lennart waaras blogg

Ju mer jag forskar på och undersöker Kilsbergens ekonomiska historia desto mer imponerad blir jag. Kilsbergen, enkannerligen Lekebergs bergslag, har vid sidan av andra områden i Bergslagen i det Västmanländska landskapet spelat en viktig roll under 1 000 års järnproduktion. Här skapades grunden för Svea rikes utveckling ekonomiskt, politiskt, socialt, och för den internationella maktkamp med krigen och erövringarna från slutet av vikingatiden och fram till det nuvarande Sverige. Från Kilsbergen och Bergslagen kom det järn för vapen och utrustning till flottan och arméerna som under stormaktstiden spelade en betydande, kanske avgörande roll. Järnproduktionen från Kilsbergen har varit viktig även för handeln med andra länder, för jordbruket och de framväxande smedjorna, verkstäderna och de tidiga industrierna. Vid slutet av 1800-talet och de första åren av 1900-talet var allt detta över. Men, det är en annan historia. Idag återstår artefakterna för oss att bese, granska, analysera, förstå och vara stolta över.

När ni kör genom eller i Kilsbergen nästa gång, notera inte bara alla ortsnamn som slutar på hytta, reflektera gärna över vad dessa hyttor och gruvor har betytt för Sveriges utveckling i djupaste mening, faktiskt till vad Sverige är idag. Det fanns inga feminister eller mångfaldsideologer eller muslimer från MENA att förstöra och söndra samhället så långt ögat nådde. Det var vita medelålders män som arbetade i hyttor och gruvor från A till Ö eller snarare från soluppgång till solnedgång. Heder åt alla dessa hårt arbetande och kreativa skapande män och deras starka hustrur och stora familjer hemma.

När vår familj, uppvuxna i den Västmanländska Bergslagen med järn som centrum för företagande i både Hallstahammar och Surahammar, för 22 år sedan förvärvade en fastighet långt upp i Kilsbergen vid Våtsjön, kände vi oss hemma direkt. Först nu förstår jag varför. Det är samma historiska bakgrund och artefakter som präglar både landskapet Västmanland och Kilsbergen.

Det har identifierats 57 gruvområden i Lekebergs bergslag, åren runt 1700. Gruvfälten består dessutom av ett antal gruvor och gruvhål. Skogarna i Kilsbergen är fulla av järnmalmsgruvor. Vet någon hur många de är? Min gissning är att det finns flera hundra gruvor/gruvhål i Kilsbergen. Bara runt Mogruvan och Kinkhyttan kan jag på kartor (om de är korrekta) räkna till 43 gruvhål och de kan vara fler. Det är en uppgift av sisyfoskaraktär att ge sig ut i skogarna och börja identifiera gamla gruvhål. Vi får nöja oss med att de var väldigt många och viktiga. Det är självfallet inte meningsfullt eller ens intressant att beskriva alla dessa, även om man är nördigt lagd. De flesta av dem är dessutom dolda av trädridåer, tät sly och växtlighet och idag vattenfyllda. Än så länge går det att se dem men i sommar när lövträd och sly har blad blir de närmast omöjliga att se i terrängen om man inte vet exakt var de är. Förutom de i förra artikeln beskrivna Dalkarlsbergsgruvorna skall jag i denna text beskriva ytterligare två gruvor, Mogruvan strax söder om Lekhyttan och Hässelkullagruvan ute på Närkeslätten strax väster om Lannakroa. Den sistnämnda var en betydande gruva som levererade järnmalm till minst 12 hyttor. Se kartan. Båda forslade också malm till Klunkhyttan som beskrevs i artikel 5.

Hässelkulla gruvan

Den hittar man om man kör gamla E18 västerut. När man passerat Sannakroa tar man vänster vid skylten Hässelkulla. Se kartan. De går att köra bil fram till båda.

Hässelkullagruvan ligger utanför Lekebergs bergslag men var en viktig leverantör av järnmalm till många hyttor. Beskrivningen av Hässelkulla har jag hämtat från en nätsida som heter ”BILD-SMIDA och SAMLA” som är inriktad på amatörgeologer och som utförligt beskriver Hässelkullagruvorna. Vi citerar in extenso den detaljerade och informativa texten om Hässelkulla gruvverksamhet.

”Västra Hässelkulla: Gruvan eller gruvorna var igång redan på 1500-talet. År 1591 inträffade det första raset som ägde rum vid västra väggen. Omfattningen i övrigt av detta ras är inte omskrivet. När gruvorna först började bearbetas är inte känt. År 1600 låg gruvan öde, men bearbetades på nytt 1643. Redan året därpå lades gruvan åter öde, dels på grund av att hålla gruvan läns på vatten och dels på bristen av arbetsfolk. Gruvans djup var då 27 m. Detta torde bestyrka att gruvan varit bearbetad redan tidigt på 1500-talet. Avverkningshastigheten på djupet av en gruva på 1500–1600-talet var i regel mycket långsam. År 1741 återupptogs arbetet och bedrevs oavbrutet fram till år 1865 då gruvans (gruvornas) tak störtade in och bildade hela nuvarande dagbrottsliknande öppningen (gruvstöt). Smedjan samt en källare medföljde rasmassorna i djupet. En felplacerad undre pelare angavs som rasorsak.

