lennart waaras blogg

Klunkhyttan en sedan länge nedlagd ”mulltimmerhytta” ligger i södra änden av sjön Leken och strax NV om Lekhyttan nära E18. Lätt att besöka. Det som kan ses idag är grunderna och högarna på vilken hyttan var belägen. Masmästarbostaden finns kvar. Bilderna som avslutar artikeln visar hur hyttan en gång såg ut och hur det ser ut på platsen idag.

Hytta och masugn

Vi börjar dock med lite begreppsanalys. Redan i den första meningen använder jag (för första och sista gången) ett felaktigt begrepp, ”mulltimmerhytta”, likhet med mången text i ämnet. Det beror på att masugn och hytta används parallellt. Men egentligen konnoterar ordet hytta hela anläggningen med masugn, rostugn, kolhus, järnbodar, malmlager och alla tillhörande byggnader. Det är masugnen som är en multimmerkonstruktion. Och vad en mulltimmermasugn är, är ämnet för nästa avsnitt. Korrekt är att skriva och säga en mulltimmermasugn (som var det vanliga i Kilsbergen) i en hytta eller hyttområde. Klunkhyttan hade således en mulltimmermasugn. 

Mulltimmermasugn

Vi gör en noggrannare beskrivning av mulltimmermasugnens funktion inför kommande artiklar om andra hyttor i Kilsbergen. Vi hänvisar i dessa till denna text om vad en mulltimmermasugn var för typ av masugn.

En mulltimmermasugn är en byggnadskonstruktion för smältning av järn ur malm. Mulltimmermasugnen är en äldre typ av masugn. De viktiga delarna är pipan, som är hjärtat i masugnen där smältprocessen sker, som är murad av eldhärdig sten. Den övre delen av masugnen är utvändigt klädd i timmer och värmeisolerad med mull (jord, sand och sten). Därifrån stammar namnet. Den nedre delen är byggd av kallmurad natursten. I denna nedre stensatta del finns två öppningar. Den ena är ”blästerbröst” där en vattendriven bälg blåser in luft och den andra är ”utslagsbröst” för tömning av flytande slagg och smält järn till en bädd där järnet formas och stelnar till järntackor s.k. tackjärn.

Den här typen av masugn kom till Sverige från Tyskland under 1600-talet, förbättras under 1700- och 1800-talen och kom att ersättas av järnverken i slutet av 1800-talet. Vid början av 1900-talet lades de sista mulltimmermasugnarna ner och därmed också hela hyttverksamheten. 

Mulltimmermasugnen täcktes med ett brandsäkert tak som väderskydd. Att bygga en mulltimmerhytta var relativt billigt och lätt och därför gillad av bergsmännen.

Sektion av en mulltimmermasugn från 1830-tal.

Utöver malmen (från bergmalm från 1100-talet) krävdes tillgång till träkol och vattenkraft som till bälgen som blåste in luft i ugnen. De gamla svenska hyttorna kom därför att uppföras vid vattendrag och i skogrika områden, typ Kilsbergen. 

En s.k. sättning bestående av ett skikt malm och ett skikt träkol släpptes omväxlande ner i pipan genom uppsättningsmålet. Se ovanstående figur. Även kalksten tillsattes som flussmedel för rätt konsistens på slaggen. Sättningen i masugnspipan gjordes efter hand i takt med att materialet sjönk ihop. Uppsättningsmålet hölls stängt mellan påfyllningarna, så att masugnsgasen kunde tillvaratas som bränsle för förvärmningen av blästerluften. 

Den vattendrivna blästern var nödvändig för att träkolsförbränningen skulle ge den rätta höga temperaturen. Rent, flytande järn uppnås vid 1528 grader. Den temperaturen nådde man inte i en mulltimmermasugn. Järn med högre kolhalt har dock en lägre smälttemperatur på 1100–1200 grader. Vid smältning av malm med träkol ”blandas” järnet med 4 % kol. Smältpunkten för tackjärnet har därmed sänkts till uppnåeliga 1100–1200 grader.

Efter 24 timmar har malmen separerats i järn och slagg och samlats i pipans botten. När det bildats en tillräcklig mängd smält järn i botten är det dags för ett s.k. utslag.

Sidan i utslagsbröstet öppnas så att bara slaggen, som flyter ovanpå järnet, rinner ut. När slaggen runnit ut utökas öppningen så att också järnet kan rinna ut. Det flytande järnet fylldes i tackor, tackjärn, för vidare förädling. Slaggen göts i olika formar till slaggsten som användes som byggnadsmaterial.

