Vi inleder med några basuppgifter om Valentin Louis Georges Eugène Marcel Proust som var hans fullständiga namn. Marcel Proust föddes år 1871 och dog 1922 i Paris. Under de sista 15 åren av sitt liv levde Proust ett isolerat liv, författande och i huvudsak avskärmad och isolerad från omvärlden.
Prousts stora verk ”På spaning efter den tid som flytt” publicerades under en lång period mellan 1913 och 1927. Eftersom han dog 1922 så publicerades de tre sista delarna av verket posthumnt och inte helt färdigställt. Romanen skildrar det slutande 1800-talets och sekelskiftets franska aristokratiska liv. Verket är samtidigt en djup självanalys av bokens berättare (Proust själv). Han analyserar sitt eget själsliv med ett psykoanalytiskt perspektiv.
Avsikten med min text är inte att prestera en recension av verket ”På spaning efter den tid som flytt” eller ens en redogörelse för verkets innehåll utan bara några korta personliga kommentarer efter att ha läst en bok som, för att använda en frekvent anglicism, är en personlig ”game changer”. Verket påverkade och fortsätter att påverka min analys av mig själv i inre psykologisk och själslig mening. Boken influerar också min syn på de människor jag möter i det dagliga livet.
Jag har sedan femtonårsåldern övat upp förmågan att snabbläsa en bok, på den tiden med cowboy-deckare som jag läste på två timmar. Jag har fortsatt att snabbläsa i synnerhet fackböcker. Lyrik läser jag dock långsamt. Så har jag också gjort med Marcel Prousts magnum opus. ”På spaning efter den tid som flytt” är ett verk för långsam och kontemplativ läsning. Olof Lagercrantz som skrivit boken ”Att läsa Proust” berättar att han under flera år inte läste något annat än Proust. By the way, den som önskar sig ett omfattande bibliotek kan införskaffa litteraturen om Marcel Proust, den är idag oöverskådlig.
Om att läsa Marcel Prousts ”På Spaning efter den tid som flytt” skriver Olof Lagercrantz: ”Jag har stirrat ned i dess väldiga väv och sökt följa några trådar. Boken har blivit ett hem och skänkt mig trygghet. De människor jag mött har jag satt i relation till romanens gestalter. Den omvälvande samtiden, så har det tyckts mig, framstått klarare för mig då jag haft Proust vid min sida. Nu när jag lämnar honom känner jag mig som ett vilsekommet barn”.
Olof Lagercrantz utrycker precis det jag själv känner och upplever, men lämnar Proust gör jag inte.
Verket ”På spaning efter den tid som flytt” som omfattar sju volymer och 3 000 sidor har tagit mig 8 månader av långsam och eftertänksam läsning. Nu skall jag avvakta en tid, med Robert Musils litterärt betydande verk ”Mannen utan egenskaper”, sedan skall jag läsa Marcel Proust än en gång. Denna gång med den andra halvan av den sjunde volymen ”Den återfunna tiden” först. Det är här allt och alla kommer samman och får sin förklaring i den återfunna tiden. Dock, jag rekommenderar inte att man som förstagångsläsare läser verket i den ordningen. Hade det varit det riktiga hade Marcel Proust själv skrivit och redigerat verket i den ordningen. Sedan hör det till saken att endast de fyra första böckerna är utgivna/publicerade under Marcels Prousts liv. De avslutande tre delarna är postumt utgivna. Vilket också kan spåras i vissa oklarheter, upprepningar och inkonsekvenser och möjligen också – på marginalen – brister i texten.
Om man utgår ifrån det analytiska begreppet ”verkshöjd”, som är ett gångbart begrepp vid analys av kulturella verk i vid mening, så tillhör Marcel Proust den högsta nivån, Homeros, Dante Alighieri, William Shakespeare, Fjodor Dostojevskij och James Joyce för att nämna några, som jag själv läst.
Om du inte läst dessa litterära giganter, ägna tiden åt dessa, i stället för den psykologiska och sociala sörja om eländes elände, taskig barndom, sexuella perversioner, sjukdom etc. som pumpas ut av förlagen. De för dig som läsare och människa inte ens ett tuppfjät framåt i liv och själ.
Om man vill och orkar lära sig något om sig själv läs Marcel Proust, liksom William Shakespeare och Fjodor Dostojevskij och andra. I någon mening är det Marcel Proust genomför via berättaren/författaren i boken en psykoanalys utifrån Sigmund Freud (om han läst och tagit till sig Freuds teorier vet jag inte) som – by the way – i mångt och mycket fick sina idéer från läsning av de djupt psykologiskt insiktsfulla dramer William Shakespeare författade, vilket Sigmund Freud dock aldrig erkände.
Att jag varmt rekommenderar Marcel Proust till läsning (gärna långsamt och kontemplativt) är väl närmast självklart efter denna text.
Nu har Rolling Stones hamnar i den mentala köttkvarn som vevas av liberaler, PK-ideologer och BLM stollar. Rocklåten Brown Sugar har befunnits icke politiskt korrekt.
Brown Sugar skrevs av Keith Richards (Keef Riffhard för oss afficionados) i Muscle Shoals Studio i Alabama 1969. Låten spelades in 1970 eller 1971. Och har spelats på alla Stones´ konserter sedan dess.
Enligt vissa uppgifter Stones´ näst mest spelade låt och – to my mind – en låt helt i nivå med de bästa som Gimmie Shelter, You can´t always get what you want, Love in vain, etc.
Den har nu exkluderats från Stones´ fortsatta konserter. Mick Jagger mumlar otydligt om varför medan Keith Richards säger att ”han är trött på skiten”. Dvs diskussionen från PK- skiten!
