Några exempel på nationalromantik, personligt valda snarare än för att de i någon allmän mening är representativa för nationalromantiken. De är representativa för min uppfattning av nationalromantiken.
TRÄKYRKAN I KIRUNA
Kyrkan i trä i Kiruna är målad i faluröd färg och byggdes mellan 1909 och 1912 och är ritad av arkitekten Gustaf Wickman.
Kyrkan är en av Sveriges största träbyggnader och ett unikt byggnadsverk från 1900-talets början. Stilen, i vilken kyrkan är byggd är nygotik och interiören har drag av nationalromantik. Fasadbeklädnaden och den röda taktäckningen är av träspån.
Tänk om arkitekterna idag kunde rita vackra byggnader istället för de modernistiska grå eller svarta lådor som strömmar ur de historielösa arkitektkontoren. Ett av de värsta exempel är ett villaområde strax syd om Enköping med ett helt villaområde med kolsvarta lådor med sadeltak men utan taköverhäng. När sonen och jag kom körande där första gången höll jag på att styra rakt ner i diket av pur chock över den groteska fulheten.
ANDERS ZORN
Anders Zorn är Sveriges internationellt största och mest kända konstnär alla kategorier. Jag tröttnar aldrig på att bese Zorns konst vare sig det är olja, akvarell eller etsningar. En hyllmeter med litteratur om Anders Zorn kompletterar mina tre etsningar med bl.a. det magnifika självporträttet i vargpälsen (se bilden).
Anders Zorns måleri är ett tydligt exempel på historiskt och nationalromantiskt måleri. Här en dalkulla som sitter och stickar i en timrad dala-stuga. Denna bild gillar jag för den stilla kontemplativa stämningen med det sparsamma ljuset från ett litet fönster och skuggorna som uppstår i hörnen. D är samtidigt en i sig lågmäld hyllning till en svensk agrar livsstil och miljö som nu tyvärr är borta. Helt i nationalromantisk anda.
Anders Zorns samlade, by the way, på medeltida timrade stugor och utbyggnader. Samlingen av timrade byggnader kan beses strax sydväst om Mora. Samlingen är också den ett utslag av den nationalromantiska andan. Anders Zorn som akvarellist (exempelvis som skildrare av vatten och vågspel) och som etsare har få motsvarigheter i den internationella konsthistorien. Som etsare har Anders Zorn bara en like, Rembrandt Harmenszoon van Rijn, (född 1606 i Leiden död 1669 i Amsetrdam).
Det berättas att Anders Zorn själv en gång resonerade kring de stora etsarna i konsthistorien. Han såg sig själv som en av de stora. Zorns kommentar: ”Det har bara funnits två stora etsare i konsthistorien.” Efter en stunds tystnad och eftertanke fortsatte Zorn. ”Egentligen bara en”. Han klargjorde dock inte om han avsåg sig själv eller Rembandt van Rijn. Omdömet är dock helt giltigt. Studera Anders Zorns etsningar och hur han använder kaskader av tunnare eller tätare parallella streck för att skapa ljus och skugga och sällan över huvud inte använder konturlinjer. Magnifikt!
GUSTAF CEDERSTRÖM
Karl XII:s likfärd är en nationalromantisk målning av Gustaf Cederström utförd i Paris 1878, som numera hänger på Göteborgs konstmuseum. Cederström gjorde även en kopia av målningen 1884 som hänger på Nationalmuseum Detta är en bild som jag alltid stannat upp inför med beundran, alltsedan skolåren. Den tydliga heroisering av Karl XII och hans död känns riktig. Under min skoltid fanns bilden med i våra historieböcker och jag trodde i unga år att man faktiskt i snöstorm bar kungen över de svenska fjällen. Den väg och under de förhållanden som de retirerande Karolinerna fick ta. Många stupade och dog under vandringen i köld och snöstorm. De är begravda i Handöl vid Ånn sjön i Jämtland. Jag vet naturligtvis i likhet den allmänbildade att bilden i saklig historisk mening är osann. Karl XII:s döda kropp fördes till Sverige men bars inte i en öppen bår.
Cederström komponerade med stor omsorg – och med konstnärens frihet – det drama som skildras. Målningen är dock ingen historiskt exakt skildring av hur liket efter Karl XII transporterades till Sverige. Den döde kungen bars inte på en öppen bår över de norska fjällen. I verkligheten fördes kroppen nattetid till den svenska arméns högkvarter i Tistedalenlades i en furukista och transporterades därefter till Uddevalla där den balsamerades. Cederström var väl medveten om att han hade tagit sig konstnärliga friheter med händelseförloppet, något han 1919 kommenterade enligt följande:
”Ej bars Carl XII obetäckt över gränsen, men har det stött någon människa att jag framställt honom så? … Absolut lögn bör man akta sig för, men en väl vald licentia poetica måste vara tillåten”.
