Den norske författaren och politikern (FrP) Kent Andersen har i en krönika på Document.no granskat FN:s Agenda 2030 som världens regeringar tänker genomföra på bara tio år. En högst oroande läsning.
Under täckmantel av ”hållbarhetsmål” och ”omfördelning” finner han en utopisk fantasiprodukt som är omöjlig att genomdriva utan att införa en totalitär kommunistisk världsregering.
Agenda 2030 är ett kommunistiskt manifest. En kupp.
Av Kent Andersen
Översättning från norska: Julia Caesar.
Flera läsare har bett oss skriva om FN:s Agenda 2030, för den politiska plattformen är nu själva drivkraften i västlig politik. Plattformen är känd som FN:s hållbarhetsmål och ska medföra ”grundläggande förändring” för att säkra ”global stabilitet och jordens hållbarhet”.
Men när så många ska få så mycket, vem är det som ska förlora? Och ska det ske frivilligt eller med tvång? Hållbarhetsmålen ser bra ut på ytan, men under ytan lurar ett monster.
Vi journalister har en otroligt viktig samhällsuppgift: det är inte att ropa hurra när någon säger sig vilja rädda mänskligheten och skapa ett paradis på jorden genom en stor och genomgripande ”masterplan”. Vårt jobb är inte att fungera som protokollförare för flinande politiker – men det är precis det journalister i mainstream media gör: de fungerar som lydiga mikrofonstativ och aktivister åt varje charlatan med påstått goda intentioner, och när det kommer till stora flin och goda intentioner avgår FN:s hållbarhetsmål med VM-guldet.
Detta godhetens manifest är Planen som genomförs ända in i grundskolan och är utformad exakt så att barn och enkla själar ska omfamna den helhjärtat och utan förbehåll. Och det är just därför vuxna människor måste rynka ögonbrynen, för politik är för vuxna, och när någonting så komplicerat och sammansatt blir förenklat till det löjligas gräns, då är det idé att lyssna till alarmklockorna och se efter lite närmare.
Hållbarhetsmålen ska ta över tusenårsmålen som FN genomförde mellan 2000 och 2015. Enligt FN själv var detta en så hejdundrande framgång att FN-gräddan i champagneruset blev eniga om en ny och ambitiös förklaring: ”The 2030 Agenda for Sustainable Development”. Denna agenda antogs alltså 2015 och innehåller 17 mål och hela 169 delmål som enligt uppgift ska göra världen bättre för alla, och de här målen fungerar som ett slags ”global vägkarta” för nationella och internationella initiativ som siktar på att (håll i dig!):
Utrota extrem fattigdom, säkra en inkluderande hållbar utveckling och främja välstånd, fred och rättvisa för alla. Inget mindre. På tio år. Och ingen vill att du ska studsa över det.
Agenda 2030 kom emellertid inte ensam, den ingår i en trojka. Den löper samman med ”Addis Abeba Action Agenda” för finansiering av utveckling, efter konferensen som hölls i Etiopien och antogs av stats- och regeringschefer den 15 juli 2015 – och som i sin tur bygger på Monterrey-fördraget från 2002 och Doha-deklarationen från 2018. Den tredje hästen i trojkan är Paris-avtalet om klimatet från 2015.
Dessa tre utgör tillsammans ett globalt ramverk för politisk handling, byggd på internationellt samarbete och partnerskap, och nyckelordet är inte handel, frihet, demokrati, yttrandefrihet, rätten att skapa sin egen lycka eller kapitalism. Nyckelordet är ”hållbarhet”.
Det är här intellektuella och tänkande människor drar i bromsen. Inte bara för att detta stora projekt för globalt styre ser ut att ha varit i stöpsleven i 20 år, i stort sett helt under radarn för kritisk granskning, utan också för att Agenda 2030 påminner misstänkt om att hela Jorden ska styras efter ”New Public Management”, alltså målstyrning och evigt rapportskrivande till höga herrar. (Du vet, det som gör att lärarna måste skriva rapporter istället för att undervisa barnen).
Hållbarhetsmålen framstår som universella. De gäller för alla länder och lägger grunden för en långsiktig och samstämd insats. Men vänta lite: världens länder och mångfaldiga kulturer är ju inte universella – och har inte gemensamt mål och riktning. Tvärtom, faktiskt. De styrs inte på samma sätt efter samma principer och har definitivt inte samma värdegrund eller samhällsförståelse, så hur ska detta egentligen fungera?
Finns det tillfällen när hållbarhetsmålen strider mot varandra? Om flera miljarder fattiga ska lyftas ut ur fattigdom och göras rikare – vem ska betala för det och bli fattigare?