Vad handlar låten om? Den diskussionen har pågått i femtio år har nu helt spårat ur under liberalers och PK-dårars media hegemoni.
I likhet med Keith Richards ser jag nog låten snarast som en antislaveri låt. Öppningsraderna kan inte tolkas på annat sätt. ”Gold Coast slave ships bound for cotton fields. Sold in a market down in New Orleans”. Det är väl en rak och sann om än brutal beskrivning av det historiska skedet. Andra hävdar att brown sugar är heroin. Jag är inte tillräckligt insatt i amerikansk slang för att vare sig avvisa eller bekräfta tolkningen, men uppfattar den som mindre sannolik, även om både Beatles och Rolling Stones sjungit om droger i förtäckta ordalag. Jag ser Brown Sugar snarast som en låt om sex i den svarta natten, ”hear him whip his women just around midnight”. Det behövs inte mycken fantasi för att förstå den eleganta och intressanta omskrivningen. Andra tolkar den som en hyllning till unga svarta kvinnor.
Jag vet inte vad som är rätt tolkning, om det ens finns någon ”rätt” tolkning Det vet möjligen endast Keith Richards. Vad rörde sig i hans hjärna 1969?
I varje fall har Keith Richards och Mick Jagger och Rolling Stones skapat en av rockhistoriens mest ikoniska låtar som nu lär blir än mer ikonisk. Det blir resultatet av att Jagger och Richards ”pressats” att exkludera låten från konserterna. Men, den kommer nog tillbaka på spellistan. Det kommer vi afficionados att se till!
Det goda med hela ”skiten” är att man retat upp att alla hundratals miljoner Stones´ fans över hela världen. ATT spela Brown Sugar har nu blivit en anti-PK, anti-BLM, anti-liberal manifestation. Vi spelar således Brown Sugar! Här är länken till en av de bästa versionerna.
Principen om tankens frihet är grundläggande för mig som intellektuell. Den styr mitt läsande, skrivande och videobloggande till försvar för de demokratiska fri- och rättigheterna, en gång i tiden i spåren av den franska revolutionen (1789–94) kallad de borgerliga fri- och rättigheterna.
Principen ligger bakom mina intellektuella analyser av hotet i Sverige idag emot demokratin och de demokratiska fri- och rättigheterna, nämligen den socialdemokratiska regeringen med ministern Morgan Johanssons olika lagförslag som steg för steg, i en poli ticalpiecemeal engineering process, inskränker och urholkar dessa. Wuhan pandemin har givit Socialdemokraterna och deras handgångna män i myndigheterna – enkannerligen FHM – och oreflekterade och obildade läkare, sociologer och organisations psykologer en möjlighet att få stå på PK-scenen med stolliga tankar och än mer långtgående krav där apartheidlikande vaccinationspass nu står på agendan.
Min logga som avslutar texten har sin grund i principen om tankens och ordets frihet.
Jag tar hjälp av professorn i praktisk filosofi vid Upsala universitet – på den tiden det var ett universitet – Ingemar Hedenius (1908–1982) och hans två böcker ”Tro och vetande” (Stockholm 1949) och uppföljaren ”Att välja livsåskådning” (Stockholm 1951).
Det är viktigt som Hedenius oförtröttligt påpekar att skilja på tro och vetande. Jag är djupt troende kristen i den karismatiska traditionen. Men jag försöker aldrig med sak och förnufts argument övertyga någon annan om att jag har ”rätt”. Jag vet att jag har rätt (i likhet med C.G. Jung) men det är en tro inte ett vetenskapligt vetande. Andra får komma till andra trossatser i det fria samhället. Det är också därför jag vänder mig emot att Svenska kyrkan under socialdemokratisk styrning nu lämnat den kristna tron för att drivas av socialistiska politiska trossatser. Jag är inte heller som de bekännande ateister som i grunden är troende men som inte inser det utan försöker driva sina teser med förnufts och logiska argument. De har dessutom den märkliga egenheten att kalla sig för ”humanister”, vilket väl alla är.
Jag citerar explicit ur Hedenius’ ”Att välja livsåskådning”.
”Förnuftets metod vid åstadkommandet av nytt vetande om verkligheten är iakttagelser och logiskt ordnande av iakttagelser. … Vad vi kallar vetande är från början till slut en funktion av mänsklig intelligens och iakttagelseförmåga”
Skulle inte någon kunna förklara detta för de okunniga och obildade socialistiskt troende i den socialdemokratiska maktklanen med Stefan Löfven i spetsen.
Nu till den grundläggande principen om tankens frihet som är så grundläggande för den västerländska kulturen och allt vad utvecklingen av samhälle, socialt liv, företagande och produktion heter.
Hedenius skriver: ”Principen om tankens frihet: Därmed förstår jag nämligen just den maximen, att ingen auktoritet har rätt till mitt bifall innan jag själv har underkastat dess utsagor prövning och funnit dess anspråk berättigade”.
”Ty den riktar en vass udd mot allt vad skola, kyrka och trossamfund heter”. Liksom emot universitet och troende socialdemokrater kan man tillägga.
Nämligen, för att ”principen om tankens frihet inte bara betyder motstånd mot alla sådana makter som fordrar tro utan kritik. Principen har också en positiv innebörd: att mitt val av tro är en fortgående, aldrig avslutad process i vilken jag tar hänsyn till ständigt nya erfarenheter och kunskaper om livet.”
Så formulerar den praktiska filosofen Ingemar Hedenius också min syn på vetande och tro och vikten av att ha klart för sig vad som är vad och att förmå skilja dem åt.
