MARCEL PROUSTS MAGNUM OPUS ”PÅ SPANING EFTER DEN TID SOM FLYTT”

Vi inleder med några basuppgifter om Valentin Louis Georges Eugène Marcel Proust som var hans fullständiga namn. Marcel Proust föddes år 1871 och dog 1922 i Paris.  Under de sista 15 åren av sitt liv levde Proust ett isolerat liv, författande och i huvudsak avskärmad och isolerad från omvärlden. 

Prousts stora verk ”På spaning efter den tid som flytt” publicerades under en lång period mellan 1913 och 1927. Eftersom han dog 1922 så publicerades de tre sista delarna av verket posthumnt och inte helt färdigställt. Romanen skildrar det slutande 1800-talets och sekelskiftets franska aristokratiska liv. Verket är samtidigt en djup självanalys av bokens berättare (Proust själv). Han analyserar sitt eget själsliv med ett psykoanalytiskt perspektiv.

Avsikten med min text är inte att prestera en recension av verket ”På spaning efter den tid som flytt” eller ens en redogörelse för verkets innehåll utan bara några korta personliga kommentarer efter att ha läst en bok som, för att använda en frekvent anglicism, är en personlig ”game changer”. Verket påverkade och fortsätter att påverka min analys av mig själv i inre psykologisk och själslig mening. Boken influerar också min syn på de människor jag möter i det dagliga livet.

Jag har sedan femtonårsåldern övat upp förmågan att snabbläsa en bok, på den tiden med cowboy-deckare som jag läste på två timmar. Jag har fortsatt att snabbläsa i synnerhet fackböcker. Lyrik läser jag dock långsamt. Så har jag också gjort med Marcel Prousts magnum opus. ”På spaning efter den tid som flytt” är ett verk för långsam och kontemplativ läsning. Olof Lagercrantz som skrivit boken ”Att läsa Proust” berättar att han under flera år inte läste något annat än Proust. By the way, den som önskar sig ett omfattande bibliotek kan införskaffa litteraturen om Marcel Proust, den är idag oöverskådlig.

Om att läsa Marcel Prousts ”På Spaning efter den tid som flytt” skriver Olof Lagercrantz: ”Jag har stirrat ned i dess väldiga väv och sökt följa några trådar. Boken har blivit ett hem och skänkt mig trygghet. De människor jag mött har jag satt i relation till romanens gestalter. Den omvälvande samtiden, så har det tyckts mig, framstått klarare för mig då jag haft Proust vid min sida. Nu när jag lämnar honom känner jag mig som ett vilsekommet barn”.

Olof Lagercrantz utrycker precis det jag själv känner och upplever, men lämnar Proust gör jag inte.

Verket ”På spaning efter den tid som flytt” som omfattar sju volymer och 3 000 sidor har tagit mig 8 månader av långsam och eftertänksam läsning. Nu skall jag avvakta en tid, med Robert Musils litterärt betydande verk ”Mannen utan egenskaper”, sedan skall jag läsa Marcel Proust än en gång. Denna gång med den andra halvan av den sjunde volymen ”Den återfunna tiden” först. Det är här allt och alla kommer samman och får sin förklaring i den återfunna tiden.  Dock, jag rekommenderar inte att man som förstagångsläsare läser verket i den ordningen. Hade det varit det riktiga hade Marcel Proust själv skrivit och redigerat verket i den ordningen. Sedan hör det till saken att endast de fyra första böckerna är utgivna/publicerade under Marcels Prousts liv. De avslutande tre delarna är postumt utgivna. Vilket också kan spåras i vissa oklarheter, upprepningar och inkonsekvenser och möjligen också – på marginalen – brister i texten.

Om man utgår ifrån det analytiska begreppet ”verkshöjd”, som är ett gångbart begrepp vid analys av kulturella verk i vid mening, så tillhör Marcel Proust den högsta nivån, Homeros, Dante Alighieri, William Shakespeare, Fjodor Dostojevskij och James Joyce för att nämna några, som jag själv läst.

Om du inte läst dessa litterära giganter, ägna tiden åt dessa, i stället för den psykologiska och sociala sörja om eländes elände, taskig barndom, sexuella perversioner, sjukdom etc. som pumpas ut av förlagen. De för dig som läsare och människa inte ens ett tuppfjät framåt i liv och själ.

Om man vill och orkar lära sig något om sig själv läs Marcel Proust, liksom William Shakespeare och Fjodor Dostojevskij och andra. I någon mening är det Marcel Proust genomför via berättaren/författaren i boken en psykoanalys utifrån Sigmund Freud (om han läst och tagit till sig Freuds teorier vet jag inte) som – by the way – i mångt och mycket fick sina idéer från läsning av de djupt psykologiskt insiktsfulla dramer William Shakespeare författade, vilket Sigmund Freud dock aldrig erkände.

Att jag varmt rekommenderar Marcel Proust till läsning (gärna långsamt och kontemplativt) är väl närmast självklart efter denna text.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: