Jag träffar liberaler som säger sig vara just ”liberaler” men tar avstånd från Liberalerna (tidigare Folkpartiet), dvs från den reala liberalismen.
Det påminner mig om när marxologer på 1960–70-talet sade sig vara marxologer men tog avstånd från den reala marxologins uttryck i exempelvis Sovjetunionen.
Jag vet ingen ideologi vars företrädare är så övermaga självgoda som liberaler. ”Det är vi som står för den liberala demokratin”. Därmed antydandes att andra ideologier, och inte minst ideologilösa som undertecknad, inte skulle göra det.
Synligt uttryck har det fått i dagarna när ett 2,3 procents parti på allvar med flera hundra partidelegater diskuterat om ett 20 procents parti skall få ha tjänstemän i Regeringskansliet vid ett eventuellt regimskifte. Liberaler har också på allvar suttit och diskuterat vilka ”röda linjer” som skall dras upp emot 20 procent av väljarnas representation i riksdag och eventuell regering. De gör det med stöd av den minsta väljarskaran i Sverige. Vid ett maktskifte är den enda hållbara demokratiska ståndpunkten att riksdagens andra eller tredje största parti också deltar i regeringen. Hur och varför var femte svensk väljare skall hållas utanför maktutövningen är inte bara obegripligt, det är direkt demokratiskt (eller hur liberala demokrater?) stötande oavsett vilken partiordförande eller annan företrädare som säger det. Eller hur, Kristerson, Svantesson, Buch?
Som problemen uttrycker sig i Sverige och som demarkationslinjerna står i dagens och kommande politiska och sociala konflikter och strider har liberalismen inget att bidra med, annat än ren förvirring för att inte säga false flag opposition. Liberaler är politiskt-historiskt dessutom i hög grad medskyldiga till det moras och förfall vi har idag med knäfall för vänsterideologier och politiken kring rättsväsendet, urholkning av demokratiska fri- och rättigheter, migration, klimatalarmism och annat.
Liberal är jag inte och har aldrig varit. Jag har aldrig röstat på liberalerna.
Så löd propagandafraserna från Tegnell/Carlsson/FHM och Löfven/Hallengren/SAP. Man införde till och med en tredje dos med det magnifikt övertygande (nåja!) namnet ”booster”.
Hur har det blivit med det ”fullgoda skyddet”?
Vaccinernas effektivitet är endast 60 procent enligt en utredning från Folkhälsomyndigheten. Av 5066 fall av smittade i covid-19 under vecka 44 (länk nedan) var skillnaden mellan vaccinerade och ovaccinerade som smittats av covid-19 förvånande liten. Av smittade var sex av tio ovaccinerade och följaktligen fyra av tio vaccinerade. Man kan också uttrycka det hela som att du som är vaccinerad löper 40 procents risk att smittas av covid-19.
Fullgott skydd?
Ytterligare information som är relevant är Läkemedelsverkets uppgifter över antalet döda med covid-19 i vecka 42. Antalet döda var 23 varav 20 döda var vaccinerade och 3 döda ovaccinerade (länk nedan). Enligt de senaste uppgifterna. Vi återkommer med färskare data när de blir tillgängliga.
Till dålig effektivitet på smittrisken och ingen effekt (snarare en invers) på dödligheten skall läggas riskerna för allvarliga biverkningar.
Enligt Läkemedelsverkets statistik över biverkningar rapporterades 7245 allvarliga biverkningar med 323 döda t.o.m 2021-11-10) (länk nedan). ”Allvarliga biverkningar” definieras i länken.
En traditionell analys av risk mot nytta (risk for reward) ger följande. En begränsad nytta på 60 procents effektivitet emot att smittas och ingen nytta alls emot dödlighet. Den är snarare invers, dvs vaccinerade dör i covid-19 i betydligt högre grad än ovaccinerade. Samtidigt utsätter man sig för risken av allvarliga biverkningar t.o.m. med risk för dödliga biverkningar.
Slopa den regionala nivån för sjukvården och ta bort beskattningsrätten liksom de direktvalda sjukvårdspolitikerna.
Sjukvården bör vara ett statligt ansvar och en samlad statlig organisation. Det är på nationell nivå som de stora och övergripande besluten bör fattas. Landet kan exempelvis indelas in i några större geografiska sjukvårdsområden som leds av professionella styrelser med medicinsk kompetens, ekonomisk och företagsledarkompetens, inte av C-lagspolitiker inte ens med inslag av politiker.