Bergmästarrelationer om gruvarbetet finns i obruten följd från 1741–1865. Gruvans malm och berg bröts med hjälp av ved och krut. Veden användes som tillmakningsved på så vis att man reste veden mot berget och eldade.

Av värmen sprack sedan stenen sönder, i all synnerhet om man kylde med vatten. En tillmakning bestod av ett flertal kubikmeter ved och kunde brinna i flera dagar. År 1750 åtgick 208 mått ved (ca 600 m³) och 298 kg krut. Malmutbytet blev 366 ton. Vedmängden var som syntes stor i forna dagars bergsbruk och skogarna på 1700–1800-talet ödelades allt mer. Kalhyggena var förmodligen enorma. Det var många gruvor igång i Lekebergslagen och även hyttorna drog mycket ved till sitt kolbehov.

Mot senare delen av 1800-talet användes krutet alltmera och när nitroglycerinet och sedermera dynamiten kom, minskade gruvornas vedbehov betydligt.

Till för timringar och dylikt åtgick givetvis en hel del skog. Ett nytt uppfordringsschakt, Lövenskjöldska schaktet, (Det ”lilla” gruvhålet bredvid det nuvarande stora) blev år 1812 utstakat av Geschvorner Timoteison. Schaktet namnsattes efter Salomon Lövenskjöld som åren 1801-1816 var landshövding i Örebro län. Han ägnade stort intresse åt bergshantering. Schaktet genombröt dock inte gruvans tak förrän år 1851 då det togs i bruk som det nya uppfordringsschaktet. Anledningen till att man tog schaktet i bruk så sent var att man var rädd för ökad tillströmning av vatten till gruvan. Det är 19 m från markytan till gruvans tak.
I bergmästarerelationerna omnämns bl.a. följande ”Malmen är anväxt vid hällestenen som består av kvartsrådande glimmerskiffer, är retraktorisk (indragen), godartad och engången, blandad med kvarts, granatberg, röd kalkspat och stundom druser av klara eller rökiga kvartskristaller och ofärgade kalkkristaller.” (Detta år 1821 är det enda år som några kristaller omnämns trots att samma person varit på plats och fört anteckningar som är både före och efter detta år. Var det särskilt mycket kristaller detta år, eller endast då?) År 1821 nedlades förutom 110 häst- och mandagsarbeten vid vindkörningen (d.v.s. uppfordring av malm och berg.) 4134 dagsverken, gruvfogdens oräknade.

Gruvans vattenuppfordring ägde rum med en vattenuppfordringskonst som bestod av ett antal pumpverk drivna av ett vattenhjul, av underfallstyp, i Svartån och förbundet via dubbel konstgång eller konstregla. Året före, alltså år 1820 byggdes en ny vattenuppfordringskonst med dubbla reglar av 620 m:s längd från hjulet i rak linje, tidigare hade den gått i vinklar. Den gamla hade tjänstgjort sedan 1740-talet. Arbetet verkställdes på hösten efter avslutat gruvarbete (Gruvan bröts inte vintertid.) samt släpptes igång 4 november och utdrog allt vatten varmed gruvan nästan blivit vattenfylld på 14 dagar. Vattenhjulets diameter är angiven till 10,7 m. Denna konstregla förde liksom tidigare ett oerhört gnisslande. År 1865 inträffade vid middagstid det omnämnda storraset. Arbetarna satt då i ett av boningshusen och åt middag. Från den dagen arbetades gruvan fram till år 1876, då den ansågs vara tömd. Dessutom var den helt ruinerad till sin uppbyggnad. Bergmästarerelationen från 1876 anger ”Som malmen i den igenrasade gruvans botten stannat mot eller är afskuren af en röd syenit och samma bergart omsluter hela fyndigheten och begränsar densamma så finnes ingen förhoppning att vidare kunna bryta denna grufva” 
Gruvan hade fram till denna tidpunkt lämnat 132 000 ton järnmalm. Gruvan var mycket värdefull för Lekebergslagen då den gav ett gott och segt järn och därför var nödvändig för inblandning i andra gruvors malm som annars hade ansetts oduglig. 

Östra Hässelkulla: Denna gruva är mycket lite omskriven, den bröts på järnmalm, men även koppar kunde utvinnas i vissa koncentrationszoner av kopparkis och även kopparglans. Malmkroppen avtog ganska snart och gruvorna fick läggas ned”.

Bilder:

Järnmalmsgruvan Hässelkulla

Rester efter den ursprungliga gruvinhägnaden.

Koppargruvan.

Raserad bostad för gruvmännen.

Ruin efter bostad för gruvmännen

Mogruvan.

