MUSLIMERNA ÄR DET STORA PROBLEMET I DANMARK SOM I SVERIGE.

20 december 2020

Migranter från muslimska länder kostar tre gånger så mycket som invandrare från andra icke-västerländska länder utan muslimsk bakgrund. Det konstaterar det danska finansdepartementet och Utrikes- och integrationsminister Mattias Tesfaye.

I Sverige rapporteras inte statistik över den muslimska migrationens kostnader och konsekvenser socialt, politiskt och ekonomiskt. 

Sveriges socialdemokratiske minister Morgan Johansson (S) vill att svenska medborgare skall hållas i okunnighet och hävdade förra året att: ”Ytterligare en rapport om registrerad brottslighet och individers ursprung skulle inte tillföra kunskap med potential att förbättra det svenska samhället”. Han har också prickats av Konstitutionsutskottet för att presentera osanna och oriktiga uppgifter om antalet migranter. En fake news minister således!

I Danmark anser regeringen att det är viktigt att publicera statistik för att kunna besluta om korrekta och effektiva åtgärder

Det danska finansdepartementet visar att en muslimsk invandrare i genomsnitt kostar de danska skattebetalarna tre gånger så mycket som andra invandrare från icke-västerländska länder.

Muslimska invandrare är också mer våldsbenägna

De muslimska invandrarna kommer till Danmark från totalt 24 länder, främst i Mellanöstern och Nordafrika samt Pakistan och Afghanistan (de så kallade MENAP-länderna) och Turkiet. Invandrare från dessa länder är starkt överrepresenterade avseende kriminalitet om man jämför med invandrare från 190 övriga icke-västerländska länder, visar statistiken

Under 2019 dömdes totalt 5016 icke-västerländska kriminella invandrare i Danmark. Av dessa har 80 procent muslimsk bakgrund. Somalier, libaneser, turkar och irakier är de mest kriminellt aktiva.

En fjärdedel av alla domar mot icke-västerländska invandrare rör våldsbrott. Även där är invandrare från muslimska länder dominerande. Hela 85 procent av de våldsbrott som begås av icke-västerländska invandrare, begås av människor med muslimsk härkomst.

Somalier och libaneser arbetar minst

Gällande arbete bland icke-västerländska invandrare i Danmark visar undersökningar att muslimer arbetar i mindre utsträckning än de som inte har muslimsk bakgrund. Allra minst arbetar somalier och libaneser, av dessa är över 60 procent arbetslösa, enligt Den Korte Avis.

I Sverige rapporteras inte statistik över invandrares brottslighet eller de samlade kostnaderna för den muslimska massmigrationen och närmare en miljon migranter som kommit till Sverige sedan 2000.

Det finns inga politiskt eller ekonomiskt strukturella skäl att anta att förhållandet är annorlunda i Sverige än i Danmark. Sverige har och har haft en gigantisk muslimsk invandring. Sverige har tagit emot fler muslimska migranter än samtliga övriga nordiska länder sammantaget flera gånger om.

Att den socialdemokratiske ministern inte vill genomföra undersökningar och presentera fakta som Danmark gör är självklart. Morgan Johansson VET hur illa ställt det är i Sverige men vill att svenska medborgare skall hållas i okunskap och fortsätta tro på Morgan Johanssons fake news (prickad av konstitutionsutskottet för just det) om den muslimska migrationen. 

En revolt mot skattebetalarnas kostnader för att försörja de muslimska migranterna skulle bli följden om svenska medborgare fick klart för sig hur stora kostnaderna är för de muslimska migranterna. Liksom omfattande politiska krav och demonstrationer pför ett totalt stopp för muslimsk massmigration samt krav på återvandringspolitik och återvandringsåtgärder.

Källorna:

https://uim.dk/nyheder/tesfaye-ny-statistik-skal-give-et-mere-praecist-billede-af-integrationsudfordringerne

https://www.statistikbanken.dk/10338

https://www.statistikbanken.dk/10338

HAR NI FUNDERAT ÖVER DESSA IS/DAESH BIlDER?

18 december 2020
En bild som visar text, himmel, utomhus, transport

Automatiskt genererad beskrivning

Har du funderat över bilderna från IS/daesh i Irak och Syrien? De åker alltid i nya vita Toyota pickups.

Hur har de kommit över/köpt/fått dessa?

Jo, det skall jag berätta: Det är USA, med den av Norge utsedde Fredspristagaren till Nobels minne, Barack Obama som i ett tidigt skede inte bara försåg IS/daesh med dessa fordon utan också försåg dem med vapen och ammunition. Via stöd med vapen, ammunition och fordon till s.k. moderata grupper (proxy grupper till IS/daesh), vidare till Nusrafronten, al Qaida och slutligen till IS/daesh.

Där finns också svaret på varför man inte valde att skicka den amerikansk arméns Hummer. Den hade tydligt pekat på avsändaren. Vita toyoya pick ups är i det avseendet neutrala. De talar inte synligt om vem avsändaren är.

Varför och i vilket geo-politiskt syfte har Barack Obama valt att stödja krafterna IS/daesh som försökte slå sönder Syrien (på samma sätt som Irak och Libyen) och avsätta den lagligt valda Bashar al Assad? Vilken stat i regionen tjänade på detta?

Brittiska The Telegraph har, bland andra, skrivit om detta. Så vitt jag vet inga svenska media. Ett konkret exempel presenteras här:

”Ett stort bakslag för Amerika… den nya gruppen från Division 30 som kom ut i fält igår lämnar över alla vapen till Jabhat al-Nusra” skriver Abu Fahd al-Tunisi från Nusrafronten på Twitter och förtydligar: “De lämnade över en mycket stor mängd ammunition och medeltunga vapen och ett antal pick-ups”.

Enligt Abu Khattab al-Maqdisi, en annan medlem av Nusrafronten, har Division 30:s befäl, Anas Ibrahim Obaid, förklarat för Nusrafrontens ledare att han lurade amerikanerna eftersom de behövde vapen. Och enligt organisationen The Syrian Observatory for Human Rights (SOHR), som övervakar militära rörelser i Syrien, ska 75 krigare ur Division 30 ha korsat gränsen från Turkiet in i Syrien i måndags, utrustade med 12 fyrhjulsdrivna fordon bestyckade med maskingevär och ammunition.

Länk: https://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/middleeast/syria/11882195/US-trained-Division-30-rebels-betrayed-US-and-hand-weapons-over-to-al-Qaedas-affiliate-in-Syria.html3319

”JAG VILL INTE VETA”!

17 december 2020

Det är en kommentar som jag från tid till annan möter bland medborgare när jag konfronterar dem med uppgifter om konsekvenserna socialt, politiskt och ekonomiskt av den muslimska massmigrationen från Mellanöstern och Afrika.

De brukar säga: ”Det är möjligt att du har rätt men jag vill inte veta”.

Nu har fenomenet ”turn a blind eye” spritt sig till JÖK-regeringens napartier Socialdemokraterna och Miljöpartiet samt Vänsterpartiet, Liberaler och Centerpartiet. De sticker huvudet i sanden och låtsas som att problemen inte existerar!

Det här har nämligen hänt.

Riksdagen tog i veckan ställning till ett förslag från Sverigedemokraterna att genomföra en analys av vilka konsekvenser lagförslagen om ytterligare liberalisering av invandringspolitiken får för den svenska välfärden i form av ökade kostnader och belastning.  JÖK-regeringen samt C, L och V röstade nej till att utreda frågan. Varför? För att man inte vill veta och för att man inte vill att väljarna skall få veta vad den muslimska massmigrationen kostar och förorsakar i det svenska samhället!

De förändringar för uppehållstillstånd som regeringen med S och MP nyligen meddelade i en promemoria har kritiserats kraftigt. Jag har nyligen behandlat frågan i en videoblogg.  Det som föreslås i promemorian är lägre trösklar för anhöriginvandring och sänkta krav på egen försörjning. M, KD och SD har varit kritiska och krävt en konsekvensanalys. 

Tunga remissinstanser som Pensionsmyndigheten har också påtalat att den analys som gjorts är mycket bristfällig.  De ekonomiska effekterna av den ökade tillströmningen av migranter har till exempel inte beräknats på ett riktigt sätt.

Den socialdemokratiska JÖK-regeringen säger ändock nej till konsekvensanalys trots att invandringspolitiken inneburit stora negativa konsekvenser för både pensionerna och välfärden.

JÖK-Regeringen under socialdemokraten Stefan Löfven har också kritiserats av Riksrevisionen för att man inte analyserar konsekvenserna av den förda migrationspolitiken. 

Inte bara enskilda partimedlemmar säger att ”de inte vill veta”. Sverige har en lysande intellektuell och välutbildad socialdemokratisk regering som inte heller vill veta. Kanske att problemen försvinner, om man bara blundar tillräckligt länge.

Om skatter, utgifter och behovet av att sänka skattetrycket från nuvarande nivå.

16 december 2020

Sverige har idag det tredje högsta skattetrycket i världen efter att Värnskatten togs bort häromåret. Innan borttagandet av värnskatten hade Sverige högst skattetryck i värden.

Om man föreslår inkomstskattesänkningar för oss skattebetalande yrkesverksamma och pensionärer skriker socialister och socialdemokrater omedelbart i falsett om att välfärden hotas.  Men så är det inte vilket vi skall visa.

