Marmor har använts som byggnadssten och fasadbeklädnad liksom till skulpturer och ornament allt sedan Antiken. Framförallt är det den vita Carraramarmorn som är beundrad och berömd för sin vackra lyster men också svensk marmor har använts på liknande sätt.
Hur länge vi brutit marmor i Sverige vet jag inte men jag har sett en uppgift om marmorbrytning på Södertörn under 1600-talet. Vet ej om den uppgiften är korrekt.
I Sverige finns två, kanske tre, typer av marmor, den gröna Kolmårdsmarmorn och den vita Eketorpsmarmorn (namnet efter en herrgård vid Hjälmaren) från Närke och Glanshammar. Den kallas också dolomitmarmor och är av samma typ som Carraramarmorn men inte lika vit.
Hur länge marmor brutits i Glanshammar har jag inte lyckats utröna men den var omfattande under 1800-talet. Marmor är använd som fasadbeklädnad redan vid slutet av 1800-talet, exempelvis på fasaden av Kungl. Dramatiska teatern i Stockholm.
Efterfrågan på svensk marmor har gått i vågor liksom därmed också brytningen. Efter en högperiod avslutades marmorbrytningen både i Kolmården och vid Nasta 1970. Idag bryts marmor igen både vid ett brott i Kolmården och ett brott någon mil öster om Glanshammar av företaget Björka mineral. Brottet ligger söder om vägen vid Lillkyrka.
Ett flertal gamla övergivna marmorbrott, idag vattenfyllda och inhägnade, ligger några kilometer öster om Glanshammars kyrka synliga från gamla Arbogavägen.
Nastabrottet är idag ett naturreservat med två vattenfyllda marmorbrott som är tillgängliga via en skogsväg och utmärkta för bad och som dykplatser med det rena klara vattnet.
Idag används marmorn från Glanshammar under varunamnet Eketorpsmarmor till inredning, väggbeklädnad och golvklinker i exempelvis badrum. Bilden hämtad från internet.
Kända byggnader beklädda med marmor från Glanshammar.
Glanshammars kyrka öster om Örebro är en av landskapets större och intressantare kyrkor.
Dagens kyrkobyggnad, på bilden sedd från söder, har sannolikt föregåtts av en träkyrka före 1100-talet. Den nuvarande kyrkan är i sina grunddrag den ursprungliga stenkyrkan uppförd någon gång under 1100-talet och som står där än idag. Tornet bär tydliga drag av 1100-tal och är en del av den ursprungliga stenkyrkan, om man bortser från tornspiran som är av senare datum.
Dagens tornspira är uppfört 1701 efter att det gamla tornet brunnit 1696 efter ett åsknedslag. Tornet är prytt med Karl XI monogram. Han avled 1697 men hade donerat pengar till återuppbyggnad av tornet, nämligen 3000 daler kopparmynt. Därför är hans monogram uppsatt på tornet som var färdigt fyra år efter kungens död.
Det visuella intrycket av det vackra medeltida kyrkorummet med de imponerande kryssvalven är överväldigande sett från orgelläktaren.
Kyrkan och kyrkorummet är tillbyggt och utvidgat i olika omgångar under århundradena efter 1100-talet. Koret öster om altaret och det norra sidoskeppet är från medeltiden. Gravkoret för släkten Reuter är byggt 1678-79.
Predikstolen är ovanligt imposant och vackert utförd och byggd år 1633 av en konstsnickare från Västerås, Lars Stångesson.
Till höger om predikstolen hänger en träskulptur från 1400-talet av den heliga Birgitta. Den är tyvärr i dåligt skick och utan färger. Skulpturen är utmärkt på mitt fotografi ovan.
Det mest slående när man träder in i kyrkorummet i Glanshammars kyrka är förutom altaret och predikstolen de välbevarade tak- och väggmålningarna från 1589, utförda av Anders Jordansson Ryttare från Närke. Takmålningarna har aldrig varit överkalkade till skillnad från väggmålningarna som dock togs fram 1901.
I och runt kyrkan finns också synliga runstenar som behandlas nedan.
Runstenar
Nä28
Nä28 är en tidigt försvunnen runsten sannolikt inmurad i närheten av den nuvarande ingången. Den finns behandlad i ”Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter” just med beteckningen Nä28. I nämnda skrift anges följande: ”Eftersom Nä 28 varken nämns i Ransakningarna eller när Glanshammars kyrkas »Ålderdoms Minnes märken» inventerades år 1830, måste runstenen »i kyrkomurshörnet » då ha varit dold. Tidpunkten för stenens försvinnande kan ej närmare fastställas vilket kan ha skett i samband med en ombyggnad av vapenhuset”.
inskriften på den försvunna runstenen vet man ändock känd till innehåll. I ”Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter” skriver författaren.
”Bureus har emellertid tydligen ej själv undersökt stenen; han har nämligen, … nedanför sin avritning av runorna, gjort följande intressanta anteckning: »Ritat u r Lars Mårtensons i Sone bok som i Närike hade sit Krigzf. 1640 13 Mart. i Nyköp.»
Lars Mårtenson »i Sone» som Bureus nämner kan såvitt jag förstår knappast vara någon annan än den Lars Mårtenson, som blev sergeant vid livkompaniet av Närke-Värmlands regemente år 1640. Att det vid livkompaniet fanns en man, som. vid 1600-talets början ritade av runstenar i Glanshammar och hade kontakter med Johannes Bureus, har emellertid hittills varit helt okänt. Denne Lars Mårtenson är i rullorna uppförd som fältväbel vid kvartermästaren Gustaf Anreps kompani vid samma regemente år 1648, som fänrik 1649. Han är antecknad som död i Prag i juli 1649.”
Runraden
suen : let : rita : stin : eftir faþur : sin : kunuat•… tahrulauhar : kuþ : hialbi : sal : hans – þulfri
Translittering
Svæinn let retta stæin æftiR faður sinn Ounnhvat, (boan)da Hroðlaugau. Guð hialpi sal hans …
Till dagens svenska
»Sven lät resa stenen efter sin fader Gunnvat, Rodlögs make. Gud hjälpe hans själ …»
Nä23
Till höger i det norra sidoskeppet ses del av altaret och i fonden den medeltida dopfunten och metalldörren till sakristian samt de medeltida väggmålningarna som är i betydligt sämre skick än takmålningarna till följd av den nämnda överkalkningen.Som golvsten till sakristian, numera täckt av en glasskiva, ligger runstenen Nå23. Se bilden nedan.
Författaren till ”Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter” skriver:
”En nu förlorad, eller åtminstone oåtkomlig, runsten låg enligt J .G. Hallman i dörren till sakristian. På sin teckning av stenen har han om platsen antecknat: »runhellen i Sacerstidören i glanshammar». Samma plats anges på teckningen i Peringskiölds Monumenta.
Stenen har av teckningen att döma haft en oristad rotända. Den har sålunda ursprungligen varit rest. Den är nu framtagen och ligger som tröskesten till sakristian men täckt av en glaskiva.”
Den svårtydda texten kan vara:
Inskrift (enligt Hallman 1720):
sihrbnr. . . taniaikutr : a. . . rystan :
”Inskriften kan icke rekonstrueras med hjälp av den bristfälliga läsningen. Möjligen skulle man kunna våga gissa, att i runföljden sihrbnr det i runinskrifterna ganska vanliga mansnamnet Sigbiorn döljer sig och att inskriftens sista sexrunor [f]rystan liar utgjort det välkända namnet Frøystæinn”.
I ingången till sakristian finns en skylt som hävdar att texten på nutidssvenska lyder:
”Sigrik lär resa stenen efter Redobogen, sin son, en dugande man, och Udd och Frösten”.
På vilken grund denna text presenteras vet jag icke. Det bör handla om en friläggning av hela runsten och en senare tolkning av runraden. Var, när och hur detta skett har jag inte lyckats utröna. Men en spännande positiv utveckling av en dåligt känd runsten är det.
Nä26
Svart granit. Runsten är liggande inmurad i kyrkans sydgavel på drygt tre meters höjd.
Runskriften:
: þorken : auk : tu a : – – tu : kera : mer – -. . . i R: bruna : faþur : sin : auk : moþur : sina : hulmu :
Translitterering
ÞorgæÍRR oit … letu gæra mærki æftiR Bruna, faður sinn, ole moður sina Holmu.
På nutidssvenska »Torger och … läto göra minnesmärket efter Brune, sin fader, och efter sin moder Holma.»
Nä27
Svart glimmerrik granit. Var den ursprungligen stått är oklart dock vet man att den varit inmurad. Murbruk finns kvar på den sida av stenen som vetter uppåt. Slingor utan runor. Denna sten med slingor utan runor kan enligt ”Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter”ha varit en parsten till Nä26 som sedan murades in i kyrkan på 1300-talet.
Källor och kitteratur.
Om runstenar: Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter.
Närke har 34 numrerade runstenar (15) och runstensfragment enligt uppgifter i den digitaliserade Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter. I Sverige finns totalt cirka 2 500 kända runstenar.
Runstenar har allmänt sett tre syften.
Typ 1.
De har rests som ett minnesmonument över en eller flera döda personer med angivande av vem/vilka som rest sten och i vilken relation de stod till de döde.