Mogruvan/gruvorna var ett äldre och mindre gruvfält men som under en period forslade malm till den närbelägna Klunkhyttan. Mogruvan ligger strax söder om Lekhyttan. Se kartan. Reservation: det fanns flera gruvor i Lekebergslagen och utanför som hette Mogruvan; i Dalkarlsbergs närhet, i Viker och på andra platser. Att den Mogruva som nämns som leverantör av järnmalm till Klunkhyttan är just denna är sannolikt utifrån närheten. Det kan ha varit någon annan gruva, exempelvis den gruva som nämns som Mosgruvan alternativt Mogruvan under Dalkarlsbergs gruvlag. Med denna reservation övergår vi till att beskriva i ord och bild Mogruvan söder om Lekhyttan.

Mogruvan ”torde vara en av de äldsta”, skriver Werner Taesler om gruvområdet och Lekhyttans viktigaste malmleverantör under flera århundraden. Lekhyttan hade ingen egen gruva. Gruvan ligger alldeles vid Malmvägen, 50 meter väster om vägen. Den har under 1600-talet två gånger vattenfyllts men tagits i bruk igen innan den slutligen lades ner 1819.

Bilder:

Mogruvan 1

Mogruvan 2.

Utöver de nämnda två finns det minst ytterligare tre gruvor och kanske fem gruvhål, Spader Ess, Dalabergsgruvan samt ett namnlöst gruvområde, i skogen söder om de två som ligger alldeles vid vägen, vilket är liktydigt med den gamla Malmvägen.

Tillfällig bostad för gruvmännen som arbetade vid gruvan

Ventil till bostaden som sannolikt har suttit i dörren.

Högar av malmkross

Gruvschakt strax bredvid Mogruvan 1. Schakt för uppforsling av malm?

Text och bilder: Lennart Waara

Dalkarlsberg är en liten ort i Nora kommun med färre än 100 boende. Den vore ointressant att skildra om det inte vore för att Dalkarlsberg med omgivande skogar hyser ett stort antal järnmalmsgruvor. Historien kring Dalkarlsbergs gruvhantering är 1 000 årig. Sedan 1100-talet har man brutit järnmalm i och runt Dalkarlsberg. Det betyder att Dalkarlsberg tillhör de äldsta gruvområdena i landet. Kartan nedan pekar ut de platser som beskrivs i ord och bild i artikeln.

I sekundärlitteraturen nämns att kung Magnus Erikssons privilegiebrev från 1340 som nämner Västra berget sannolikt avser just Dalkarlsberg.

Jag har kört runt i Dalkarlsberg och vandrat (nåja snarare snubblat) runt i skogarna och stenhögarna på jakt efter bilder på ruinerna. Hela området är dolt av skog och svårforcerad sly, tyvärr. Så sent som 1978 rev man (oh yes!!!) många av byggnaderna som härrörde ur gruvdriften bl.a. anrikningsverket, gruvlaven vid Malms schakt och stationsbyggnaden. Det är konsekvensen av den historielöshet som präglar Sverige och skolundervisningen. Vi har ju också partiledarna Sahlin (S) och Reinfeldt (M) som i sin okunnighet och obildning tror att Sverige historia är en historia av ”barbari” och att islam och Koranen är en fridens religion. Att profeten Muhammed, en krigsherre högg huvudet av 2 000 judar och gjorde kvinnor och barn till konkubiner, dvs sexslavar har man ingen kunskap om. Ett annat exempel utgörs av Beowulf kvädet från 700-talet som handlar om en dansk kung (konstaterad) samt strider mellan gutar och svear. I Sverige har 99.99 procent av befolkningen aldrig hört talas om Beowulf medan man i England och USA läser kvädet, som handlar om historiska händelser i Skandinavien, i skolan! Den har ju dessutom varit förlaga till Tolkiens sagor och till Game of Thrones. Nog om detta!

I denna artikel presenteras Dalkarlsberg med fokus på gruvverksamheten i text och i ett stort antal bilder, några hur de såg ut en gång i tiden och hur det ser ut idag.

Historiken kring Dalkarlsberg.

I den äldsta tiden drevs gruvorna av bergsmän i sju ”gruvlag”. De olika gruvlagen slogs 1825 samman till Dalkarlsbergs grufvebolag som 35 år senare bildade Dalkarlsbergs AB och som 1935 köptes av Stribergs grufve AB. Gruvdriften avslutades och gruvorna stängdes 1948. De sista byggnader revs så sent som 1978. Idag finns en transformatorstation, en smedja, ett skolhus och ett kruthus kvar samt ett stort antal ruiner och vattenfyllda gruvhål.

Det finns uppgifter om att 2,8 miljoner ton järnmalm bröts från gruvorna från 1748 fram till nedläggningen. Hur mycket järnmalm som producerades före 1784 har vi inga uppgifter kring. Vi har dock uppgifter om att gruvorna runt Dalkarlsberg 1684 levererade järnmalm till den tidigare behandlade mulltimmermasugnen vid Klunkhyttan, liksom till 10 andra hyttor i Lekebergslagen. Malmens höga järnhalt gjorde den efterfrågad av många hyttor. Gruvfältets storhetstid i termer av producerad ton järnmalm infaller runt sekelskiftet 1900.

En del av den järnmalm som bröts och producerades runt Dalkarlsberg förädlades till tackjärn vid en lokal hytta som lades ner 1768. Därefter forslades all järnmalm till andra hyttor för produktion av tackjärn.