Ingenting är gratis här i världen, men Agenda 2030 säger ingenting om kostnader, bördor eller intressekonflikter. Det är en ytlig glansbild, men vad innebär det?
Oslo 21 juni 2016. Statsminister Erna Solberg presenterar Norges första rapport till FN om uppföljning av Agenda 2030 och hållbarhetsmålen tillsammans med utrikesminister Børge Brende och klimat- och miljöminister Vidar Helgesen. Det fick befolkningen inte veta, för knappt någon skrev om det.
Sådant frågar Erna Solbergs regering inte efter. De har omfamnat denna globala strategi utan förbehåll, frågor eller invändningar.(Samma sak gäller Stefan Löfvens svenska regering, min anm.)
På sin hemsida skriver den norska regeringen:
”Regeringen har bestämt att hållbarhetsmålen utgör det politiska huvudspåret för att ta tag i vår tids största nationella, regionala och globala utmaningar. Norge arbetar målinriktat för att få hållbarhetsmålen genomförda och vill spela en central och aktiv roll i uppföljningen av målen internationellt. FN:s generalsekreterare har givit statsminister Erna Solberg (H) en pådrivande roll i detta arbete.”
Varför är Erna Solberg en pådrivare för det här? Erna Solberg är statsminister i Norge, hon får lön av norska skattebetalare och är förpliktad att sätta norska intressen före allt annat – även om våra intressen skulle drabba andra länder eller vara på bekostnad av FN:s intressen. Allt annat skulle vara ett mycket allvarligt svek mot hennes egen ställning och mot väljarna. Så vad är det som pågår här? För vem arbetar statsministern? Har hon gått vilse på grund av avsaknad av tjänstebeskrivning? Jag skrev en åt henne 2016.
Kan du erinra dig att Erna Solberg informerade väljarna om att hon som statsminister i Norge kommer att arbeta för FN och sätta andra länders intressen före norska om FN så önskar? Berättade hon tydligt och klart för folket att hon sätter Agenda 2030 före norsk suveränitet, så som hon sätter EU:s direktiv före Norges grundlag? Informerade hon om att Tysklands behov av stabil energi trumfar hennes ansvar för att beskydda norsk natur och människors privatekonomi? När sades detta?
Hon avvisar all kritik och debatt med att påstå att allt som kommer från FN, EU och Tyskland också är det bästa för Norge. Men är det sant? Hon tycker också om att påpeka att ”vi inte har något val”, och att vi ”måste” och ”är förpliktade” av internationella avtal. Det är alldeles för lättvindligt. Norge är nämligen en självständig stat och ”måste” ingenting – och naturligtvis är Norges statsminister inte förpliktad att följa avtal som skadar Norge eller norska intressen. Hon är förpliktad att bryta och avsluta sådana avtal.
För oss som har blivit lurade av lömska försäljare tidigare låter målen i Agenda 2030 för bra för att vara sanna. De har ordalydelser som hämtade från ett grupparbete bland småflickor på en skola på västkanten, för här saknas det sannerligen inte godhet, korrekthet, generositet, enkla lösningar eller fluffiga enhörningar.
Men det är väldigt mycket annat viktigt som saknas. Låt oss se vad det står, punkt för punkt, medan du hela tiden har frågorna ”hur”, ”när”, ”vem”, ”varför”, ”på vems bekostnad” och ”vem ska betala?” i bakhuvudet.
Mål 1: Utrota alla former av fattigdom i hela världen.
Mål 2: Utrota svält, uppnå tryggad matförsörjning och bättre näringsinnehåll och främja ett bärkraftigt jordbruk.
Mål 3: Säkra god hälsa och främja livskvalitet för alla, oavsett ålder.
Mål 4: Säkra inkluderande, rättvis och god utbildning och främja möjligheter till livslångt lärande för alla.
Mål 5: Uppnå jämställdhet och stärka flickors och kvinnors ställning.
Mål 6: Säkra hållbar vattenförsörjning och tillgång till vatten och goda sanitära förhållanden för alla.
Mål 7: Säkra tillgång till pålitlig, hållbar och modern energi till ett överkomligt pris.
Mål 8: Främja bestående, inkluderande och bärkraftig ekonomisk tillväxt, full sysselsättning och anständigt arbete för alla.
Mål 9: Bygga robust infrastruktur, främja inkluderande och hållbar industrialisering och bidra till innovation.
Mål 10: Minska olikheter i och mellan länder.
Mål 11: Göra städer och bosättningar inkluderande, trygga, motståndskraftiga och hållbara.
Mål 12: Säkra hållbara konsumtions- och produktionsmönster.
Mål 13: Handla omedelbart för att stoppa klimatförändringar och bekämpa konsekvenserna av dem.