Typ 2.
En runsten kan vara rest över en eller flera personer som gjort en långväga vikingafärd och som ibland dött utomlands eller att han dödat många fiender (”givit örnen föda”) med angivande av vem/vilka som rest sten och oftast i vilken relation de stod till varandra.
Typ 3.
Den tredje typen är att tala om att man själv, dvs den eller de som rest stenen, har byggt väg eller bro.
Många gånger, men långt ifrån alltid, anges vem som ristat stenen. Därför känner vi flera av de stora runmästarna riktiga konstnärer som Balle, Livsten, Öpir, Fot med flera.
Runstenarna var ursprungligen anslående bemålade, det vet man genom att man kunnat identifiera oerhört små färgrester i huggspåren.
Runstenar restes under en period från några hundra år efter Kristi födelse och fram emot 1000-talet. De flesta härrör ur perioden strax före eller efter år 1000. Det här var en period då Svea rike kristnades. Hälften av Sveriges runstenar har kristna markeringar i form av ett kors eller en textrad som avslutas med hänvisning till hans/hennes själ. Övriga runstenar har varken antydningar om asatro eller kristen tro men är ofta rikt ornamenterade med djurfigurer eller djuronamentik. Ibland är runstenar tydligt markerade med symboler för asa-tron. Kristna och asa runstenar förekom uppenbarligen parallellt under en period runt år 1000.
Apelbodastenen
Denna runsten står 4 km O om Nasta på en åkerholme S om och synlig från vägen mot Fellingsbro.
Min bild ovan är tagen den 4 januari 2023 och trots försök att färgförstärka den rödfärgade runraden så är den inte läslig. I min värld är det en skandal att Sveriges och det svenska folkets historia hanteras så illa av ansvariga myndigheter. Skattemedel borde finnas för att sköta våra tusenåriga minnen som visar det första svenska skriftspråket och med personliga meddelanden som bär fram till idag från vikingatiden.
Om jag uppfattat ansvaret rätt är det Örebro läns museum och Länsstyrelsen som ansvarar för det svenska folkets fornminnen och som uppenbarligen abdikerar från det ansvaret.
Båda bilderna är tagna av Grate året 1901. Alldeles uppenbart var runstenen i läsbart och presentabelt skick vid den tiden. Föredömligt.
Till saken hör att runsten Nä29 har en dramatisk historia. Vi citerar in extenso från Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter, sidan 90:
”I september samma år besökte Djurklou den nyfunna runstenen. Besöket föranleddeföljande skrivelse till Vitterhetsakademien, daterad Örebro den 29 dec. 1885: »Vid en förbiresa under forliden sommar besökte jag Apelboda … för att vinna närmare kunskap om den runsten, som der anträffats, och återfanns denna slagen i tre delar, liggande å en liten kulle i åkern till höger om landsvägen emellan Glanshammars och Fellingsbro gästgifvaregårdar. Hemmanets egare, som vid sökande efter byggnadssten funnit den flata hällen, ämnade bortföra densamma och krossade den derföre i tre delar; men då han vid uppbrytandet fann att stenen var ristad, lemnade han den orubbad och anmälde sitt fynd hos länsmannen, hvilken ock genom Kongl. Majts Befallningshafvanderedan för ett år sedan lärer hafva härom underrättat Kongl. Akademien; men vid mitt besök i September månad detta år hade jordegaren ännu icke erhållit några förhållningsordres … Då de tre styckena mycket väl kunna med jernkrampor sammanfästas och stenen, ehuru visserligen icke en af våra äldsta, väl förtjenaratt bevaras; så hemställer jag att Kongl Akademien ville taga vård derom och får jag såsom en lämplig person att derom gå i författning föreslå Lektorn vid Tekniska skolan i Örebro Herr A W Kjellström.»
Stenen lagades på ett för sin tid förtjänstfullt sätt med krampor, en nedtill på̊ framsidan, fyra på̊ baksidan och en på̊ högra sidan.” (Min kursiv)
I slutet av 1800-talet tog myndigheterna ansvar för det svenska folkets fornminnen som på ett sätt inte bara är förtjänstfullt utan också föredömligt och efterföljansvärt. På den tiden var statens skatteintäkter mycket mer begränsade än idag. ”Svenska folkets öden och äventyr” var av vikt och stod i centrum. Men, det var, för att uttrycka det polemiskt, innan partiledare för S och M hävdade att Sveriges historia var en historia av ”barbari”. Vi nämner inga namn för att inte besudla den heroiska historia som beskrivs.
Inskrift en på stenen:
Runraden
bofriþr : let resa eftir biurn : bruþur : sin : han uar farin fultrekila
Translitterering
Bofridr let ræisa æftiR Biörn, brodur sinn. Hann van jarinn fulldrængila.
Nutidssvenska
Bofrid lät resa efter Björn, sin broder. Han hade manligen farit vida.
Denna intressanta runsten minner om föredömligt manliga bedrifter, nämligen en längre, kanske flera, vikingaresor. En syster är stolt över sin broders bedrifter. Hon bekostar en runsten som minne/minner om Björns manliga resor. Därmed meddelande alla förbifarande vandringsmän om honom. Hon når också oss som nu befolkar Svea rike. Stolta också vi över denne Björn vikingafarare. Svenskar tusen år senare får meddelandet och kan fundera över hur de hade det, var de bodde, vart hans vikingaseglatser tog honom och hur det gick. Eftersom det inte nämns att han dog utomlands kan vi antaga att han återkom till hemmet i trakten efter en eller flera resor.
Källa: Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter.
En dömd misshandlare (skallning är en metod använd av kriminella och elitsoldater i närstrid) dessutom muslim och turkisk medborgare leder förhoppningsvis C ur riksdagen. Champagne i mitt hus första gången C hamnar under 4 procent och champagne-fest vid Våtsjön för alla intresserade om C åker ur riksdagen 2026. Det här kan visa sig vara ett bra val!!!
”Turk” har länge varit ett pejorativt slangord för dysfunktionell lågkognitiv migrant, ungefär som ”blatte”, ”svartskalle” eller andra ord som skulle leda till min femte avstängning på FB om jag använde dem. Ordet har nu fått ett obehagligt personligt ansikte.
Länkar från FB till bloggen för att undvika att hamna i FB-finkan en månad.
Närke har 34 numrerade runstenar (15) och runstensfragment, varav några idag är försvunna, enligt uppgifter i den digitaliserade Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter.
Allmänt om runstenar
Östergötland, Västergötland, Södermanland och par preference Uppland är de runstensrikaste landskapen. I Sverige finns totalt cirka 2 500 kända runstenar.
Runstenar har allmänt sett tre syften. De har antingen rests som ett minnesmonument över en eller flera döda personer med angivande av vem/vilka som rest sten och i vilken relation de stod till de döde. En runsten kan också vara rest över en eller flera personer som gjort en långväga vikingafärd och som ibland dött utomlands eller att han dödat många fiender (”givit örnen föda”) med angivande av vem/vilka som rest sten och oftast i vilken relation de stod till varandra. Det tredje motivet är att tala om att man själv, dvs den eller de som rest stenen, byggt väg eller bro. Många gånger, men långt ifrån alltid, anges vem som ristat stenen. Därför känner vi flera av de stora runmästarna riktiga konstnärer som Balle, Livsten, Öpir, Fot med flera.
Runstenarna var ursprungligen anslående bemålade, det vet man genom att man kunnat identifiera de oerhört små färgrester som kunnat i huggspåren.
Runstenar restes under en period från några hundra år efter Kristi födelse och fram emot 1000-talet. De flesta härrör ur perioden strax före eller efter år 1000 såvitt man kan bedöma. Det här var en period då Svea rike kristnades. Hälften av Sveriges runstenar har kristna markeringar i form av ett kors eller en textrad som avslutas med hänvisning till hans/hennes själ. Övriga runstenar har varken antydningar om asatro eller kristen tro men ofta rikt ornamenterade med djurfigurer eller djuronamentik. Ibland är runstenar tydligt markerade med symboler för asa-tron. Kristna och asa runstenar förekom uppenbarligen parallellt under en period runt år 1000.
Nastastenen
Nastastenen hänvisas ofta till i guideböcker och litteratur som Närkes praktfullaste och vackraste runsten med den elaborerade djurornamentiken. Jag instämmer. Om man bara skall besöka en runsten i Närke så skall man besöka Nastastenen. Vägbeskrivning hittas i guideböcker eller på nätet.
Runtexten är färgförstärkt i datorn för bättre synlighet. Som så ofta är text och ornamentik dåligt underhållna. De kan ofta inte ens läsas. Regeringarna satsar pengar på allt annat än det svenska folkets historia och traditioner. Vi har fd partiledare för både S och M som ansett att vår historia är en historia om ”barbari”.
Runstenen är omtalad och beskriven i de tidiga inventeringar av fornminnen som gjordes redan under 1600-talet. Teckningen ovan ingår i fornforskaren Johan Peringskiöds klassiska och omfattande Monumenta sveo-gothicorum från 1710 (varav delar finns tillgängliga online i fulltext).