En lång kanal löper genom samhället. Den försåg stånggångar med kraft för att driva gruvpumpar.

Fram till mitten av 1700-talet bröts järnmalmen med hjälp av tillmakning, dvs under natten hettades berget upp för att kunna spräckas och brytas dagtid. Från 1700-talet övergick man till att bryta malmen med hjälp av krut. Det kruthus för förvaring av krutet som visas på en bild nedan är byggt 1814 med 1,25 meter tjocka stenväggar.

Bilder.

Dalkarlsbergs gruva år 1939. En gren av Dalkarlsbergs Järnväg till vänster. Anrikningsverket med Centralschaktet i mitten. Den vita byggnaden till höger är en transformatorstation som fortfarande finns kvar.

Transformatorstationen från ungefär samma position som bilden ovan men ny skymd av sly och träd.

.

Transformatorstationen sedd från vägen som syns på den historiska bilden. Betongfundamentet till anrikningsverket syns i bakgrunden.

Anrikningsverkets betongfundament sedd från syd överst och från norr mot transformatorstation nederst.

Betongfundament till centralschakt.

Det betongförseglade gruvschaktet.

Sannolikt ventilationstrumma.

Centralschaktet användes 1907-1945, härifrån uppforslades nmerpareten av gruvornas malm. Flera gruvor var anslutna till detta schakt. På 1930-talet anlades Malms schakt (i folkmun: Bäckaskogsschaktet). Det förelåg rasrisk i Centralschaktet. Malms schakt var det sista som användes. Det var vid nedläggning 550 meter djupt.

Elstolpar från transformatorstationen ligger som skrot i terrängen.

Fundament för remskivor som drivit transporter av järnmalm , sannolikt till lastning på järnväg

Järnvägsbank 

Här lastades järnmalmen på en dubbelspårig järnväg.

Tegelbyggnad med okänd funktion. Kontor?

Det första skolhuset från 1831. Skolhuset ligger bara ett par hundra meter syd om gruvan ovan.

Långgruvan, granne med skolhuset.

Smedjan från 1820 och smedjans damm.

Smedjan ligger inne i samhället

Smedjan sedd från dammen.

Sedd från dammen

Smedjans dammbyggnad

Dammbyggnaden

Äldre stenbro vid smedjan.

Smedjan från norr.

De två brytskivor som står bredvid klockstapeln och mitt emot smedjan kommer från Malms lave som revs 1978.

Mitt emot smedjan står denna klockstapel som kallade till gudstjänst och bön innan man steg ner i gruvan. Klockan var enligt uppgift länge försvunnen men hittades och placerade i klockstapeln.

Fallgruvan, vattenfylld, inne i samhället

Vretgruvan, vattenfylld, inne i samhället.

Två, av flera, vattenfyllda gruvhål i gruvområde Västra berget.

Kruthuset från 1814.

Bilder och text: Lennart waara

Klunkhyttan en sedan länge nedlagd ”mulltimmerhytta” ligger i södra änden av sjön Leken och strax NV om Lekhyttan nära E18. Lätt att besöka. Det som kan ses idag är grunderna och högarna på vilken hyttan var belägen. Masmästarbostaden finns kvar. Bilderna som avslutar artikeln visar hur hyttan en gång såg ut och hur det ser ut på platsen idag.

Hytta och masugn

Vi börjar dock med lite begreppsanalys. Redan i den första meningen använder jag (för första och sista gången) ett felaktigt begrepp, ”mulltimmerhytta”, likhet med mången text i ämnet. Det beror på att masugn och hytta används parallellt. Men egentligen konnoterar ordet hytta hela anläggningen med masugn, rostugn, kolhus, järnbodar, malmlager och alla tillhörande byggnader. Det är masugnen som är en multimmerkonstruktion. Och vad en mulltimmermasugn är, är ämnet för nästa avsnitt. Korrekt är att skriva och säga en mulltimmermasugn (som var det vanliga i Kilsbergen) i en hytta eller hyttområde. Klunkhyttan hade således en mulltimmermasugn. 

Mulltimmermasugn

Vi gör en noggrannare beskrivning av mulltimmermasugnens funktion inför kommande artiklar om andra hyttor i Kilsbergen. Vi hänvisar i dessa till denna text om vad en mulltimmermasugn var för typ av masugn.

En mulltimmermasugn är en byggnadskonstruktion för smältning av järn ur malm. Mulltimmermasugnen är en äldre typ av masugn. De viktiga delarna är pipan, som är hjärtat i masugnen där smältprocessen sker, som är murad av eldhärdig sten. Den övre delen av masugnen är utvändigt klädd i timmer och värmeisolerad med mull (jord, sand och sten). Därifrån stammar namnet. Den nedre delen är byggd av kallmurad natursten. I denna nedre stensatta del finns två öppningar. Den ena är ”blästerbröst” där en vattendriven bälg blåser in luft och den andra är ”utslagsbröst” för tömning av flytande slagg och smält järn till en bädd där järnet formas och stelnar till järntackor s.k. tackjärn.