Det kan förtjäna att nämnas i sammanhanget att det var enorma mängder träkol som gick åt vid hyttorna i Kilsbergen och i Bergslagen. Kolmilor överallt i skogarna levererade det träkol som behövdes. Konsekvensen på landskapet blev att stora delar av Bergslagen inklusive Kilsbergen var helt skoglösa vid andra hälften av 1800-talet.

Bilden hämtad från Werner Taesler, Hur landet blev landskap.

Den nödvändiga brytningen av bergmalm till Klunkhyttan skedde vid närliggande gruvor men främst vid Mogruvan och fraktades till hyttorna bland annat via Malmvägen. Se kartan ovan. Cirka ett ton malm kunde fraktas på en träsläde som drogs av en häst och kördes av en kördräng. Vid Klunkhyttan finns en sådan släde utställd. Se bilden nedan.

Malmbrytning vid gruvorna skedde under sommarhalvåret medan huggning och kolning vid kolmilor skedde under vinter. Malmen och kolet fraktades på snö och isbelagda sjöar till hyttorna under vintern. Hur driften vid hyttorna var fördelad över året har jag ingen information om, sannolikt drevs järnframställningen året runt.

Klunkhyttan.

Klunkhyttan ingick i den s.k. Lekebergslagen som omfattade sex socknar Hidinge, Kil, Knista, Kvistbro, Tysslinge och Vintrosa. Enligt andrahandsuppgifter har det i detta område funnits 42 hyttor.

Klunkhyttans multimmermasugn var i drift från 1639 (kanske tidigare och eventuellt på annan plats i en mer primitiv form). Den byggdes om under 1700-talet och utvidgades 1803 och 1856 då en ny rostugn tillfördes.

De bergsmän som drev hyttan hade olika andelar. Våtsjötorp-hemmanet, som givit namn och adress åt hela det område där vår fastighet ligger, ligger en dryg mil väster om Klunkhyttan var ett av de hemman som hade andelar i Klunkhyttans hyttverksamhet. De större järnbruken i Bergslagen kom senare under 1800-talet att skaffa sig ett allt större inflytande över hyttlagen bland annat genom att förvärva hemman som hade andelar i hyttorna. Från 1859 ändrade staten lagstiftningen runt järnframställning vid hyttorna. Hyttorna skulle nu drivas som aktiebolag. Bergsmännens tid var över och en drygt 700-årig historia gick i graven.

Klunkhyttan var i drift fram till 1901 då masugn och övriga byggnader revs. Under den historiska driftsperioden producerades, enligt vissa sekundäruppgifter (som jag inte verifierat) 86 500 ton tackjärn. Det innebär i genomsnitt 330 ton per år (i praktiken sannolikt lägre i början och mer i slutet av perioden) och 27,5 ton i genomsnitt per månad eller mindre än 1 ton per dag (beroende av hur många arbetsdagar man räknade per månad). Är det mycket eller lite? Klunkhyttan var en bergsmanshytta snarare än ett mer industriellt järnverk. Uppgifter om att Axmars bruk producerade 3 ton per dag antyder att Klunkhyttan var en hytta av mindre typ men sannolikt ändock en större hytta än många av de än mindre kringliggande som lades ner i ett tidigare skede än Klunkhyttan.

Att fråga hur sig mycket en tacka vägde är väl ungefär som att fråga ”hur lång är en pinne”. Dvs det beror på hur stora gjutformar man använde. Storleken var sannolikt inte strikt reglerad. Uppgifter på vikter mellan 0,4 och 1,6 kilo förekommer. Om dessa uppgifter är representativa vet jag inte men låt oss göra antagandet att en ”normaltacka” vägde ett kilo så producerade Klunkhyttan i genomsnitt under perioden 800 – 900 järntackor per dag. Förefaller ändock imponerande med hänsyn tagen till ägar-, och driftsförutsättningar samt produktionsförhållanden.

Reservation: uppgifterna i detta avsnitt är hämtad från sekundärlitteratur och icke kontrollerade emot grundkällor eller vetenskaplig litteratur. Nota bene!              

Bergsmanshytta

Klunkhyttan var en bergsmanshytta. Ägarandelar i Klunkhyttan hade bergsmännen i Klunkhyttan samt bergsmän i närliggande hyttbyar där driften lagts ner tidigare som i Lekhyttan, Hällshyttan och Svenshyttan. Garphytte bruk köpte upp hemman och därmed hyttandelar. Garphytte bruk kunde från mitten av 1800-talet göra större s.k. blåsningar (tillverkning av tackjärn) i Klunkhyttan. Vilket styrker mitt antagande om en större andel av den totala produktionen kom att ske i slutet av perioden.