Se där, bakgrunden till mina intellektuella analyser av den socialistiska SAP regeringen med de olika totalitära lagförslag de kommer med förmedlade av Morgan Johansson för att begränsa yttrandefrihet, mötesfrihet, tryckfrihet, föreningsfrihet och demokratiska grundläggande spelregler.
Se där, bakgrunden till mina intellektuella analyser av klimatalarmisternas lögner och överdrifter styrda av och på uppdrag av globalisterna och deras organisationer och dokument.
Se där, bakgrunden till mina intellektuella analyser av identitetspolitik, mångkultur ideologier, feminism, genusteorier och pervers sexuell propaganda i form av HBTQI.
Se där, bakgrunden till mina intellektuella analyser av den katastrofala invasionen av en miljon dysfunktionella och lågkognitiva personer från MENA och det kaos, den oreda och de enorma kostnader de ställer till med för oss etniska svenska skattebetalare.
Se där, bakgrunden till mina intellektuella analyser av läkares, sociologers och psykologers medlöperi i Wuhan-pandemi politiken.
”De är alltid den falska lojaliteten med en skola, ett trossamfund, eller ett parti eller den förnedrande underkastelsen under lärare, överordnade, lärjungar eller vänner som gör tanken ofri”.
Jag kunde inte ha förklarat min inställning bättre själv än med dessa ord från professorn Ingemar Hedenius.
”Däri ligger också, vilket inte alla tänker på, den fullkomligaste frihet gentemot den västerländska kulturens s.k. stora traditioner, med andra ord ’de eviga följeslagarna’. Detta historiska arv består av en ofantlig mängd olika påståenden om vad som är sant och falskt, gott och dåligt, heligt och syndigt, ädelt och oädelt; och dessa påståenden strider i hög grad mot varandra”.
Någon större eller viktigare roll i livet än att försöka, efter individuellt begränsad intellektuell förmåga och bildning, verka i den traditionen kan jag inte tänka mig. Jag har levt och fortsätter att leva med den övertygelsen och glädjen.
Det innebär som Hedenius skriver ”kravet att välja själv och att vara ensam med sin tro”.
Min favoritförfattare (lyrik, prosa, dagböcker och inte minst dramatiken) är död. Nu är de borta, alla stora svenska författare som var samtida med mig Lars Norén, Lars Gustafsson, P-O Enquist och Jan Myrdal. Resten är bosch och oläsbart!
Jag har förvärvat och läst, inte allt men en betydande del av, Lars Noréns lyrik, hans dramatik och prosa samt hans 4 volymer dagböcker – En dramatikers dagbok I-IV – på sammanlagt 6 000 sidor. Den fjärde volymen avslutade jag för några veckor sedan. Läste de 1200 sidorna långsamt så att boken skulle räcka minst en månad. Normalt läser jag ut en bok en eller två dagar. Via dagböckerna har jag ”lärt känna” – så gott man kan via texter – Lars Norens tänkande och läsande (av främst Martin Heideggers Vara och tid) och Lars Norens vardag i verkligt konkret mening. Jag är så glad att dessa dagböcker finns att återvända till för att leva med i Lars Norens skrivande, läsande, tänkande och vardag. Dagböckerna är stor konst och stor estetik i både text och böckernas konkreta formgivning. Makalöst vackra böcker i ett minimalistiskt utförande. Han skrev i den sista volymen mycket om döden i samband med att hans nära vänner dog en efter en. Han kände sig allt mer nära döden och tänkte och skrev om den och berättade att han kände sig svagare och sjukligare. Att han var så sjuk han stod inför döden uppfattade jag inte under läsningen. Men mycket av det bli nu helt klart
Lars Norén är Sveriges genom tiderna största dramatiker som spelas på alla stora teatrar över hela världen. Det skriver och säger man nu från många håll i Sverige och utomlands. Lars Norén spelas idag på alla stora teatrar över hela den civiliserade världen. Han tjänade enormt med pengar på ersättningen för sina pjäser från alla världens teatrar men gjorde också av med allt på extremt dyra designkläder, alltid i svart eller vitt, och på sitt älskade Bryor.
Men August Strindberg, som Lars Norén lärt av, är i min mening större som dramatiker. Men Lars Noren är på den nivån. Helt outstanding i det moderna Sverige. Ingen kommer ens i närheten av hans dramatik. Dagböckerna är också helt unika i sin ärliga och sanna skildring av Lars Noren själv. Lyriken är mångfacetterad, mångbottnad, dubbeltydig och inte helt enkel att tränga in i. Men just för sina uppfordrande krav också oerhört belönande.
Jag känner djup sorg, via hans dagböcker kom jag att lära känna honom även om jag aldrig träffade Lars Noren i verkliga livet. En dröm som jag ofta talade med min fru Britt om vore att få ta en fika på någon timme med Lars Noren och tala samman. Vi har inga likheter som personligheter men just därför. Jag vill tro att vi kommit mycket bra överens.
Nu skall jag se om alla hans pjäser som finns inspelade och kan ses på SVT Play inte minst hans ”självbiografiska” två mästerverk ”Natten är dagens mor” samt ”Kaos är granne med Gud”. Hans debut som regissör var med August Strindbergs ”Dödsdansen” med Jan Malmsjö och Marie Göranzon i huvudrollerna. Makalöst bra. Finns också på SVT Play. Se också ”Ge oss skuggorna” som handlar en av hans läromästare som dramatiker Eugene O`Neill. ”Bobby Fischer bor inte längre i Pasadena” är lysande dramatik och med lysande skådespelarprestationer liksom pjäsen ”Som löven i Vallombrosa”. Bara för att nämna några.