FÖRDELARNA.
Bör kunna underlätta en någorlunda likartad om än inte exakt lika sjukvård över hela landet. Se erfarenheterna från Wuhan-pandemin och hur olika regionerna agerade och fungerade.
Skattebetalarna spar skattpengar när det politiska C-laget rensas bort. De får återgå till att faktiskt arbeta för sin försörjning. De är varken tillräckligt kvalificerade eller kompetenta för uppgiften (vilket tydligt demonstrerats under Wuhan-pandemin). De kostar oss skattebetalare stora pengar när de lyfter arvoden och löner.
Bör kunna medföra effektiviseringar i organisation, verksamhet och styrning/ledning. Mer likt ett stort företag. Fokus och kostnader måste flyttas från sjukvårdsadministration till fokus och resurser på den medicinska sjukvården.
Minskade kostnader när man tar bort politiska tjänstemän och administration runt politikerna.
MOTARGUMENTET.
Motargumentet är att man måste ha en instans för ansvarsutkrävande.
Motfråga: NÄR har en regionpolitiker med ansvar för sjukvården ställts till svars för något enda misslyckande eller haveri?
Tångeråsa kyrka är en av Sveriges bäst bevarade medeltida timmerkyrkor och en av de äldsta träkyrkorna i världen. I Sverige finns bara två äldre medeltida träkyrkor.
Tångeråsa kyrka
Kyrkans äldsta del är koret som uppfördes i slutet av 1290-talet. Långhuset tillkom på 1340-talet. I sin nuvarande form består träkyrkan av långhus med långt kor i öster och ett litet vapenhus i väster. Visas på de två övre bilderna.
Tångeråsa kyrka
Alla byggnadsdelar har sadeltak som är täckta med spån. Ytterväggarna är täckta av tjärad spån. Tre olika spån visas här. Sannolikt olika gårdar som tillverkat soånen samt att de kan hänföra sig till olika byggnadsepoker.
Tångeråsa kyrka
De äldsta delarna har spån och grundtimmer från 1290-talet. Dessa finns i detta NO-hörn av koret.
Tångeråsa kyrkaTångeråsa kyrka
En arkitektoniskt vacker klockstapel av trä byggd 1659 med elektrisk klockringning från 1971. I klockstapeln hänger en av Närkes största medeltida kyrkklockor (gjuten någon gång mellan 1480 och 1495) och tilldelad kyrkan på befallning av biskop Kort Rogge. I stapeln hänger även en mindre klocka. Enligt en inskription på klockan är den gjuten 1703.
Detta är sannolikt den gamla offerkällan vid Tångeråsa kyrka som omtalas i äldre skrifter.
I anteckningar efter prästen Andreas Hedenius från det slutande 1600-talet finns uppgifter om en offerkälla öster om kyrkan vid en stor sten. I katolsk tid skall man ha offrat penningar i källan när någon var sjuk för att sedan dricka av vattnet. I hans barndom lär det ha funnits mynt i källan. Fornforskaren Herman Hofberg skriver 1868 om källan; ”ungefär 100 famnar öster från kyrkogårdsmuren ligger en stor jordfast sten vid vars for uppväller en källa, som fordom varit en beryktad offerkälla. Den kalls i gamla handlingar Sanctae Mariae och lärer under medeltiden varit vida i rop”.
Diskussionen om Jan Myrdal som person och författare, liv och verk, är exempel på den traditionella frågan om sambandet personlighet och verk och vari det sambandet eventuellt består. Bör och kan analysen av personligheten påverka analysen av verket? Frågan som implicit ställs i diskursen är om ett konstnärligt verk med betydande verkshöjd blir sämre av att personen bakom verket är en i någon mening klandervärd person.
Blir exempelvis den ledande europeiska 1900-tals filosofen Martin Heideggers verk sämre eller klandervärda av vetskapen att han varit medlem i nationalsocialistiska organisationer? Exemplen är legio på klandervärda (överdrivna machoegon, alkoholiserade, droganvändare, bögar, flator, hustrumisshandlare, överger barn och familj, förskingrar, lever på andras pengar etc) konstnärer som lämnat betydande verk efter sig. Jag läser alltid biografica efter att ha läst ett betydande litterärt verk men bedömningen och analysen av verket är för mig en intellektuell process helt i sig.
