Här på andra sidan jordklotet börjar jag dagen med en kopp kaffe och en croissant, går in på SVT Play, lutar mig tillbaka i arbetsstolen, lägger upp fötterna på pianopallen och ser på gårdagens Rapport. Man skulle kunna tro att jag, eftersom jag inte befinner mig i Sverige, istället valde ett asiatiskt nyhetsprogram eller något internationellt engelskspråkigt, men så fungerar det inte. Snarare är det tvärtom, jag blir väl inte mer svensk men väl mer aktivt svensk när jag befinner mig här.
Jag vill också tro att avståndet skärper min blick, inte bara för hur illa landet regeras, utan också för hur medierna väljer att framföra sina budskap. För tidningarna (jag läser SvD och skummar DN) syns snedfördelningen mellan könen mera på kultur- än på ledarsidorna och i debattartiklarna. Kulturjournalister är de mest vänstervridna av alla kategorier journalister. 82 procent av dem sympatiserar enligt SOM-undersökningarna med S, V och MP.
Snedfördelningen gäller i synnerhet för SVT:s Rapport, där kvinnor, kvinnor och åter kvinnor såväl rapporterar som tillfrågas i alla tänkbara ämnen. Denna kvinnoexpertis omfattar allt, från avancerad och mansdominerad högteknologi till den gängkriminalitet som till nära nog hundra procent är en manlig aktivitet.
Vi får veta hur kvinnor tänker, vad de finner intressant och hur de vill lösa olika samhällsproblem. Det gör det naturligtvis motiverat att ställa frågan om vad samhällsdebatten, och kanske framför allt forskningen, förlorar när kvinnorna övertar männens jobb?
För att gå riktigt grundligt tillväga börjar jag med frågan vilket syfte tänkandet har. Inte bara kvinnligt utan allt tänkande. Svaret är att vi tänker för att hitta ett svar, så att vi inte ska behöva tänka mer. Vi tänker för att slippa tänka. Att tänka är liktydigt med att problematisera och inne i skallen pröva olika alternativa svar, istället för att ge något av de kollektiva svar som redan etablerats.
När jag exempelvis kör ut min bil i den thailändska trafiken, så måste jag göra ett val: vilken sida ska jag köra på? Men det är ett val som det redan finns ett svar på: här kör man på vänster sida. Jag behöver således inte tänka för att göra ”rätt”, jag bara gör det. Allting vi gör i vår vardag kan beskrivas som val, men över 90 procent av våra handlingar är i praktiken inga val, därför att vi vet vad vi ska göra. Vi tänker inte aktivt, vi söker inte efter ett svar som, innan vi tänker till, är obekant. Att tänka i ordets egentliga mening är något som vi tar till, som vi tvingas till när vi inte vet svaret, alternativt inte gillar det svar som redan finns. Det gör tänkandet till en både ansträngande och riskabel aktivitet. Jag kände en gång en professor som sa att det gör ont att tänka. Det lät konstigt därför att det kom från en man som hade tänkandet som yrke, men jag tror att han visste precis vad han talade om. Det var nämligen något som han hade tänkt över.
Ansträngande ok, men varför är tänkande riskabelt?
Därför att det finns risk för att man kommer fram till ett problematiskt svar, ett svar som både kan ställa till oreda och som man inte själv gillar. Så har det varit för min del med tankar kring kvinnodominansen, både i medieflödet och vid universiteten. Jag gillar egentligen inte mina egna slutsatser, men inte bara det – när jag offentliggör dem så vet jag att de inte heller faller i god jord. Jag lägger ett vapen i mina motståndares händer. De kan mycket enkelt avfärda mig som misogyn/gynefob.
Tänkandet, för att det ska förtjäna att kallas för tänkande, måste också hålla känslorna stången. Att handla i enlighet med det man känner är inte detsamma som att hålla tillbaka sina känslor och på så sätt ”rena” tänkandet. Det går emellertid ingen absolut rågång mellan att tänka och känna. Allt tänkande filtreras genom våra känslor. Här finns en tydlig skillnad mellan manligt och kvinnligt. Det kvinnliga ”filtret” är mycket tätare och lättare aktiverat än det manliga filtret, det vill säga kvinnors känslor för hur svaret på ett problem ska konstrueras är mycket starkare än mäns.
Det kvinnliga tänkandet är också mer socialt inriktat än mäns tänkande, vilket har med en av kvinnornas huvuduppgifter att göra, att fostra barnen. Denna skillnad fångas för övrigt också i schablonen över hur män respektive kvinnor ser på potentiella partners. Män attraheras av kvinnor som de är och hoppas att de inte ska förändras (åldras, bli sura etc.), medan kvinnor mera ser män som projekt att forma så att de blir sådana som de vill ha dem. Detta med att forma gäller också för den politiska vänstern, som vill skapa ”den nya människan”. Konsekvensen märker vi i svenska media, som är starkt inriktade på att fostra medborgarna. Personligen finner jag detta mycket störande. Jag vill inte bli fostrad när jag tittar på teve eller läser en tidning. Jag vill ha ocensurerad och saklig information från medierna.
Nå, detta var en liten utvikning. Om vi håller fast vid att kvinnor lättare blir upprörda än män gör det att det blir svårare för dem att delta i diskussioner där det logiska och rationella förnuftet ska sitta i högsätet – exempelvis vid doktorsdisputationer. Kvinnor är också mer konforma än män, alltså mindre benägna att tänka i ordets egentliga mening. De har svårare än män för att revoltera mot etablerad kunskap, de är inte lika lockade att söka nya svar på frågor där det redan finns etablerade svar.
Konsekvensen av kvinnodominansen inom avancerad forskning är att ”det geniala” hålls tillbaka. Män med hög IQ tenderar mer än kvinnor med hög IQ att vara besvärliga personer. De är inte lika sociala, inte lika empatiska och lättstyrda, utan mer kallsinnigt logiska/rationella. De är heller inte lika intresserade av att följa ett byråkratiskt regelsystem (universitet är starka byråkratier). Det betyder att män vanligen bättre än kvinnor klarar att leva med den oreda som genuint tänkande ofta ställer till med.
Det bör dock tilläggas att om genierna fick dominera så skulle universiteten inte fungera. Även om deras forskning är kvintessensen av den verksamhet som där bedrivs, bör majoriteten av lärare och administratörer inte bestå av geniala tänkare utan av lugna samarbetsvilliga, resonabla människor som med hjälp av sitt sunda förnuft ägnar sig åt att få verksamheten att fungera dag från dag.
På universiteten syns det kvinnliga tänkandets begränsningar i det som är forskningens kärnuppgift, det känslobefriade sanningssökandet, det som kanske inte mer än tre procent av befolkningen är intresserade av att ägna sig åt (jag har sett en sådan uppgift någonstans). Ännu mer än bland personalen syns det bland studenterna. Det är ”fint” med en universitetsutbildning, men bara en bråkdel av studenterna är intresserade av att tänka, på det sätt som jag skissar på ovan. En majoritet är där för att skaffa sig ett yrke, inte för att forska, och väldigt många är varken där för vare sig det ena eller andra, utan bara för att deras föräldrar betalar och studentlivet är bättre än många trista jobb. Följande beskrivning hittar jag på nätet. Visst är den provocerande, men observera, den är empirisk:
Med kvinnor överallt så babblas och skvallras det. De talar om för dig vad de gjort i dag och var deras döttrar gjort igår och vad deras vänner gjorde förra veckan och vad någon de hört om gjorde förra månaden och blir helt ställda om någon kille tar upp en avgränsad fråga eller börjar ”argumentera”. Jag håller med Kingsley Amis när han påstår att kvinnor inte menar det som de säger, de använder inte språket diskursivt utan för att uttrycka sina personligheter. Allt som de inte håller med om ser de som provokativ opposition, ja det gör de, till och med de smartaste bland dem, och där tar sökandet efter sanning slut, vilket ju var hela idén med att ägna sig åt universitetsstudier.