Saknar Lars Noren. Inga fler böcker från kommer mera från hans skrivmaskin att med spänning vänta på att köpa och läsa! Han hade en glasklar och ömsint blick på människorna i lyriken, i dagböckerna och inte minst i dramatiken.
Vad skall nu hända med hans älskade Bryor på Gotland?
I någon dryg vecka har jag levt i Klas Östergrens estetik läsandes hans senaste verk ”Renegater”. Tredje delen i trilogin som började med ”Gentlemen” 1980 följt av Gangsters 2005.
Låt mig omedelbart säga; det här är närmast ett mästerverk! Jag har läst det mesta av vad Klas Östergren skrivit och denna bok är ”by far” den bästa. Ett magnum opus som blir svårt att överträffa i den svenska socialpornografiska litteraturen.
Boken handlar om bland andra Henry Morgan som alla, som läst de tidigare två volymerna i trilogin, känner igen. Men, om man inte läst de tidigare två delarna i trilogin så gör det inget. Renegater står helt för sig själv. Bättre litteratur i senare års svenska utgivning är enligt min mening svår att hitta.
Klas Östergren är idag en helt avklarnad mogen författare som skriver en svenska som man vill försöka efterlikna. Ingen svensk levande författare kan berätta en skröna med mystik och allt som han. Även om skrönan förefaller osannolik är man övertygad om att allt detta inträffat i den verkliga världen inte bara i den föreställda världen.
Renegater är full av reflektioner kring liv, relationer, trädgårdsarbete, skrivande, vintermotiv i målerikonsten samt en lång rapport från Klas Östergrens fyra år i Svenska Akademin. Den sistnämnda nästan intellektuellt pornografiskt intressant. Herr Styvrepe, Horace Engdahl, begås vad som närmast är att lika vid ett lustmord. Sannolikt sanningsenligt. I berättelsen är vidare invävd en utförlig beskrivning av Sveriges försäljning av JAS Gripen till Sydafrika. En i långa stycken helt sanningsenlig berättelse.
Tro det eller ej men allt, allt, hänger ihop och får sin samlade förklaring.
Renegater är 750 sidor lång med en vindlande historia, full av skrönor på vägen som får sin samlade lösning och förklaring i bokens allra sista sidor.
Inte bara språk och berättelse är mästerligt utförda. Renegater är spännande med ett underrättelsestänk av John le Carré.
Några exempel på nationalromantik, personligt valda snarare än för att de i någon allmän mening är representativa för nationalromantiken. De är representativa för min uppfattning av nationalromantiken.
TRÄKYRKAN I KIRUNA
Kyrkan i trä i Kiruna är målad i faluröd färg och byggdes mellan 1909 och 1912 och är ritad av arkitekten Gustaf Wickman.
Kyrkan är en av Sveriges största träbyggnader och ett unikt byggnadsverk från 1900-talets början. Stilen, i vilken kyrkan är byggd är nygotik och interiören har drag av nationalromantik. Fasadbeklädnaden och den röda taktäckningen är av träspån.
Tänk om arkitekterna idag kunde rita vackra byggnader istället för de modernistiska grå eller svarta lådor som strömmar ur de historielösa arkitektkontoren. Ett av de värsta exempel är ett villaområde strax syd om Enköping med ett helt villaområde med kolsvarta lådor med sadeltak men utan taköverhäng. När sonen och jag kom körande där första gången höll jag på att styra rakt ner i diket av pur chock över den groteska fulheten.
ANDERS ZORN
Anders Zorn är Sveriges internationellt största och mest kända konstnär alla kategorier. Jag tröttnar aldrig på att bese Zorns konst vare sig det är olja, akvarell eller etsningar. En hyllmeter med litteratur om Anders Zorn kompletterar mina tre etsningar med bl.a. det magnifika självporträttet i vargpälsen (se bilden).
Anders Zorns måleri är ett tydligt exempel på historiskt och nationalromantiskt måleri. Här en dalkulla som sitter och stickar i en timrad dala-stuga. Denna bild gillar jag för den stilla kontemplativa stämningen med det sparsamma ljuset från ett litet fönster och skuggorna som uppstår i hörnen. D är samtidigt en i sig lågmäld hyllning till en svensk agrar livsstil och miljö som nu tyvärr är borta. Helt i nationalromantisk anda.
Anders Zorns samlade, by the way, på medeltida timrade stugor och utbyggnader. Samlingen av timrade byggnader kan beses strax sydväst om Mora. Samlingen är också den ett utslag av den nationalromantiska andan. Anders Zorn som akvarellist (exempelvis som skildrare av vatten och vågspel) och som etsare har få motsvarigheter i den internationella konsthistorien. Som etsare har Anders Zorn bara en like, Rembrandt Harmenszoon van Rijn, (född 1606 i Leiden död 1669 i Amsetrdam).
Det berättas att Anders Zorn själv en gång resonerade kring de stora etsarna i konsthistorien. Han såg sig själv som en av de stora. Zorns kommentar: ”Det har bara funnits två stora etsare i konsthistorien.” Efter en stunds tystnad och eftertanke fortsatte Zorn. ”Egentligen bara en”. Han klargjorde dock inte om han avsåg sig själv eller Rembandt van Rijn. Omdömet är dock helt giltigt. Studera Anders Zorns etsningar och hur han använder kaskader av tunnare eller tätare parallella streck för att skapa ljus och skugga och sällan över huvud inte använder konturlinjer. Magnifikt!