Nu till runtexten i den huggna yttre bandslingan
Runraden
: þureiþ : lit : raisa : stein : eftir : lyþbyurn : sun sin : niitan :
Translittering
Þorhæiðr let ræisa stæin æftÍR Lyðbiorn, sun sinn nytan.
Översatt till nutidssvenska
Tored lät resa stenen efter Lydbjörn, sin dugande son.
Det intressantaste och som gör denna runsten så intagande och vacker är naturligtvis den mycket utvecklade och sinnrikt utformade slingrande djurornamentiken.
För att läsaren skall få en bild av hur runstenen kan ha sett ut en gång har halva runsten på nedanstående bild rekonstruerats med de färger den kan ha haft. Anslående, eller hur?
Bilden är hämtad från C.A. Lindsténs ”Enresa i tiden”.
Vem som ristat stenen anges inte och jag har inte i litteraturen kunnat finna uppgifter om vem runristaren kan ha varit. Konstateras kan dock att det är en van och mycket driven och skicklig runmästare som ristat stenen. Kanske någon av de kända namnen, men det vet vi inte.
Litteratur:
Som guide till besöksmål som Nastastenen rekommenderas:
Estrid Esbjörnson. Värt att se i Örebro län – en vägvisare till natur och kultur i Tiveden, Närke och Bergslagen. Örebro 2003
Allmänt äldrehistoriskt givande är också att ta del av:
Carl Anders Lindstén. En resa i tiden. Från den stora smällen till Mosjömadonnan. Örebro 2001.
Källa till runstenar och runstenstexter:
Den digitaliserade Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter.
I en serie artiklar kommer jag att beskriva Kilsbergens geologi, biologi och tidiga historia fram till forntiden dvs järnåldern.
Våren och sommaren ägnas åt att köra runt besöka och fotografera viktiga artefakter och platser för att i text och bild beskriva dessa.
Kilsbergen är geologiskt, biologiskt och synnerligt med människans migration in i jungfruligt land, en av Sveriges intressantaste bergskedjor om än varken den längsta eller den högsta.
Kilsbergen spelade en stor roll för hur Närke framträdde ur havet och befolkades. Själv bor jag mitt i denna geologiska, biologiska och forntida historia. Våtsjön är mycket intressant som sjö framför allt med perspektivet hur den uppstod en gång som en dödissjö. Mitt hus står på en berggrund som slipats av inlandsisen. Den har stötsidan i norra dalen av huset och läsidan i den södra. Om jag väljer att titta rakt upp så har vi isytan minst en kilometer upp (kanske flera kilometer vi vet inte säkert) under den senaste istiden och vattenytan i Yoldiahavet cirka 5 meter upp. När yoldiahavet drog sig tillbaka och ersattes av Ancylussjön kom vår klippa att stiga upp ur havet. Då kunde de första människorna vandra överlandbryggan från Tiveden och upp emot Kilsbergen för att leva av jakt och fiske. De har då stått längst upp där vi bor och spanat ut över havet. ”Tiveden och Kilsbergen ett brohuvud för de första människorna” som någon beskriver det. Kanske de också rastat eller byggt tillfälliga enkla boenden innanför på vår tomts lägre delar. Osannolikt är det långt ifrån. Plausibelt till och med.
Mer om detta i kommande artiklar. Artiklarna placeras i en ny ”kategori” på min blogg (lennartwaara.com), betitlad ”Kilsbergen” där de kan sökas
I den första artikel om Kilsbergen behandlar jag
Idegranen och Kanterboda fornborg. Det kan förefalla som en märklig blandning av ämnen men sammanhänger med att en av två platser i Kilsbergen där idegranen förekommer är just vid Kanterboda fornborg.
Kantorboda fornborg.
Stenmurarna som gömmer sig i skogen är resterna efter en, relativt andra borgar, liten fornborg från järnålderstid. På flygkartan syns borgen endast otydligt, gömd som den är av högvuxna tallar och granar. I min värld borde Sverige använda skattepengar för att hugga rent (kan inte manliga migranter göra nytta med röjningsarbete) runt våra fornborgar så att dessa kan beskådas som de en gång i tiden framstod. Imposanta, mäktiga och synliga på avstånd.
Västmuren
Utsikten från borgen mot ÖSÖ
Borgen skyddande branta stup mot öster
Den södra muren sedd från den försvarande sidan.
Den södra muren sedd nerifrån som en attackerande fiende skulle se den kommen så långt.
Fornborgarna är av tre typer enligt arkeologers och historikers spekulationer i avvaktan på artefakter, kunskap och information från systematiska utgrävningar av ett större antal fornborgar. Faktum är att vi inte säkert vet hur och varför de uppfördes. Vi kan dock baserat på lägen och utföranden ange tänkbara kanske till och med plausibla orsaksförklaringar till den rika förekomsten och byggena under en historisk period och från 500 f.Kr. till ca 1000 e.Kr. med en koncentration till 500 e.Kr. De är uppförda med betydande arbetsinsatser från många personer, det kan vi sluta oss till av mängden stora stenar som släpats samman till murarna.
De tre huvudtyper av fornborgar som med någon sannolikhet kan spåras är för det första, fornborgar som anlades längs farleder. De kan med fog antas ingå i någon form av bevakningssystem, övervakande farleder och vilka som använde den. Kommunikation mellan fornborgarna kan ha varit vårdkasar. Den andra typen av borg eller skans är den som anlades som en skyddsborg, en tillflyktsborg i tider av hot och oro för fientliga krafter och styrkor. De anlades mer avsides. Kantorboda fornborg som ligger vid Kilsbergens förkastningsbranter kan ha varit en sådan i likhet med övriga borgar belägna i anslutning till förkastningsbranter. Den tredje typen av borg skulle var den som kan ses som en befäst boplats och/eller hantverksplats.
Bilden kopierad från C.A. Lindstén ”En resa i tiden”.
Fornborgarna anlades i stort sett alltid på bergshöjder (i Närke ligger merparten av de 35 borgarna vid förkastningsbranter med några sidor vettande mot lättförsvarade branter varför bara ett par sidor behövde kallmuras med sten och längts upp förstärkas med en träpalissad. Så också sannolikt för Kanterboda fornborg.
I Närke finns 35 fornborgar varav 14 ligger i Kilsbergen (enligt C.A. Lindstén) framför allt belägna längs förkastningsbranten mot Närkeslätten. I Sverige finns 1640 registrerade fornborgar enligt Fornminnesregistret och där anges 31 för Närke.
Idegran
På bilden ses idegran som ett förkrympt buskartat barrträd (idegranens alla delar är giftiga) utgörande ett biologiskt minne av Litorinahavets havsstrand.
Det finns nationellt ett fåtal populationer av idegran längs västkusten och vid Vättern. De utgör vad botaniker, biologer och arkeologer kallar ”bronsåldersrudiment”, små isolerade populationer som levt kvar sedan den varmare bronsåldern. Idegranens favoritbiotop är kusttrakter, dvs utpräglat marin miljö men inte i utsatta lägen.
Omkring 7 500 f. Kr. hade inlandsisen dragit sig tillbaka från södra delen av landet. Idegranen ”vandrade” då in över Götaland och spred sig upp i landet. Under den atlantiska värmeperioden spred den sig till södra Dalarna och sydöstra Norrland. När klimatet blev kallare tvingades den tillbaka söderut.
I Kilsbergen utgör den en biologisk rest efter Litorinahavet och den varmare perioden. Idegranen överlever nu där den gamla strandlinjen för Litorinahavet en gång legat. Den har överlevt här i 7 500 år.
Idegranen finns i Kilsbergen på två ställen, varav Kanterboda är en. Den är som sagts en relikt efter Litorinahavets strandlinje för 4000 – 8000 år sedan.
Under medeltiden gjordes pilbågar, av idegran i trädform, till arméernas bågskyttar (archers). Dessa långbågar var mycket kraftiga och krävde livslång träning för att orka spänna och använda. Det kan osteologer se av medeltida skelett som har tydliga skelettförändringar som visar att de varit archers.
Källor och litteratur:
Lindsten, Carl Anders. En resa i tiden. Från den stora smällen till Mosjömadonnan. Örebro 2001
Teasler, Werner. Hur land blev landskap. Kristianstad 1985.
Mitt intellektuella arbete och samhälleliga skrivande bestäms av tre ledord. ”Veritas, Libertas, Pro Suecia” (Sanning, Frihet och För Sverige). Dessa sammanfattas i min personliga logga med Wasa-kärven som står för svensk historia, kultur och traditioner.
Jag är uttalad och medveten nationalist och för att värna Sverige med ett kraftigt utbyggt försvar, samarbete försvarsmässigt med främst nordiska grannar men inget NATO medlemskap.
Min intellektuella politiska samhällssyn är följande: Jag svär inte på någon organisation, något parti, partiprogram eller ideologi (falska medvetanden). Jag är inte liberal i någon begriplig mening av ordet. Jag förhåller mig helt fri. Jag röstar i allmänna val.
Det ord som kommer närmast att beskriva min nuvarande position är ”rabulist” i meningen ifrågasättande och radikal agitator mot makten, politisk bråkmakare. Ordet är inte perfekt men får duga.