Jag skall ge ett antal förslag på stora utgiftsminskningar som skapar både möjlighet att sänka skattetrycket via lägre inkomstskatt för oss skattebetalande löntagare och pensionärer och att  ändock öka insatserna för ex äldrevård och försvar.

Men först en vers ur Internationalen, som sjungs med blossande kinder och knutna nävar av socialister och socialdemokrater. Dock, denna vers sjunger de INTE.

”Båd´stat och lagar oss förtrycka
vi under skatter dignar ner”.

Nu till möjliga utgiftsminskningar för staten  som skapar utrymme för lägre inkomstskatter OCH en bättre välfärd.

1. En alltför stor del av Sveriges medborgare lever av bidrag och är helt eller delvis bidragsförsörjda och en alltför liten andel lever av eget arbete. Det finns alltid behjärtansvärda anledningar av att be staten dvs oss skattebetalare att bli försörjd, från dem som inte vill arbeta till dem som är förhindrade att arbeta. Det är oerhört viktigt både för den enskilde medborgaren och för skattekollektivet och den s.k. offentliga sektorn att en så stor andel som möjligt försörjer sig själva på eget arbete med en skattenivå som gör att man kan leva på sin lön

Bidragssystemen mås se över i en grundlig utredning med inriktning både på bidragsnivåer som bör/kan sänkas och mottagargrupper som inte skall kunna leva av skattefinansierade bidrag.

Konkreta bidrag som bör tas bort helt är partistödet, 167 miljoner 2018/19. Partierna får återgå till att försörjas av medlemmar. De har också det goda med sig att partierna bli lyhördare för vad partiets medlemmar tycker.

Till detta kommer kommunalt partistöd som utbetalas till partier som är representerade i kommun-, landstings- och regionfullmäktige

Landsting och kommuner har sedan 1969 rätt att ekonomiskt stödja lokalt verksamma partier. I landstingen var stödet 336 Mkr (2007) och i kommunerna cirka 450–500 Mkr (2007)

Mediastödet på ca 600 miljoner kronor bör också tas bort helt. Den störa bidragstagaren och bidragsberoende är mediemogulerna och finansoligarkerna i familjen Bonnier som får hälften av mediestödet 300 miljoner. Det innebär att vi skattebetalare via skatten försörjer en av Sveriges rikaste och mäktigaste familjer.

SVT bör göras till en betalkanal för dem som önskar indoktrineringen. De 9 miljarder per år som vi skattebetalare betalar till SVT kan användas för skattesänkningar och förbättrad välfärd och förstärkts försvar. Fredrik Reinfeldt rustade ner försvaret eftersom han såg försvaret som ett ”särintresse”. Det skall nu återställas.

Det omfattande försörjningsstödet till s.k. kulturarbetare som inte klarar att leva på sin ”konst” skall tas bort helt. Kultursektorn skall ses som vilken annan sektor och bransch som helst. Företagen lever på de intäkter de erhåller genom att sälja sina tjänster och produkter. Det skall också gälla kulturföretagare och s.k. kulturarbetare. Slut med att du och jag som skattebetalare skall försörja den hop av bidragstagare.

2. Migrationen. Den närmare en miljon som Sverige mottagit under 2000-talet är en grupp främst muslimer från Mellanöstern och Afrika som i övervägande del lever på oss skattebetalare. Inflödet måste stoppas helt och en rejäl återvandring måste inledas. De kans minska de 225 – 250 miljarder som gruppen kostar oss skattebetalare varje år. Här finns en betydande potential att frigöra offentliga resurser för skattesänkningar OCH välfärdsförbättringar.

Äldrevårdens ihålighet har tydligt demonstrerats under Wuhan pandemin. Bara den 6000 – 9000 ensamkommande unga afghanska männen, som ljög sig in i landet från Iran, kostar skattebetalarna mellan 6 och 9 miljarder per år. Endast 68 av dem har riktigt jobb. Närmare 6 000 av dem har inte klarat gymnasiestudierna under fem år. De skall skickas ut samtliga och pengar räcker för att höja pensionen för fattigpensionärerna – 275 000 personer främst kvinnor – med 1800 kr per månad.

3. Den tredje punkten att reformera är den politiserade ”djupa staten” med avdankade politruker,  misslyckade ministrar och liknande som erhåller positioner som generaldirektörer, landshövdingar och ambassadörer när de kliver av politiken alternativt misslyckats där.

Dessa chefer bör tillsättas helt och hållet professionella och för jobbet relevanta meriter. Utnämningsrätten som den utövas idag medför stora risker för korruption och att partibok spelar större roll än riktiga meriter.

Detta faktum medför vill jag hävda en avprofessionalisering och politisering av statsapparaten som tillsammans med det av Olof Palme borttagna tjänstemannaansvaret leder till utgiftsdrivande beslut och verksamhet på myndighetsnivå. Att vara försiktig med skattebetalarnas pengar, existerar inte i dessa personers sinnevärld, däremot lyhördhet för maktens politiskt korrekta ideologier som feminisering, genderflum och identitetspolitik med okvalificerade personer från Mellanöstern och Afrika.

4. En utgiftsdrivande faktor är det ”välfärdsindustriell komplexet”, ett uttryck, tror jag, myntat av Patrik Engellau på Det Goda Samhället med utgångspunkt i president Ike Eisenhowers tal 1961 inför sin avgång. Det är ett komplex så omfattande att jag återkommer till frågan i en kommande videblogg.

Vi avslutar med vår värdegrund: Alla individers, gruppers och kulturers olika värde.

DEN MUSLIMSKA MIGRATIONEN – REVISITED

01 december 2020

Den muslimska massmigrationen av dysfunktionella, lågkompetenta och med låga kognitiva utförsgåvor, muslimer kommer från Mellanöstern och Nordafrika. De kommer från länder med 70-80 i genomsnitt i IQ. Den migrationen har varit och är förödande för Sverige demografiskt, socialt, politiskt och ekonomiskt. Empirin är entydig!

Överenskommelsen mellan S och MP öppnar för ytterligare ökad migration. De s.k. ”ensamkommande barnen”, nu vuxna män, skall nu få stanna ytterligare sex månader, totalt ett år, efter fullbordade gymnasiestudier (hur många klara dessa studier, varit ganska få tidigare?). Ömmande skäl införs med generösare tolkningar etc. Miljöpartiet accepterar vissa nominella skärpningar av migrationspolitiken i utbyte mot andra lättnader som faktiskt spär på migrationen. Annie Lööf jublar ”Det var inte en dag för tidigt”. Trojkan Löfven, Lövin och Lööf har presenterat sig.

Glöm inte att mindre är 10 procent av svenska folket stöder en ökad migration. De flesta vill ha en minskad migration.

Moderaterna påpekar riktigt: ”På tio månader har Socialdemokraterna gått från att vilja ”kraftigt” minska antalet asylsökande till att vilja öka invandringen”

Jimmy Åkesson och Sverige demokraterna lovar ”krig” i frågan. Vi hoppas att det blir så och att det inte bara är munväder. Jag tvivlar dock…

 Det är långsiktigt det viktigaste som hänt den gångna veckan.  

För drygt två veckor sedan den 23 september presenterade EU-kommissionen ett paket med förslag kring migrantinflödet till unionen. Förslagen är en kompromiss mellan de länder som helt motsätter sig ett mottagande av migranter, som Polen, Tjeckien och Ungern, och de frontländer, som Italien och Grekland, där de flesta migranter rån Afrika först anländer och som vill ha hjälp att fördela den tunga bördan.  De skall stoppas på Medelhavet o skickas tillbaka. Planen kräver att varje land skall uppfylla ”sin del”.  Vilket är ytterst tveksamt om det överhuvud kommer att ske. För Sverige och Tyskland som har tagit emot ett mycket stort antal migranter, finns en särskild fälla i och med att en migrant som har familj i ett medlemsland ska föras dit och där få sin sak prövad.

Det betyder att Överenskommelsen mellan S och MP tillsammans med EU parlamentets beslut innebär att Sverige återigen står inför stora problem med migration av muslimer från Afrika och Mellanöstern. EU-parlamentets beslut innebär, som sagts, att de länder – Sverige och Tyskland – som redan tagit emot enorma mängder med muslimska migranter missgynnas eftersom anhöriginvandrare till Europa skall hänvisas till de länder som redan tagit emot en anhörig. Det faktum att Tyskland och Sverige redan tagit emot många bli därmed en stor nackdel som ytterligare spär på migrantströmmarna.

Migrationen måste bli kärnfrågan i nästa val. Då skall jag ut på torgen och argumentera dock icke för något politiskt pari bara i migrantfrågan.

Några analytiska tankar kring den socialdemokratiske statsministerns knäfall för MP i migrationsfrågan. Faktum är ju att ett 4 procents parti dikterar den socialdemokratiska statsministerns agenda. Hur skall detta förstås? Det kan möjligen förklaras på två olika sätt.

Pro primo. Både MP:s och S:s ledningar är närmast religiöst övertygade om det goda i öppna gränser och en närmast oreglerad migration av muslimer från Afrika och Mellanöstern. I grunden kommer denna övertygelse från en socialistisk – neo-marxistisk – ideologi parad och en religiös PK-värdegrund, tramset ”allas lika värde”. De ser nationsgränser med restriktiv migration som ondska. Dom är ”Do-Gooders” på engelska eller ”Godhetsknarkare” på svenska. De är ointresserade av hur Sverige och svenska folket drabbas. Bara deras övertygelse ”ideologico-politico-religioso” – ideologiskt politiska religion – får genomslag.  I grunden är det faktiskt deras politik som faktiskt i konkreta konsekvenser representerar den rena ondskan emot Sverige och det svenska folket.