GUSTAF CEDERSTRÖM
Karl XII:s likfärd är en nationalromantisk målning av Gustaf Cederström utförd i Paris 1878, som numera hänger på Göteborgs konstmuseum. Cederström gjorde även en kopia av målningen 1884 som hänger på Nationalmuseum Detta är en bild som jag alltid stannat upp inför med beundran, alltsedan skolåren. Den tydliga heroisering av Karl XII och hans död känns riktig. Under min skoltid fanns bilden med i våra historieböcker och jag trodde i unga år att man faktiskt i snöstorm bar kungen över de svenska fjällen. Den väg och under de förhållanden som de retirerande Karolinerna fick ta. Många stupade och dog under vandringen i köld och snöstorm. De är begravda i Handöl vid Ånn sjön i Jämtland. Jag vet naturligtvis i likhet den allmänbildade att bilden i saklig historisk mening är osann. Karl XII:s döda kropp fördes till Sverige men bars inte i en öppen bår.
Cederström komponerade med stor omsorg – och med konstnärens frihet – det drama som skildras. Målningen är dock ingen historiskt exakt skildring av hur liket efter Karl XII transporterades till Sverige. Den döde kungen bars inte på en öppen bår över de norska fjällen. I verkligheten fördes kroppen nattetid till den svenska arméns högkvarter i Tistedalenlades i en furukista och transporterades därefter till Uddevalla där den balsamerades. Cederström var väl medveten om att han hade tagit sig konstnärliga friheter med händelseförloppet, något han 1919 kommenterade enligt följande:
”Ej bars Carl XII obetäckt över gränsen, men har det stött någon människa att jag framställt honom så? … Absolut lögn bör man akta sig för, men en väl vald licentia poetica måste vara tillåten”.
Ett exempel på en heroiskt historiserande kultur. Inte bara tillåten i allmän mening utan också eftersträvansvärd i vissa sammanhang. Karl XII:s likfärd är ett gott exempel. Jag minns än idag bilden i skolboken från mellanstadiet.
GUSTAF ADOLF DEN STORE
Gustav Adolf är den enda svenska kung som officiellt blivit hedrad med titeln ”den store”. Beslutet fattades av rikets ständer 1633. I det beslutet slog man fast att Gustav II Adolf för ”evärdelig tid” skulle benämnas som ”Gustaf Adolph then Store”. Därför står det ”Gustavus Adolphus Magnus” (latin för ’Gustav Adolf den store’) på hans sarkofag i Riddarholmskyrkan.
Denna bild av Gustaf II Adolf är en nationalromantisk kalkmålning i Vårfrukyrkan i Enköping. I samband med kyrkans restaurering 1903–04 tillkom kalkmålningarna, ritade av Agi Lindgren och utförda av Carl Wilhelm Pettersson. Den är nationalromantisk inte bara i sitt konstnärliga uttryck och motivval utan också i sin faktiska presentation av Sveriges störste kung och härförare. Större och mer ansedd i Europa än i Sverige, namnet Lejonet från Norden är talande. Här med härförarstaven i handen.
Martin Luther startade och genomförde reformationen och Gustaf II Adolf säkrade och försvarade reformationen för Europa emot katolikerna.
Gustaf II Adolf var en stor och nydanande härförare. Han var en förnyare av krigskonsten som senare följdes av andra härförare. De framgår med all önskvärd tydlighet i den historiska och krigshistoriska litteraturen. Hans största seger liksom Sveriges största seger på slagfältet någonsin var sannolikt slaget vid Breitenfelt 1631 mot ett övermäktigt saxiskt rytteri. Gustav Adolfs nydanande sätt att ställa upp armén inför ett slag bröt med tidigare traditioner och medförde att ha besegrade betydligt större arméer. Fotsoldaterna använde små tre-pundiga kanoner. Lättflyttade och effektiva mot fienden vars täta fyrkanter bröts upp. Han ställde inte upp fotsoldaterna i stora fasta fyrkanter utan i mindre rörligare enheter. Han använde rytteriet vid anfall på ett nytt sätt. Rytteriet red rakt mot fienden, avfyrade sin två pistoler på lämpligt avstånd, drog sedan värjorna och högg in på fienden. Inför slaget vid Lützen hade Wallenstein lärt en del av hur den nya krigskonsten såg ut och ställde upp sin armé på ett sätt som bröt med tidigare uppställningar. Namnet Lejonet från Norden var därför beundrat och fruktat i Europa.
I ett minnesmärke vid Breitenfeld står följande: ”Gustav Adolph, Christ und Held, Rettete bei Breitenfeld Glaubensfreiheit für die Welt. Am 7. September 1631 / 1831.“ (Gustav Adolf, kristen och hjälte, räddade i Breitenfeld, religionsfrihet för världen. Den 7 september 1631 / 1831.)
Detta fick vi läsa om under min skoltid. Idag är historierevisionen så långt gången att detta inte är läsvärt eller värt att hyllas.
Den statssocialistiska TV kanalen SVT (Sveriges Television?) har en programserie om Trettioåriga kriget som beskrivs som Sveriges skräckvälde i Europa. Så långt har förfallet inom historieskrivningen och revisionen av historien gått. Däremot är Herman Lindqvists beskrivning av Gustaf den Store rättvisande. Den finns att se på Öppet Arkiv under rubriken Hermans historia. Däremot nämner SVT i programmet om Trettioåriga kriget inte katolikernas slakt av nästan hela befolkningen i Magdeburg över huvud taget. Staden har inte återhämtat sig än idag.
De svenska kungarnas Karl XI och Gustaf II Adolf krig i Europa var ett legitimt krig, ett riktigt legitimt krig.
DEN SVENSKA REFORMATIONEN
För den svenska reformationen centrala personer, Martin Luther, Philip Melanchton, Gustaf Wasa, Olaus och Laurentius Petri (Olof och Lars Pettersson) också är målade i Vårfrukyrkans kor i samma nationalromantiska stil.
