i en kommande artikel.
Skagerhults kaSkagerhults ka
Skagershults kyrka från N. I stort samma vy som teckningen från 1880.
Släkten Falkenberg som uppförde Skagershults kyrka kom ursprungligen från Livland. Kung Karl IX gav Tångeråsa och ett antal gårdar i Närke i förläning till anfadern i Sverige Henrik Falkenberg.
Drottning Kristina som regent gav år 1647 tillstånd till Skagershult att bilda en egen socken. Landshövding Melker Falkenberg startade därefter bygget av träkyrkan som stod färdig år 1651.
I sin utformning är kyrkan en tydlig kopia av Tångeråsa 1200-tals kyrka som tidigare var församlingens kyrka. När församlingen växte blev avståndet till Tångeråsa alltför långt. Kyrkan är knuttimrad med liggtimmer och har tak och väggar klädda med spån. Vapenhuset tillkom 1750.
Exteriört.
Skagerhults ka
Kyrkan sedd från SV med klocktornet i förgrunden.
Skagerhults kaSkagerhults ka
Kyrkan och vapenhuset sett från V. Kyrkan är knuttimrad och utvändigt, liksom taket, klädd med handkluvna spån. Vapenhuset har tillkommit 1750.
Skagerhults ka
Kyrkan och klocktorn sedd från SO
Interiört
Skagerhults ka koret
Koret. De rena innerväggarna av handbilat timmer syns tydligt
Skagerhults ka kyrkport
Den inre kyrkporten. Innan vapenhuset byggdes 1750 var denna port sannolikt ytter porten till kyrkan.
Skagerhults ka orgelläktaren
Orgelläktaren. Den enkla utformningen och inredning är tydlig liksom de rena timmerväggarna.
Skagerhults ka pelare orgelläktaren
En av de mer arbetade och målade pelarna till orgelläktaren.
Skagerhults ka sakristianm
Sakristian med en värmande kakelugn för prästen. I övrigt var den ouppvärmda kyrkan sannolikt kall på vintern. Det kunde konstateras vid besöket i kyrkan.
lennart waaras blogg 