Pro sekundo. Statsministern och socialdemokraten Stefan Löfven har makten som enda och avgörande ledmotiv. Att behålla makten är primärt, oavsett reellt politiskt innehåll. Det är både han och socialdemokratin historiskt oerhört skickliga på. Statsministern är ingen bildad man, ingen utbildad man och ingen tydligt utvecklad analytiker. Han är sannolikt helt befriad från förståelse för konsekvenserna av de beslut han tar. En sådan maktmänniska är inte bara skadlig för landet utan också ytterst farlig för Sveriges framtid. Stefan Löfven må ha skickligt desarmerat ännu en hotande regeringskris med överenskommelsen med MP, men vi på vår kant bör se till att göra den muslimska massmigrationen till en konfliktfråga fram till och i valet 2022 . Det blir ”krig” i frågan!  Trojkan Löfven, Lövin, Lööf måste desarmeras och avpolleteras från inflytande. Det är avgörande för Sverige.

Statstelevisionen sällar sig självfallet till PK-ideologin genom att intervjua ett ”ensamkommande barn” nu en vuxen man med tydlig grov skäggstubb och en 40-årings rynkor. Förslaget om att förlänga tiden efter gymnasiestudiert för att fixa jobb från 6 mån till ett år ansågs för lite. ”Vi mår inte bra”. 

Varför inte då åka tillbaka till Iran varifrån ni kom? 

Ett annat politiskt trick är etiketter. Många luras av begreppet ”flyktingar” som används av rikspolitiker, media och undersökningsinstitut. Men faktum är att under 3 procent är flyktingar. Nästan alla migranter är välfärdsmigranter som söker ett bättre liv försörjda av europeisk och svenska skattebetalare.  Andra som släpps in är ”anhöriga till arbetskraftsinvandrare” eller ”ensamkommande papperslösa”.

JÖK-regeringen och deras handgångna media luras inte bara med begreppen också med statistiken. Morgan Johansson anger alltid antalet asylsökande och att de gått ner i antal. Men asylsökande är bara en del av alla migranterna. Idag är ”anhöriginvandring” till tidigare asylsökande nästan fyra gånger fler än asylsökande. Till de kommer de som söker ”invandring för studier” eller som ”arbetskraftsinvandring”. Man skall veta att det är glidande gränser mellan kategorierna enl Migrationsverkets egna uppgifter till statistiken. I år lär summan av dessa fyra kategorier landa på drygt 80 000 inte 6 000 som Morgan Johansson påstår. En medveten lögn för att vilseföra låginformerade svenskar främst socialdemokrater ute i landet.

Det Stefan Löfven och hans hejdukar faktiskt ägnar sig åt är att bryta upp och förstöra det traditionellt homogena svenska folket och den homogena svenska kulturen. Sverige går på sikt under med svenskar som en minoritet i eget land – runt 2050 med nuvarande demografiska förutsättningar – och därmed också som en fungerande nationalstat. Helt i enlighet med globalisternas beställning. Reinfeldt fick 20 miljoner direkt in på kontor för sin insats av en amerikansk bank med kända finansoligarker som ägare. Kvitterat betalt. Hur mycket väntar Stefan Löfven när han avgår? We will see… we will see… we will se..

MIGRATIONEN I SIFFROR

29 november 2020

Börjar med de tre svenska författare som betytt mest för mig och min utveckling och världsbild. August Strindberg 108 år död, Lars Gustafsson 4 år död och nu döde Jan Myrdal. Av de två senast nämnda har jag läst allt som publicerats på svenska. Strindberg har jag läst drygt hälften av hans samlade verk. 

Denna bild personifierar Jan Myrdal för mig.  Sveriges i särklass mest beläste person med ett personligt bibliotek på 50 000 volymer. Där ligger man i lä med 7 000 volymer. Jan Myrdals Confessions of a disloyal European är en av de böcker som påverkat mig.

Jag måste också kommentera vår socialdemokratiska statsminister. Nu har han varit ute och kommenterat igen. De islamska och muslimska morden och halshuggningarna i Frankrike är INTE orsakade av islam eller av muslimer. Han kanske tror att det handlar om diabolo ex machina. Djävulen ur maskinen.

Han påstår sig aldrig sagt att det handlar om islam och muslimer, han säger det inte nu och han kommer aldrig att säga. Det är inte bara en inställning som är okunnig, osann och obegåvad. Det förvånar inte. Men, det är med förlov sagt en ren idiotståndpunkt. Således. Vad än muslimer gör i islams namn av brott och terrordåd så kommer den socialdemokratiska statsminister aldrig – aldrig – att säga att det handlar om islam och muslimer.

Så ser en ideologiskt förblindad mångkultur ut och en islam accepterande cancer politik ut.

Nu över till dagens ämne.

MIGRATIONEN SEDAN 2015. Det bli tyvärr många siffror. Vi följer ju råden från Gunnar Myrdal om att fakta sparkar och från Jan Myrdal om att gå till läggen dvs källorna.

Uppgifterna jag anger är hämtade från offentlig statistik från Migrationsverket och SCB.

2015 kom 163 000 asylsökande till Sverige.

De största flyktingströmmarna gick från Syrien, Irak och Afghanistan och Iran (6 000 afghanska ensamkommande unga män utan pass som låtsades vara barn lurande Migrationsverket)).

96 000 har fått uppehållstillstånd och är bosatta i en kommun.

60 000  har fått permanent uppehållstillstånd.

31 000 är utresta från Sverige.

14 000 är avvikna och deras ärenden har överlämnats till polisen.

Det finns ingen statistik över hur många anhöriga som fått uppehållstillstånd. Makalöst!

Minns ni Karl-Petter Thorvaldsson – socialdemokrat och LO:s ordförande. Numera ihågkommen för sitt uttalande 2015 under migrantkrisen.

Migranterna skulle var en tillgång för Sverige och svensk ekonomi skulle bli en ”superekonomi” – EN SUPEREKONOMI med migranterna.

Hur gick det?

De muslimska migranterna från MENA kostar oss skattebetalare mint 250 miljarder per år över offentliga budgetar. En SUPERKOSTNAD för oss skattebetalare. 

HUR BLEV DET MED JOBBEN som skulle skapa superekonomin?

Av dem som kom 2015 har 19 500 personer (ca 12 procent) någon gång under 2019 haft inkomst från någon typ av arbete arbete.

Medelsumman för inkomst från arbete av dem som hade arbete var knappt 100 000 kronor under året. 

2019 bodde det sammanlagt i Sverige 111 014 personer som antingen själva var födda i Somalia eller hade minst en förälder som var det. Somalier är den största gruppen utrikes födda från Afrika i Sverige enl offentlig statistik.

Somalier är den grupper som lyckats allra sämst i Sverige. Bara 20 procent av somalier är i någon form av sysselsättning oftast subventionerad och att 70 procent har endast förgymnasial eller ingen utbildning alls. Kan sammanhänga med gruppens generella kognitiva förmåga. Landet Somalia har en genomsnittlig  intelligence quatient på 70.

Cirka 16 000 har fått svenskt medborgarskap. Varför o på vilken grund?

Sysselsättningsnivån för gruppen somalier från 2005 och framåt är helt katastrofal 92 procent av dessa saknar sysselsättning och antalet egenföretagare ligger på mycket låga 0,5 procent. 

Då ska man veta att termen “sysselsättning” inte är riktigt lönearbete eller eget företagande utan även inkluderande arbetsmarknadspolitiska åtgärder och program.

Politiskt är Socialdemokraterna det parti som somalierna främst sympatiserar med. I ett somaliskt dominerat valdistriktet i Malmö blev Socialdemokraterna störst med 87,5 procent av rösterna. Klanröstning med all sannolikhet.

Somalierna har också extremt hög nativitet.– Det är ett fast jobb att föda och ta hand om nio barn, förklarar en kvinna i en intervju i tidningen Arbetet.

En annan somalisk kvinna som fått åtta barn på 12 år i Sverige hävdar att hon inte ”hunnit” skaffa sig någon utbildning eller arbete.  

En annan av kvinnorna har bott i Sverige i 11 år men har fortfarande inte genomgått någon annan utbildning än en kortare svenska kurs för invandrare.

Ordföranden för en somalisk föreningen berättar att somalier skaffar många barn eftersom detta är ett tecken på rikedom och något som ”inger respekt” och är betydligt viktigare än exempelvis utbildning.

Bristen på utbildning följer även med föräldrarna till deras barn. Kriminell karriär blir resultatet.

Det var i korthet vad det blev av Karl-Petter Thorvaldssons socialdemokratiska ”superekonomi”. Morgan Johansson följer i hans fotspår med falska siffror och förnekanden och inställningen att kritisera den svenska sociala, politiska och ekonomiska verkligheten är att ”hetsa mot invandrare”. När skall dessa professionella folkförförare ställs till ansvar?

Söndagsblogg denna den 1 november 2020.

Den sanna och riktiga värdegrunden

Allas olika värde.

PRESIDENT JOHN F KENNEDY OCH ISRAEL.

24 november 2020

Inledning

President John F Kennedy var sannolikt den siste av USA:s senare presidenter vars Israel politik inte dikterades av Israel och den starka Israel-judiska lobbyn i USA. En lobby med oerhört starka finansiärer bland mångmiljardärer och finansiella tycoons.