Den här typen av masugn kom till Sverige från Tyskland under 1600-talet, förbättras under 1700- och 1800-talen och kom att ersättas av järnverken i slutet av 1800-talet. Vid början av 1900-talet lades de sista mulltimmermasugnarna ner och därmed också hela hyttverksamheten. 

Mulltimmermasugnen täcktes med ett brandsäkert tak som väderskydd. Att bygga en mulltimmerhytta var relativt billigt och lätt och därför gillad av bergsmännen.

Sektion av en mulltimmermasugn från 1830-tal.

Utöver malmen (från bergmalm från 1100-talet) krävdes tillgång till träkol och vattenkraft som till bälgen som blåste in luft i ugnen. De gamla svenska hyttorna kom därför att uppföras vid vattendrag och i skogrika områden, typ Kilsbergen. 

En s.k. sättning bestående av ett skikt malm och ett skikt träkol släpptes omväxlande ner i pipan genom uppsättningsmålet. Se ovanstående figur. Även kalksten tillsattes som flussmedel för rätt konsistens på slaggen. Sättningen i masugnspipan gjordes efter hand i takt med att materialet sjönk ihop. Uppsättningsmålet hölls stängt mellan påfyllningarna, så att masugnsgasen kunde tillvaratas som bränsle för förvärmningen av blästerluften. 

Den vattendrivna blästern var nödvändig för att träkolsförbränningen skulle ge den rätta höga temperaturen. Rent, flytande järn uppnås vid 1528 grader. Den temperaturen nådde man inte i en mulltimmermasugn. Järn med högre kolhalt har dock en lägre smälttemperatur på 1100–1200 grader. Vid smältning av malm med träkol ”blandas” järnet med 4 % kol. Smältpunkten för tackjärnet har därmed sänkts till uppnåeliga 1100–1200 grader.

Efter 24 timmar har malmen separerats i järn och slagg och samlats i pipans botten. När det bildats en tillräcklig mängd smält järn i botten är det dags för ett s.k. utslag.

Sidan i utslagsbröstet öppnas så att bara slaggen, som flyter ovanpå järnet, rinner ut. När slaggen runnit ut utökas öppningen så att också järnet kan rinna ut. Det flytande järnet fylldes i tackor, tackjärn, för vidare förädling. Slaggen göts i olika formar till slaggsten som användes som byggnadsmaterial.

Det kan förtjäna att nämnas i sammanhanget att det var enorma mängder träkol som gick åt vid hyttorna i Kilsbergen och i Bergslagen. Kolmilor överallt i skogarna levererade det träkol som behövdes. Konsekvensen på landskapet blev att stora delar av Bergslagen inklusive Kilsbergen var helt skoglösa vid andra hälften av 1800-talet.

Bilden hämtad från Werner Taesler, Hur landet blev landskap.

Den nödvändiga brytningen av bergmalm till Klunkhyttan skedde vid närliggande gruvor men främst vid Mogruvan och fraktades till hyttorna bland annat via Malmvägen. Se kartan ovan. Cirka ett ton malm kunde fraktas på en träsläde som drogs av en häst och kördes av en kördräng. Vid Klunkhyttan finns en sådan släde utställd. Se bilden nedan.

Malmbrytning vid gruvorna skedde under sommarhalvåret medan huggning och kolning vid kolmilor skedde under vinter. Malmen och kolet fraktades på snö och isbelagda sjöar till hyttorna under vintern. Hur driften vid hyttorna var fördelad över året har jag ingen information om, sannolikt drevs järnframställningen året runt.

Klunkhyttan.

Klunkhyttan ingick i den s.k. Lekebergslagen som omfattade sex socknar Hidinge, Kil, Knista, Kvistbro, Tysslinge och Vintrosa. Enligt andrahandsuppgifter har det i detta område funnits 42 hyttor.

Klunkhyttans multimmermasugn var i drift från 1639 (kanske tidigare och eventuellt på annan plats i en mer primitiv form). Den byggdes om under 1700-talet och utvidgades 1803 och 1856 då en ny rostugn tillfördes.

De bergsmän som drev hyttan hade olika andelar. Våtsjötorp-hemmanet, som givit namn och adress åt hela det område där vår fastighet ligger, ligger en dryg mil väster om Klunkhyttan var ett av de hemman som hade andelar i Klunkhyttans hyttverksamhet. De större järnbruken i Bergslagen kom senare under 1800-talet att skaffa sig ett allt större inflytande över hyttlagen bland annat genom att förvärva hemman som hade andelar i hyttorna. Från 1859 ändrade staten lagstiftningen runt järnframställning vid hyttorna. Hyttorna skulle nu drivas som aktiebolag. Bergsmännens tid var över och en drygt 700-årig historia gick i graven.