Jag skriver emot den lögn och dumhet som sprids av big media, big politics, big banking och big business! Jag mår intellektuellt illa av halvsanningar, utelämnanden och rena lögner – fake news – i media främst statstelevisionen/statsradion (SVT/SR). Indoktrinering och hjärntvätt är vad de sistnämnda ägnar sig åt på uppdrag av socialisterna i SAP och deras politruker i koncernbygget.
En måltavla för mina texter är PK ideologin med grund i postmodernism och neo-marxism! Det innebär kritisk analys av identitets- och genuspolitik, feminism, hbtqi-föreställningar, islamisering och folkutbyte genom mottagande av dysfunktionella, lågkompetenta, lågkognitiva migranter från Mellanöstern och svarta från Afrika.
Selma Lagerlöfs bok ”Jerusalem” publicerades i två volymer del 1 och del 2 åren 1901 – 1902 och bidrog till hennes Nobelpris i litteratur år 1909. Romanen var också Selma Lagerlöfs internationella genombrott. Romanbygget har verklighetsbakgrund men handlingen är uppvriden i fiktion. Selma Lagerlöf hade inför författandet av Jerusalem-texten besökt och gjort research i Jerusalem, tillsammans med Sophie Elkan, och träffat sekten och dess medlemmar från Nås liksom också ett besök med samtal med de kvarstannande bönderna i Nås.
Del I av ”Jerusalem” handlar om dalabönderna, livet och upptakten i Nås och del II handlar om livet Jerusalem. Boken är fantastiskt bra, en vidunderliga text skriven med enorm inlevelse som i del I visar dalaböndernas verklighet och föreställningar. Del II handlar om mödorna och eländet i Jerusalem. ”Jerusalem” utspelar sig under 1800-talet. Man följer några släkter och släktindivider i olika generationer. Centrala i romanen är Ingmarsönerna på den stora Ingmarsgården. Boken är inspirerad av den verkliga religiösa sekten ”larsanerna” som i Selma Lagerlöfs roman kallas ”helgumianerna” och deras migration från Nås socken i Dalarna till Jerusalem år 1896.
Hur ”sann” är Selma Lagerlöfs roman? Det är en fråga som ibland ställs och som kan diskuteras. Svaret blir naturligtvis beroende av vad man avser med ordet ”sann”. Boken ”Jerusalem” är inte ett polisprotokoll över händelserna eller en dokumentär eller ens en dokumentärroman utan dikt och fiktion. Verkliga händelser utgör dock bakgrund och inspiration.
Selma Lagerlöf skriver själv i ett brev till Hilma Granqvist som citeras i hennes opublicerade manus ”Drömmare och fantaster i dikt & verklighet”.
”Ingmarsönerna äro diktade personer. I Nås församling visar man nu en ”Ingmarsgård”. Den är också en dikt, men egentligen är ju sådant ett bevis på att min berättelse fortlever i folkfantasien.
Det tycks ju vara så att dylika samfund med egendomsgemenskap, celibat o.s.v. aldrig kunna bli bestående, men naturligtvis var det en sorg för mig, då jag fick höra att enigheten brustit inom Dalakolonien. Jag fick just höra de första ryktena därom, då jag hållit mitt förhoppningsfulla tal på Ekumeniska mötet. Sedan har jag från skilda håll fått höra hur krisen utvecklat sig och om det slutliga fredsslutet. ….
Jag är mycket glad att Ni såväl som jag tror, att de stridande parterna voro rättrådiga människor, men att omständigheterna framtvingade skilsmässan.
Mrs Spafford gjorde på mig det bästa intryck. Hon var mycket vacker, klok lätt att tala vid. … Kolonien var på den tiden utsatt för avskyvärt förtal och jag talade vid amerikanska konsuler för att få ofoget hejdat. På samma gång skrev jag till Mrs Spafford, att hon måste låta ungdomen gifta sig. Det var enda medlet, att sätta punkt för allt skvaller.
…
Jag vet mycket väl, att dalabönderna inte kunna förstå min berättelse. De ville att den skulle vara sann och verklighetstrogen från försa ordet till det sista. Förhållandet har varit detsamma i Nås men har nu börjat ändras till det bättre.”
Semla Lagerlöfs roman Jerusalem kritiseras av bl.a. Hilma Granqvist för att ge en felaktig bild. Det gör den möjligen om man läser Lagerlöfs Jerusalem som ett historiskt protokoll över händelserna i Dalarna och i Jerusalem. Men, i litterär mening visar romanen med verkligheten uppvriden i fiktion hur sekten ”larsaner” uppstod och utvecklades till en fanatisk och verklighetsfrånvänd liten sekt på 37 individer män och kvinnor inklusive stackars försvarslösa barn som tvingas med. Självägande hemmansbönder sålde hemman och allt de ägde och gav sig iväg till Jerusalem för att invänta Jesu återkomst i tron att de som inte tillhörde sekten skulle förgöras av svavel och eld. Vistelsen i Jerusalem var sannolikt än värre i verkligheten än som den skildras i romanen.
Ett språkligt påpekande: I Selma Lagerlöfs roman ”Jerusalem” kallas gruppen och vistelsen i Jerusalem ”kolonin”. Det är ett förskönande namn på Jerusalem-fararna och vistelsen i Jerusalem som inte stämmer med min kunskap och analys av verkligheten. Jag använder konsekvent termen ”sekt” för att beskriva gruppen och vistelsen. Gruppen från Nås och de som kom från Chicago var en sekt. De var vilseförda av två starka personer. Gruppen var intolerant mot dem som stod utanför sekten, i synnerhet i Nås. De var en fanatisk religiös grupp ledda i Jerusalem av en matriarkal diktator. De såg sig själva som ”utvalda”. När Jesus, som de övertygat trodde, skulle återkomma och skapa dem ett himmelrike medan de som stod utanför de ”utvalda” skulle drabbas av svavel och eld. En sekt således som korrekt benämning.
Första boken utspelar sig i Nås socken i Dalarna
Ingmarsönerna och Ingmarsgården är centrala i den första boken. De är rättrådiga och gudfruktiga, och folket i bygden vänder sig till dem för råd och stöd. Äldsta sonen heter Ingmar och gårdens överhuvud kallas Stor Ingmar. Det är ett namn som måste förtjänas och det är folket på gården och i socknen som avgör när han är värdig namnet.
Den första bokens början följer Ingmars väg till att bli Stor Ingmar. Det är en berättelse om brott, skuld, bitterhet och försoning med fästmö Brita. Efter att hon avtjänat ett fängelsestraff förlåter de varandra och kommer att odla en varm relation.
Handlingen flyttar årtionden framåt och när Stor Ingmar avlider blir hans son den Ingmar Ingmarsson som berättelsen följer. Hans syster Karin gifter sig med Eljas en suput. Karin skickar Ingmar till skolmästarens hem för att skydda Ingmar från Eljas. Ingmar växer upp förälskad i skolmästarens dotter Gertrud. Eljas avlider efter att förött ekonomin så att Ingmarsgården är skuldsatt. Karins andra make Halvor köper den fri.
Under en danstillställning hos torparen Stark Ingmar ställer en tromb till med stor förödelse. Ungdomarna i stugan hör djävlar och demoner i stormen. Karin blir så förskräckt att hon blir förlamad i benen. Den traumatiska upplevelsen banar väg för en väckelserörelse i bygden. En konflikt växer fram mellan den gamla och nya tron.
Stark Ingmars dotter återvänder från Amerika med make Hellgum, som samlar folk omkring sig i en sekt. De kallas ”Hellgumianerna” och har funnit den ”sanna tron”. Karin och Halvor ansluter sig sedan Karins förlamning släppt efter Hellgums besök. Alla i socken som inte ansluter sig ses som syndare och förkastas.
Ingmar värjer sig och det blir värre när även Gertrud dras till sekten. Ingmar får Hellgum att lämna socknen och återvända till Amerika efter att ha räddat hans liv från tre uppretade män. Utan ledare minskar sekten men ett brev från Hellgum med en kallelse till de trogna får dem att bestämma sig för att resa till Jerusalem.
De som tar kallelsen på allvar säljer sina gårdar för att få råd med resan, däribland även Karin och Halvor. Ingmar, som planerat sitt bröllop med Gertrud, får ett erbjudande av häradsdomaren Sven Persson som köpt gården och skänker den till Ingmar om han gifter sig med dottern Barbro.
Gertrud är svårt drabbad av stor sorg. I en uppenbarelse där ser hon Jesus. Hennes bitterhet försvinner och hon ansluter sig, till Ingmars besvikelse, till Hellgumianerna.
Den högtidliga och sorgsna avresan genom bygden avslutar första boken. Den allra sista meningen är ett klagorop från barnen, som vid järnvägsstationen försöker rymma och vandra tillbaka till socknen – ”Vi bryr oss inte om att fara till Jerusalem. Vi vill gå hem.”
Andra boken – I Jerusalem
Bönderna från Nås kom till Jerusalem och anslöt sig till Gordonisterna. De lever i en koloni under Mrs Gordons styre. De ger stöd och utbildning till fattiga. Samtidigt sprids rykten om att de lever i synd och de motarbetas.
Många av svenskarna avlider på grund av det svåra klimatet, däribland Halvor efter att ha hittat sin döda dotter uppgrävd ur sin grav.