Själv var jag under det slutande 1960-talet ledande kamrat i SKP och redaktör för den teoretiska tidskriften Marxistiskt Forum som jag fortfarande har två inbundna volymer av hemma i mitt bibliotek. Jag skrev marxistiska artiklar och reste land och rike kring och höll tal om massorna, klasskampen och revolutionen. Tack och lov så misslyckades SKP.
Alla som idag läser mina hundratals bloggtexter och videobloggar vet var jag står. Rabulist, kritiker av makten och ideologier som vänsterliberalism, SAP-socialism och marxism av allehanda kulörer. Mina ledord är idag; Veritas, Libertas, Pro Suecia. I min vapensköld finns en Wasa-kärve för att markera den traditionella svenska historiens primat.
Jag började läsa Jan Myrdal en varm julidag 1967. Boken var ”Confessions of a Disloyal European”. Den boken har jag genom åren läst ett stort antal gånger. Boken har varit och är viktig för mig. Den ställer den avgörande livsfrågan om den intellektuellas ansvar. En fråga som jag brottas med dagligen i det Sverige vi har idag.
Jan Myrdal fortsätter efter sin död att vara en kontroversiell författare vilket bara kan betyda att han sagt något väsentligt som kan och bör diskuteras. Det är gott. Kontroversen avsätter spår också på FB. Det fascinerar mig.
Jag menar att Jan Myrdal, sin kommunism till trots, fortsätter att vara en betydande, läsbar och läsvärd författare för att inte säga en viktig författare. Nu nyligen död.
Inte bara den nämnda boken fortfar att vara viktig, översatt till ett antal olika språk som den är. ”Rapport från kinesisk by” är en annan bok som kan och bör diskuteras. Den skapade en ny internationell genre. Myrdals skönlitterära Barndom-svit gavs ut på Norstedts. Böckerna var skrivna i den japanska jagromanens form och var en uppgörelse med den falska vuxenvärlden sedd med barnet Jan Myrdals ögon. Dessa självbiografiska böcker om barnet Jan Myrdal är oerhört viktiga och intressanta. De ger insikter i barnets tänkande och värld. Boken medförde att vissa PK-media (SAP trogna) klandrade Jan Myrdal för att föräldrarna, f.d. SAP-ministrarna och makarna Alva och Gunnar Myrdal ansågs råka illa ut. Det viktiga som Jan Myrdal själv påpekat är att det inte var ”polisprotokoll” han skrev. Det Jan Myrdal med öppet sinne och öppna minnen beskrev var barnet Jan Myrdals syn på hemmet och föräldrarna. Den synen kan ingen annan media, politiker eller kritiker förneka någon. Det innebär inte att han skrev en objektiv sanning utan hur han som barn uppfattade – rätt eller fel – det som hände i hemmet och visavi föräldrar och syskon.
Mig stör det inte heller att Alva och Gunnar Myrdal råkade illa ut. De ligger bakom mycket av det som fortfar att vara fel och skadligt i Sverige idag. Inte minst Alva Myrdals socialisering av barnomsorgen, dvs övergången av ansvaret för uppfostran av barnen från en familjens angelägenhet till en SAP-socialistisk indoktrineringsanstalt, under den på ytan oskyldiga parollen ”samhällets omsorg om barnen”. Här har vi början av den medvetna och för nationen skadligt fortgående nedmonteringen av den traditionella familjen med man och kvinna. Vart det fört oss kan vi se resultatet och konsekvenserna av idag. Oklarheter om vilket kön man tillhör och pervers HBTQI ideologi som aktivt tutas i små barn i förskolan.
Boken ”Sälja krig som margarin” är viktig att läsa för alla som är det minsta intresserade av 1900-talets historia och de båda stora krigen. Boken beskriver och analyserar propagandan och affischerna som manar till krig på båda sidor med en bred presentation av faktiska bilder och affischer. Boken är en lysande arbetsprestation analys och prestation och resultatet av Myrdals livslånga samlande av krigsaffischer som nu finns skänkta till Kunglig Biblioteket.