Klunkhyttan var i drift fram till 1901 då masugn och övriga byggnader revs. Under den historiska driftsperioden producerades, enligt vissa sekundäruppgifter (som jag inte verifierat) 86 500 ton tackjärn. Det innebär i genomsnitt 330 ton per år (i praktiken sannolikt lägre i början och mer i slutet av perioden) och 27,5 ton i genomsnitt per månad eller mindre än 1 ton per dag (beroende av hur många arbetsdagar man räknade per månad). Är det mycket eller lite? Klunkhyttan var en bergsmanshytta snarare än ett mer industriellt järnverk. Uppgifter om att Axmars bruk producerade 3 ton per dag antyder att Klunkhyttan var en hytta av mindre typ men sannolikt ändock en större hytta än många av de än mindre kringliggande som lades ner i ett tidigare skede än Klunkhyttan.

Att fråga hur sig mycket en tacka vägde är väl ungefär som att fråga ”hur lång är en pinne”. Dvs det beror på hur stora gjutformar man använde. Storleken var sannolikt inte strikt reglerad. Uppgifter på vikter mellan 0,4 och 1,6 kilo förekommer. Om dessa uppgifter är representativa vet jag inte men låt oss göra antagandet att en ”normaltacka” vägde ett kilo så producerade Klunkhyttan i genomsnitt under perioden 800 – 900 järntackor per dag. Förefaller ändock imponerande med hänsyn tagen till ägar-, och driftsförutsättningar samt produktionsförhållanden.

Reservation: uppgifterna i detta avsnitt är hämtad från sekundärlitteratur och icke kontrollerade emot grundkällor eller vetenskaplig litteratur. Nota bene!              

Bergsmanshytta

Klunkhyttan var en bergsmanshytta. Ägarandelar i Klunkhyttan hade bergsmännen i Klunkhyttan samt bergsmän i närliggande hyttbyar där driften lagts ner tidigare som i Lekhyttan, Hällshyttan och Svenshyttan. Garphytte bruk köpte upp hemman och därmed hyttandelar. Garphytte bruk kunde från mitten av 1800-talet göra större s.k. blåsningar (tillverkning av tackjärn) i Klunkhyttan. Vilket styrker mitt antagande om en större andel av den totala produktionen kom att ske i slutet av perioden.

Bilder då och nu.

Klunkhyttan 1901. Teckning Karl Nissen.

Klunkhyttan i februari 2022

Klunkhyttan innan den revs.

Klunkhyttan från ungefär samma position idag. Masmästarbostaden i bakgrunden. Av mulltimmersmasugnen återstår bara högar.

Hyttområdet sett från norr ner mot masmästarbostaden

Masmästarbostaden från första halvan av 1800-talet sådan den ser ut idag. Den enda byggnad från Klunkhyttans hyttområde som är kvar idag.

En liten parentes som avslutning.

En mulltimmersmasugn var beroende av vattenkraft för att driva den viktiga blåsbälgen som gjorde att man gick upp temperaturen i masugnen. För det krävdes stadig tillgång av forsande vatten. Därför dämdes Kulbäcken upp med Kulbäcksdammen några kilometer norr om Klunkhyttan.

Den är värt biologisk parentes. En gång i tiden var Kilsbergen mycket rikt på bäver. Bävern kom att jagas för köttets, skinnets och bävergällets (medicin) skull tills den var utrotad runt 1870. År 1927 inplanterades bävern igen och spred sig i Kilsbergen. I dag har vi bäver bland annat i Våtsjön.

Kulbäcksdalen är en tydlig sprickdal med markerade erosionsmärken efter en isälv. En gång i tiden hade bävern dämt upp Kulbäcksdalen i den södra änden. När järnframställningen vid Klunkhyttan tog fart byggde bergsmännen en timrad damm för att reglera vattenflödet till masugnens blästerpump. Att lita till en bäverdamm var alltför osäkert. Så småningom kom timmerdammen att ersättas av en gjuten damm. Där är vi idag, dock med tillägget att bävern åter håller på att ta över eller snarare komplettera den gjutna dammen. Så har naturen vandrat varvet runt. Fascinerande. Se bilden från idag.

Text och bild: Lennart Waara

Allmänt om Våtsjön.

Våtsjön är en sjö i Karlskoga kommun i Värmland och ingår i Göta älvs huvudavrinningsområde. Sjön har en yta på 3,1 kvadratkilometer och ligger 140,1 meter över havet. Strandlinjen är 22,7 km och medeldjupet 4,2 meter. Maxdjupet på 12,5 meter som anges i Wikipedia och av Länsstyrelsen är felaktigt. Sonens mätningar med modernt ekolod visar att det största djupet i sjön är 15 meter. 

Vid provfiske av länsstyrelsen har bland annat abborre, gärs, benlöja, siklöja sik, gädda och lake fångats i sjön. Siken kan vi konstatera är utdöd i sjön numera. Hur är det med laken? Sjöns vatten är näringsfattigt och humöst med brunfärgat vatten, siktdjupet anges till 1,6 meter vilket kan ifrågasättas. Vattnets omsättningstid är 4,5 månader.

Våtsjön är en del av det som kallas Gullspångsälvens vattensystem. Våtsjöns största tillflöde är Villingsälven från Stora Villingen. Sjöns utflöde ligger i nordväst som via Wahlån/Våtsjöälven mynnar i Angsjön. 