Ryktena når också Nås och nämndemansdottern Gunhild får ett brev om att hennes mor i Nås dött efter ryktena om hur kolonin lever varefter Gunhild går ut på de heta gatorna och dör av solsting. Gertrud lider också av hur allmänheten i Jerusalem ser på Gordonisterna. Hon sluter sig i en drömvärld. Varje morgon går hon till Oljeberget för att invänta Jesu återkomst.
Mellan Gertrud och Gabriel uppstår vänskapsband. Gabriel räddar Gertruds liv när hon ligger febrig, genom att med en berättelse lura henne att dricka vatten hon tidigare uppfattat som förorenat.
En dag anländer Ingmar Ingmarsson oväntat. Han är ditskickad av hustru Barbro för att hämta hem Gertrud så att han kan gifta sig med henne. Ingmars och Barbros relation har varit frostig. Barbro vill skiljas, hon vet att Ingmar inte ville gifta sig med henne utan bara gjorde det för att rädda familjegården. Hon bär själv på en plågsam ångest för en förbannelse som sägs vila över hennes släkt.
Ingmar inser att hans kärlek för Gertrud svalnat – han älskar nu i stället Barbro. Han förmår Gertrud vakna ur sina drömmerier. När hon tror sig ha sett Jesus i levande livet bevisar han för henne att mannen i fråga är en dervish. Hon känner bara bitterhet för Ingmar. Gabriel, som oroat sig för henne, är däremot tacksam eftersom han älskar henne.
Ingmar bidrar med inspiration till nya arbetsuppgifter och inkomster i kolonin. Han räddar den också när den hotas av en konspiration.
I en strid med gravskändare får Ingmar sitt ena öga utstucket och det andra drabbas av en sjukdom. Risken att bli blind tvingar honom att resa hem. Nu lyckas det honom att övertala Gertrud att följa med till Sverige. Även Gabriel följer med dem.
När de anländer till Nås pågår en gudstjänst. Gertrud och Garbriel ansluter sig till sina föräldrar i kyrkan. Ingmar får veta av Barbro att Stark Ingmar ligger för döden. Under Ingmars frånvaro har Barbro fött en son som hon tror är blind och därför har hon spridit ut att hon varit otrogen. Sonen kan dock se och Barbro ser släktförbannelsen som bruten genom Ingmars resa till Jerusalem. Makarna förenas och avstår från att skiljas. Stark Ingmar, som väntat på att Ingmar ska återvända ”från vallfarten”, kan nu somna in.
Den ”happy ending” Selma Lagerlöf presenterar i romanen saknar all verklighetsgrund. En person lär ha återvänt. Det återkommer vi till. Beskrivningen i romanen av sektens liv och leverne i Jerusalem visar styckevis och delt hur svårt kolonin hade det. Den romantiserade avslutningen och andra romantiserande spår i romanen innebär dock inte att man kan hävda att ”Jerusalem” i sin helhet är en romantiserande skildring.
VERKLIGHETEN.
Det känns i hög grad relevant att jämföra sekterismen och den religiösa fanatismen hos ”larsanerna” och Olof Henrik Larsson med Knutby-församlingen, Helge Fossmo och Åsa ”Kristi Brud” Waldau eller varför inte med den ”troende” om än inte i strikt mening religiösa sekten Extinction Rebellion och Greta Thunberg. Sektbeteendena liknar varandra, verklighetsförnekelsen likaså. Hur och varför kan dessa sekter med en förvriden verklighetsuppfattning uppstå, utvecklas och fortleva till stora skada för dem själva och andra? En grupp som lever isolerat kan uppenbarligen övertyga varandra om vad som helst. Svavel och eld regnar över dem som inte är troende och kommer att förtära alla andra än den lilla gruppen. Eller, vanvettiga föreställningar om ett klimat-armageddon av katastrofal global uppvärmning, översvämningar genom stigande havsnivåer med Stockholm under vatten, extremväder med eld, stormar och död. I Jerusalemfallet handlade det om 37 personer som drog till Jerusalem för att invänta Guds straffdom och Jesu återkomst.
Josef Larsson med lie utanför Jerusalem.
Den Spaffordska sekten i Jerusalem. Studera de glädjelösa ansiktena. Skrämmande uttryck för kuvade människor!
Inledning
De verkliga Jerusalem fararna, bakom Selma Lagerlöfs roman, bestod av en sekt dalabönder med familjer som utvandrade.Den 23 juli 1896 bröt 37 människor upp från Nås socken i Dalarna för att resa till Jerusalem och invänta Kristi återkomst. Den religiösa rörelse de kom att tillhöra hade grundats 1881 av Spaffords, ett förmöget Chicagopar. Paret Spafford hade i jerusalem grundat en sekt för att leva efter urkristna föreställningar.
Olof Henrik Larsson, född i Grundsund, var en svensk sjöman som utvandrat till USA. Larsson blev bekant med Spaffords och deras idéer Han blev väckelsepredikant och grundade vid återkomsten till Sverige en väckelserörelse i Nås. Larsson med hustru utvandrande senare till Jerusalem tillsammans med sektmedlemmar från socknen. I Jerusalem väntade Anna Spafford och hennes sektmedlemmar (i Lagerlöfs roman kallade Gordonisterna).
Inga ättlingar efter dalabönderna finns längre kvar i Jerusalem.
Händelserna.
Olof Henrik Larsson med hustru.
Olof Henrik Larsson kom till Nås (hans hustru Matilda Helgstens hemort) från Chicago 1889 och började då samla folk omkring sig. I Chicago ledde han redan en församling som levde i egendomsgemenskap, ingen medlem hade egna pengar eller ägodelar utan allt delades av alla. Larsson och hans följeslagare ansåg sig ha funnit den enda sanna läran, och alla som inte följde den ansågs vara förtappade syndare. Väckelserörelser fanns i hela landet och drog till sig medlemmar från svenska kyrkan. Larsoniterna var den minsta religiösa rörelsen med 50 medlemmar. Larsson återvände efter en tid till Chicago för att återförena sig med sin äldre församling, men höll brevkontakt med medlemmarna i Nås. Det var i Chicago som Olof Henrik Larsson vid återkomsten till sin församling hösten 1895 kom i kontakt med Anna Spafford. Han greps starkt av hennes ”gudomliga budskap”.
I februari 1896 kom ett brev från sjömannen och väckelsefanatikern Olof Henrik Larsson till sekten i Nås, med en kallelse att resa till Jerusalem för att ansluta sig till Spaffords sekt. De som reste sålde allt de ägde som tillfördes en gemensam kassa. Larsson återvände till Nås från Jerusalem för att hämta Nåsbönderna.
Det finns, som kuriosa, historiska ögonvittnesskildringar om ett fruktansvärt åskväder just när hästskjutsarna med resenärerna hade lämnat Nås, med hagelkorn stora som duvägg. Den tolkades sannolikt av de 37 och kanske också andra som ett Guds järtecken på samma sätt som tromben som var starthändelsen för väckelsen. Dagens klimatsekten har likande föreställningar, tolkningar och reaktioner inför naturligen återkommande dramatiska och ibland extrema väderhändelser. Det är inte bara en semi-autistisk flicka med fetal syndrom utan också en vädergubbe och en agronom som reagerar så.
Spafford med döttrar.
Den Spaffordska sekten i Jerusalem gav hjälp till sjuka och fattiga oavsett härkomst och trosuppfattning. Inom själva sekten rådde stränga regler och sjukvård var förbjudet, tron var enda läkaren. Kombinerat med det hårda, ovana klimatet medförde det att många av de svenska utvandrarna avled. Sannolikt blev livet i den Spaffors/Larssonska sekten i Jerusalem allt annat än ett gudomligt paradis, snarare ett ”gudsnådeligt” helvete att utstå.
Anna Spafford förbjöd sektens medlemmar att söka vård och använda mediciner vid sjukdom. Hon ogiltigförklarade alla existerande äktenskap, och inga nya fick ingås. Celibattvång infördes.
Olof Henrik Larsson som hade varit sektledare för församlingen i Chicago och Nås, förlorade snart sin position och försköts allt längre ut. Han fick arbeta som kittelflickare och förvisades slutligen till sin verkstad i ett plåtskjul, där hans hustru en morgon hittade honom död, på knä och med Bibeln uppslagen på bordet med 1 kor. 13, ”kärleken är tålig och mild” understruket. Så ändades banan för sektledaren som förlett 37 personer från Nås att söndra familjer och egendom för att resa till Jerusalem för att invänta Jesu återkomst och för att undkomma det armageddon av eld och svavel som skulle drabba dem som inte tillhörde de 37.
Anna Spafford drabbades 1922 av ett slaganfall och dog. Gemenskapen började därefter krackelera. Dottern Berta Wester tog över sekten och umgänge med fester och alkohol infördes och äktenskap tilläts.
Hol Lars Larsson hade rest från Nås som femtonåring och arbetat som fotograf och guide. Han kallade sig senare Lewis Larsson, och blev efter första världskriget svensk konsul i Jerusalem. När celibattvånget avskaffats gifte han sig med Edith Larsson, Olof Larssons dotter.
Lars E. Linds skildring av sekten.