Så kan man fortsätta att gå igenom Jan Myrdals litterära produktion som tar upp två och en halv hyllmeter i mitt privata bibliotek. Samtliga lästa och analyserade, några av dem flera gånger. Meccanopojken, Skriftställningarna, Myrdals resor till Kina, Indien, Sidenvägen, México, hans böcker om åldrandet och det krympande chagrängskinnet etc.
Att ösa invektiv över Jan Myrdal är inte en intellektuell hållning och leder ingen vart. Däremot är Jan Myrdal viktig att läsa och diskutera kritiskt.
Jag ser också att man ideologiskt väljer att missuppfatta Jan Myrdals försvar för litteraturvetaren Robert Faurisson och andra s.k. förintelseförnekares (och då menar man endast den tyska förintelsen inte den som bedrevs av Lenin, Stalin, Mao-Tse-tung, Ho Chi Minh, Pol Pot och Fidel Castro) rätt att göra andra analyser och hävda andra uppfattningar. Jan Myrdal hade rätt i den diskussionen. Som yttrande- och tryckfrihetsfundamentalist menar jag att man skall ha rätt att hävda, argumentera för och skriva texter och böcker om precis allt inklusive de olika förintelserna. Samtliga förintelser både kan och bör analyseras och diskuteras. Det är en styggelse och anti-demokratiskt och ett hot mot yttrande- och tryckfriheten när man lagstiftar om en faktisk historisk händelses förlopp och i lag slår fast att tyskarna tog livet av just ”sex miljoner judar” och att en sådan diskussion är ”hets mot folkgrupp” eller annat påhittat brott.
Yttrandefriheten och tryckfriheten är en demokratisk rättighet som bör vara absolut.
På den punkten har vi, på vår kant, ett livsavgörande (make no mistake about that) arbete framför oss. I den frågan – och i andra – kan Jan Myrdal både användas och fortfara vara en viktig inspirationskälla. Vi behöver oräddhet. Det besatt Jan Myrdal i betydande utsträckning.
Vi inleder med några basuppgifter om Valentin Louis Georges Eugène Marcel Proust som var hans fullständiga namn. Marcel Proust föddes år 1871 och dog 1922 i Paris. Under de sista 15 åren av sitt liv levde Proust ett isolerat liv, författande och i huvudsak avskärmad och isolerad från omvärlden.
Prousts stora verk ”På spaning efter den tid som flytt” publicerades under en lång period mellan 1913 och 1927. Eftersom han dog 1922 så publicerades de tre sista delarna av verket posthumnt och inte helt färdigställt. Romanen skildrar det slutande 1800-talets och sekelskiftets franska aristokratiska liv. Verket är samtidigt en djup självanalys av bokens berättare (Proust själv). Han analyserar sitt eget själsliv med ett psykoanalytiskt perspektiv.
Avsikten med min text är inte att prestera en recension av verket ”På spaning efter den tid som flytt” eller ens en redogörelse för verkets innehåll utan bara några korta personliga kommentarer efter att ha läst en bok som, för att använda en frekvent anglicism, är en personlig ”game changer”. Verket påverkade och fortsätter att påverka min analys av mig själv i inre psykologisk och själslig mening. Boken influerar också min syn på de människor jag möter i det dagliga livet.
Jag har sedan femtonårsåldern övat upp förmågan att snabbläsa en bok, på den tiden med cowboy-deckare som jag läste på två timmar. Jag har fortsatt att snabbläsa i synnerhet fackböcker. Lyrik läser jag dock långsamt. Så har jag också gjort med Marcel Prousts magnum opus. ”På spaning efter den tid som flytt” är ett verk för långsam och kontemplativ läsning. Olof Lagercrantz som skrivit boken ”Att läsa Proust” berättar att han under flera år inte läste något annat än Proust. By the way, den som önskar sig ett omfattande bibliotek kan införskaffa litteraturen om Marcel Proust, den är idag oöverskådlig.
Om att läsa Marcel Prousts ”På Spaning efter den tid som flytt” skriver Olof Lagercrantz: ”Jag har stirrat ned i dess väldiga väv och sökt följa några trådar. Boken har blivit ett hem och skänkt mig trygghet. De människor jag mött har jag satt i relation till romanens gestalter. Den omvälvande samtiden, så har det tyckts mig, framstått klarare för mig då jag haft Proust vid min sida. Nu när jag lämnar honom känner jag mig som ett vilsekommet barn”.