Bergrunden i området kring Våtsjön är granit som övertäckts av morän, rester efter inlandsisen. Både i söder och i norr finns områden med hällmarker och runt sjön branta stup från vilka flyttblock slitis loss och lämnats i närområdet och på sjöbotten samt stora hällklippor slipade av inlandsisen. Relativt omfattande områden i sjöns södra omgivningar präglas av storblockig terräng. Torvmossar finns runt hela sjön. 

Våtsjön har många öar med närmast skärgårdsliknande delar och sjöns strandkontur är präglad av många stora och små vikar. Skogarna runt sjön är barrskog av varierande ålder med inslag av lövträd, moss- och myrmarker. Öppna marker finns vid Våtsjötorp i nordväst och vid V Sandbäcken i norr och Villingsberg i öster. Våtsjöns norra och nordöstra delar har bebyggelse.

Strandvegetationen är tall med inslag av gran och lövträd. På vide och al samt på block, rötter och grenar i strandzonen växer populationer av den rödlistade hårklomossan. Växtligheten i sjön är gles utom vid vissa grunda vikar. Övervattensvegetationen kännetecknas av vass- och sävruggar, sjöfräken, mannagräs, tråd- och flaskstarr. Flytbladsvegetationen består framförallt av gula- och vita näckrosor, gäddnate och igelknoppsarter. Ett par mindre bestånd av röd näckros finns i sjön.

Några exempel på fågelarter är häckande lärkfalk, fiskgjuse, trana, häger, grågås, storlom, kanadagås, knipa, gräsänder. Rastande storskrak och sångsvan. Mindre populationer av spillråka och gröngöling samt den vanliga större hackspetten och de vanliga kråkfåglarna inklusive korpen. Kattuggla och slaguggla har hörts. De vanliga skogsmesarna och skogsfåglarna finns i skogarna ikring. Varg har synts och spårats vid flera tillfällen.

Våtsjön ligger i ett försurningskänsligt område och kalkas då och då  sedan 1984 

Bilder.

Notera att flyttblocket är något rundslipat i kanterna.

Isräfflorna på hällarna på västra sidan huset har en tydlig nord-sydlig riktning. Det var i den riktningen den tillväxande inlandsisen rörde sig plastiskt.

Geologiskt

Berget runt Våtsjön är frostsprängt med stora friliggande block. Blocken ligger i stor utsträckning ofta kvar i intill eller i närheten av brottplatsen.

Isräfflorna är markanta på skyddat urberg av granit. Ismassorna har utövat ett starkt tryck på Kilsbergsryggen med förkastningsbranten österut mot Närkeslätten och mer långsluttande västerut. Urbergspartierna kännetecknas av slätslipade stötsidor av rundhällskaraktär. Se de inledande bilderna. Isräfflorna är ganska grova vilket sammanhänger med att graniten i Kilsbergen är grovkornig.

De stora kubformiga flyttblocken beror också de på den grovkorniga graniten. Man kan ofta se hur blocken suttit ihop. Blocken har inte transporterats långväga. 

Seglivade dödisar har legat kvar och smält till dödissjöar. De har legat kvar under HK (Yoldihavets högsta vattennivå motsvarande 160 m.ö.h. idag).

Mitt uppe på Kilsbergen löper vattendelaren mellan Östersjön och Nordsjön som mottagare av de olika vattensystemen. Den visas som den vågformade linjen på kartan nedan.

Kilsbergssundet.

Bilderna facsimil från Teasler, Hur land blev landskap.

Kilsbergssundets tröskelpunkt (för vattendelaren) låg cirka 5 meter under HK (160 meters nivån) varför vatten kunna flyta tvärs över Kilsbergens vattendelare. Kilsbergens midja, Kilsbergssundet, kan idag ses tydligt och följas när man kör E18 västerut från Lekhyttan mot Karlskoga och Möckeln. Kilsbergens midja har ”sannolikt varit täckt av kvardröjande is s.k. dödis när isfronten över Närke redan flyttat längre norrut”, skriver Werner Taesler. Den lokala dödisen torde då ha legat över sjöarna Leken, St. Noren och framförallt över Våtsjön och Kärmen samt angränsande dalgångar. Det innebär att dödisen legat kvar över de lägsta delarna av vattendelarna i Kilsbergen när inlandsisens kant drog sig norrut.

”Mitt för Våtsjön, detta intressanta senglaciala uppsamlingsbäcken, ligger ovanför dess norra strand gården Ö Sandbäcken (ses på norra sidan av E18 i höjd med rastplats Sansbäcken, min kommentar). … Söder om E18 vid nämnda gård träffar man vid Fuxbouddens sydöstra branta strandparti … på en komprimerad samling av kantslipade jätteblock. Alldeles runt E18 (vid gamla landsvägen) utbreder sig runt gården Sandbäcken ett homogent delvis uppodlat delta av älvsand.” Taesler sidan 36.

I en bäckravin strax norrut från Sandbäcken kan man se en isälvsdal fylld med stora svagt rundade flyttblock. Ytterligare norrut vid Mögsjöns norra strand finns ett flyttblock, Närkes största på 500 m3. 