Så här beskriver Lars E. Lind händelserna och förhållandena i sekten i Jerusalem: ”En julidag år 1896 bröt 37 människor upp från den lilla byn Nås i Dalarna för att resa till Jerusalem och invänta Kristi återkomst. I det torra och ofruktbara Palestina dog många av dem snart i okända febrar, men de överlevande och deras ättlingar kom att bilda huvuddelen i ”The American Colony”, som från att ha varit en underlig matriarkalisk sekt utvecklade sig till ett affärsföretag och spelade en betydelsefull roll i Den heliga staden”.
Vid avfärden från Nås var Lars Lind inte fyllda fem år. Under sin ålderdom var han bosatt i Kalifornien som den siste överlevande av Jerusalem fararna. Han avled 1981, 91 år gammal några månader efter att hans unika minnesbok hade publicerats
Lind skildrar hur det religiösa förtrycket förvandlade svenskarna till viljelösa slavar, kuvade av ett infernaliskt angivarsystem med offentliga häxprocesser.
Men Lars Linds bok är också en skildring av Det heliga landet som det tedde sig innan staten Israels tillkommit. Marginellt förändrat sedan Jesu tid. Lars Eriksson Lind fick tid att sammanfatta sitt liv, medveten om att det hade varit ett högst ovanligt liv. Han summerade i intervju i boken utvandringen till Jerusalem med ett enda svenskt ord:
”Elände”!
Då de drog iväg till Jerusalem var det som att resa till månen, säger han. De försvann från världen och förlorade sina själar.
”När jag besökte Sverige år 1964 och kom till Nås träffade jag en gammal kvinna på ålderdomshemmet — hon var över 90 och nästan döv. Då hon fick klart för sig att jag var en av Jerusalemsfararna berättade hon att hon också skulle ha rest, allt var klart för avresan, men något hinder kom emellan, hon mindes inte vad. Du var den som hade tur, svarade jag. Du var den lyckosammaste av dem alla”.
Ett sista citat ur Lars Linds bok, ”den enda anledningen till att jag inte återvände till mitt hemland var att jag inte längre kunde språket och alltså inte kunde försörja mig i Sverige. Därtill hade jag inte längre nära släktingar i Sverige”.
Enväldig matriarkal diktator var Anna Spafford och i sektens stora hus rådde stränga regler. De nyanlända svenskarna hade bara att foga sig. Pengarna från gårdsförsäljningarna fick de lämna i en gemensam kassa, som Spafford hade hand om. Barnen togs ifrån föräldrarna och uppfostrades kollektivt.
Nya äktenskap tilläts inte och redan gifta måste leva i celibat. Visserligen var svenskarna vana att följa sin ledare, men nu hamnade de i ren diktatur.
Till råga på allt utsattes de för ett hett klimat och nya sjukdomar. Tolv av svenskarna dog under de första fem åren, de flesta i malaria.
Bara en svensk återvände
Så vitt man vet flyttade bara en enda av de utvandrade Nåsbönderna åter till Sverige. Det var Jon Jonsson, som aldrig fick gifta sig med sin fästmö Karin Larsson. Anna Spafford ansåg honom obekväm och uteslöt honom tidigt. 1906 återvände han, efter några år i USA, till Nås. De flesta svenskarna blev kvar i sekten. Enligt vissa uppgifter berättade han aldrig om händelserna i Jerusalem.
De som reste från Nås
Dokumentet med namnen på de dalabönder som utvandrade från Nås socken till Palestina förvaras i Riksarkivet i Arninge, ingår i Statistiska Centralbyråns arkiv, 1:a avd Byrån för befolkningsstatistik, serie H3AA:164.
Klicka på bilderna för att se dokumenten tydligare.
Sammanfattning
Man kan fundera och spekulera! Ångrade de 37 resenärerna i sekten att ha sålt allt de hade och rest från ett sannolikt ganska gott bondeliv i Nås till sekten i Jerusalem, inför de prövningar de utsattes för där. Eller, tolkade de allt ont och svårt som skedde dem som Guds prövningar inför synder de kanske trodde sig begå eller ha begått. Livet i sekten blev sannolikt mer likt ”eld och svavel”, i varje fall i överförd mening, dvs. det liv de trodde att de andra i Nås som inte tillhörde sekten skulle drabbas av.
Den siste överlevande, Lars E Lind, berättar som redovisats om utvandringen från Nås år 1896 och livet i Den heliga staden. Linds berättelse handlar om hur 37 människor, män, kvinnor och barn huvudstupa gav sig av från en liten bondby i Sverige, sålde och lämnade allt de hade, inklusive vänner, familjer och familjemedlemmar och reste till Jerusalem för att invänta Jesu återkomst där. Istället hamnade de i djup misär, fångar i en fanatisk religiös diktatur, ett helvetesliknande matriarkat, utblottade in på bara kroppen i ett främmande land, vars språk de inte förstod och vars klimat de inte tålde. Många av dem dog efter bara några år.
Källor och litteratur:
En kritisk bok om livet för Jerusalem fararna från Nås skrevs av Lars E. Lind (som reste till Jerusalem med föräldrarna från Nås som barn) och Tord Wallström, Jerusalemsfararna : den siste överlevande berättar om utvandringen från Nås år 1896 och livet i Den heliga staden. Boken ” Tillägnas mina föräldrar Erik och Karin som lämnade sitt eget förlovade land utan att finna ett nytt.”
Studentexamen på reallinjens biologiska gren 1966 vid Västerås högre allmänna läroverk.
Fil kand. examen 1972 vid samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala Universitet.
Filosofie doktorsexamen 1980 vid samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet med en avhandling om statligt ägda företag, struktur och utveckling i marknadsekonomier.
Undervisning i ekonomisk teori, metod- och statistikkunskap, ekonomisk historia, uppsatsskrivning samt uppsatshandledning mm åren 1972 – 1980 bl. a som lektor vid Uppsala universitet
Konsultuppdrag åt Kungl. Byggnadsstyrelsen hösten 1980.
Utredning och rapport om Kungl. Byggnadsstyrelsens långsiktiga utveckling i ekonomiska och kvantitativa termer med analys av utvecklingsförlopp och orsaker.
Revisionsdirektör vid Riksrevisionsverket 1981 – 1986.
Chef för en revisionsavdelning med ansvar för revision av utbildningsdepartementets myndigheter samt senare för metodutvecklingsenheten med ansvar för utveckling av metoder för uppföljning och utvärdering av offentlig verksamhet samt budget- och ekonomistyrning i statsförvaltningen och organisationsutveckling.
Personliga uppdrag av Regeringen.
* Studie av nya övergripande och flexibla organisationsformer i statsförvaltningen
* Översyn och utvärdering av Statens Kulturråd med förslag till precisering av Statens Kulturråds uppgifter och utformning av en för dess uppgifter ändamålsenlig organisation. Uppdragsgivare budgetchefen i Finansdepartementet Inga-Britt Ahlenius
Managementkonsult vid SINOVA AB 1986 – 1988.
Uppdrag:
Tid: 1986 – 1989
Uppdragsbeskrivning: Inhyrd som VD och rektor för Beckmans School of Design AB i samband med rekonstruktion av skolans utbildningslinjer och skolans ekonomi samt anskaffande och flyttning till nya lokaler i Stockholms City.
Uppdragsgivare: Skolans styrelse genom ordförande advokaten Thomas Lindqvist samt ledamöterna Bengt Hanser och Nunnie Beckman.
Tid: 1986 – 1987
Uppdragsbeskrivning: Utveckla utbildningsmaterial för budgetsimulering och budgetprocess i samband med seminarier och utbildningar av statliga arbetsgivarrepresentanter.
Uppdragsgivare: Utbildningschefen på Statens Arbetsgivarverk Bertil Drougge.
Tid: 1987 – 1988
Uppdragsbeskrivning: Inhyrd som ekonomichef vid AMU Stockholms län med inriktning på att utveckla kalkylering, ekonomistyrning och marknadsinriktning samt strukturrationalisering av verksamheten. En överkapacitet i form av personal, lokaler och utrustning på 200 mkr bantades bort på tre år.
Uppdragsgivare: Direktör Siv Blomkvist och styrelsens ordförande Roland Svensson
Tid: 1987
Uppdragsbeskrivning: Organisationsöversyn med analys och förslag av ledning, ekonomi och organisation åt Institutionen för Teoretisk Fysik vid Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg.
Uppdragsgivare: Dekan och professor Bo Jonsson
Tid: 1987
Uppdragsbeskrivning: Dimensionering och organisationsförslag rörande administration, service och stabsfunktioner för det nya Boverket i samband med sammanslagningen av Bostadsstyrelsen och Planverket.
Uppdragsgivare: Organisationskommittén genom ordförande landshövding Lennart Sandgren och blivande generaldirektör Gösta Blücher
Tid: 1987 – 1988
Uppdragsbeskrivning: Upplands Väsby Kommun; uppdrag avseende strukturering och inriktning av ekonomifunktionen samt uppdrag rörande strategi, mål, inriktning och organisation av kommunens verksamhet.
Uppdragsgivare: Kommundirektör Bo Gunnar Fransson samt kommunalrådet Jimmy Björk
Tid: 1988
Uppdragsbeskrivning: Uppdrag åt Försvarets Materialverks ledningskonferens om uppgifter, organisation och dimensionering av centrala staber.