Olof Lagercrantz utrycker precis det jag själv känner och upplever, men lämnar Proust gör jag inte.
Verket ”På spaning efter den tid som flytt” som omfattar sju volymer och 3 000 sidor har tagit mig 8 månader av långsam och eftertänksam läsning. Nu skall jag avvakta en tid, med Robert Musils litterärt betydande verk ”Mannen utan egenskaper”, sedan skall jag läsa Marcel Proust än en gång. Denna gång med den andra halvan av den sjunde volymen ”Den återfunna tiden” först. Det är här allt och alla kommer samman och får sin förklaring i den återfunna tiden. Dock, jag rekommenderar inte att man som förstagångsläsare läser verket i den ordningen. Hade det varit det riktiga hade Marcel Proust själv skrivit och redigerat verket i den ordningen. Sedan hör det till saken att endast de fyra första böckerna är utgivna/publicerade under Marcels Prousts liv. De avslutande tre delarna är postumt utgivna. Vilket också kan spåras i vissa oklarheter, upprepningar och inkonsekvenser och möjligen också – på marginalen – brister i texten.
Om man utgår ifrån det analytiska begreppet ”verkshöjd”, som är ett gångbart begrepp vid analys av kulturella verk i vid mening, så tillhör Marcel Proust den högsta nivån, Homeros, Dante Alighieri, William Shakespeare, Fjodor Dostojevskij och James Joyce för att nämna några, som jag själv läst.
Om du inte läst dessa litterära giganter, ägna tiden åt dessa, i stället för den psykologiska och sociala sörja om eländes elände, taskig barndom, sexuella perversioner, sjukdom etc. som pumpas ut av förlagen. De för dig som läsare och människa inte ens ett tuppfjät framåt i liv och själ.
Om man vill och orkar lära sig något om sig själv läs Marcel Proust, liksom William Shakespeare och Fjodor Dostojevskij och andra. I någon mening är det Marcel Proust genomför via berättaren/författaren i boken en psykoanalys utifrån Sigmund Freud (om han läst och tagit till sig Freuds teorier vet jag inte) som – by the way – i mångt och mycket fick sina idéer från läsning av de djupt psykologiskt insiktsfulla dramer William Shakespeare författade, vilket Sigmund Freud dock aldrig erkände.
Att jag varmt rekommenderar Marcel Proust till läsning (gärna långsamt och kontemplativt) är väl närmast självklart efter denna text.
Sverige har inte genomfört några grundläggande och systematiska studier av skillnaden, statistiskt och i verkligheten, mellan hur många som dog MED covid-19 och hur många som dog AV covid-19. Hur många av dem som registrerats som döda MED covid-19 hade en eller flera livshotande underliggande sjukdomar. Hur många av dem som registrerats som döda MED Covid-19 hade inga underliggande sjukdomar? Dvs de som faktiskt dog AV covid-19.
Dessa uppgifter är politiskt känsliga eftersom de kan användas för att kritisera och ifrågasätta lock-down och vaccinationsprogram och Folkhälsomyndighetens och regeringens agerande. Regeringen och Folkhälsmyndigheten söker därför inte heller aktivt att en undersökning med nämnda inriktning genomförs. Misstanken ligger nära att de snarare undertrycker en sådan undersökning.
I Italien har en sådan undersökning gjorts av Italiens Folkhälsomyndighet.
Italien får därför bli en case-study och en proxy som antyder – och sannolikt mer än så – hur det kan förhålla sig också i Sverige.
En publicerad rapport (länk nedan) från Italiens folkhälsomyndighet visar att över 97 procent av de som dog med covid-19 enligt offentlig statistik också led av andra sjukdomar. De offentliga dödssiffrorna för covid-19 är således i en bestämd mening felaktiga.
130 468 personer påstås ha avlidit till följd av covid-19 i Italien. Rapporten från Italiens folkhälsomyndighet Istituto Superiore di Sanità (ISS) visar att siffrorna kan vara felaktiga och att de verkliga siffrorna är betydligt lägre än de officiella/offentliga.
I rapporten (länk till rapporten på italienska) har man granskat journaler från avlidna mellan februari 2020 och juli 2021. Empirin från 7 910 avlidna patienter visar att endast 2,9 procent av de som dog inte led av någon annan känd sjukdom än covid-19 när de dog.