Mögsjön är en märklig sjö, spikrak i nord-sydlig riktning som en 1,5 kilometer lång kanal. Mögsjön ligger 1 km norr om Våtsjön är en tydlig sprickdalsjö. Intressant är också att Mögsjöns placering är cirka 165 meter över havet och därmed 25 meter högre än Våtsjön på 140 meter över havet. Det innebär ett fall på 25 meter på 700 meter. Den tydligaste sprickdalsjön är Mögsjön.

De glacifluviala bildningarna, i meningen löst och fast urberg som för 10 000 år sedan slipades av strömmande smältvatten i isälvar finns på varje meter i landskapet runt Våtsjön som ett omisskänligt dokument att läsa av för vandraren.

Mycket stora flyttblock finns även söder om Våtsjön med ibland den intakta bergsidan de bröts loss ifrån alldeles intill. Transport av isbundna block har skett den kortaste vägen söderut från Kilsbergens sprickdalar norr om Våtsjön.

Fråga: Har Kilsbergens vattendelare , som beskrivits ovan, under Yoldiatiden kanske utgjort en sorts isdelare, varvid isens avsmältning öster om vattendelaren gick snabbare och mer kontinuerligt än väster om vattendelaren?

Södra Kilsbergen, inkluderande Våtsjön, har tagit emot istransporterade storblock från både längre bort belägna bergbranter och närbelägna bergsbranter och sprickdalar. På tillgängliga reliefkartor syns dessa områden som stråk av block. Våtsjöområdet är i det sammanhanget att betrakta som mycket blockrikt. ”Klippblock följde med den sönderbrytande isen, dels infrusna i den, dels på isens undersida, en kortare sträcka tills de grundstötte och isen smälte bort. Blocken blev liggande och kallas mycket träffande ”flyttblock”.”

Detta skedde sannolikt i hög grad där sundet plötsligt vidgas i höjd med Våtsjön. Hela Våtsjön liksom exempelvis Sörgryten och andra är ännu idag översållade med skär och grund som mycket väl kan vara flyttblock av samma storlek som jätteblocken i Våtsjöns omgivningar. Våtsjön blev ett uppsamlingsbäcken för istransporterade granitblock från Kilsbergens centrala delar.

Sonens undersökningar i sjön med avancerat ekolog visar på granitblock i sjön under vattenytan som kan vara 6 meter långa och tre meter höga (över sjöbotten).

Kilsbergssundet var huvudsakligen skyddat för svallvågor från öster och Yoldiahavets stormar och stormvågor. Därför saknas klapperstensvallar i området runt Kilsbergssundet av den typ som kan ses exempelvis vid Lövbrickan. Kilsbergssundets höjder låg under Yoldiahavets tid strax under den s.k HK vid 160 metersnivån. Villingskullen på båda sidor om E18 vid Villingsberg ligger på 159 meter över havet. Mitt eget hus ligger på 155 meter vilket innebär att taknocken i stort sett befinner sig på det gamla Yoldiahavets vattenyta. Förmodligen har ”vår” klippa tidigt stigit ur havet. När Närke befolkades söderifrån över Tiveden och in i Kilsbergen har fiskare och jägare stått på klippan och blickat österut över havet och kanske också rastat i de lägre delarna på vår tomt. En makalöst spännande tanke och fantasi.

Vi avslutar redogörelsen med några kommentarer om Kilsbergssundets östra delar, dvs de områden som kan iakttagas när man kör E18 från Lekhyttan och upp för förkastningsbranten.

Dels finns ett isälvsdelta vid Lekens nordöstra ände. Men mycket tyder också på en mäktig isälv som mynnat i Kilsbergssundet norrifrån. Tidpunkt cirka 10 000 år sedan under Yoldiatiden. Isälven bröt igenom vid Igeltjärn vid Kilsbergssundets flaskhals av moränryggar i öster. Där har också stora mängder grus avlagrats på båda sidor om E18.

På den korta sträckan från Lekhyttan till Leken, några kilometer, kan man idag se tydliga geologiska former på den högsta kustlinjen vid olika tidpunkter, klapperstensvall, blockstrand, morän och delta.

Vid slutet av Kilsbergssundets historia efter den senaste (obs inte sista!) istidens slutskede kom mängder av finare ersionsmaterial som grus, sand, mjälla och lera genom Kilsbergssudets smala port vid Lekhyttan att föras mot öster ner till Närkeslätten.

Transporten av blockmaterial däremot spreds över de fria smältvattenytorna längs med Kilsbergens flacka sluttningar i väster och i Kilsbergssundets utvidgning vid Våtsjöområdet.

Kilsbergssundet mellan Lekhyttan och Möckeln är en intressant och spännande företeelse vars geologiska historia kan avläsas i naturen än i dag.

Källor: 

I den geologiska delen: Werner Taesler. Hur land blev landskap. Kristianstad 1985. I den geografiska delen: Öppna källor och rapporter på nätet av Länsstyrelsen Örebro län samt Wikipedia.

Text och bilder: Lennart Waara

Bloggtexter om Närke och Kilsbergen finns på:  lennartwaara.com