Uppdragsgivare: Administrativa chefen vid FMV.
Verkställande direktör för OMNIA 1989 – 1993
Rekryteras hösten 1988 som vice vd till Statskonsult AU AB
som ägs av den statliga koncernen SKD-företagen AB. Inom koncernen tar jag initiativ till och startar managementföretaget OMNIA Management AB 1.1.1989.
Utvecklar verksamheten från ett bolag med ca 25 konsulter till en grupp av företag under moderbolaget OMNIAgruppen AB med ca 75 konsulter.
VD för OMNIAgruppen AB.
Egna uppdrag:
Tid: 1989
Uppdragsbeskrivning: Förslag till dimensionering, bantning och samordning av administrativa funktioner ( ekonomi, personal, data, mm ) inom Samhalls dotterbolag Stalan i Örebro, WMP i Västerås och ALEA i Eskilstuna.
Uppdragsgivare: VD Gunnar Jansson WMP samt VD för Stalan och VD för ALEA.
Tid: 1990
Uppdragsbeskrivning: Utvärdering av utredningsförslag om förändring av central förvaltning av Stockholms Kommuns skolverksamhet.
Uppdragsgivare: Skoldirektören i Stockholms Kommun
Tid: 1990
Uppdragsbeskrivning: Föredrag för Fortifikationsförvaltningens ledningsseminarium om organisation och dimensionering av centrala funktioner och staber.
Uppdragsgivare: Generaldirektör Björn Körlof
Tid: 1990 – 1991
Uppdragsbeskrivning: Uppdrag åt Luftfartsverket rörande införande av internstyrelser för LFV:s flygplatser och jämförelse med traditionella bolagsstyrelser som förberedelse för bolagisering av verkets flygplatser.
Uppdragsgivare: Generaldirektör Bengt AW Johansson.
Tid: 1991 – 1993
Uppdragsbeskrivning: Uppdrag kring etablering av Medborgarkontor på olika kommuner i landet samt utveckling av organisation, mål, verksamhet och datorstödda system för Medborgarkontor med samlad service mot medborgaren.
Uppdragsgivare: Centrala myndigheter samt civildepartementet. Ordförande i styrelsen var dåvarande landshövdingen Bo Holmberg
Parallellt med VD i OMNIA är jag från juli 1991 till december 1993 knuten till Mälardalens Högskola som lektor med ansvar för forskningsverksamhet avseende organisations- och ledarutveckling samt kommunal ekonomi och tjänster.
Inom ramen för tjänsten genomförs också följande uppdrag.
* På uppdrag 1991-1992 av landshövdingen i Västmanlands län Jan Rydh utreds och analyseras i rapporten ”Mälardalen som region i ett framtida integrerat Europa” frågor rörande förutsättningar och villkor för Mälardalen som en konkurrenskraftig och tillväxande ekonomisk region i Europa.
* Under 1992 genomförs en skräddarsydd 10 poängs högskolekurs i kommunalt utvecklings- och förändringsarbete för kommundelschefer i Eskilstuna kommun.
Verkställande direktör för fastighetsbolaget OPUAB 1993 – 1994
I samband med att staten privatiserar OMNIA-gruppen i juni 1993 övergår undertecknad helt till OMNIA Projekt och Utveckling AB (OPUAB) i samband med ett MBO.
Under perioden januari 1990 – juni 1993 som styrelseordförande varav perioden oktober 1992 – juni 1993 som arbetande styrelseordförande. Under perioden juli 1993 – juni 1994 som VD.
OPUAB förvaltade ett fastighetsbestånd av kommersiella fastigheter med ett bokfört värde av 480 miljoner kronor.
I samband med att det egna aktieinnehavet i OPUAB såldes i april 1994 så slutade jag vid bolaget i juni 1994.
Egen konsultverksamhet 1994 –
Från den 1 juli 1994 bedrivs egen konsultverksamhet i OMNIAManagement AB med bl. a följande uppdrag.
Tid: 1995
Uppdragsbeskrivning: Projekt rörande utveckling och byggande av äldreboende i Järfälla Kommun i samarbete med byggföretaget Peab.
Uppdragsgivare: VD i OPUAB Peter Östergren
Tid: 1993 – 1994
Uppdragsbeskrivning: Liepaja Kommun i Lettland 1993-94 rörande utbildning för chefstjänstemän i organisationsutveckling, ledarskap, ekonomistyrning samt privatisering
Uppdragsgivare: Liepaja kommun och BITS (Beredningen för Internationellt Tekniskt Samarbete).
Tid:1994
Uppdragsbeskrivning: Planering, organisation och genomförande av en internationell konferens 1994 rörande lokal/kommunal utveckling och demokrati med deltagande från ministerier och kommuner i Estland, Lettland, Litauen, Polen, Sverige och Ryssland. Svarade också för att som ordförande leda konferensen.
Uppdragsgivare: Östersjörådet ( Council of Baltic Countries ) och Utrikesministeriet
Tid: 1994 – 1995
Uppdragsbeskrivning: University of Latvia i Riga. Utbildning rörande ledarskap, organisationsförändring samt ekonomistyrning för deltagare i universitetets utbildningar för högre tjänstemän från lettiska kommuner.
Uppdragsgivare: University of Latvia, Institutionen för ekonomi och data genom prof. Janete Ilmeté och Sida.
Tid: 1995
Uppdragsbeskrivning: Organisationsutveckling rörande privatisering och professionalisering av en utbildningsenhet vid University of Latvia i Riga. Uppdraget genomfördes som ett benchmarkingsprojekt med framgångsexempel från svenska offentliga och privata utbildningsorganisationer.
Uppdragsgivare: University of Latvia i Riga samt Sida-Öst
Tid: 1994 – 1996, 1999
Uppdragsbeskrivning: En lärobok i ”Mangement för offentliga chefer i övergångsekonomier” har skrivits 1994-95 för utbildningarna för University of Latvia och Latvian School of Public Administration.
Uppdragsgivare: University of Latvia och Latvian School of Public Administration (LSPA) samt Sida.
Boken har också1996 omarbetats och översatts för den ryska marknaden och använts i de utbildningar i Ryssland som nämns nedan.
Den lettiska boken har 1999 omarbetats och utökats väsentligt på uppdrag av direktör Ruta Kalnina, Local Government Training Center (LGTC)
Tid: 1995 – 1996
Uppdragsbeskrivning: Planering och genomförande av konferenser samt projektledning av ett projekt rörande förstärkt gränssamarbete mellan Ryssland, Estland och Lettland. Projektet genomfördes som ett benchmarkingprojekt med det utvecklade svensk – norska gränssamarbetet ARKO (Arvika-Kongsviger) som studieobjekt.
Uppdragsgivare: Ministry for Foreign Affairs in Moscow samt Sida-Öst
Tid: 1996 – 1997
Uppdragsbeskrivning: Utveckling och genomförande av utbildning i ledarskap och kommunikation för Latvian School of Public Administration i Riga för deltagare från det lettiska parlamentet, den lettiska regeringen och de högsta cheferna i ministerier och statsförvaltning. Under perioden utbildades cirka 400 personer vid ett drygt tiotal utbildningstillfällen.
Uppdragsgivare: Latvian School of Public Administration och Sida-Öst
Tid: 1996
Uppdragsbeskrivning: Marknadsundersökning av den svenska kommunala finansmarknaden för Credit Local de France (CLF) och Finance IndoSuez 1996 inför CLF:s introduktion på den svenska finansmarknaden.
Uppdragsgivare: Credit Local de France i Paris genom Roland Hecht samt Finance IndoSuez i Stockholm genom Käte Pledger
Tid: 1995 – 1996
Uppdragsbeskrivning: Föreläsare på internationella konferenser rörande gränssamarbete och regional utveckling för Europakommissionen och Europarådet i Krivsk och S:t Petersburg.
Uppdragsgivare: Europakommissionen och Europarådet samt Sida-Öst
Tid: 1996
Uppdragsbeskrivning: Utvärderingsdiagnos och analys med förslag av ledning och arbetssätt på Sida-Öst 1996, Resultat och förslag presenterades och diskuterades på möte med hela avdelningen i form av storgruppsaktiviteter.
Uppdragsgivare: Avdelningschefen på Sida-Öst Staffan Herrström
Tid: 1996 – 1997
Uppdragsbeskrivning: Fortsatta etapper av gränssamarbetsprojektet i PAV-regionen i Ryssland, Estland och Lettland. Projektet inkluderade projektledning samt utbildning och seminarier i de tre länderna för att bidra till att utveckla samarbetet och bygga upp en plattform och en organisation för samarbetet. Som ett resultat av aktiviteterna bildades ett Council of Cross Border Co-operation
Uppdragsgivare: Council of Cross Border Co-eperation in Estonia, Latvia and Russia samt Sida-Öst
Tid: 1996 – 1997
Uppdragsbeskrivning: Utbildning och träning i kommunikation och ledarskap av toppchefer i Ryssland, i Pskov 1996 och i Karelen för Tacis 1997.