Ett exempel på en heroiskt historiserande kultur. Inte bara tillåten i allmän mening utan också eftersträvansvärd i vissa sammanhang. Karl XII:s likfärd är ett gott exempel. Jag minns än idag bilden i skolboken från mellanstadiet.
GUSTAF ADOLF DEN STORE
Gustav Adolf är den enda svenska kung som officiellt blivit hedrad med titeln ”den store”. Beslutet fattades av rikets ständer 1633. I det beslutet slog man fast att Gustav II Adolf för ”evärdelig tid” skulle benämnas som ”Gustaf Adolph then Store”. Därför står det ”Gustavus Adolphus Magnus” (latin för ’Gustav Adolf den store’) på hans sarkofag i Riddarholmskyrkan.
Denna bild av Gustaf II Adolf är en nationalromantisk kalkmålning i Vårfrukyrkan i Enköping. I samband med kyrkans restaurering 1903–04 tillkom kalkmålningarna, ritade av Agi Lindgren och utförda av Carl Wilhelm Pettersson. Den är nationalromantisk inte bara i sitt konstnärliga uttryck och motivval utan också i sin faktiska presentation av Sveriges störste kung och härförare. Större och mer ansedd i Europa än i Sverige, namnet Lejonet från Norden är talande. Här med härförarstaven i handen.
Martin Luther startade och genomförde reformationen och Gustaf II Adolf säkrade och försvarade reformationen för Europa emot katolikerna.
Gustaf II Adolf var en stor och nydanande härförare. Han var en förnyare av krigskonsten som senare följdes av andra härförare. De framgår med all önskvärd tydlighet i den historiska och krigshistoriska litteraturen. Hans största seger liksom Sveriges största seger på slagfältet någonsin var sannolikt slaget vid Breitenfelt 1631 mot ett övermäktigt saxiskt rytteri. Gustav Adolfs nydanande sätt att ställa upp armén inför ett slag bröt med tidigare traditioner och medförde att ha besegrade betydligt större arméer. Fotsoldaterna använde små tre-pundiga kanoner. Lättflyttade och effektiva mot fienden vars täta fyrkanter bröts upp. Han ställde inte upp fotsoldaterna i stora fasta fyrkanter utan i mindre rörligare enheter. Han använde rytteriet vid anfall på ett nytt sätt. Rytteriet red rakt mot fienden, avfyrade sin två pistoler på lämpligt avstånd, drog sedan värjorna och högg in på fienden. Inför slaget vid Lützen hade Wallenstein lärt en del av hur den nya krigskonsten såg ut och ställde upp sin armé på ett sätt som bröt med tidigare uppställningar. Namnet Lejonet från Norden var därför beundrat och fruktat i Europa.
I ett minnesmärke vid Breitenfeld står följande: ”Gustav Adolph, Christ und Held, Rettete bei Breitenfeld Glaubensfreiheit für die Welt. Am 7. September 1631 / 1831.“ (Gustav Adolf, kristen och hjälte, räddade i Breitenfeld, religionsfrihet för världen. Den 7 september 1631 / 1831.)
Detta fick vi läsa om under min skoltid. Idag är historierevisionen så långt gången att detta inte är läsvärt eller värt att hyllas.
Den statssocialistiska TV kanalen SVT (Sveriges Television?) har en programserie om Trettioåriga kriget som beskrivs som Sveriges skräckvälde i Europa. Så långt har förfallet inom historieskrivningen och revisionen av historien gått. Däremot är Herman Lindqvists beskrivning av Gustaf den Store rättvisande. Den finns att se på Öppet Arkiv under rubriken Hermans historia. Däremot nämner SVT i programmet om Trettioåriga kriget inte katolikernas slakt av nästan hela befolkningen i Magdeburg över huvud taget. Staden har inte återhämtat sig än idag.
De svenska kungarnas Karl XI och Gustaf II Adolf krig i Europa var ett legitimt krig, ett riktigt legitimt krig.
DEN SVENSKA REFORMATIONEN
För den svenska reformationen centrala personer, Martin Luther, Philip Melanchton, Gustaf Wasa, Olaus och Laurentius Petri (Olof och Lars Pettersson) också är målade i Vårfrukyrkans kor i samma nationalromantiska stil.
lennart waaras blogg 
Kommentera