Utan stöd av The Jewish League blir man idag inte president I USA.

John F Kennedy motsatte sig aktivt Israels försök att skaffa atomvapen. Israel leddes under denna tid av terroristen David Ben-Gurion som bland som medlem av Haganh/Irgun sprängt hotell och dödat ett stort antal oskyldiga. David Ben-Gurion var en socialistisk sionist och grundare av Haganah som på vägen mot att utvecklas till Israels reguljära armé utförde sprängdåd och terrordåd. I Wikipedia (sv) finns inte ett ord nämnt om dessa terrordåd mot britterna i det Brittiska Palestinamandatet. ”Anföll” är beskrivningen i Wikipedia.

Det visar att Wikipedia ägnar sig åt relativiserande historierevision.

Kan mordet på John F Kennedy hänga samman med detta motstånd? Lee Harvey Oswald är ju avförd som ensam mördare t.o.m. i en officiell genomgång av mordet.  En kongressutredning (House Select Committee on Assassinations) kom fram till att fyra skott hade avlossats vilket innebär att Lee Harvey Oswalds med tre skott inte var ensam skytt.

Warrenkommissionen däremot har helt osannolika förklaringar till hur en kula beskriver en zig-zack rörelse som är emot alla fysiska lagar. Mordet var en konspiration av flera aktörer, det kommer också  Select Committee on Assassinations fram till. Exakt vilka som beordrade mordet är inte säkerställt.

John F Kennedy var en katolsk amerikan med irländska rötter och mycket stor egen förmögenhet.

Nu till artikeln om John F Kennedy och Israels arbete med att anskaffa atomvapen.

************************************************************************

HOW A STANDOFF WITH THE U.S. ALMOST BLEW UP ISRAEL`S NUCLEAR PROGRAM.

Kennedy’s ultimatum, Ben-Gurion’s ‘sick’ reply and a ‘fiasco’ nuclear inspection: Newly declassified documents shed light on the diplomatic crisis that some feared may lead to a U.S. raid on Israel’s Dimona plant

How a Standoff With the U.S. Almost Blew Up Israel’s Nuclear Program

Kennedy’s ultimatum, Ben-Gurion’s ‘sick’ reply and a ‘fiasco’ nuclear inspection: Newly declassified documents shed light on the diplomatic crisis that some feared may lead to a U.S. raid on Israel’s Dimona plant.

By
Avner Cohen
and
William Burr
May 03, 2019


Throughout the spring and summer of 1963, the leaders of the United States and Israel – President John F. Kennedy and Prime Ministers David Ben-Gurion and Levi Eshkol – were engaged in a high-stakes battle of wills over Israel’s nuclear program. The tensions were invisible to the publics of both countries, and only a few senior officials, on both sides of the ocean, were aware of the severity of the situation
In Israel, those in the know saw the situation as a real crisis, as a former high-level science adviser, Prof. Yuval Ne’eman, told one of us (Avner Cohen) 25 years ago. Ne’eman recalled that Eshkol, Ben-Gurion’s successor, and his associates saw Kennedy as presenting Israel with a real ultimatum. There was even one senior Israeli official, Ne’eman told me, the former Israel Air Force commander Maj. Gen. (res.) Dan Tolkowsky, who seriously entertained the fear that Kennedy might send U.S. airborne troops to Dimona, the home of Israel’s nuclear complex.
What was at stake was the future of Israel’s nuclear program. Kennedy, with an exceptionally strong commitment to nuclear nonproliferation, was determined to do all he could to prevent Israel from producing nuclear weapons. Ben-Gurion (and later Eshkol) were equally determined to complete the Dimona project. For them, nuclear capability was an indispensable insurance policy against existential threats to Israel. The exchange between the American president and the two prime ministers illustrates both Kennedy’s tenacity and the Israeli leaders’ recalcitrance.
Earlier this week, we published – on the website of the National Security Archive – a collection of nearly 50 American documents from U.S. archives that illuminate for the first time the full scope of this secret American-Israeli confrontation. The collection includes not only the entire exchange of messages between the leaders – Kennedy, Ben-Gurion and Eshkol – but also many related American documents, some of which were declassified and became available only in recent months.
These include a full report of the U.S. inspectors who visited Dimona in 1964; memos in which senior White House officials deliberated how to deal with the prime minister; and intelligence assessments that had analyzed whether Israel’s nuclear reactor was, as the Israelis insisted, really meant for peaceful use.


Kennedy, Nonproliferation and Israel


More than any other country, it was his dealings with Israel that impressed upon President Kennedy both the complexity and the difficulty of halting nuclear proliferation.
In the fall of 1960, not long after Kennedy’s election, the outgoing Eisenhower administration first became aware of the Dimona reactor that Israel and France had begun building in secret during 1958. The CIA issued a Special National Intelligence Estimate(SNIE) that determined that “plutonium production for weapons is at least one major purpose of this effort.” Furthermore, the estimate predicted that if the Arab world believed that Israel was acquiring a nuclear-weapons capability, it would cause “consternation,” and blame would be directed toward the U.S. and France for their presumed support of the project.
At a White House briefing on January 19, 1961, the eve of his inauguration, Kennedy inquired which countries were seeking the bomb. “Israel and India,” outgoing Secretary of State Christian Herter told him, adding that the then-newly discovered Dimona reactor would be able to produce 90 kilograms of weapons-grade plutonium by 1963, enough for 10 to 15 nuclear weapons. Herter urged Kennedy to press hard for inspections of Dimona before Israel introduced such weapons into the Middle East.
Although Kennedy had a variety of tough issues to address from the outset – ranging from the CIA’s plans for an invasion of Cuba to a crisis over Laos – within days of taking office he began urging Ben-Gurion to accept a U.S. visit to Dimona, insisting that a visit was a condition for good diplomatic relations. In responding, Ben-Gurion dragged his feet, citing a cabinet crisis that had to be resolved.
By April 1961 – by which time Ben-Gurion, who had resigned as prime minister on January 31, in protest of his colleagues’ conduct regarding the Lavon affair, was heading a caretaker government – Israeli Ambassador to Washington Avraham Harman told the administration that Israel had agreed to a tour of Dimona by U.S. officials. On May 20, two Atomic Energy Commission scientists, U. M. Staebler and J. W. Croach, Jr., visited the site. Its management team explained that the technological rationale for the project was to gain experience in building and operating nuclear reactors that could be used in the future for peaceful power generation.
From U.S. documents, we know that the AEC team was “satisfied that nothing was concealed from them and that the reactor is of the scope and peaceful character previously described.” This visit laid the foundations for a meeting between Ben-Gurion and Kennedy in New York, on May 31, 1961.
The rationale Ben-Gurion presented to Kennedy during that meeting, held at the Waldorf Astoria Hotel, was consistent with what the Dimona management team had told the American scientists: The nuclear project was peaceful in nature; it was about energy and development. However, the Israeli leader’s narrative also left a little wiggle room for a future reversal. His caveat amounted to a few words: “for the time being, the only purposes are for peace. … But we will see what will happen in the Middle East. It does not depend on us” (italics added).
Kennedy and Ben-Gurion. Their meeting in May 1961 helped to clear the air but did not remove lingering American doubts and suspicions about Israel’s nuclear intentions.DPA / AFP


The ‘spontaneous’ second visit


The meeting with Ben-Gurion helped to clear the air for some time, but it did not remove lingering American doubts and suspicions about Israel’s nuclear intentions. Starting in June 1962, the Americans began trying to arrange a second visit to Dimona, but failed to make headway. It wasn’t until September 26, 1962, after frequent requests over several months, that such a visit finally took place.
Until recently, little was known from American documents about that second Dimona visit except that U.S. Ambassador to Israel Walworth Barbour referred to it as “unduly restricted to no more than 45 minutes.” Recently declassified documents shed new light on the visit. The key document is a memo, written on December 27, 1962, by the deputy director of the Bureau of Near Eastern Affairs, Rodger Davies, to Assistant Secretary Philip Talbot, detailing the story of the second visit.
After the two AEC visiting scientists – Thomas Haycock and Ulysses Staebler – had inspected the small, U.S.-supplied reactor at Nahal Sorek, they were unexpectedly offered a sightseeing tour at the Dead Sea. Later, as they were being driven back to their hotel, their host told them that they were near the Dimona reactor and that a meeting with the director could be arranged. The director was not there, but they met and were briefed by the principal engineer, who gave them a 40-minute tour of the facility. The report’s final sentence states that “the inspectors were not certain whether they were guests of their scientist-hosts or on an inspection. Although they have not had time to see the entire installation, and although there were some buildings they did not enter, they were able to confirm the research nature of the installation.”
The highly unconventional nature of the visit stirred suspicion in Washington, especially in the intelligence community. During one interagency meeting, a senior intelligence expert, probably Deputy Director of Intelligence Ray Cline, was quoted as saying that “the immediate objectives of the visit may have been satisfied, [but] certain basic intelligence requirements were not.” It was also observed that “there were certain inconsistencies between the first and second inspection reports.”
Whatever the doubts about the ultimate intelligence value gleaned from the second visit, the State Department passed on its conclusions to other countries. A few weeks after the second visit, just as the Cuban Missile Crisis of October 1962 was unfolding, the State Department began to quietly inform selected governments that Dimona was a peaceful nuclear project.