Underrubriken är: från svensk nationalromantik till akademisk och kulturell historielöshet Den historiska verklighet som med traditionella vetenskapliga teorier och metoder analyseras i en löpande historisk diskurs har ersatts av akademiskt barbari typ feministisk ideologi, genusteori, islamistiska tolkningar och identitetspolitiska historierevisioner. Akademin har gått från sökandet efter ”wie es eigentlich gewesen” (Leopold von Ranke tysk historiker) till ett ”ideologiskt narrativ”.
Den västerländska historiekulturens förfall
Den västerländska kulturens allmänna förfall har också sin motsvarighet i den svenska kulturens urvattning och förfall. Det innebär att vi, dvs den svenska allmänheten och våra ledare, gått från en historiskt medveten, för att inte säga historiserande kultur till en historielös kultur präglad av universitetens systematiska historierevisioner i form av genus- feminist- och identitetspolitiska tolkningar av skeenden och företeelser.
Svensk musik, konst, litteratur och historia under 1700-tal, 1800-tal och in i det begynnande 1900-talet innehöll starka nationalistiska tendenser. Liknande uttryck kan identifieras i hela den västerländska civilisationen. Historiska referenser och konnotationer var en naturlig del av den nationalromantiska kulturen.
Vad är historiskt medveten och historiserande kultur?
Vad menar vi med historiskt medveten nationell kultur? Vad menar vi med en historiserande kultur. Vad menar vi med en historiskt heroiserande kultur?
Begreppet ”historiserande” avser en kultur som medvetet och explicit söker sina referensramar och fenomenologiska rötter i den egna historien och i relevanta fall i den allmänna europeiska historien. Konnotationer till händelser, företeelser och strömningar i den egna historien används som medvetna element i den samtida nationella samhälleliga och kulturella diskursen. Därmed skapas ett medvetande och en referensram för det svenska folket inom vilken vi kan tolka och förstå samtiden. Det är vad som avses med ”historiskt medveten nationell kultur”. Med begreppet ”historiskt heroiserande kultur” avses en kultur som tar den historiserande kulturen till en ny nivå. Den är en kultur som medvetet använder den egna historien för att lyfta föreställningarna om det egna folkets bakgrund, särart, uppkomst och storhet. En heroiskt historiserande kultur bidrar till ett enigt, stolt folk som är medvetna om och aktivt lever med kunskapen om allt från vikingatågen, Jarlen Birger Magnusson, Gustaf Adolf den Stores segrar, Axel Oxenstiernas insatser, Karl XII:s segrar till våra stora internationella kulturpersonligheter och uppfinnare i det begynnande 1900-talet. Jag menar att en historiskt heroiserande kultur är en nödvändighet för ett homogent svenskt folk. Det är svårt att tänka sig att svensk regeringspolitik i ett sådant kulturellt klimat skulle släppa in 1,5 miljoner muslimer från MENA.
Friedrich Nietzsche
I Tyskland var kulturtrenden under exempelvis 1800-talet en supra historiserande trend. Friedrich Nietzsche uttryckte problemet – om det nu var ett problem vilket på goda intellektuella grunder kan ifrågasättas – på följande sätt:
”Vår betraktelse är även otidsenlig i den bemärkelsen att jag försöker förstå den historiska bildning som vår tidsålder med rätta är stolt över som en defekt, en skada och brist hos tiden; jag tror nämligen att vi alla lider av en förtärande historisk feber och åtminstone måste erkänna att vi plågas därav”. (Friedrich Nietzsche, Om historiens nytta och skada, 1998.)
Detta skrev Nietzsche 1872. Vi instämmer till fullo i beskrivningen. Vi tar varje dag hellre en ”historisk feber” än den historielöshet som utmärker dagens västerländska samhälle i allmänhet och det svenska samhället i synnerhet.
De ledande klassen är liksom medelklassen en obildad och historielös klass
Medelklassen och överklassen var en gång bildade klasser som hyllade bildning. Så inte idag. De var historiskt belästa och nationellt stolta klasser. Så inte idag. Idag ser vi hur ledande politiker (exempelvis Reinfeldt, Löfven och Sahlin) uppvisar stora brister i bildning, kultur och historiska kunskaper. Det gäller även politiserande chefstjänstemän i den djupa staten för att inte tala om våra företagsledare i de stora företagen. De skryter t o m med sin obildning och historielöshet.
En ledande historielös klass i ett land är en ledandeklass utan rötter och förståelse för tidens djup och ålder. Tyvärr gäller det också den svenska allmänheten vare sig den utgörs av medelklass i vid mening eller arbetarklass i en än vidare mening.
Historierevisionismen vid universiteten är ett exempel. Det rapporteras mig hur det inom humaniora och samhällsvetenskaper regelmässigt händer att kurser avslutas med föreläsningar av feminister och islamister om hur en feministisk respektive islamistisk tolkning av samhälls- eller kulturföreteelsen skulle se ut. T o m inom ämnet historia förekommer det att kurser avslutas med feministiska och muslimska föreläsningar. Historierevisionism i sin prydno.
Nationalromantiken
Nationalromantiken var en intellektuell och estetisk rörelse under 1800-talet och början av 1900-talet.Nationalromantiken förekom i Europa från början av 1800-talet och fram till realismen. Nation, natur och landsbygd hyllades. Skansen och Nationalmuseum i Stockholm skapades under den nationalromantiska perioden. Båda populära utflyktsmål för svenskar liksom historiska museer över huvud.
Nationalromantikens era var en kulturell storhetstid som lever i folks medvetande än idag. I återupprättandet av en genuin svensk kultur måste det nationalromantiska arvet lyftas fram, presenteras och hyllas. Därmed skapas en historisk bas för ett ”revival” av den svenska historien. Det räcker dock inte, en historisk revival måste också fortsätta med andra perioder hela vägen tillbaka till järnålder och bronsålder. Den svenska nationalromantiken är dock en lämplig och bra startpunkt.
Listan på nationalromantisk konst kan göras lång. Här några exempel:
Musik: Hugo Alfvén, Wilhelm Peterson-Berger, Wilhelm Stenhammar, August Söderman
Litteraturverk: Frithiofs saga av Esaias Tegnér, Vikingen av Erik Gustaf Geijer, Svenska bilder av Carl Snoilsky, Sverige av Verner von Heidenstam
Byggnader: Engelbrektskyrkan, Stockholm 1914, Kiruna kyrka, 1909–12, Naturhistoriska riksmuseet, Frescati Stockholm 1907–16, Post- och Telegrafhuset, Örebro 1912–14, Stockholms stadion, 1910–12, Stockholms stadshus, 1912–23
Måleri: Albert Engström, Prins Eugen, Carl Cederström , Eugène Jansson, Carl Larsson, Bruno Liljefors, Anders Zorn , John Bauer
Det socialistiska ansvaret
Varifrån kommer historielösheten? Hur skall man förstå en så grundläggande kulturell förändring? Jag menar att den sammanhänger med framväxten av en internationalistisk socialism i Sverige i början av 1900-talet. En socialistisk ideologi och rörelse växte fram som såg negativt på nationen, flaggan, på kungar och nationell historia. Historielösheten sammanhänger ytterst med att socialdemokratin som ideologi och politisk rörelse under större delen av 1900-talet vidmakthållit makthegemoni i Sverige. Den socialistiska ideologi som det socialdemokratiska partiet utövat via olika underordnande organisationer har genomsyrat hela samhället. Värst är nog ändock att ideologin kommit att dominera och påverka skolan, utbildningen och barnuppfostran i allt mer socialistisk riktning. Idag är också universiteten genomsyrade och marinerade i socialistiskt tänkande. Makarna Myrdal skrev tydligt i frågan. De ville ha in barnen i kollektiv barnomsorg för att kunna indoktrinera, ”skola” med ett finare ord, in dem i det kollektivistiska samhället.
Ett talande exempel är socialdemokratins kampsång ”Internationalen”. Den illustrerar historielösheten. Där sjunger troende socialister med knutna nävar och blossande kinder ”störtas skall det gamla snart i gruset”. De har tagit till sig frasen både bokstavligt och mentalt intellektuellt. Ut med all historia om ”kungar” och in med historia om kvinnor, barn, etc. Inget fel i det senare men att kasta ut den traditionella historien – propagandistiskt beskriven som ”kungarnas historia” – som om den var falsk eller som om kungarna Gustav Wasa, Gustav den store eller Karl XII vore ointressanta. Ett annat exempel är socialisters och socialdemokratins internationella faiblesse för röda fanor snarare än den nationella fanan. Den nationella rörelsen var i socialisternas ögon ointressant för att inte säga en fientlig ideologi och rörelse som måste bekämpas i klasskampen och då åkte den nationella historien ut genom fönstret i tron att man vädrade ut gammalt medan man i själva verket gjorde sig själv urarva och utan rötter. ”Proletärer i alla länder förenen eder” visar väl att det internationella hade/har primat över det nationella som bekämpades från början.
I den socialistiska ideologins och rörelsens 1900-tals hegemoni hittar man orsaksförklaringen till den officiella historielösheten.
Var fanns då den borgerliga oppositionen emot allt detta. Svaret är, ingenstans. En svag borgerlig opposition har allt mer accepterat och anammat det socialistiska/socialdemokratiska samhälleliga och kulturella narrativet. En folklig motrörelse har samtidigt börjat uppstå. Som exempel kan anföras de upplagor populärhistoriker som Peter Englund och Herman Lindqvist har eller det enorma uppsvinget för släktforskning som för närvarande sker i Sverige. När makten och det officiella av politiska skäl vill göra svensken urarva sitt ursprung så dyker folkligt historiska motrörelser upp.
Historielösheten går hand i hand med det folkutbyte som pågår med en minskande andel svenskar och en ökande andel migranter från Mellanöstern och Nordafrika. Därav också de nedlåtande kommentarerna från Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin om att svensk kultur är ”barbari”.
Sammanfattning
Svensk kultur i vid mening har över lång tid varit historiskt grundad för att inte säga historiserande eller t o m heroiskt historiserande. Möjligen på gott och ont men allra mest på gott. Svensken har haft en kulturell och historisk grund och identitet att stå på. Brottet kan spåras till någon gång under den förra halvan av 1900-talet med det socialistiska genombrottet och socialdemokratins långa ideologiska hegemoni över tänkande, utbildning och makt. Idag är svensken urarva både sin egen kultur och sitt historiska medvetande. Det är ett svårt brott begånget mot det egna folket. En gång i framtiden kommer ansvariga att ställas till ansvar för det. Historielösheten skapar en svag nationell och individuell identitet. Det är det värsta.
Lennart Waara disputerade 1980 i ekonomisk historia på en avhandling om statligt företagande i marknadsekonomier. Undervisat vid Uppsala universitet. Arbetat som revisionsdirektör på Riksrevisionsverket. Organisationskonsult med uppdrag åt bland andra, företag, banker och finansdepartementet, utrikesdepartementet och åt Sida i Ryssland, Baltikum och Polen. Företagsledare i olika företag bland annat som VD och rektor för Beckmans School of Design och näringslivsdirektör i Örebro kommun. Blogg kring politik, samhälle och kultur: lennartwaara.com
När man fått nog av den vänsterextrema BLM-galenskapen, som på propagandistiska vingar sveper över världen i en finansierad, orkestrerad och styrd aktion, kan man lyssna på musiker och band från den amerikanska södern. Där är det helt andra kulturella, sociala och samhälleliga strömmar som virvlar fram. Kort sagt ett helt annat narrativ. En åttafaldig fängelsekund och livsstilskriminell blir inte hjälte och ikon i södern!