Majoriteten av de som rapporterats döda i covid-19 hade upp till fem andra allvarliga sjukdomar när de dog. Hela 67,7 procent hade fler än tre andra sjukdomar samtidigt. 18 procent hade minst två andra sjukdomar. Uppräknat på alla rapporterade döda med covid-19 så betyder det att endast 3 783 av de 130 468 döda med covid-19 inte hade någon annan underliggande sjukdom.
65,8 procent av de som dog hade högt blodtryck och 29,3 procent hade diabetes. 23,5 procent hade en demenssjukdom och 28 procent led av ischemisk hjärtsjukdom. 16,3 procent hade haft cancer de senaste fem åren och 15,7 procent led av hjärtsvikt. 24,8 procent av de avlidna hade förmaksflimmer, innebärande störningar i hjärtats rytm. 17,4 procent hade redan sjukdomar i lungorna innan de fick covid-19. Mer än var tionde italienare som avled med covid-19 var också överviktig och hade fått en stroke nyligen. Ett mindre antal led också av svåra leverproblem, genomgick dialys för njurarna och hade autoimmuna sjukdomar.
Dessa siffror från den italienska Wuhan-pandemin är talande för att inte säga alarmerande. Om verkligheten i Sverige är ens i närheten av dessa siffror, vilket det mesta talar för, så blir bilden av pandemin en helt annan. Var det ens en pandemi?
Vi måste få en motsvarande granskning i Sverige av de 15 000 som i den offentliga statistiken rapporteras ha dött MED covid-19. Hur många av dessa har dött AV covid-19? Andra allvarliga underliggande sjukdomar kan vara den egentliga dödsorsaken. Varje annan allvarlig influensaepidemi hade med betydande sannolikhet medfört liknande antal dödsfall. Det är illa nog men en helt annan sanning och som konsekvens helt andra slutsatser.
Nu meddelar Stefan Löfven att han på samma sätt som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg siktar på en ”internationell karriär”.
Anders Borg hamnade efter sin politiska karriär på banken Citigroup men tvingades bort efter en skandal med fylla och snoppsnurrande. Nu lär han jobba som lobbyist år företaget Rud Pedersen Public Affairs. Fredrik Reinfeldt blev år 2016 rådgivare år Bank of America Merryl Lynch och belönades med flera tiotal miljoner på kontot.
HUR kan den underbegåvade Stefan Löfven med sitt tungfota verbala klunsande förvänta sig (redan lovad?) en sådan position?
SVARET ÄR ENKELT MEN STÖTANDE! Han har betalt sig in (som en pervers form av medlemsavgift) med dina och mina skattepengar pengar genom att ödsla med sammanlagt 100-tals miljarder till muslimska migranter (en ”humanitär stormakt”), klimatfonder, pandemifonder till sydeuropeiska länder som misskött sin ekonom, till UN, EU och bistånd till dysfunktionella diktaturer och kommunistregimer inklusive ett omfattande s.k. klimatbistånd. Sett per capita betalar etniska svenskar mest i bidrag till andra i hela världen. Den svenska skattebetalaren sugs ut. ”Båd´stat och lagar oss förtrycka. Vi under skatter dignar ner” som versen lyder i den del av Internationalen som socialdemokrater aldrig sjunger. Undrar varför?
För säkerhets skull ansluter sig Stefan Löfven också uttryckligen till de globalistiska oligarkernas Agenda 2030 liksom också till Klaus Schwabs ”The Great Reset” och World Economic Forum (det orala inslaget finns på Youtube). I likhet med Magdalena Andersson, make no mistake about that. Vad dessa globalister syftar till är nationalstatens nedmontering och upprättande av en världsregering. Läs boken ”The Great Reset” av Klaus Schwab!
Stefan Löfven förväntar sig en lukrativ tjänst hos de globalistiska oligarkerna i deras banker och/eller organisationer. Odågan – to put it mildly – strävar vidare med arbetet att förstöra Sverige i grunden.
En annan odåga i den socialdemokratiska regeringen är Matilda Ernkrans. Likheterna Med Stefan Löfven och Märta Stenevi är tydliga, kognitiv förmåga under det svenska genomsnittet.