Early 1963: Renewed U.S. interest


In early 1963, however, concerns over Dimona resurfaced. By late January, Kennedy had received a new National Intelligence Estimate, entitled “The Arab-Israeli Problem,” that highlighted the weapons potential of the Dimona reactor. On Israel’s nuclear potential, the NIE concluded that the facility would become operational later that year and that by the following year, 1964, “if operated at its maximum capacity for the production of weapon-grade plutonium, the reactor could produce sufficient plutonium for one or two weapons a year.”
To produce plutonium, Israel would need a facility to separate it from spent reactor fuel, and the NIE acknowledged that at the time U.S. intelligence had “no evidence to confirm or deny the existence of a separation facility.” The NIE noted that the Israelis had made contradictory statements about a reprocessing plant, including statements in 1961 (during the Ben-Gurion-Kennedy meeting) that they planned to build a pilot one, and in 1962 (apparently during the second Dimona visit) that they had no such plans. As our collection indicates, the Israelis told the U.S. inspectors in January 1964 that they had delayed constructing a pilot plant for reprocessing.
Reacting to the intelligence estimate, NSC official Robert Komer suggested that Israel “will attempt to produce a weapon sometime in the next several years and could have a very limited capability by 67-68.” In retrospect, and based on earlier publications on this subject, we can say that that assessment turned out to be on target. Komer informed the president that “we are planning a better look [at Dimona] in the next month or so.”
The reactor at Nahal Sorek. After two visiting Atomic Energy Commission scientists had inspected this small, U.S.-supplied facility, they were unexpectedly offered a sightseeing tour – that ended with a stop at Dimona. Alon Ron
By early February, American officials were characterizing the second visit to Dimona as a “fiasco” and urged fresh thinking within the AEC, State Department, and probably the White House about how the United States could effectively and systematically monitor the reactor. One conclusion was that an effective inspection regime would demand biannual visits. The reason for the proposed frequency was purely technical: To trace extraction of weapons-grade plutonium, there must be two visits annually, because production reactors operate on a much shorter schedule than research reactors.
Weeks later, in early March, Kent Sherman, director of the Office of National Estimates, which prepared the NIEs, signed an intelligence estimate detailing the grave consequences of Israeli nuclearization. “Israel’s policy toward its neighbors would become more rather than less tough… it would … seek to exploit the psychological advantages of its nuclear capability to intimidate the Arabs and to prevent them from making trouble on the frontiers.” Furthermore, in dealing with the United States, Israel “would use all means in its command to persuade [it] to acquiesce in and even to support, its possession of nuclear capability.”
On March 25, 1963, President Kennedy and CIA Director John A. McCone discussed the Israeli nuclear program. According to McCone, Kennedy raised the “question of Israel acquiring nuclear capability,” and McCone provided Kennedy with Kent’s estimate of the anticipated negative consequences of Israeli nuclearization. According to McCone, Kennedy then instructed National Security Adviser McGeorge Bundy to guide Secretary of State Dean Rusk, in collaboration with the CIA director and the AEC chairman, to submit a proposal “as to how some form of international or bilateral U.S. safeguards could be instituted to protect against the contingency mentioned.” That also meant that the “next informal inspection of the Israeli reactor complex [must] …be undertaken promptly and… be as thorough as possible.”
Within days, this presidential request was translated into diplomatic action. On April 2, Ambassador Barbour met Prime Minister Ben-Gurion and presented the American request for his “assent to semi-annual visits to Dimona [among themselves American referred to them as ‘inspection visits’] perhaps in May and November, with full access to all parts and instruments in the facility, by qualified U.S. scientists.” Ben-Gurion, apparently taken by surprise, responded by saying the issue would have to be postponed until after Passover, which that year ended on April 15. To highlight the point further, two days later, Assistant Secretary Talbot summoned Israeli Ambassador Harman to the State Department and presented him with a diplomatic démarche on the inspections. This message to Ben-Gurion was the first salvo in what would become the toughest American-Israeli confrontation over the Israeli nuclear program.


The Kennedy-Ben-Gurion exchange


Ben-Gurion was expected to respond to the U.S. request on Dimona at his next meeting with Ambassador Barbour, following Passover. The Israeli premier was not ready – politically or psychologically – to confront a determined U.S. president. Nor, however, could he accept semi-annual visits, which would have been a death blow to Dimona. In a sense, Ben-Gurion found himself trapped by his original “peaceful purpose” pledge that aimed at preventing a confrontation with the United States.
Ben-Gurion decided to try to avoid confrontation and evade the nuclear issue by attempting to persuade Kennedy to think about Israel’s overall security predicament. The prime minister needed to change the subject of the conversation from Kennedy’s specific demand for American twice-a-year visits to Dimona into a broader and urgent discussion about Israel’s overall strategic situation. But how could he do that? How could he evade Kennedy’s demand?
Ben-Gurion soon had an opportunity to change the subject. On April 17, 1963, Egypt, Syria and Iraq signed the Arab Federation Proclamation, calling for a military union to bring about “the liberation of Palestine.” Such rhetoric was not new at the time and it is not clear whether Ben-Gurion genuinely saw the proclamation as an existential threat to Israel. Nevertheless, it gave him a golden opportunity to argue that Israel was facing just that, and hence – by tacit implication – that Israel was justified in its efforts to generate an “insurance policy.”
On April 26, more than three weeks after the original U.S. demand concerning Dimona, Ben-Gurion responded to Kennedy with a seven-page letter that focused on broad issues of Israeli security and regional stability. Claiming that Israel faced an unprecedented threat, Ben-Gurion invoked the specter of “another Holocaust,” and insisted that Israel’s security should be protected by joint external security guarantees, to be extended by the U.S. and the Soviet Union. Why did Ben-Gurion make this fantastic and unrealistic proposal at this time? He was probably trying to provide the U.S. with a tacit rationale for the real purpose of Dimona, without explicitly stating it and without directly countering or rejecting Kennedy’s demands.
Kennedy, however, was determined not to let Ben-Gurion change the subject. On May 4, he replied to the prime minister, assuring him that while “we are watching closely current developments in the Arab world,” the Israeli leader’s alarm over the Arab Federation Proclamation was overstated. As to Ben-Gurion’s proposal for a joint superpower declaration, Kennedy dismissed both its practicality and its political wisdom. Kennedy was much less worried about an “early Arab attack” than he was by “a successful development of advanced offensive systems which, as you say, could not be dealt with by presently available means.”

In tandem with the letter, Ambassador Barbour met with Ben-Gurion to further clarify the American request for semi-annual visits to Dimona. Although records of this meeting remain classified, Kennedy and his advisers suspected that Ben-Gurion was initiating a process of bargaining over the Dimona visits – that is, by linking the visits to other possible Israeli goals, such as obtaining a security guarantee. Barbour was instructed to remind the Israeli leader that he and other senior officials had already approved inspections unconditionally.
Kennedy’s dismissive reply did not deter Ben-Gurion. In another lengthy and highly emotional reply to Kennedy’s May 4 letter, Ben-Gurion continued his earlier effort to change the conversation while also indirectly explaining the true purpose of Dimona. When senior Foreign Ministry official Gideon Rafael saw the draft, he advised against sending it, arguing that the letter “looks sick” (holani, in the original Hebrew), and that “the prime minister must not speak about something that seems sick.” Ben-Gurion usually rejected editorial advice and, true to form, he insisted on maintaining both its tone and length.
On the surface, the letter seems to ignore Dimona entirely, as if the prime minister had either overlooked or entirely dismissed Kennedy’s letter and the recent U.S. requests for visits. Instead, in a tone of an old statesman who had seen it all, Ben-Gurion wrote of his impressions of Egyptian president Gamal Abdel Nasser and his pan-Arabism, drawing an analogy between the Egyptian, together with other contemporary Arab leaders, and Hitler: “Knowing them I am convinced that they are capable of following the Nazi example. Nasser is in fact adopting the National-Socialist ideology of the Nazis. For many years the civilized world did not take seriously Hitler’s statement that one of his aims was the worldwide extermination of the Jewish people. I have no doubt that a similar thing might happen to Jews in Israel if Nasser succeeded in defeating our army.”
Acknowledging Kennedy’s view that a joint U.S.-Soviet security guarantee was politically impossible, Ben-Gurion now suggested a sweeping, bilateral U.S-Israel security agreement that would include the following: a supply of U.S. arms equivalent to what the Arabs were receiving from the Soviet Union, the transformation of Jordan’s West Bank into a demilitarized zone, and “a plan of general disarmament between Israel and the Arab states under a system of mutual and international inspection and control.”
This was a laundry list of unrealistic ideas and proposals. Again, Ben-Gurion may have meant to convey to Kennedy his rationale for the Dimona project, while avoiding expressing it explicitly. By reminding Kennedy that another Holocaust was possible and suggesting (indirectly) that Israel could not feasibly obtain a credible external security guarantee, he was effectively signaling to the president why Israel wanted a nuclear deterrent in the first place.
In his monumental new biography of Israel’s first prime minister, “Ben-Gurion: A State at Any Cost,” due out in English this summer, Israeli historian Tom Segev reads this letter as if Ben-Gurion was actually considering giving up Dimona in return for some sort of security guarantee. We do not believe that Ben-Gurion ever seriously entertained giving up the nuclear project. Yes, Ben-Gurion was pushing for security guarantees, but realistically he must have known that goal was not in the cards, so long as Israel neighbors did not recognize her. From Kennedy’s perspective, providing Israel with security guarantees would have been a clear sign of favoritism toward, and would have undermined U.S. relations with the Arab states.
Kennedy, however, would not budge on Dimona, and the disagreements became a “pain in the neck” for him, as Robert Komer later wrote. The confrontation with Israel escalated when the State Department transmitted Kennedy’s latest letter to the Tel Aviv embassy on June 15 for immediate delivery to Ben-Gurion by Ambassador Barbour. In the letter Kennedy fleshed out his insistence on biannual visits with a set of detailed technical conditions. The letter was akin to an ultimatum: If the U.S. government could not obtain “reliable information” on the state of the Dimona project, Washington’s “commitment to and support of Israel” could be “seriously jeopardized.”
But the letter was never presented to Ben-Gurion. The telegram with Kennedy’s letter arrived in Tel Aviv on Saturday, June 15, the day before Ben-Gurion’s announcement of his resignation, a decision that stunned his country and the world. Ben-Gurion never explained, in writing or orally, what led him to resign, beyond citing “personal reasons.” He denied that his move was related to any specific policy issues, but the question of the extent to which Kennedy’s Dimona pressure played a role remains open to speculation to the present day.