Bilder då och nu.

Klunkhyttan 1901. Teckning Karl Nissen.

Klunkhyttan i februari 2022

Klunkhyttan innan den revs.

Klunkhyttan från ungefär samma position idag. Masmästarbostaden i bakgrunden. Av mulltimmersmasugnen återstår bara högar.

Hyttområdet sett från norr ner mot masmästarbostaden

Masmästarbostaden från första halvan av 1800-talet sådan den ser ut idag. Den enda byggnad från Klunkhyttans hyttområde som är kvar idag.

En liten parentes som avslutning.

En mulltimmersmasugn var beroende av vattenkraft för att driva den viktiga blåsbälgen som gjorde att man gick upp temperaturen i masugnen. För det krävdes stadig tillgång av forsande vatten. Därför dämdes Kulbäcken upp med Kulbäcksdammen några kilometer norr om Klunkhyttan.

Den är värt biologisk parentes. En gång i tiden var Kilsbergen mycket rikt på bäver. Bävern kom att jagas för köttets, skinnets och bävergällets (medicin) skull tills den var utrotad runt 1870. År 1927 inplanterades bävern igen och spred sig i Kilsbergen. I dag har vi bäver bland annat i Våtsjön.

Kulbäcksdalen är en tydlig sprickdal med markerade erosionsmärken efter en isälv. En gång i tiden hade bävern dämt upp Kulbäcksdalen i den södra änden. När järnframställningen vid Klunkhyttan tog fart byggde bergsmännen en timrad damm för att reglera vattenflödet till masugnens blästerpump. Att lita till en bäverdamm var alltför osäkert. Så småningom kom timmerdammen att ersättas av en gjuten damm. Där är vi idag, dock med tillägget att bävern åter håller på att ta över eller snarare komplettera den gjutna dammen. Så har naturen vandrat varvet runt. Fascinerande. Se bilden från idag.

Text och bild: Lennart Waara

Allmänt om Våtsjön.

Våtsjön är en sjö i Karlskoga kommun i Värmland och ingår i Göta älvs huvudavrinningsområde. Sjön har en yta på 3,1 kvadratkilometer och ligger 140,1 meter över havet. Strandlinjen är 22,7 km och medeldjupet 4,2 meter. Maxdjupet på 12,5 meter som anges i Wikipedia och av Länsstyrelsen är felaktigt. Sonens mätningar med modernt ekolod visar att det största djupet i sjön är 15 meter. 

Vid provfiske av länsstyrelsen har bland annat abborre, gärs, benlöja, siklöja sik, gädda och lake fångats i sjön. Siken kan vi konstatera är utdöd i sjön numera. Hur är det med laken? Sjöns vatten är näringsfattigt och humöst med brunfärgat vatten, siktdjupet anges till 1,6 meter vilket kan ifrågasättas. Vattnets omsättningstid är 4,5 månader.

Våtsjön är en del av det som kallas Gullspångsälvens vattensystem. Våtsjöns största tillflöde är Villingsälven från Stora Villingen. Sjöns utflöde ligger i nordväst som via Wahlån/Våtsjöälven mynnar i Angsjön. 

Bergrunden i området kring Våtsjön är granit som övertäckts av morän, rester efter inlandsisen. Både i söder och i norr finns områden med hällmarker och runt sjön branta stup från vilka flyttblock slitis loss och lämnats i närområdet och på sjöbotten samt stora hällklippor slipade av inlandsisen. Relativt omfattande områden i sjöns södra omgivningar präglas av storblockig terräng. Torvmossar finns runt hela sjön. 

Våtsjön har många öar med närmast skärgårdsliknande delar och sjöns strandkontur är präglad av många stora och små vikar. Skogarna runt sjön är barrskog av varierande ålder med inslag av lövträd, moss- och myrmarker. Öppna marker finns vid Våtsjötorp i nordväst och vid V Sandbäcken i norr och Villingsberg i öster. Våtsjöns norra och nordöstra delar har bebyggelse.

Strandvegetationen är tall med inslag av gran och lövträd. På vide och al samt på block, rötter och grenar i strandzonen växer populationer av den rödlistade hårklomossan. Växtligheten i sjön är gles utom vid vissa grunda vikar. Övervattensvegetationen kännetecknas av vass- och sävruggar, sjöfräken, mannagräs, tråd- och flaskstarr. Flytbladsvegetationen består framförallt av gula- och vita näckrosor, gäddnate och igelknoppsarter. Ett par mindre bestånd av röd näckros finns i sjön.