När sedan denna studentkader politiseras feministiskt, då händer det som nog de flesta av läsarna av den här bloggen känner till: universiteten blir drivbänkar för social justice warriors, det vill säga studenter som känner starkt och kämpar för mänskliga rättigheter, feminism, postmodernism, mångkultur, kulturrelativism etc – kort sagt en hel rad perspektiv och aktiviteter som inte hör hemma i den utbildnings- och forskningsmiljö som ett universitet är tänkt att utgöra. Lärarna får tänka sig för, så att inte hyperkänsliga studenter känner sig provocerade eller skändade. För egen del minns jag vad som hände, inklusive en allvarlig skriftlig varning från rektor, när jag i en postdoktoral diskussion på Södertörns högskola råkade kalla pridefestivalen för en freakshow. Jag avsåg inte att säga något provocerande, det var ett deskriptivt konstaterande, lite i förbigående. Två kvinnliga studenter blev mycket illa berörda och anmälde mig.
Nu kommer en riktigt besvärlig tanke: Hur ska man göra för att befria universiteten från dessa inte bara olämpliga utan direkt skadliga studenter? Svaret är att man ställer vissa krav, något som ju redan sker i dag. Men jag tänker mig dem uppställda efter andra kriterier. Ett gäng väldigt kompetenta forskare ställer samman ett prov som sorterar bort dem som bör syssla med något annat än att utbilda sig till forskare.
Det skulle nog fungera bra ända fram till den dag då någon rättänkande journalist upptäckte att kvar blev en majoritet av europeiska/asiatiska/judiska män. Inte alls lika många kvinnor, inte alls lika många bögar och transpersoner, inte alls lika många afrikaner/sydamerikaner/inuiter och diverse andra minoritetsmedlemmar. Förmodligen skulle också muslimerna och politiska aktivister både till höger och vänster vara starkt underrepresenterade. Det skulle med andra ord bli kolossalt orättvist!
Tänk er nu att samma kriterier skulle gälla i journalistutbildningen. Eftersom jag är hjärtligt trött på den kvinnoempatiska styrningen av medierna skulle jag applådera en journalisthögskola som utexaminerade journalister, drillade i tänkandets svåra konst. En vän till mig, före detta DN-journalist, skriver i ett privat mail:
”När jag gick Journalisthögskolan i slutet av 1960-talet var alla i klassen utom två stalinister. Jag var den ena. Den andre en operaintresserad bög som senare blev chef för Konserthuset.”
Kraven gäller givetvis också för rättssystemet och Myndighetssverige. I likhet med universiteten så handlar det för deras del om ett återvändande, om att befria sig från den politisering som alltsedan millennieskiftet tagit fart och så gott som enbart kan beskrivas som skadlig.
Givetvis gäller det också för vår skrämmande inkompetenta feministiska politiska elit, men jag avstår för tillfället från att lägga ut texten. Tanken på en ”avpolitiserad politik” är lockande, men här finns många fällor. (Jag läser gärna mail på detta tema).
När det gäller affärslivet verkar immunförsvaret vara bättre uppbyggt. Lönsamhet förutsätter logiskt-rationellt tänkande, vilket inte hindrar smarta affärsmän att tjäna pengar på feminism och annan besläktad aktivism. Jag skrattade när jag läste följande utannonsering:
“Women in business” would like to reject the notion that more females in higher education is a negative. We are selling “Female Genius” Sweatshirts in support of “Women in Academia”, and as a fundraiser for “Girls Inc. of Monroe County”, an organization that inspires young girls to be strong, smart, and bold. Sweatshirts will be under $30, and we want to wear these around campus to use OUR first amendment right to protest the beliefs of a tenured professor. Show your support by getting a sweatshirt or sharing our post to get the word out!
Karl-Olov Arnstberg
lennart waaras blogg 