Eshkol’s first crisis


On July 5, less than 10 days after Levi Eshkol succeeded Ben-Gurion as prime minister, Ambassador Barbour delivered to him a first letter from President Kennedy addressing him as Israel’s new leader. The letter was virtually a copy of the undelivered letter of June 15 to Ben-Gurion, with just a few congratulatory lines added at the top. Not since President Dwight Eisenhower’s message to Ben-Gurion, during the Suez crisis in November 1956, demanding an immediate Israeli withdrawal from the peninsula, had an American president been so direct in his demand with an Israeli prime minister. As Yuval Ne’eman witnessed it, it was immediately apparent to Eshkol and his advisers that Kennedy’s demands were akin to an ultimatum, and thus constituted a crisis in the making.
A stunned Eshkol, in his first and interim response, on July 17, requested more time to study the subject and for consultations. Eshkol confided to Ambassador Barbour his “surprise” over Kennedy’s statement that the U.S. commitment to and support of Israel could be “seriously jeopardized.” The premier noted that while he hoped that U.S-Israeli friendship would grow under his watch, “Israel would do what it had to do for its national security and to safeguard its sovereign rights.” Barbour, apparently wanting to mitigate the bluntness of the letter, assured Eshkol that Kennedy’s statement was “factual”: Critics of strong U.S.-Israel relations might complicate the diplomatic relationship if Dimona was left uninspected.
Later in the discussion, we learn from the newly declassified documents, Eshkol asked a blunt question that Ben-Gurion had never dared to ask: How would Washington react to an Israeli proposal to “consult in advance” with the United States, “in the event that, sometime in the distant future,” Middle Eastern developments made it necessary to “embark on a nuclear weapons program?” Barbour, of course, was not authorized to answer such a hypothetical question, so he restated the U.S. view that the “introduction” of nuclear weapons into the Middle East would be “especially grave.” No doubt, Barbour understood the significance of Eshkol’s question: He was hinting, openly but tentatively, that there were conceivable circumstances under which Israel might “embark on a nuclear weapons program.”
President Johnson greets Levi Eshkol, 1968. The president never pressed the Israeli leader hard for biannual U.S. visits to Dimona, the way Kennedy did with Ben-Gurion.Lynn Pelham/The LIFE Picture Collection/Getty Images
On August 19, after six weeks of consultations that generated at least eight different drafts, Eshkol handed Barbour his written reply to Kennedy’s demands. It began by reiterating Ben-Gurion’s past assurances that Dimona’s purpose was peaceful. As to Kennedy’s request, Eshkol wrote that given the special relationship between the two countries, he had decided to allow regular visits of U.S. representatives to the Dimona site. On the specific issue of the schedule, Eshkol suggested – as Ben-Gurion had in his last letter to Kennedy – that late 1963 would be the time for the first visit: By then, he wrote, “the French group will have handed the reactor over to us and it will be undertaking general tests and measurements of its physical parameters at zero power.”
Eshkol was explicit that the first American visit should be held before the start-up stage, but was vague on the proposed frequency of visits. Eshkol disregarded Kennedy’s demand for biannual tours, while avoiding a frontal challenge to Kennedy’s request. “Having considered this request, I believe we shall be able to reach agreement on the future schedule of visits,” Eshkol wrote. In sum, the prime minister split the difference: To end the confrontation, he assented to “regular visits” by U.S. scientists, but he did not accept the idea of the prompt visit that Kennedy wanted and avoided making an explicit commitment to biannual inspections. Kennedy’s appreciative reply did not mention these divergences, but assumed a basic agreement on “regular visits.”
The ambiguities of Eshkol’s reply were understood in Washington, but played down. In a detailed memo that the acting secretary of state, George Ball, wrote to Kennedy, the overall assessment was positive: Eshkol’s reply, “although not entirely what we wanted, probably represents the most we can hope.” Eshkol’s vagueness about Kennedy’s most important demand, twice-yearly visits to Dimona, was well recognized, but “we prefer to give him [Eshkol] the benefit of the doubt, relying on our interpretation, the prime minister’s oral statement that future agreement ‘will give no trouble.’” It turned out that Kennedy’s insistence of biannual visits was never accepted, although it remained on the U.S. agenda.
In the wake of Eshkol’s letter, the first of the long-sought regular inspection visits to Dimona took place in mid-January 1964, two months after Kennedy’s assassination. The Israelis told the American visitors that the reactor had gone critical only a few weeks earlier, but that claim was not accurate. Israel acknowledged years later that the Dimona reactor became operational in mid-1963, as the Kennedy administration had originally assumed.
Both the U.S. and the Israelis kept the visit secret, with leaks to the press effectively contained for over a year. The inspection took place over the course of a single day instead of the two days sought by the inspectors. The shorter time line meant that some buildings and parts of buildings were not seen, although the inspectors reported that the visit was “as comprehensive and thorough as the time permitted.” Their findings raised no suspicions of weapons-related activities, but it was “the impression of the team that the Dimona site and the equipment located there represented an ambitious project for a country of Israel’s capabilities.”
The issue of Israel’s possible reprocessing of spent fuel for plutonium continued to bedevil U.S. intelligence throughout the 1960s. No one was sure whether Israel already had a secret reprocessing site or had yet to build one.


Looking back


In retrospect, however, the 1963 exchange of letters between Kennedy and Ben-Gurion and Eshkol was the climax of the battle the U.S. leader waged against the Israeli nuclear project throughout his presidency. For Kennedy, the stakes were higher than the status of Israel’s nuclear program. At issue was the fate of his effort to halt global nuclear proliferation. Israel was the first such case the Kennedy administration had to face in which it had some political leverage. If Kennedy failed to halt Israel’s nuclear aspirations, how could he stop others, such as India?
For Ben-Gurion, Dimona was the most precious project he was involved in during his last decade in office. The establishment of the Negev Nuclear Research Center was the result of the prime minister’s deepest anxieties about Israel’s future, the fears of an old man that he attempted to share with Kennedy in his letter of late April 1963. The Dimona project was probably also the most divisive, challenging and ambitious endeavor that he had dared to tackle as Israel’s leader. Rightly or wrongly, Dimona, in Ben-Gurion’s eyes, was necessary to ensure that another Holocaust could never happen to Israel. If Kennedy had prevailed in his demand for biannual inspections, that goal might never have been obtained. For Ben-Gurion, abandoning Dimona would have cast a huge shadow on his legacy.
From a contemporary perspective, it is difficult, maybe impossible, to understand just how vulnerable and uncertain the future of the Dimona project was during the spring and summer of 1963. Had the United States been truly determined to suspend its “commitment to and support of Israel’s well-being” if Ben-Gurion did not comply with Kennedy’s demands – Israel probably would not have been able to complete the Dimona project as planned. The crisis was also a crisis of mutual confidence: Both sides were highly committed to their goals, but neither wanted to rupture the bilateral relationship. We will never know how unwavering President Kennedy would have been on the issue of Dimona, had he lived to serve his full term (or even two terms) as president. His resolve was never fully tested, although we can see that he was quite determined.
It turned out that Kennedy’s insistence on biannual visits to Dimona was not implemented. U.S. government officials remained interested in such a schedule, and President Lyndon B. Johnson did raise the issue with Eshkol, but he never pressed hard on the subject the way that Kennedy had.
In the end, the confrontation between President Kennedy and two Israeli prime ministers resulted in a series of six American inspections of the Dimona nuclear complex, once a year between 1964 and 1969. They were never conducted under the strict conditions Kennedy laid out in his letters. While Kennedy’s successor remained committed to the cause of nuclear nonproliferation and supported American inspection visits at Dimona, he was much less concerned about holding the Israelis to Kennedy’s terms. In retrospect, this change of attitude may have saved the Israeli nuclear program.
Avner Cohen is a professor of nonproliferation studies at the Middlebury Institute of International Studies at Monterey (California), and the author of “Israel and the Bomb.”
William Burr is a senior analyst at the National Security Archive, George Washington University, where he directs the Archive’s Nuclear Documentation Project and edits its web page The Nuclear Vault.

