FRÅN LEVANDE SVENSK HISTORIA TILL HISTORIELÖSHET – DEL 1

Underrubriken är: från svensk nationalromantik till akademisk och kulturell historielöshet Den historiska verklighet som med traditionella vetenskapliga teorier och metoder analyseras i en löpande historisk diskurs har ersatts av akademiskt barbari typ feministisk ideologi, genusteori, islamistiska tolkningar och identitetspolitiska historierevisioner. Akademin har gått från sökandet efter ”wie es eigentlich gewesen” (Leopold von Ranke tysk historiker) till ett ”ideologiskt narrativ”. 

Den västerländska historiekulturens förfall

Den västerländska kulturens allmänna förfall har också sin motsvarighet i den svenska kulturens urvattning och förfall.  Det innebär att vi, dvs den svenska allmänheten och våra ledare, gått från en historiskt medveten, för att inte säga historiserande kultur till en historielös kultur präglad av universitetens systematiska historierevisioner i form av genus- feminist- och identitetspolitiska tolkningar av skeenden och företeelser.

Svensk musik, konst, litteratur och historia under 1700-tal, 1800-tal och in i det begynnande 1900-talet innehöll starka nationalistiska tendenser. Liknande uttryck kan identifieras i hela den västerländska civilisationen. Historiska referenser och konnotationer var en naturlig del av den nationalromantiska kulturen.

Vad är historiskt medveten och historiserande kultur?

Vad menar vi med historiskt medveten nationell kultur? Vad menar vi med en historiserande kultur. Vad menar vi med en historiskt heroiserande kultur?

Begreppet ”historiserande” avser en kultur som medvetet och explicit söker sina referensramar och fenomenologiska rötter i den egna historien och i relevanta fall i den allmänna europeiska historien. Konnotationer till händelser, företeelser och strömningar i den egna historien används som medvetna element i den samtida nationella samhälleliga och kulturella diskursen. Därmed skapas ett medvetande och en referensram för det svenska folket inom vilken vi kan tolka och förstå samtiden. Det är vad som avses med ”historiskt medveten nationell kultur”. Med begreppet ”historiskt heroiserande kultur” avses en kultur som tar den historiserande kulturen till en ny nivå. Den är en kultur som medvetet använder den egna historien för att lyfta föreställningarna om det egna folkets bakgrund, särart, uppkomst och storhet. En heroiskt historiserande kultur bidrar till ett enigt, stolt folk som är medvetna om och aktivt lever med kunskapen om allt från vikingatågen, Jarlen Birger Magnusson, Gustaf Adolf den Stores segrar, Axel Oxenstiernas insatser, Karl XII:s segrar till våra stora internationella kulturpersonligheter och uppfinnare i det begynnande 1900-talet. Jag menar att en historiskt heroiserande kultur är en nödvändighet för ett homogent svenskt folk. Det är svårt att tänka sig att svensk regeringspolitik i ett sådant kulturellt klimat skulle släppa in 1,5 miljoner muslimer från MENA.

Friedrich Nietzsche

I Tyskland var kulturtrenden under exempelvis 1800-talet en supra historiserande trend. Friedrich Nietzsche uttryckte problemet – om det nu var ett problem vilket på goda intellektuella grunder kan ifrågasättas – på följande sätt:

”Vår betraktelse är även otidsenlig i den bemärkelsen att jag försöker förstå den historiska bildning som vår tidsålder med rätta är stolt över som en defekt, en skada och brist hos tiden; jag tror nämligen att vi alla lider av en förtärande historisk feber och åtminstone måste erkänna att vi plågas därav”. (Friedrich Nietzsche, Om historiens nytta och skada, 1998.)

Detta skrev Nietzsche 1872. Vi instämmer till fullo i beskrivningen. Vi tar varje dag hellre en ”historisk feber” än den historielöshet som utmärker dagens västerländska samhälle i allmänhet och det svenska samhället i synnerhet.

De ledande klassen är liksom medelklassen en obildad och historielös klass

Medelklassen och överklassen var en gång bildade klasser som hyllade bildning. Så inte idag. De var historiskt belästa och nationellt stolta klasser. Så inte idag. Idag ser vi hur ledande politiker (exempelvis Reinfeldt, Löfven och Sahlin) uppvisar stora brister i bildning, kultur och historiska kunskaper. Det gäller även politiserande chefstjänstemän i den djupa staten för att inte tala om våra företagsledare i de stora företagen. De skryter t o m med sin obildning och historielöshet.

En ledande historielös klass i ett land är en ledande klass utan rötter och förståelse för tidens djup och ålder. Tyvärr gäller det också den svenska allmänheten vare sig den utgörs av medelklass i vid mening eller arbetarklass i en än vidare mening.

Historierevisionismen vid universiteten är ett exempel. Det rapporteras mig hur det inom humaniora och samhällsvetenskaper regelmässigt händer att kurser avslutas med föreläsningar av feminister och islamister om hur en feministisk respektive islamistisk tolkning av samhälls- eller kulturföreteelsen skulle se ut. T o m inom ämnet historia förekommer det att kurser avslutas med feministiska och muslimska föreläsningar. Historierevisionism i sin prydno.

Nationalromantiken

Nationalromantiken var en intellektuell och estetisk rörelse under 1800-talet och början av 1900-talet.Nationalromantiken förekom i Europa från början av 1800-talet och fram till realismen. Nation, natur och landsbygd hyllades. Skansen och Nationalmuseum i Stockholm skapades under den nationalromantiska perioden. Båda populära utflyktsmål för svenskar liksom historiska museer över huvud. 