Mål 14: Bevara och använda hav och marina resurser på ett sätt som främjar hållbar utveckling.
Mål 15: Beskydda, återupprätta och främja hållbar användning av ekosystem, säkra hållbart skogsbruk, bekämpa ökenutbredning, stoppa och vända landminskning och stoppa förlust av artmångfald.
Mål 16: Främja fredliga och inkluderande samhällen med sikte på hållbar utveckling, sörja för tillgång till rättsskydd för alla och bygga välfungerande, ansvariga och inkluderande institutioner på alla nivåer.
Mål 17: Stärka genomföringsmetoderna och förnya globala partnerskap för hållbar utveckling.
Som du ser är målen värdiga ”Miss World”. Det finns knappt en människa på denna jord som kan vara oenig med de här punkterna, inte ens punkt 13 där miljoner år med naturliga klimatförändringar på något magiskt sätt ska stoppas.
Problemet är allt som står i vägen för att göra den här glansbilden verklig: islam, socialism, diktatur, korruption, egoism, vapen, uppror, förnuft, logik, matematik… och demokrati. För det är inte säkert att muslimska länder anser att detta att säkra flickors ställning betyder samma sak som i västliga länder. Och är det helt säkert att människor i rika länder har så stor lust att ge bort ännu mer än de redan har förlorat i globalismens namn för att ”minska olikheter”? Vem säger det? Hur ska det göras?
Problemet är också den helhet som dessa 17 punkter utgör: de enorma implikationer, följdverkningarna och icke minst de massiva initiativ som ska till för att genomföra den här utopin på bara tio år. Hållbarhetsmålen är i själva verket dold totalitär extremism.
Såg du felen?
Det står ingenting i målen om vad de ska kosta, vem som ska förlora och vem som måste offra. Det står ingenting om vem och vad som målen stärker och vem som ska ha makten att tvinga igenom dem mot länder och befolkningar som inte vill ge ifrån sig pengar och resurser.
Det står ingenting om frihet. Ingenting om demokrati. Ingenting om upplysning och kunskap. Ingenting om bekämpande av totalitära ideologier. Ingenting om att stoppa diktaturer. Ingenting om att stoppa prästernas makt och lagar stiftade av gudar. Och det mest påfallande av allt: inte ett ord om befolkningstillväxten som underminerar hela planen.
Och ingenting om nationella eller kulturella skillnader som gör den här inriktningen omöjlig utan att införa en totalitär kommunistisk världsregering, kanske efter modell från maffiastaten Kina?
Hållbarhetsmålen handlar alltså inte om frihet eller att ”söka lycka”, som den amerikanska oavhängighetsförklaringen ger människor anledning till. Agenda 2030 handlar om fördelning av produkter, fysiska fördelar och konkreta saker – och nämner inte det som är viktigt för fria människor: andlighet, intellekt, själsliv, frihet, kärlek, självständighet, individualism, självförsörjningsgrad och sist men inte minst: demokrati och yttrandefrihet. FN har satt upp några flotta mål utan att säga någonting om mänskliga eller ekonomiska konsekvenser.
Detta är kort och gott ett kommunistiskt manifest.
Det är nämligen den kommunistiska synen på människan som genomsyrar FN:s ”hållbarhetsmål”. Bara arbetarna får tillräckligt med bröd, vatten och husrum så blir de nöjda. Så ska staten ta sig an de svåra sakerna. Här låter jag den politiske frihetskämpen Ronald Reagan få summera min poäng:
Ronald Reagan (1911-2004), USA:s president 1981-1989.
”Socialists ignore the side of man that is the spirit. They can provide you shelter, fill your belly with bacon and beans, treat you when you’re ill, all the things guaranteed to a prisoner or a slave. They don’t understand that we also dream.”
I det socialistiska paradiset Venezuela skulle alla få vad de behövde för att överleva, men inte för att leva fritt med ansvar och risktagande. Allt skulle ske med ”omfördelning” – och det låter ju jättefint om man inte använder huvudet.
Men ska den ”omfördelningen” ske frivilligt, och ska ”hållbarhet” genomföras med maktmedel? Vem säkrar rättvisan? Och vem har lust att skapa sitt eget överskott om det bara ska ”omfördelas”?
Detta är den paradox som leder alla kommunistiska länder in i recession och fattigdom. Kommunister är enkla i huvudet, men världen är dessvärre komplicerad.
Hittills har lömska globalister i västlig politik frivilligt gett ifrån sig både pengar, suveränitet, konkurrensförmåga och möjligheter för att ”utjämna skillnaderna” genom ”omfördelning” – utan att egentligen fråga om lov eller informera. Västliga länder har en generös elit som har gett bort ofattbart mycket på ofattbart kort tid för att skapa en ”bättre värld”. Problemet är att de inte frågade om lov. De ger bort någonting som de själva inte äger, och det handlar inte bara om pengar.
Här ingår inte minst förlust av trygghet, stabilitet och territorium genom massimmigration till Väst. Alla och envar är välkommen att motta välfärd och pensioner i Väst, utan att ha bidragit med någonting alls. Islams kolonisering av västliga städer och länder genom muslimska bosättare är ”omfördelning” i praktiken.
Detsamma är att ge bort all industri till Kina i utbyte mot ingenting. Biståndspengar är också ”omfördelning”, och det nyaste på den här listan är vår ”klimatskuld” till fattiga länder eftersom vi tydligen har ödelagt klotet för dem genom att använda billig fossil energi. Det ska ge ”hållbarhet”.
Det faktum att det inte finns någon verklig klimatkris, och att fossil energi är en naturresurs som finns på många andra ställen än i det rika Väst bortser man ifrån. Fattiga länder använder också fossil energi. De säljer fossil energi till Väst och får betalt för det. Därför är vi inte skyldiga dem någonting. Det västliga politiker är skyldiga folket är att ta vara på sina egna länder.
Denna decimering av egen välfärd och handlingsutrymme under täckmantel av ”omfördelning” och ”hållbarhet” har alltså fått pågå nästan oemotsagd sedan Berlinmurens fall 1989, och det har gjort den globalistiska eliten övermodig. De visste inte var de skulle stoppa. Presentregnet har också gjort regeringar i skitländer bortskämda. De behöver inte få ordning på någonting, för det finns alltid någon att skylla på och alltid mer pengar och fördelar att få av Väst, bara man gnäller tillräckligt länge. Nu närmar sig slutet för den här galenskapspolitiken. Den bygger på falsarier som ödelägger Europa.
Därför är det inte konstigt att ledarna för samma skitländer varmt stöder ”hållbarhetsmålen”. I FN är det dysfunktionella, ofria, korrupta och överbefolkade länder, präglade av extremism och kaos, som är i majoritet. Många av dem ser Väst som ett byte, för Väst är svagt, självutplånande och styrs av mjuka fjollor utan överlevnadsinstinkter.
DÄRFÖR har hållbarhetsmålen kommit till. Det är en kupp.
Hållbarhetsmålen i Agenda 2030 gagnar inte dig och dina barn. Likväl ska du betala för dem – och dina barn blir lärda att gå i bräschen för dem. Precis som du ska betala för ”klimatmål 2030”, och barnen ska piskas upp på barrikaderna mot extremismen. Ska världen bli en bättre plats måste du nämligen kämpa för pengar, drivmedel, bil, kött, stolthet och självständiga tankar. Och nej – det är inte en konspiration. Det sker helt öppet, och de som står bakom är stolta över vad de håller på med.
FN:s självskryt är fejk: orsaken till att världen har gått kraftigt framåt sedan 1989 är att stora socialistiska imperier för alltid är utplånade, och socialistisk planekonomi har ersatts av kapitalism och marknadskrafter – inte minst i Kina, som visserligen fortfarande styrs av en diktatorisk maffia, men den har åtminstone gett fler medborgare bättre levnadsvillkor och framgång, även om diktaturen lever i bästa välmåga. I Kina äter de kött och kör bil nu. I Norge vill miljöpartiet tillbaka till cyklar och grönfoder. Tänk över det!
Utöver detta kan världens fattiga tacka en kommunikationsrevolution för framgången. Den är heller inte skapad av regeringar, politiker eller planekonomi. Den är skapad och framdriven av kapitalismens eviga konkurrens och av privata intressen som förenklar handel och ökar marknadsmöjligheterna – illustrerat av den fattige indiske fiskaren som med mobiltelefon plötsligt kan erbjuda sin fångst till högstbjudande istället för till boven på bryggan därhemma som förr hade monopol. Denna kapitalistiska triumf är ”hållbarhet och omfördelning” i praktiken.
Någonting som världens fattiga också kan tacka för framgången är jämn och stadig tillgång på billig fossil energi som skapar billig tillgång på mat, i en värld där allt fler bor i städer och är helt beroende av industriellt jordbruk, billig energi, kolväten och effektiva mattransporter. Det är inte regeringar och politiker som står bakom det heller.
Politiker, regeringar och organisationer kan inte skapa en bättre värld, innovation, lönsamma arbetsplatser, rikedom eller framgång. De kan bara lägga till rätta för fria individer som får söka sin egen lycka och driva handel i fria länder.
Agenda 2030 går rakt i motsatt riktning.
Kent Andersen
lennart waaras blogg 