Avner Cohen

https://www.haaretz.com/amp/israel-news/.premium.MAGAZINE-how-a-standoff-with-the-u-s-almost-blew-up-israel-s-nuclear-program-1.7193419?__twitter_impression=true

PRESIDENTVALET OCH SVENSKARNA

23 november 2020

Några reflektioner i spåren efter det amerikanska presidentvalet, inte minst vad det amerikanska valet avslöjat om svensken.

Det viktigaste är väl tecknen på indoktrinerade och hjärntvättade svenskar. I synnerhetden liberala, vänsterliberala och socialistiska medelklassen. Arbetar- och hantverkarklassen – den riktiga – inte bidragslevande svenskar, är betydligt klarsyntare.

Det finns indikationer som pekar på att 80 procent av svenskarna är emot och hatar Donald J Trump och stödjer Joe Biden. Det beror naturligtvis inte på att de är pålästa eller informerade och kunniga utan på att de är lurade, indoktrinerade och hjärntvättade av DN, AB, Expressen och SVT/SR, varifrån de får sin falska världsbild.

Det finns ingen vilja till insikt i de samhällsgrupperingar som nu firar. De tror att något tagit slut. Problemen är snarare större än någonsin.

T.o.m hyggligt begåvade personer säger till mig när jag presenterar fakta om ex den muslimska massmigrationen: ”Det är möjligt att du har rätt men jag vill inte veta”.

Eller så skriver de ”men ge dig” när de ställs inför empiriska fakta om valet i USA. Intellektuell argumentation orkar de inte med.

Jag kommer osökt att tänka på Gunnar Myrdal, prof. i nat.ekon. som sade om Arne Geijer, LO:s tidigare ordf. om nu någon kommer ihåg honom. ”Han är snäll men svag i analysen”.

Göran Palm, vänsterförfattaren, publicerade 1968 en bok med titeln Indoktrineringen i Sverige. Den visade då på den ”samhällsbevarande indoktrineringen”. En sådan behövs IDAG om vänsterindoktrineringen i DN, AB, Expressen och SVT/SR. Visa boken.

Det HAR presidentvalet tydligt avslöjat om Sverige.

I USA tar man i eftervalsdiskussioner upp hur indoktrinerade den amerikanska medborgaren är. Man jämför med Sovjetunionen och hävdar att amerikanen är mer lurad än sovjetmedborgaren. Jag kan vittna om att man i Sovjetunionen och DDR var fullt medvetna om att den egna makten ljög och förvrängde verkligheten. Så inte i USA och Sverige där man tror på maktens ukaser och påståenden och deras hantlangare i DN, AB, Expressen och SVT/SR som visslar som pipor i vassen på uppdrag av makten.

Media har mísslyckats – eller snarare medvetet valt – att inte ge en korrekt bild av presidentkandidaterna och nu eftervalspolitiken.

Detta är Media Hiding Biden.

Av de 71 miljoner som röstade på Trump gjorde 70 procent det därför att de gillar Trump. De som röstade på Biden gjorde det för att hatar Trump snarare än att de gillar Biden.

Det var Donald J Trump som med sin energi och folklighet drog upp valdeltagandet över Obamas tidigare rekordsiffror inte Biden. Som gömde sig i sin gillestuga.

Bidens korrupta affärer ÄR dokumenterade men inte publicerade i DN, AB, Expressen och SVT/SR. Hunter Bidens dator med textmeddelanden och bilder är avslöjande liksom inspelningar av mobilsamtal i Ukraina mellan Hunter Biden, Joe Biden och andra potentater. Dessutom finns på Youtube en film där Joe Biden själv skryter med att han tvingade riksåklagaren att avskedas när han ville undersöka Biden affärer i energibolaget Burisma annars skulle inte USA:s bistånd på en miljard dollar inte betalas ut. Det skedde under Joe Bidens tid som VP under Obama. Kan enligt experter i USA vara den största skandalen i USA:s historia på 100 år. Men den tystas ner.

Det är korrupta Joe Biden

Kolla också på nätet alla filmer när Joe Biden kladdar och tafsar på småflickor både här och där. Märkligt att inte amerikanska feminister i metoo anklagat Joe Biden och lyft fram detta. Vänster håller om vänster.

Det är pedofilen Joe Biden

Något om valet

Valet ÄR en juridisk process som styrs och skall styras av nationella lagar – Konstitutionen och delstatslagar. Dessa skall följas. Så självklart ett det inte skulle behöva sägas. Det är inte CNN eller Washington Post eller någon vänstermobb som bestämmer vem som vunnit valet. Som en information till de 80 procent svenskar som är bortkollrade och okunniga om valet och dess slutresultat och hur det arbetas fram.

Kamala Harris – detta monstrum – är en person med många lik i garderoben bl a från sin tid som åklagare som möjligen nu när hon skall granskas som VP kanske också kommer fram i DN, AB, Expressen och SVT/SR. 

Hon har enligt uppgifter i amerikanska media dessutom stött sig med flera i USA:s HD. Vi får innerligen hoppas att planerna att via den trojanska hösten Joe Biden få in Kamala Harris som president misslyckas och att HD inte godkänner henne som VP. Det är nämligen HD som avgör vem som skall bli VP

Det digitala rösthanteringssystemet Dominion har använts tidigare i andra länder som exempelvis i Venezuela för att garantera att Hugo Chavez ”valdes” till landets vänsterdiktator. Nu är den satt under lupp i USA. Vi får se var den granskningen slutar. Nya inadvertenser med valet når oss timme för timme.

Slutligen: Oligarkerna i Silicon Valley ät ett hot mot demokratin o yttrandefriheten. Deras makt måste brytas och deras företag brytas upp. Twitter censurerade t.o.m. den nationellt spridda tabloiden New York Posts information – saklig , korrekt och kontrollerad – om Joe Bidens korrupta affärer i Ukraina och Burisma.

Vi lär få anledning att återkomma i ärendet

Manus söndagsbloggen den 15 november 2020

JOE BIDEN, Anonyma. vittnen, Integration och Wuhan pandemin covid 19

21 november 2020

Allt fler rapporter, vittnen och bevis om valfusk kommer in.  Jag har varit tveksam till om man skall lyckas bevisa valfusk men sannolikheten ökar över tid för att Biden faktiskt inte är vald till president. Fortfarande måste dock möjligheten bedömas som liten. Den 14 december skall elektorerna samlas för att välja president. Sannolikt är domstolsprocesser på delstatsnivå och slutligen i HD inte klara till dess, vilket innebär att de inte kan samlas och välja president. Vi fortsätter att hoppas att vi slipper Joe Biden och Kamala Harris. Detta kvinnliga juridiska och intellektuella monstrum.

Men, men globalister, supermiljardärer och finansiella tycoons i USA samlas kring möjligheten att få ta över som regering bakom den mentalt instabila Joe Biden.

Michael Blomberg har samlat dem till The Bloomberg New Economy Forum som pågått i veckan. Inget om detta i svenska media eller amerikanska media. Där är dom alla globalister och deras finansiärer bland supermiljardärer och finansiella tycoons med Bill Gates i spetsen.

Det blir oerhört viktigt att de två republikanerna i Georgia väljs till Senaten i januari så att det blir republikansk majoritet i Senaten för att i möjligaste mån blockera Biden/Harris försök att förstöra USA för den vanlige amerikanen.

De har till o med fått med sig den feministiska vänsterextrema Alexandria Ocasio-Cortez med talet om klimatalarmism. Vi har inte 8 år på oss vi har bara 18 månader på oss säger en av dem. Alarmism a la Extinction Rebellion. Så har vänsteraktivisterna koopterats in tillsammans med globalister och finansiella tycoons. 

Bill Gates är euforisk över Biden.  Nu kan han få gehör för den totalitära förslaget om digital registrering av varje individ om att de är vaccinerade mot Wuhan viruset covid 19. Ett digitalt certifikat skall. Ett otäckt första steg på väg mot ett Orwellskt 1984 eller Boyes Kallocain eller Huxleys Du nya sköna värld för att nämna tre.

Dessa globalister, supermiljardärer och finansiella är och har varit oroade över president Donald J Trumps försök att begränsa Kinas inflytande i världen och i USA och för att sätta America First genom att ta hem produktion och arbeten till båtnad för den arbetande amerikanen.

Dessa globalister, supermiljardärer och finansiella har investerat miljarder i Kina. Med Joe Biden blir det ”China leaning policy” igen. Att Donald J Trump lyckats ta hem arbeten till USA struntar de i, investeringarna går före.

Jag har också i den internationella diskursen sett analyser som handlar om att hotet om en Kommunist kinesisk attack och ockupation av Republiken Taiwan med deras knappa tre miljoner invånare. Något Peoples Republic of China inte skulle våga sig på med president Donald J Trump som överbefälhavare för USA.

Med  gillande citerar de kinesiska officiella som säger att vi väst är alltför individualistiska i kampen mot det kinesiska Wuhan viruset covid 19. I PRC följer man order och instruktioner. 

Peoples Republic of China går nu ekonomiskt som tåget med starka tillväxtsiffror och ekonomisk expansion. Allt medan Väst-Europa och USA stapplar fram ekonomiskt under en allt mer totalitär lock-down där BOTEN NU ÄR VÄRRE ÄN SOTEN. Den globala kostnader och förstörelsen av kapital och produktionsmedel kan mycket väl vara större än förstörelsen under WWII. Det skall bli intressant att ta del av framtida forskning och kalkyler kring detta.

Glöm inte att det var ett laboratorium i Wuhan som släppte ut viruset som lamslagit den globala ekonomin. Var det det som var meningen? China hade inga problem med totalitär bekämpning med order och tvångsmedel.