Några exempel på fågelarter är häckande lärkfalk, fiskgjuse, trana, häger, grågås, storlom, kanadagås, knipa, gräsänder. Rastande storskrak och sångsvan. Mindre populationer av spillråka och gröngöling samt den vanliga större hackspetten och de vanliga kråkfåglarna inklusive korpen. Kattuggla och slaguggla har hörts. De vanliga skogsmesarna och skogsfåglarna finns i skogarna ikring. Varg har synts och spårats vid flera tillfällen.

Våtsjön ligger i ett försurningskänsligt område och kalkas då och då  sedan 1984 

Bilder.

Notera att flyttblocket är något rundslipat i kanterna.

Isräfflorna på hällarna på västra sidan huset har en tydlig nord-sydlig riktning. Det var i den riktningen den tillväxande inlandsisen rörde sig plastiskt.

Geologiskt

Berget runt Våtsjön är frostsprängt med stora friliggande block. Blocken ligger i stor utsträckning ofta kvar i intill eller i närheten av brottplatsen.

Isräfflorna är markanta på skyddat urberg av granit. Ismassorna har utövat ett starkt tryck på Kilsbergsryggen med förkastningsbranten österut mot Närkeslätten och mer långsluttande västerut. Urbergspartierna kännetecknas av slätslipade stötsidor av rundhällskaraktär. Se de inledande bilderna. Isräfflorna är ganska grova vilket sammanhänger med att graniten i Kilsbergen är grovkornig.

De stora kubformiga flyttblocken beror också de på den grovkorniga graniten. Man kan ofta se hur blocken suttit ihop. Blocken har inte transporterats långväga. 

Seglivade dödisar har legat kvar och smält till dödissjöar. De har legat kvar under HK (Yoldihavets högsta vattennivå motsvarande 160 m.ö.h. idag).

Mitt uppe på Kilsbergen löper vattendelaren mellan Östersjön och Nordsjön som mottagare av de olika vattensystemen. Den visas som den vågformade linjen på kartan nedan.

Kilsbergssundet.

Bilderna facsimil från Teasler, Hur land blev landskap.

Kilsbergssundets tröskelpunkt (för vattendelaren) låg cirka 5 meter under HK (160 meters nivån) varför vatten kunna flyta tvärs över Kilsbergens vattendelare. Kilsbergens midja, Kilsbergssundet, kan idag ses tydligt och följas när man kör E18 västerut från Lekhyttan mot Karlskoga och Möckeln. Kilsbergens midja har ”sannolikt varit täckt av kvardröjande is s.k. dödis när isfronten över Närke redan flyttat längre norrut”, skriver Werner Taesler. Den lokala dödisen torde då ha legat över sjöarna Leken, St. Noren och framförallt över Våtsjön och Kärmen samt angränsande dalgångar. Det innebär att dödisen legat kvar över de lägsta delarna av vattendelarna i Kilsbergen när inlandsisens kant drog sig norrut.

”Mitt för Våtsjön, detta intressanta senglaciala uppsamlingsbäcken, ligger ovanför dess norra strand gården Ö Sandbäcken (ses på norra sidan av E18 i höjd med rastplats Sansbäcken, min kommentar). … Söder om E18 vid nämnda gård träffar man vid Fuxbouddens sydöstra branta strandparti … på en komprimerad samling av kantslipade jätteblock. Alldeles runt E18 (vid gamla landsvägen) utbreder sig runt gården Sandbäcken ett homogent delvis uppodlat delta av älvsand.” Taesler sidan 36.

I en bäckravin strax norrut från Sandbäcken kan man se en isälvsdal fylld med stora svagt rundade flyttblock. Ytterligare norrut vid Mögsjöns norra strand finns ett flyttblock, Närkes största på 500 m3. 

Mögsjön är en märklig sjö, spikrak i nord-sydlig riktning som en 1,5 kilometer lång kanal. Mögsjön ligger 1 km norr om Våtsjön är en tydlig sprickdalsjö. Intressant är också att Mögsjöns placering är cirka 165 meter över havet och därmed 25 meter högre än Våtsjön på 140 meter över havet. Det innebär ett fall på 25 meter på 700 meter. Den tydligaste sprickdalsjön är Mögsjön.

De glacifluviala bildningarna, i meningen löst och fast urberg som för 10 000 år sedan slipades av strömmande smältvatten i isälvar finns på varje meter i landskapet runt Våtsjön som ett omisskänligt dokument att läsa av för vandraren.