Att lyssna på följande låtlista är en politisk form av katharsis och ett mentalt reningsbad.
Lyssna gärna på låtarna i presenterad ordning. Samtliga finns i bra versioner på Youtube. Några av dem med livefilmer.
Joan Baez The Night They Drove Old Dixie Down
Lynyrd Skynyrd Sweet Home Alabama (live Atlantic City)
Lynyrd Skynyrd The Last Rebel
Charlie Daniels Band Simple Man (live versionen)
Charlie Daniels Band What The World Needs Is A Few More
Jag är egentligen inte särskilt svag för eller någon i grunden engagerad läsare av dystopiska romaner. Ändock har jag självfallet läst de dystopier som kan sägas ingå i västerländsk kulturkanon och normal allmänbildning.
George Orwells 1984 från 1948, Karin Boyes Kallocain från 1940, Anthony Burgess A Clockwork Orange från 1962, Ray Bradburys Fahrenheit 451 från 1953, Aldous Huxleys Du sköna nya värld från 1932.
Vi kan konstaterar att flera av romanerna initierat och djupsinnigt beskriver samhälleliga trender och förändringar, som inte bara berör det f.d. kommunistiska Sovjetunionen, utan också i fiktionaliserad romanform visar och tydliggör skrämmande tendenser i det PK-vänsterdominerade Sverige (och övriga Europa).
Samtliga nämnda romaner har några år på nacken. Yngst är Anthony Burgess A Clockwork Orange från 1962 och äldst är Aldous Huxleys Du sköna nya värld från 1932. De olikartade teman som skildras i romanerna kan faktiskt iakttagas i realtid i samhälle och maktkultur. Det handlar om ”storebror ser dig”, ”nyspråk” och andra totalitära ”reformer” som idag förekommer i den svenska verkligheten. Många av romanernas begrepp fungerar utmärkt i analysen av vad som händer i Sverige. Politiseringen av myndigheterna och de totalitära dragen i den djupa staten liknar allt mer DDR och det som de dystopiska romanerna skildrat uppvriden i fiktion. Också de ohämmade och blodiga gatu- och gängvåldet/väldet som råder har beskrivits i romanform. Karin Boyes lysande roman Kallocain ÄR fortfarande viktig läsning. Sanningsserumet Kallocain för osökt tankarna till den politiska maktens och PK-medias avvisande av all kritisk empiri och analys som ”fake news” och osanning. Sanningen – maktens sanning – står JÖK-en och statsmedia för. Det mentala ”sanningsserumet” kommer från SVT/SR.
Däremot behandlar nämnda dystopiska romaner inte alla tendenser och maktstrukturer i dagens samhälle och definitivt inte förhållanden som följer av massmigrationen av dysfunktionella muslimer från MENA med en åtföljande islamisering av de västerländska samhällena och den västerländska kulturen. Sverige utgör härvidlag ett extremt exempel. Över två och en halv miljoner utlandsfödda och deras barn har kommit till Sverige allt sedan år 2000. Den absoluta majoriteten utgörs av muslimer/islamister.
En modern dystopisk roman på fransk grund är Michel Houellebecqs roman Underkastelsen som utspelar i fransk kultur och maktsfärer. Boken redovisar i romanfiktion hur ett islamistiskt övertagande av makten i Frankrike sker i samband med ett presidentval och hur snabbt samhälle, myndigheter och universitet anpassar sig till de nya makthavarnas mål och intentioner. Om du inte läst Houellebecq så gör det.
Uppskattade du Michel Houellebecqs roman så kommer du att gilla Arne Weinz bok Perfekt storm som utspelar sig i svensk miljö. Den fullständiga titeln är Perfekt storm. Sverige under muslimsk attack. En politisk och militär spänningsroman. Titeln är både rättvisande och beskrivande vad avser innehåll och intrig. En mycket dramatiskt skriven framtidsvision i fiktionens form. Det är en bok som man som rättänkande och kritisk svensk bör läsa. Kapitel 1 romanens upptakt är en sakligt korrekt beskrivning av den samhälleliga situationen i Sverige. Kapitel 45 om rensningen av Vivalla är intressant läsning.
I samband med en affärsresa till Söderfors besökte Gustaf och jag Ekotemplet i den engelska parken vid Dalälven. År 1795 byggdes, med Theseustemplet i Aten som förebild, det grekiska tempel som fortfarande ger parken en andligt upphöjd karaktär. Templets intryck – ses från vägen – är helt enkelt ett magnifikt inslag i den engelska parken vid Daläven. Templet stod färdigt år 1797. Templet renoverades sedan 1803-04. Templet blev stilrenare och långsiktigt hållbarare eftersom man bytte de tidigare pelarna av trä mot kolonner i putsat tegel. Valven är fortfarande byggda i trä.
Ett ekotempel är en mindre fristående byggnad med tak som bärs upp av pelare alternativt kolonner. Byggnaden är ofta ett arkitektoniskt inslag i engelska trädgårdar och i engelska landsortsparker. De fungerade som uterum för samvaro och måltider. De utgör ett intagande och vackert blickfång. Förledet eko kommer av att byggnadstypen med det kupolformade taket gav en viss ekoeffekt.
lennart waaras blogg 