ANONYMA VITTNEN

Jag är helt förstummad över den ogenomtänkta positionen som nästan alla riksdagspartier inklusive en överväldigande del av svenskarna. De – partierna och svenskarna – tycker nämligen att det är en BRA idé att tillåta anonyma vittnen för att bekämpa gängkriminaliteten.

Argumentet är följande: Anonyma vittnen har stort stöd ute i stugorna. Övergrepp i rättssak genom hot och repressalier har eskalerat och gör att många inte vågar vittna i rättegångar. 77% anser att det är ett bra förslag, endast 7% att det är dåligt. I ”utsatta områden” vill 72% att möjligheten införs medan 17% säger nej. V och MP går på tvärs med vad allmänheten tycker, ansluter sig även C till nej-sägarna.

Förvånande att hamna i lag med dem även om deras bakgrund handlar om ”omtanke” om de muslimska migranternas kriminella anhang.

Men! Tänk en gång till innan man släpper ut anden ur Pandoras ask. När den väl är ute kan den inte stoppas tillbaka igen. Argumentet mot gängkriminella LÅTER klokt. Men lagen blir kvar och kan användas mot andra och i andra sammanhang. Jag ser framför mig hur lätt det blir att förstöra en regimkritisk debattör – enkannerligen en man – med anonyma anklagelser om sexuella trakasserier, horbesök, våldtäkt eller pedofil. När väl anklagelsen är motbevisad är denne mans rykte förstört för evigt.

NEJ med versaler till anomyna vittnen. Jag hoppas att det finns jurister i lagrådet och på annat remisshåll som klarar att hålla huvudet kallt i detta.

INTEGRATION

Det diskuteras mycket kring olika inriktning utifrån vad man vill och inte vill se. Tre vägar har diskuterats.

 Integration: Nyanlända förväntas inte avsäga sig sin identitet men det är majoritetssamhällets normer som råder.

 Assimilation: Nyanlända förväntas avsäga sig sin identitet och anpassa sig efter majoritetssamhället.

 Mångkulturalism: Nyanländas identiteter accepteras och bejakas. Nyanlända förväntas att endast anpassa sig till det konstitutionella ramverket.

Min uppfattning är ingen av dessa.

Det bästa är att behålla de muslimska migranterna i diasporan så avstängt och geografiskt begränsat  som möjligt till den dag vi kan skicka tillbaka dem. De skall INTE integreras. Vi vill inte ha dem i våra bostadsområden eller på våra arbetsplatser, skolor, daghem etc.. Tala med folk och fråga hur många som vill ha en muslimsk migrant som granne. Siffran blir noll!

Frankrikes president Emmanuel Macron visar vägen. Han ställer nu ett ultimatum till landets muslimska ledare: att snabbt acceptera en ”stadga för republikens värderingar”. De muslimska organisationerna får 15 dagar på sig att acceptera. 

Kravet kommer efter de islamistiska terrordåd i Frankrike och Österrike.

Islam är en religion och inte en politisk rörelse. Man avvisar politisk islam.

Dessutom finns där formuleringar om ett förbud mot all ”utländsk inblandning” i muslimska grupper.

De muslimska ledarna ha gått med på att upprätta ett nationellt råd med uppgiften att ge imamer en officiell ackreditering och etisk kod. De som bryter mot den etiska koden kommer få sin imamlicens indragen. Alltid något, men otillräckligt.

Efter terrordåden har Emmanuel Macron och Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz gått hårt åt ”politisk islam”. Andra europeiska ledare har varit relativt tysta. Sveriges statsminister Stefan Löfven (S) har sagt att han ”aldrig” kommer kritisera islam. När skall vi se något likande som i Frankrike?

I Sverige har vi Imamen Mushin Asinger som är ordförande i föreningen Islamiskt kurdiskt kulturcentrum (IKKC) har sagt: Det finns inte vissa följare av islam som är extrema utan alla är följare av samma tro.

– Det finns ingen skillnad mellan islam och politisk islam. De vill skilja på muslimer.

Samma ståndpunkt som Tayjip Erdogan och undertecknad har. Det finns inte politisk islam, islamister, det finns bara islam med Koranen och Muhammeds praktik och islams historia som grund. And that´s that!

WUHAN PANDEMIN COVID 19 

Först Lars Jonung som är professor i nationalekonomi. Han menar att en lockdown av samhället inte leder till minskad dödlighet. Han pekar också på att om samhället stängs ner kommer coronakrisen istället att förvandlas till en total ekonomisk kris där sjukhus, skolor och andra institutioner inte längre fungerar.

Han argumenterar för att en så kallad lockdown får katastrofala konsekvenser för ekonomin utan att minska dödstalen. En nedstängning slår hårdast mot de svagaste medborgarna i samhället, exempelvis folk med osäkra anställningar.

Jonung hänvisar till en studie han själv genomförde hos EU-kommissionen för 14 år sedan och forskning av den danske nationalekonomen Christian Bjørnskov. Forskningen föga stöd för lockdowns.

– Går alla ned i källaren har vi inte mycket att komma tillbaka till, det blir ekonomisk harakiri. Vi måste hålla igång samhällsekonomin för att hålla igång sjukhus, vård, skolor och undervisning.

SCB:S STATISTIK

Är covid 19 hysterin befogad? En relevant fråga. Vad säger SCB:s statistik?

Den preliminära statistiken om dödsfall är nu uppdaterad. SCB jämför den med ett genomsnitt för motsvarande perioder 2015–2019. Nivåerna som är högre än snittet är det som här beskrivs som överdödlighet. Nivåerna som är under snittet kallas underdödlighet.

– Den höga överdödligheten under det här årets andra kvartal har följts av en marginell underdödlighet under det tredje kvartalet

Död per 100 000 invånare med 2020 jämfört med varje enskilt år 2015 – 2020. Statistiken visar att vi 2020 haft en överdödlighet tre månader jämfört med samtliga enskilda år 2015 – 2020 nämligen april, maj och juni. Men vi har också 2020 haft en underdödlighet nämligen augusti, september och oktober jämfört med samtliga enskilda månader 2015 – 2020. 

En slutsats kan vara att de som normalt dör under höstmånaderna dog under mars – juni. Statistiken bidrar verkligen till att sätta fakta och ljus på hysterin runt covid 19.

Så varifrån kommer hysterin kring covid 19 och vad ligger bakom den lock-down som pågår och inte minst de hysteriska ropen i bl a media på en total lock down. Siffrorna från SCB är entydiga.

Allas olika värde

SÖNDAGSBLOGGEN DEN 22 NOV 2020

CORONA PANDEMIN I SCB:S STATISTIK

20 november 2020

Är dagens hysteri befogad? Se statistiken för ett svar.


Den nu ökande spridningen av coronaviruset i samhället syns inte i antalet dödsfall i Sverige. Det visar preliminär statistik från SCB. Under årets tredje kvartal dog något färre än under motsvarande period de senaste åren.
Den preliminära statistiken om dödsfall är nu uppdaterad till och med den 9 oktober i år. SCB jämför den med ett genomsnitt för motsvarande perioder 2015–2019. Nivåerna som är högre än snittet är det som här beskrivs som överdödlighet. Nivåerna som är under snittet kallas underdödlighet.
– Den höga överdödligheten under det här årets andra kvartal har följts av en marginell underdödlighet under det tredje kvartalet

Dödsfallen per vecka i Sverige 2015 – 2020

Dödligheten i Sverige dag för dag 2015 – 2020

Visas i tabellerna 1 och 5 med diagram i länken till SCB:s statistik.

https://www.scb.se/…/overdodligheten-i-sverige-har…/

Denna tabell visar de relevanta relativtalen, dvs döda per 100 000 invånare. Tabellen visar att vi 2020 haft en överdödlighet tre månader jämfört med samtliga enskilda år 2015 – 2020 nämligen april, maj och juni. Men vi har också 2020 haft en underdödlighet (dvs lägst) nämligen augusti, september och oktober jämfört med samtliga enskilda månader 2015 – 2020. En slutsats kan vara att de som normalt dör under höstmånaderna dog under mars – juni. Tabellen bidrar verkligen till att sätta fakta och ljus på hysterin runt covid 19.

Antal döda per 100 000 invånare1 per månad åren 2015-20202, Riket
Månad / MonthÅr / Year    
Månad201520162017201820192020
Riketjanuari86,085,489,984,279,278,2
Riketfebruari88,982,085,988,278,375,5
Riketmars85,980,179,790,173,680,1
Riketapril79,276,477,176,971,9102,0
Riketmaj72,869,872,266,367,483,4
Riketjuni70,067,768,165,664,671,8
Riketjuli70,470,666,771,165,466,1
Riketaugusti67,369,867,366,366,165,0
Riketseptember71,469,168,668,266,565,2
Riketoktober71,372,872,770,570,767,0
Riketnovember74,675,774,169,572,1
Riketdecember78,182,079,075,974,0

Slutsats:

Sverige har en överdödlighet från slutet av mars till början av juni. Därefter ligger Sverige på genomsnittliga nivåer. Från oktobers början har Sverige en underdödlighet.
Så varifrån kommer hysterin kring covid 19 och vad ligger bakom den lock-down som pågår och inte minst de hysteriska ropen på en total lock down. Siffrorna från SCB är entydiga.
Detta är i flera avseenden en hoax!