Mycket stora flyttblock finns även söder om Våtsjön med ibland den intakta bergsidan de bröts loss ifrån alldeles intill. Transport av isbundna block har skett den kortaste vägen söderut från Kilsbergens sprickdalar norr om Våtsjön.

Fråga: Har Kilsbergens vattendelare , som beskrivits ovan, under Yoldiatiden kanske utgjort en sorts isdelare, varvid isens avsmältning öster om vattendelaren gick snabbare och mer kontinuerligt än väster om vattendelaren?

Södra Kilsbergen, inkluderande Våtsjön, har tagit emot istransporterade storblock från både längre bort belägna bergbranter och närbelägna bergsbranter och sprickdalar. På tillgängliga reliefkartor syns dessa områden som stråk av block. Våtsjöområdet är i det sammanhanget att betrakta som mycket blockrikt. ”Klippblock följde med den sönderbrytande isen, dels infrusna i den, dels på isens undersida, en kortare sträcka tills de grundstötte och isen smälte bort. Blocken blev liggande och kallas mycket träffande ”flyttblock”.”

Detta skedde sannolikt i hög grad där sundet plötsligt vidgas i höjd med Våtsjön. Hela Våtsjön liksom exempelvis Sörgryten och andra är ännu idag översållade med skär och grund som mycket väl kan vara flyttblock av samma storlek som jätteblocken i Våtsjöns omgivningar. Våtsjön blev ett uppsamlingsbäcken för istransporterade granitblock från Kilsbergens centrala delar.

Sonens undersökningar i sjön med avancerat ekolog visar på granitblock i sjön under vattenytan som kan vara 6 meter långa och tre meter höga (över sjöbotten).

Kilsbergssundet var huvudsakligen skyddat för svallvågor från öster och Yoldiahavets stormar och stormvågor. Därför saknas klapperstensvallar i området runt Kilsbergssundet av den typ som kan ses exempelvis vid Lövbrickan. Kilsbergssundets höjder låg under Yoldiahavets tid strax under den s.k HK vid 160 metersnivån. Villingskullen på båda sidor om E18 vid Villingsberg ligger på 159 meter över havet. Mitt eget hus ligger på 155 meter vilket innebär att taknocken i stort sett befinner sig på det gamla Yoldiahavets vattenyta. Förmodligen har ”vår” klippa tidigt stigit ur havet. När Närke befolkades söderifrån över Tiveden och in i Kilsbergen har fiskare och jägare stått på klippan och blickat österut över havet och kanske också rastat i de lägre delarna på vår tomt. En makalöst spännande tanke och fantasi.

Vi avslutar redogörelsen med några kommentarer om Kilsbergssundets östra delar, dvs de områden som kan iakttagas när man kör E18 från Lekhyttan och upp för förkastningsbranten.

Dels finns ett isälvsdelta vid Lekens nordöstra ände. Men mycket tyder också på en mäktig isälv som mynnat i Kilsbergssundet norrifrån. Tidpunkt cirka 10 000 år sedan under Yoldiatiden. Isälven bröt igenom vid Igeltjärn vid Kilsbergssundets flaskhals av moränryggar i öster. Där har också stora mängder grus avlagrats på båda sidor om E18.

På den korta sträckan från Lekhyttan till Leken, några kilometer, kan man idag se tydliga geologiska former på den högsta kustlinjen vid olika tidpunkter, klapperstensvall, blockstrand, morän och delta.

Vid slutet av Kilsbergssundets historia efter den senaste (obs inte sista!) istidens slutskede kom mängder av finare ersionsmaterial som grus, sand, mjälla och lera genom Kilsbergssudets smala port vid Lekhyttan att föras mot öster ner till Närkeslätten.

Transporten av blockmaterial däremot spreds över de fria smältvattenytorna längs med Kilsbergens flacka sluttningar i väster och i Kilsbergssundets utvidgning vid Våtsjöområdet.

Kilsbergssundet mellan Lekhyttan och Möckeln är en intressant och spännande företeelse vars geologiska historia kan avläsas i naturen än i dag.

Källor: 

I den geologiska delen: Werner Taesler. Hur land blev landskap. Kristianstad 1985. I den geografiska delen: Öppna källor och rapporter på nätet av Länsstyrelsen Örebro län samt Wikipedia.

Text och bilder: Lennart Waara

Bloggtexter om Närke och Kilsbergen finns på:  lennartwaara.com