Uppdragsgivare: Pskov Oblast Administration, Karelia Oblast Administration samt Sida-Öst och Tacis
Tid: 1997
Uppdragsbeskrivning: Organisations- och ledningsdiagnos med förslag till organisation av Riksrevionsverkets avdelning för Ekonomi och Resultatstyrning.
Uppdragsgivare: Avdelningschefen Anette Wik samt generaldirektör Inga-Britt Ahlenius
Tid: 1998 – 1999
Uppdragsbeskrivning: Uppdrag rörande kartläggning av marknad och förutsättningar samt organisationsförslag för ett ledarutvecklingscentrum i Mälardalen.
Uppdragsgivere: Mälardalens Högskola, Landstinget Sörmland, Eskilstuna Kommun, Eskilstuna Rekarne Sparbank samt Volvo Construction Equipment AB.
Tid: 1998 – 1999
Uppdragsbeskrivning: Projektledning och ansvar för ett projekt för utveckling av turism i gränsregionen mellan Ryssland, Estland och Lettland i samarbete med Turismlinjen vid Högskolan i Falun-Borlänge.
Uppdragsgivare: Council of Cross Border Co-operation in Estonia, Latvia and Russia samt Sida-Öst
Tid: 1999
Uppdragsbeskrivning: Uppdrag att planera ett flerårigt förvaltnings- och utbildningsprojekt i Novgorod rörande stöd till och utveckling av lokal förvaltning och lokal demokrati
Uppdragsgivare: Utrikesministeriet, Svenska Ambassaden i Moskva och Sida-Öst.
Tid: 1999
Uppdragsbeskrivning: Föreläsare på konferens om media och regional utveckling inom ramen för utrikesministermötet i S:t Petersburg i samarbete med Malcolm Dixelius
Uppdragsgivare: Sida-Öst och Severo-Zapad.
Tid: 1999 – 2000
Uppdragsbeskrivning: Uppdrag som koordinator och monitor för ett större svenskt projekt som stöd till utveckling av lokal demokrati och lokal förvaltning i Novgorods län under perioden 1999-2002. Svarar också för top management utbildningen inom projektet.
Uppdragsgivare: North West Academy of Public Administration och Sida-Öst
Tid: 2000 – 2002
Uppdragsbeskrivning: projektledning och ansvar för ett turismutvecklingsprojekt i PAV-regionen rörande utveckling och uppbyggnad av ett EKO-museum kring Setu-folket i Ryssland, Estland och Lettland. Projektet drivs i samarbete med Högskolan Falun-Borlänge, turismlinjen samt kompetens från EKO-museum Bergslagen.
Uppdragsgivare: Council of Cross Border Co-operation in Estonia, Latvia and Russia samt Sida-Öst
Tid: 2000
Uppdragsbeskrivning: Utvärdering av process och införande av kvalitetsredovisning i Västerås Stads hela skolväsen.
Uppdragsgivare: Barn och ungdomsnämndens och Utbildningsnämndens staber
Näringslivsdirektör i Örebro kommun 15.9 2000 – 15.9 2007
Ansvarig för Tillväxt Örebro, marknadsföring av Örebro gentemot etableringar samt uppbyggnaden av ett professionellt Näringslivskontor med 7 medarbetare och en budget på 20 mkr.
Ingick i kommunens ledningsgrupp.
Initiativtagare till marknadsprojektet Mötesplats Örebro med bl a insatser i Sälen vecka 9 2004 och 2005.
Initiativtagare till golf eventet Örebro Enterprise Open och ansvarig för genomförandet 2001 – 2007.
Tagit fram marknadsföringsfilmen Sträck ut din hand 2002 med Take Off som producent.
Förutom i näringslivschefsuppdraget ingående uppgifter och uppdrag har undertecknad haft styrelseuppdrag i:
CEL, senare ombildat till Business Region Örebro – ordförande.
Ordförande i Örebro Golfklubb, ÖGK 2003 – 2005
Ordförande i Beredningsgruppen för Näringspolitiska utskottet inom Mälardalsrådet 2005 – 2007
Medlem av Advisory Board för Stockholm Business Alliance 2006 – 2007
Efter att på egen begäran avslutat den aktiva karriären i september 2007 har jag från juni 2008 verkat som naturfotograf med 10 separatutställningar varav två på Örebro Slott. Se vidare hemsidan; www.pbase.com/lennart_waara
Jag var också perioden 2012-2017 ordförande för Västmanlands Ornitologiska Förening (VOF) och aktiv med organisationsuppdrag i SOF BirdLife Sverige.
Andra ideella uppdrag har varit i Surahammars Hantverksförening, SPF samt ledamot av Viltförvaltningsdelegationen vid Länsstyrelsen Västmanlands län. Jag har också arbetat som föredragshållare med bildvisningar och som naturguide samt moderator för politiska debatter.
Bloggar i ekonomi, politik, historia och kultur:
lennartwaara.com
SPRÅKKUNSKAPER
LÄSA
TALA
SKRIVA
ENGELSKA
5
5
5
FRANSKA
3
2
1
TYSKA
3
2
1
1 – 5, 5 = FLYTANDE
Vetenskapliga skrifter
Waara, L., Orsaker till förstatliganden. Teori- och metodproblem, i Bo Gustafsson (utg.), Den offentliga sektorns expansion. Teori och metodproblem. Uppsala 1977.
Waara, L., mfl., Offentliga sektorns tillväxt. Företagsamheten, den statliga företagssektorn och den ekonomiska planeringen. Malmö 1978.
Waara, L., Den statliga företagssektorns expansion. Orsaker till förstatliganden i ett historiskt och internationellt perspektiv. Avhandling, Stockholm 1980.
Waara, L., mfl., The expansion of the public sector in Sweden in the postwar period, i Bo Gustafsson (ed), Post-Industrial Society. London 1979.
Waara, Lennart, S. A. Andrees resa med ballongen ”Örnen” till Nordpolen 1897 . En kritisk utvärdering. Wetlake Publishing, Bizay 2023
Waara, Lennart, Hedareds stavkyrka i Västergötland. Nationellt och kyrkohistoriskt unik. Wetlake publishing. Bizay 2023
Waara, Lennart, Sura gamla 1600-tals träkyrka har äldre kristna och hedniska föregångare. Wetlake Publishing. Bizay 2023
Waara, Lennart, Fyra viktiga Öländska fornborgars historia. Wetlake Publishing. Bizay 2023
(Management för offentliga chefer i övergångsekonomier)
En bok med samma titel är också skriven och översatt till ryska för den ryska marknaden.
Rapporter
Waara, L., Byggnadsstyrelsen verksamhet 1918 – 1981. Några utvecklingslinjer, Stockholm 1981.
Waara, L., The Rise of the State Corporate Sector, XV International CIRIEC Congress, Florence 15 – 18 april 1984.
Waara, L., A Survey of Swedish Pension Schemes 1970 – 1980, The Swedish National Audit Bureau, 1983.
Waara, L., En naturlig region med Västerås som centrum. Referensramar för analys av regioner. Mälardalens Högskola och länsstyrelsen i Västmanlands län 1992
Ansvarig för att skriva Tillväxt Örebro, Örebro kommuns näringspolitiska program, 2001 samt revideringen 2008.
År 2015 beslutades att planera för förtida stängning Ringhals reaktorer R1 och R2 och att inte återstarta den nyrenoverade reaktorn Oskarshamn-2 (O2). Besluten fattades på grund av en rekordhög svensk straffskatt på kärnkraft (”effektskatten”),då extremt låga elpriser beroende av ett lågt pris på utsläppsrätter och billig tysk kolkraft samt en vindkraft som då subventionerats med 50 miljarder kronor genom elcertifikat. Det var alltså inte beslut som togs på ”fria marknadsmässiga grunder” som S och MP hävdar idag.
Ringhals stod för sexton procent av Sveriges elproduktion och efter nedläggningen tio procent.
Sverigedemokraterna försökte stoppa stängningen av båda reaktorerna och föreslog att riksdagen skulle beordra regeringen att ge Vattenfall nya direktiv för att stoppa nedläggningen av Ringhals 1 och 2. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna stödde förslaget.
SD, M, KD och L hade173 röster i riksdagen och var i minoritet.
SD:s förslag röstades ner. Omröstningen blev jämn med 174 mot 173. Den fortsatta stängningen drevs således igenom av S, MP, V och C med en rösts marginal. Var det PKK kurden Kakabahve? Avvecklingen av reaktorerna Ringhals fortsatte därför efter riksdagens omröstning. Där har vi en viktig förklaring till de expropriativa elpriserna på svenska hushåll idag!
Stängningen av R1 och R2 i Ringhals var inte alls nödvändig av något skäl, vare sig ekonomiskt, tekniskt eller annat. En utvärdering gjord av Vattenfall från 2016 angående möjligheten till fortsatt drift av Ringhals 1 och 2 är belysande.Ringhals 1 och 2 klarade med låga investeringar en fortsatt drift med både 50 och 60 år. Nota bene!!!
Klicka på bilden nedan för läsbar storlek.
EN BRA SAMLAD GENOMGÅNG AV DE FALSKA PREMISSER SOM LÅG BAKOM STÄNGNINGEN AV RINGHALS I OCH 2 BESKRIVS I DI-ARTIKELN I LÄNKEN NEDAN. LÄS DEN!
lennart waaras blogg 