Matilda Ernkrans har till nöds räddats av Örebro Universitet med en s.k. ”högskoleexamen”, motsvarande fyra betyg eller idag 80 poäng. En examen som alltså inte ens når upp till den gamla lägstanivån fil. kand-examen för dem som inte intellektuellt förmådde mer. Lysande! Nåja, kanske inte!
Regeringen och minister Matilda Ernkrans vill införa ett nytt nationellt högskoleprov – för personer som inte ens har förmått fullfölja gymnasiet. Minister Ernkrans vill göra det lättare för obehöriga att studera på högskolan.
”Det nya provet ska göra det lättare för obehöriga – som inte studerat på eller fullföljt gymnasiet – att komma in på högskolan”, säger ministern
Hon föreslår alltså en snabbare väg till högskolestudier utan gymnasieexamen och förstår inte att det med nödvändighet och automatik innebär betydligt lägre kunskaper. Varför annars först studera på gymnasium och sedan högskolan? Nu skall man kunna testa sig in med något slags prov. Oklart hur det skall se ut och fungera. Är det för att föra in de dysfunktionella och lågbegåvade muslimska migranterna från MENA in i universitetsvärlden? Bort från öppen arbetslöshet och synlig i arbetslöshetsstatistiken. VSB
Kompletterade mitt Dag Hammarskjöld bibliotek idag med en volym som jag inte hade tidigare men som kom ut redan 2005.
Det handlar om volymen på bilden. Läser den på ett gammalt klassikt café i Västerås.
I den skriver Brian Urquhart Dag Hammarskjölds mångåriga FN-medarbetare och författare till en omfattande och viktig memoarvolym om Dag Hammarskjöld: ”Världsorganisationen hade 1952 nått den lägsta punkten i sin sjuåriga existens. Den hoppfullhet som funnits i San Francisco hade ersatts av cynism, spänningar och motsättningar mellan länder och en allmän desillusionering i fråga om FN”.
Där är vi åter idag med tillägget att FN är vorden en genomkorrumperad organisation som svenska regeringar öser in våra skattepengar i av närmast religiöst liknande skäl.
Den djupt bildade och intellektuella Dag Hammarskjöld (framstående nationalekonom tillhörande Stockholmsskolan) utsågs till FN:s Generalsekreterare 1953 och vände den nedåtgående utvecklingen med en modig, stark och visavi stormakterna mycket självständig hållning. En hållning som kostade på och var mycket pressande för personen Dag Hammarskjöld. I min värld har FN aldrig varit så starkt, oberoende och fredsbevarande som under Dag Hammarskjöld. Bättre generalsekreterare har FN aldrig haft vare sig före eller efter. Idag utses korrumperade personer från den s.k. ”tredje världen” till generalsekreterare att hantera den förfallna organisationen.
Efter Dag Hammarskjöld har det bara gått utför med korruption – noggrant beskrivet av Inga-Britt Ahlenius – och ett övertagande av globalister och deras agenda inte minst med utgångspunkt i klimatalarmism och Wuhan-pandemi.
Inget nämns självfallet om den utvecklingen i den refererade boken. Vad kan man förvänta sig med globalistiska S-politiker som Margot Wallström, Jan Eliasson – den falskaste av dem – och Sverker Åström som medförfattare?
Intressantast i boken är Brian Urquharts inledande kapitel ”Generalsekreteraren – varför dag Hammarskjöld?” liksom KG Hammars kapitel om den religiösa mystikern Dag Hammarskjöld i kapitlet ”Dag Hammarskjöld och Vägmärken”. ”Vägmärken” är, för den som inte känner till det, Dag Hammarskjölds postumt, året 1963, utgivna religiösa betraktelse skriven av mystikern Dag Hammarskjöld som brottas med Guds uppdrag till generalsekreteraren i hans verksamhet och dagliga uppgifter och uppoffringar.
Tills sist fick Dag Hammarskjöld göra den ultimata uppoffringen på sin post som fredsbevarande svensk när hans flygplan den 18 september 1961 sköts ner över Ndola i Nordrhodesia (nuvarande Zambia). Generalsekreteraren var på en förhandlingsresa för att träffa och mäkla fred med utbrytaren Moise Tshombe i Katanga.
Boken är i min situation inte värd något längre studium men bör finnas i mitt Dag Hammarskjöld bibliotek som referens. Jag har snabbläst den idag under några timmar.
lennart waaras blogg 