Diskussionen om Jan Myrdal som person och författare, liv och verk, är exempel på den traditionella frågan om sambandet personlighet och verk och vari det sambandet eventuellt består. Bör och kan analysen av personligheten påverka analysen av verket? Frågan som implicit ställs i diskursen är om ett konstnärligt verk med betydande verkshöjd blir sämre av att personen bakom verket är en i någon mening klandervärd person.
Blir exempelvis den ledande europeiska 1900-tals filosofen Martin Heideggers verk sämre eller klandervärda av vetskapen att han varit medlem i nationalsocialistiska organisationer? Exemplen är legio på klandervärda (överdrivna machoegon, alkoholiserade, droganvändare, bögar, flator, hustrumisshandlare, överger barn och familj, förskingrar, lever på andras pengar etc) konstnärer som lämnat betydande verk efter sig. Jag läser alltid biografica efter att ha läst ett betydande litterärt verk men bedömningen och analysen av verket är för mig en intellektuell process helt i sig.
Själv var jag under det slutande 1960-talet ledande kamrat i SKP och redaktör för den teoretiska tidskriften Marxistiskt Forum som jag fortfarande har två inbundna volymer av hemma i mitt bibliotek. Jag skrev marxistiska artiklar och reste land och rike kring och höll tal om massorna, klasskampen och revolutionen. Tack och lov så misslyckades SKP.
Alla som idag läser mina hundratals bloggtexter och videobloggar vet var jag står. Rabulist, kritiker av makten och ideologier som vänsterliberalism, SAP-socialism och marxism av allehanda kulörer. Mina ledord är idag; Veritas, Libertas, Pro Suecia. I min vapensköld finns en Wasa-kärve för att markera den traditionella svenska historiens primat.
Jag började läsa Jan Myrdal en varm julidag 1967. Boken var ”Confessions of a Disloyal European”. Den boken har jag genom åren läst ett stort antal gånger. Boken har varit och är viktig för mig. Den ställer den avgörande livsfrågan om den intellektuellas ansvar. En fråga som jag brottas med dagligen i det Sverige vi har idag.
Jan Myrdal fortsätter efter sin död att vara en kontroversiell författare vilket bara kan betyda att han sagt något väsentligt som kan och bör diskuteras. Det är gott. Kontroversen avsätter spår också på FB. Det fascinerar mig.
Jag menar att Jan Myrdal, sin kommunism till trots, fortsätter att vara en betydande, läsbar och läsvärd författare för att inte säga en viktig författare. Nu nyligen död.
Inte bara den nämnda boken fortfar att vara viktig, översatt till ett antal olika språk som den är. ”Rapport från kinesisk by” är en annan bok som kan och bör diskuteras. Den skapade en ny internationell genre. Myrdals skönlitterära Barndom-svit gavs ut på Norstedts. Böckerna var skrivna i den japanska jagromanens form och var en uppgörelse med den falska vuxenvärlden sedd med barnet Jan Myrdals ögon. Dessa självbiografiska böcker om barnet Jan Myrdal är oerhört viktiga och intressanta. De ger insikter i barnets tänkande och värld. Boken medförde att vissa PK-media (SAP trogna) klandrade Jan Myrdal för att föräldrarna, f.d. SAP-ministrarna och makarna Alva och Gunnar Myrdal ansågs råka illa ut. Det viktiga som Jan Myrdal själv påpekat är att det inte var ”polisprotokoll” han skrev. Det Jan Myrdal med öppet sinne och öppna minnen beskrev var barnet Jan Myrdals syn på hemmet och föräldrarna. Den synen kan ingen annan media, politiker eller kritiker förneka någon. Det innebär inte att han skrev en objektiv sanning utan hur han som barn uppfattade – rätt eller fel – det som hände i hemmet och visavi föräldrar och syskon.
Mig stör det inte heller att Alva och Gunnar Myrdal råkade illa ut. De ligger bakom mycket av det som fortfar att vara fel och skadligt i Sverige idag. Inte minst Alva Myrdals socialisering av barnomsorgen, dvs övergången av ansvaret för uppfostran av barnen från en familjens angelägenhet till en SAP-socialistisk indoktrineringsanstalt, under den på ytan oskyldiga parollen ”samhällets omsorg om barnen”. Här har vi början av den medvetna och för nationen skadligt fortgående nedmonteringen av den traditionella familjen med man och kvinna. Vart det fört oss kan vi se resultatet och konsekvenserna av idag. Oklarheter om vilket kön man tillhör och pervers HBTQI ideologi som aktivt tutas i små barn i förskolan.
Boken ”Sälja krig som margarin” är viktig att läsa för alla som är det minsta intresserade av 1900-talets historia och de båda stora krigen. Boken beskriver och analyserar propagandan och affischerna som manar till krig på båda sidor med en bred presentation av faktiska bilder och affischer. Boken är en lysande arbetsprestation analys och prestation och resultatet av Myrdals livslånga samlande av krigsaffischer som nu finns skänkta till Kunglig Biblioteket.
Så kan man fortsätta att gå igenom Jan Myrdals litterära produktion som tar upp två och en halv hyllmeter i mitt privata bibliotek. Samtliga lästa och analyserade, några av dem flera gånger. Meccanopojken, Skriftställningarna, Myrdals resor till Kina, Indien, Sidenvägen, México, hans böcker om åldrandet och det krympande chagrängskinnet etc.
Att ösa invektiv över Jan Myrdal är inte en intellektuell hållning och leder ingen vart. Däremot är Jan Myrdal viktig att läsa och diskutera kritiskt.
Jag ser också att man ideologiskt väljer att missuppfatta Jan Myrdals försvar för litteraturvetaren Robert Faurisson och andra s.k. förintelseförnekares (och då menar man endast den tyska förintelsen inte den som bedrevs av Lenin, Stalin, Mao-Tse-tung, Ho Chi Minh, Pol Pot och Fidel Castro) rätt att göra andra analyser och hävda andra uppfattningar. Jan Myrdal hade rätt i den diskussionen. Som yttrande- och tryckfrihetsfundamentalist menar jag att man skall ha rätt att hävda, argumentera för och skriva texter och böcker om precis allt inklusive de olika förintelserna. Samtliga förintelser både kan och bör analyseras och diskuteras. Det är en styggelse och anti-demokratiskt och ett hot mot yttrande- och tryckfriheten när man lagstiftar om en faktisk historisk händelses förlopp och i lag slår fast att tyskarna tog livet av just ”sex miljoner judar” och att en sådan diskussion är ”hets mot folkgrupp” eller annat påhittat brott.
Yttrandefriheten och tryckfriheten är en demokratisk rättighet som bör vara absolut.
På den punkten har vi, på vår kant, ett livsavgörande (make no mistake about that) arbete framför oss. I den frågan – och i andra – kan Jan Myrdal både användas och fortfara vara en viktig inspirationskälla. Vi behöver oräddhet. Det besatt Jan Myrdal i betydande utsträckning.
lennart waaras blogg 