Nationalromantikens era var en kulturell storhetstid som lever i folks medvetande än idag. I återupprättandet av en genuin svensk kultur måste det nationalromantiska arvet lyftas fram, presenteras och hyllas. Därmed skapas en historisk bas för ett ”revival” av den svenska historien. Det räcker dock inte, en historisk revival måste också fortsätta med andra perioder hela vägen tillbaka till järnålder och bronsålder. Den svenska nationalromantiken är dock en lämplig och bra startpunkt.

Listan på nationalromantisk konst kan göras lång. Här några exempel:

Musik: Hugo Alfvén, Wilhelm Peterson-BergerWilhelm StenhammarAugust Söderman

Litteraturverk: Frithiofs saga av Esaias Tegnér, Vikingen av Erik Gustaf Geijer, Svenska bilder av Carl Snoilsky, Sverige av Verner von Heidenstam

Byggnader: Engelbrektskyrkan, Stockholm 1914Kiruna kyrka, 1909–12Naturhistoriska riksmuseet, Frescati Stockholm 1907–16Post- och Telegrafhuset, Örebro 1912–14Stockholms stadion, 1910–12Stockholms stadshus, 1912–23 

Måleri: Albert EngströmPrins EugenCarl Cederström Eugène JanssonCarl LarssonBruno LiljeforsAnders Zorn John Bauer

Det socialistiska ansvaret

Varifrån kommer historielösheten? Hur skall man förstå en så grundläggande kulturell förändring? Jag menar att den sammanhänger med framväxten av en internationalistisk socialism i Sverige i början av 1900-talet. En socialistisk ideologi och rörelse växte fram som såg negativt på nationen, flaggan, på kungar och nationell historia. Historielösheten sammanhänger ytterst med att socialdemokratin som ideologi och politisk rörelse under större delen av 1900-talet vidmakthållit makthegemoni i Sverige. Den socialistiska ideologi som det socialdemokratiska partiet utövat via olika underordnande organisationer har genomsyrat hela samhället. Värst är nog ändock att ideologin kommit att dominera och påverka skolan, utbildningen och barnuppfostran i allt mer socialistisk riktning. Idag är också universiteten genomsyrade och marinerade i socialistiskt tänkande. Makarna Myrdal skrev tydligt i frågan. De ville ha in barnen i kollektiv barnomsorg för att kunna indoktrinera, ”skola” med ett finare ord, in dem i det kollektivistiska samhället.

Ett talande exempel är socialdemokratins kampsång ”Internationalen”. Den illustrerar historielösheten. Där sjunger troende socialister med knutna nävar och blossande kinder ”störtas skall det gamla snart i gruset”. De har tagit till sig frasen både bokstavligt och mentalt intellektuellt. Ut med all historia om ”kungar” och in med historia om kvinnor, barn, etc. Inget fel i det senare men att kasta ut den traditionella historien – propagandistiskt beskriven som ”kungarnas historia” – som om den var falsk eller som om kungarna Gustav Wasa, Gustav den store eller Karl XII vore ointressanta. Ett annat exempel är socialisters och socialdemokratins internationella faiblesse för röda fanor snarare än den nationella fanan. Den nationella rörelsen var i socialisternas ögon ointressant för att inte säga en fientlig ideologi och rörelse som måste bekämpas i klasskampen och då åkte den nationella historien ut genom fönstret i tron att man vädrade ut gammalt medan man i själva verket gjorde sig själv urarva och utan rötter. ”Proletärer i alla länder förenen eder” visar väl att det internationella hade/har primat över det nationella som bekämpades från början.

I den socialistiska ideologins och rörelsens 1900-tals hegemoni hittar man orsaksförklaringen till den officiella historielösheten.

Var fanns då den borgerliga oppositionen emot allt detta. Svaret är, ingenstans. En svag borgerlig opposition har allt mer accepterat och anammat det socialistiska/socialdemokratiska samhälleliga och kulturella narrativet.  En folklig motrörelse har samtidigt börjat uppstå. Som exempel kan anföras de upplagor populärhistoriker som Peter Englund och Herman Lindqvist har eller det enorma uppsvinget för släktforskning som för närvarande sker i Sverige. När makten och det officiella av politiska skäl vill göra svensken urarva sitt ursprung så dyker folkligt historiska motrörelser upp.

Historielösheten går hand i hand med det folkutbyte som pågår med en minskande andel svenskar och en ökande andel migranter från Mellanöstern och Nordafrika. Därav också de nedlåtande kommentarerna från Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin om att svensk kultur är ”barbari”.

Sammanfattning

Svensk kultur i vid mening har över lång tid varit historiskt grundad för att inte säga historiserande eller t o m heroiskt historiserande. Möjligen på gott och ont men allra mest på gott. Svensken har haft en kulturell och historisk grund och identitet att stå på. Brottet kan spåras till någon gång under den förra halvan av 1900-talet med det socialistiska genombrottet och socialdemokratins långa ideologiska hegemoni över tänkande, utbildning och makt. Idag är svensken urarva både sin egen kultur och sitt historiska medvetande. Det är ett svårt brott begånget mot det egna folket. En gång i framtiden kommer ansvariga att ställas till ansvar för det. Historielösheten skapar en svag nationell och individuell identitet. Det är det värsta.

Lennart Waara disputerade 1980 i ekonomisk historia på en avhandling om statligt företagande i marknadsekonomier. Undervisat vid Uppsala universitet. Arbetat som revisionsdirektör på Riksrevisionsverket. Organisationskonsult med uppdrag åt bland andra, företag, banker och  finansdepartementet, utrikesdepartementet och åt Sida i Ryssland, Baltikum och Polen. Företagsledare i olika företag bland annat som VD och rektor för Beckmans School of Design och näringslivsdirektör i Örebro kommun. Blogg kring politik, samhälle och kultur: lennartwaara.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: