lennart waaras blogg

Idag blir det en mer omfattande rapport med många bilder från Björksta medeltidskyrka och vårt besök i det ovanligt höga kyrktornet. Vi för också en diskurs av hällristningarna från bronsåldern vid kyrkan och Länsstyrelsens i Västmanland skylttexter vid hällristningarna.

Inledning

Björksta kyrka ingår i Västerås stift. Kyrkan ligger helt nära gränsen mellan Uppland och Västmanland. Kyrkan byggdes på 1200-talet. Byggherre kan ha varit en rik familj på en gård i närheten. Den ursprungliga kyrkan var betydligt mindre, under tillbyggnader de två följande århundradena fick den nuvarande utformning. Det karakteristiska tornkrönet är från 1860. I kyrkan finns rika kalkmålningar, uppförda vid tre olika tillfällen under 1300- och 1400-talet. Här finns också medeltida inventarier bland annat i form av en träskulptur

Exteriör

Kyrkan är en hallkyrka med rektangulärt långhus, en sakristia i norr, ett vapenhus i söder och ett torn i väst. Det vill säga som den närmast allenarådande utformningen. Murarna är oputsade bortsett från fönsternischerna. Det gör att byggmaterialet syns. En mycket levande och vacker exteriör. Huvuddelen är gråsten med tegel runt fönster och dörrar och på övre delen av vapenhusets gavel och tornet samt ett mönstermurat band vid takfoten. Både på vapenhusgaveln och på tornet finns murade blinderingar. Tornets kopparklädda lanternin med spets har fyra små hörntorn.

Västra delen av kyrkan är äldst och byggdes på 1200-talet. Det var en mindre kyrka i gråsten med ett smalt torn. Att kyrkan hade ett ursprungligt västtorn kan tyda på att den från början fungerade som en privat gårdskyrka.

Tornet

I slutet av 1400-talet byggdes tornet på med tegel och kom att bli ett av de mest imponerande landsortstornen i hela Sverige. Självfallet klättrade vi upp i kyrktornet till lanterninen.

Tornet har brunnit ner flera gånger pga åsknedslag. Efter år1858 då tornet förstördes fick tornet sin nuvarande kopparklädda lanternin och spira och samtidigt tillkom de fyra småtornen intill.

I tornet finns två kyrkklockor. Den största väger 1 970 kg och göts 1905. Det var, enligt inskriptionen, den femte omgjutningen. Den mindre klockan väger 1 ton.

Utsikten åt sydöst och ett av småtornen från lanterninen.

Utsikten norrut från lanterninen och från en tornlucka åt söder ut över vapenhusets tak.

Graffitti i tornets lanternin från 1863 och 1864.

Undertecknad och Gustaf i lanterninen.

Interiör

 I de två främre valven samt på korväggen finns medeltida kalkmålningar. Kyrkan byggdes ut mot öster med ett nytt kor och fick formen av en hallkyrka på 1340-talet. De första kalkmålningarna vid denna tid.

En kuriositet är historien om när högaltaret revs på 1600-talet hittade man en lapp som berättade att det hade blivit invigt 21 november 1349. I altaret fanns också reliker efter Herrens bord, sank Andreas kors kors, Erik den heliges svepning, Olof den helige och Katarina av Alexandria.

En träskulptur från första halvan av 1300-talet föreställer helgonkungen Olof med ett ”troll”  under sina fötter. Olov den helige var kung i Norge 1015 – 1020. han tillhörde Hårfagerätten. Helgonbilder av Olov den helige finns i Uppsala domkyrka. Kyrkor har också byggts till Olovs ära, Sigtuna är ett exempel.

Predikstolen med ljudtak är från 1652 är troligtvis tillverkad i Danmark eller Nordtyskland.

Prästens vy över församlingen från predikstolen

Kalkmålningarna

De medeltida kalkmålningarna har tillkommit i tre olika perioder av tre olika konstnärer. De övermålades på 1740-talet och är därför till stora delar svårt skadade. Restaureringen skedde samtidigt som den invändiga renoveringen av kyrkan på 1950-talet.

På korets östra och södra vägg och i korfönstrets smyg finns flera enskilda gestalter, en figurscen och växtdekor. I korfönstrets smyg finns två sittande gestalter på vardera sidan. Överst i norr sitter Moses med stentavlorna med de tio budorden framför bröstet och mitt emot honom, överst i söder, sitter kung David med en harpa i sitt knä. Figurerna under de två är troligtvis profeter.

På väggen på vardera sidan om fönstret står två figurer som är svårt skadade, men kan tänkas föreställa apostlarna Petrus och Paulus. Dessa målningar är äldst och bör ha tillkommit före valvslagningen i kyrkan, troligtvis under 1400-talets första decennier.

Tyvärr skämmer den modernistiskt utformade korfönstret de medeltida inslagen. En, i vår mening, illa valt (för att uttrycka det försiktigt) konstnärlig utformning av glasmålningarna. Möjligen ett typiskt inslag för den historielösa modernismens härjningar i samhället.

Stjärnvalvet i koret är dekorerat med ett flertal figurmedaljonger, varav de flesta är små och svårt skadade. Medaljongerna är omgivna av växtornamentik, som är betydligt bättre bevarade än gestalterna. Dessa målningar har sannolikt tillkommit i början av 1460-talet och har en klar koppling till målningarna i korvalvet i Strängnäs domkyrka.

Målningarna i det näst östligaste valvet är de yngsta, men de har också de bäst bevarade figurframställningarna. De har tillskrivits den så kallade Roslagsmästaren, som också ligger bakom kyrkomålningar längs Upplandskusten, och daterats till 1470-talet. På dem kan man se de fyra kyrkofäderna.  De sitter på stora troner, liknande sarkofager och är försedda med språkband, vilka bara delvis går att tyda i dag. Omkring dem finns växtornamentik.

Hällristningar från yngre bronsålder

Det gröna utmärker Mälarens vattennivå under äldre bronsålder 1800 – 1100 f.Kr och det vita vattennivån under yngre bronsålder 1100 – 500 f.Kr.

På kartan framgår att det skär Mälaren som kyrkan är byggd på under äldre bronsålder låg under vatten. Först under yngre bronsålder steg skäret upp ur Mälaren och utriggade båtar kunde lägga till i en paus i fisket. Då ristades också de båtar som syn på bilderna nedan.

 

Björksta socken var tidigt under bronsåldern en rik byggd, vilket märks av de flera hundra hällristningarna från yngre bronsålder som finns här. I närheten av vapenhuset, på kyrkans södra sida, finns ett block inmurat i kyrkomuren med 58 skålgropar, 1 rännformig fördjupning och 1 avlång fördjupning.  Även i norr, alldeles intill kyrkogården, och delvis under den, finns en häll med hällristningar bestående av 4 skepp, 1 vagn, 30 skålgropar.

Avslutningen på vår rapport är en kommentar till Länsstyrelsens i Västmanland informationstavlor. (fet kursiv är Länsstyrelsens informationstext)

”Hällristningarna kunde säkert ses av alla men det var kanske få som förstod vad de betydde.”

 Det finns ingen logisk eller vetenskaplig grund för det påståendet. Bilder på utriggade båtar, båtar med besättningar, jägare med pilbåge, vildgrisar, fötter, kopulerande par. Hur kan Länsstyrelsen i Västmanland skriva att de som såg ristningarna inte förstod dem?  En ristning av en man med erigerad penis ovanför en kvinna förstod alla vad det betydde. Men länsstyrelsen i Västmanland tror att de var svåra att förstå. Lika lätt att förstå är en ristning av jägare med pilbåge och en vildkris framför sig. En utriggad båt (mycket vanligt motiv på  de lågsluttande skären i Mälaren som man angjorde med sina båtar vid fiske eller för att rasta) förstod alla vad det var. T.o.m. en stiliserad vagn som i fallet vid Björksta. vagnen var ingen ”symbol” för någon resa över till den andra sidan  Det är i trakten en ovanlig ristning vilket endast antyder att vagn var en ovanlig företeelse och att den som var ägare till vagnen förevigade (i verklig mening) sin vagn på hällen. Tyvärr är länsstyrelsens i Västmanland informationstext helt vilseledande för den allmänna menighet som besöker sevärdheten.

 ”Bilderna är symboler i bronsålderns religion, med dem gav människan det andliga en kropp”.

 Ger närmast intryck av en new age fundering. För det första är det omöjligt att i strikt och meningsfull mening tala om en ”religion” under bronsåldern. Det fanns ingen ”religion”. Det fanns möjligen individuella eller i begränsade gruppers föreställningar/mentala bilder om det hinsides. En samlad religion för en hel tidsålder med mycket splittrat och glest boende faller på sin orimlighet. Först under vikingatiden har vi skriftliga belägg för mer samlade trosföreställningar bland annat via runstenarna. Men yngre bronsåldern är 1500 år tidigare.

 Nej, de är inte i första hand, om ens alls, ”symboler” utan konkreta bilder av det egna ägandet. De ristades som konkreta bilder och de skall läsas idag som konkreta bilder. En båtägare med besättning landar sin båt på ett skär i Mälaren. Vad gör han? Han gör vad en svensk man idag gör framför sin Porsche Carrera GT3. Han tar en selfie och/eller en bild på bilen o lägger ut på FB. Det var vad bronsåldersmannen och båtägaren gjorde på stenhällen. Han avbildade vad han var stolt över. Sin båt och dess besättning. Dessutom, var och en som såg ristningen förstod dem och vad de handlade om! Vi förutsätter i detta sammanhang att Länsstyrelsen i Västmanland är bekant med andra motiv i hällristningar från yngre bronsåldern i t ex Enköpingstrakten som exempelvis det vackra Brandskogsskeppet med manstark besättning som ror båten, med frekventa bilder på vildgrisar, jägare med pilbåge, män som slås med svärd, massor av fötter avbildade, kopulerande par, en upprätt stående man med stor erigerad penis.  Är dessa svårförståeliga?  Vi har kommit till slutsatsen efter mycken tankemöda att  argumentera för den religiösa tolkningen är att mannen med stor erigerad penis ingick i en manlig dominanskult som del av det tyranniska patriarkatet? 

 ”Precis som korset är en symbol för kristendomen var skepp, ringar, fötter, människor och hjul förkroppsligade symboler för gudinnor och gudar. Religionen var gemensam för många människor, i hela Sydskandinavien avbildades likadana figurer. Men var kom motiven och religionen ifrån”?

 Den andra delen av texten är enklast att falsifiera. Det fanns ingen alla omfattande ”religion”. Det är en i vår tid lagd schablonbild på en tid 3 500 år från oss. Att det avbildades likadana figurer över ett större geografiskt område är inget bevis för något annat än det faktum att de levde likartade liv i likartade miljöer och med likartad fysisk utrustning och redskap. Att jämföra med korset för de kristna och hävda att de lätt begripliga konkreta bilderna är ”förkroppsligade symboler för gudinnor och gudar” är ett grundlöst antagande. De hade helt enkelt inga begrepp som gudinnor och gudar. Sannolikt levde de i en magisk och besjälad naturuppfattning. Motiven kom således från det som var viktigt i deras liv och vardag. Båtfärder, jakt med båge, vildsvin i markerna, kopulerade gjorde man redan då, de avbildade sina fötter som en ”tag”. Fötterna på hällristningarna påminner väl snarare om de ”tags” som klottrare placerar på allt möjligt än något hinsides obegripligt (utom för Länsstyrelsen i Västmanland).

 

Text och bild: Gustaf Waara och Lennart Waara.

 

 

 

 

Lillkyrka kyrka är liten och gör skäl för namnet Lillkyrka. Kan byns lilla kyrka ha givit kyrkbyn och hela socken dess namn Lillkyrka?

Väl inne och undersökande denna lilla hallkyrka av gråsten uppstår en imponerande bild. Svensk historia formligen dominerar kyrkan. Kyrkan har kopplingar både till den tidiga Wasa-ätten liksom till ätten Oxenstierna. Mycket tyngre än så blir det inte i svensk äldre historia. Gustaf, JC och jag åkte därifrån i en närmast euforisk känsla.

Kyrkans historia och exteriör

Kyrkan är sannolikt byggd under 1200-talet. Första gången annalerna nämner kyrkan är år 1303 i samband med en ärkebiskopsvisitation. I sina huvuddrag är kyrkan faktiskt till största delen oförändrad från medeltiden.

Som framgår av bilderna har den lilla hallkyrkan ett rektangulärt långhus samt vid den sydvästra sidan ett vapenhus

På kyrkans nordöstra sidan sakristian och i nordväst ett gravkor. Samtliga kyrkans tak är klädda med tjärade spån.

Gravkoret/gravkammaren.

Gravkoret/gravkammaren till höger på bilden ovan hör till Eka, Gustav Vasas mödernegård. När gravkoret/gravkammaren byggdes är inte känt.

Vi kunde identifiera minst tolv kistor i gravkoret/gravkammaren. Kistorna i bildens mitt är sannolikt barnkistor. Gravkoret/gravkammaren innehåller inte bara gravar från Gustaf Wasas mödernesläkt. Mer exakt vilka som ligger i sina kistor i gravkammaren har vi inte kunnat utröna. Wasakärven kan anas på några begravningsvapen. Men också Oxenstiernas vapen – oxhornen – syns tydligt på ett par begravningsvapen. Vi undersöker för närvarande möjligheten att identifiera och låna nyckel till koret för att närmare kunna granska vilka personer som är lagda i koret/kammaren. Vapensköldar syns på flera av kistorna varför identifiering bör kunna göras.

Kyrkans interiör

Valven som syns på denna översiktsbild, tagen från orgelläktaren, slogs under medeltiden troligen på 1400-talet. Nuvarande bänkinredning som syns på bilden är från 1750.

Porten på bilden, ytterporten till vapenhuset har en utformning med gammalt lås och stor nyckel som antyder att dagens vapenhus har ersatt ett tidigmedeltida vapenhus där denna dörr en gång hängt. Dendrokronologisk undersökning av dörren vore intressant och skulle ge svar på åldersfrågan.

Predikstolen på bilden från 1649 är en gåva av friherre Carl Oxenstierna. Det framgår också av ätten Oxenstiernas vapen på taket ovanför predikstolen.

Den som målat porten till predikstolen har uppenbarligen studerat perspektivläran och valt att leka med den. Valv på valv, från den första i relief på porten, fortsätter in i bildens djup. Regressen landar i en öppning mot en fiktiv skoglig natur.

Det två medeltida träskulpturerna föreställer Maria och Kristus. Mariaskulpturen har tidigare ingått i ett helgonskåp.

Ätten Oxenstierna

Begravningsvapnet till höger: Kaptenen i Fortifikationen Carl Oxenstierna föddes 1694 och dog under marschen över fjället vid återtåget efter Karl XII:s död. Karolinerna drabbades av en snöstorm på fjället varvid många dog av umbäranden och förfrysning. Många av dem ligger begravda i Handöl i Jämtland där ett monument minner över de svenska Karolinersoldater som dog under den fruktansvärda marschen i snöstorm. Som kapten bars Carl Oxenstierna hem till Lillkyrka för begravning med begravningssköld i kyrkan.

Begravningsvapnet till vänster tillhör friherren till Eka Åke Oxenstierna som bland annat skänkt kyrkan predikstolen. Lillkyrka förefaller vara kyrka till gården Eka alltsedan Gustaf Wasas mödrasläkt haft kyrkan som ”gårdskyrka”.

 

Denna gång besöker Gustaf och jag Kungs Husby kyrka. Redogörelsen fokuserar på kommentarer till kalkmålningarna från 1500-talet som denna gång inte är målade av Albertus Pictor. Men först en kort information om kyrkan per se.

KYRKAN OCH DESS HISTORIA

Kungs-Husby kyrka är en hallkyrka/salkyrka av gråsten som består av ett långhus med rakt avslutat kor i öster. Långhuset är indelat i fyra travéer, där koret utgör den östligaste. Norr om koret finns sakristian och vid långhusets sydvästra sida finns vapenhuset. Som vanligt således.  Ytterväggarna är gulputsade och har vita omfattningar. Yttertaket är klätt med tjärade furuspån. Östra gaveln pryds av två snidade vindskivor, som är prydd med snidade, stiliserade bladornament och den äldsta kan vara tillverkad på 1300-talet! Korfönstrets utseende är ursprunglig.

Av nuvarande kyrka är långhusets tre östra travéer och sakristian uppförda under förra hälften av 1300-talet. Under andra hälften av 1400-talet uppfördes vapenhuset.

INVENTARIER

Äldre medeltida inventarier, däribland rester av en dopfunt från 1100-talet tyder på att en tidigare kyrka har funnits i Kungs-Husby. Madonnaskulpturen i sten är ett tyskt arbete från mitten av 1300-talet, troligen från Rhenlandet. Madonnaskulpturen är målad och står uppställd i koret. Ett mycket vacker och väl bevarad skulptur. Nu skyddad för framtiden bakom glas.

Karolinervärja tillhörig Jacob Sjöman. Se hans CV ovan! En imponerande krigare!

KALKMÅLNINGARNA

Omkring år 1500 dekorerades tegelvalven med kalkmålningar av en okänd konstnär. Målningarna har till stora delar Biblia pauperum som förlaga.

Biblia Pauperum, ”de fattigas Bibel ” är namnet på en kortfattad bibelsammanställning skapad av en bendiktinmunk i slutet på 1200-talet för ej läskunniga lekmän. Biblia Pauperum spreds med ett stort antal illustrationer. Biblia Pauperum påverkade bildkonsten, både bokmåleri, monumentalmåleri och skuplturer. Illustrationerna var ofta förlagor för det medeltida kalmåleriet hos Albertus Pictor liksom i fallet med den okände kalkmålaren i Kungs Husby kyrka.

Vi gör nu en genomgång av några av viktiga kyrkans kalkmålningar.

1859 återupptäcktes de tidigare överkalkade målningarna och dessa restaurerades 1860 av Johan Zacharias Blackstadius.  I denna kyrka  har han varit förhållandevis trogen till originalmålningarna. Till skillnad från många av hans övriga närmast katastrofala restaurationer.

FABELN OM RÄVEN OCH GÅSFLOCKEN

Den listiga räven som bakom predikstolen predikar falskt för den okunniga gåsflocken som låter sig luras och inte ser huggtänderna. Vem är den falskt predikande räven i dagens svenska kyrka? Det är en räv som gömmer sina huggtänder kring upprop om ”rättvis fördelning” av den ekonomiska tillväxten, aktivismen för den muslimska massmigrationen, klimatalarmismen, HBTQ-aktivismen, transvestitutställningar med Jesus i kyrkorummet, aktivistisk feminism, vigande av homo-par, genustänkande och identitetspolitiskt månglande i templet.  Den som så vill kan nog lätt hitta den predikande räven i den rikspolitiska miljön.

Räven ger sig på gåsflocken och biter en gå men gässen försvarar sig i en gemensam attack mot räven. När den samlade gåsflocken reser sig så fälls den falskpredikande makten.

Här har gåsflocken fått fatt i räven och placerat ett rep runt halsen och sedan med gemensamma krafter hängt upp räven över nocken att dingla tills sprattlandet upphört. En mycket sedelärande historia. Förekommer ganska ofta i olika utföranden bland kalkmålningarna i våra medeltidskyrkor.

BILDERNA I VAPENHUSET

Denna bild är magnifikt klarsynt kommentar till livet i kyrkan. Djävulen lyssnar på sliddret och sladdret och antecknar sedan i sin bok vad som sägas bland de fromma i kyrkan. Ett beteende bland fromma på 1500-talet som var så vanligt att det var värt att kommentera i en bild över entrén till vapenhuset. Den som idag deltager på ett kyrkkaffe kan höra samma sladder över småkakorna och kaffet. Vissa saker förefaller oföränderliga.

En dramatisk bild som möter kyrkobesökaren i vapenhuset. Döden sågar av livsträdet till den uppenbarligen fåfängt och pråligt klädde personen mitt i livet. Vi påminns om livets väsentligheter, nämligen hur vi lever våra liv inför den oundvikliga döden. Så fostrades medeltidsmänniskan med tydliga och uppfordrande bilder.

Halshuggning av en kristen martyr. Svärdet förefaller vara av den större medeltida typen för tvåhandsfattning.

Vi har inte lyckats tyda denna bild. Det kan handla om en martyr som inhämtas för halshuggning. Se föregående bild. Intressant att studera klädedräkterna under 1500-talet och det enhandsfattade men kraftigt utformade svärdet. Idag skulle vi väl kalla dem ”leggings” samt en kort midjejacka sammanhållen av ett bälte,

Denna bild bör vara Johannes Döparens huvud som presenteras för Herodes Antipas som beordrat halshuggningen. Johannes Döparen hade kritiserat Herodes för att han äktat sin bros hustru. Svärdets utformning, som inte är nordisk, tyder på ett drama i kulturer i Mellanöstern.

NÅGRA AV KYRKORUMMETS MÅLNINGAR

De praktfullt målade valven och travéerna. Motiven är bibliska historier hämtade från både det Gamla och Nya testamentet. Dessutom är strävbågar och valvbågar bemålade med abstrakta färgmotiv eller slingrande färgrankor.

Jona som kommer ur valfiskens buk. Studera också de abstrakta slingorna på strävbågarna och de konstnärligt utformade utfyllnadsslingorna mellan bilderna.

Grotesk figur. Kan möjligen ses som en varning för hejdlöst skrattande som vanställer ansiktet och är varning om att livet är allvarligt och inte skall flamsas bort. Den tanken har funnits i den tidiga kyrkan och möjligen markerat under delar av den protestantiska eran.

Ännu vid det sena 1900-talet kunde man i brukssamhällen i Västmanland höra folkliga sentenser av typ: ”Den som skrattar på morgonen får gråta innan kvällen” alternativt ”Den som skrattar på morgonen kommer till hökröva innan kvällen”. Bilden på pelaren vill sannolikt förmedla just denna tanke. Måleriskt!

Denna bild bör föreställa när Delila klipper håret av Simson för att beröva honom hans krafter så att filistéerna skulle kunna fängsla Simson.

Kyrkan ligger på södra sidan om en bergsluttning, två och en halv mil sydost om Enköping.

Torsvi kyrka är en hallkyrka (salkyrka) bestående av ett rektangulärt långhus med sakristia i nordost och ett litet vapenhus i sydväst. Långhus och sakristia är uppförda av gråsten i stora valda och kluvna block, medan vapenhuset är byggt av trä.

Gavlarna är höga och spetsiga. Exteriört känns kyrkan verkligen tidig medeltida.

Portalen som leder från vapenhuset in till kyrkorummet är romansk.

Kyrkobyggnadens äldsta del är långhuset, som länge ansågs vara uppfört vid slutet av 1200-talet men har omdaterats till 1400-talet. På vilka grunder det skett har vi ingen information om. Exteriört minner kyrkan snarare om det slutande 1100-talet eller tidiga 1200-talet.

Altarskåpet är tillverkat i Tyskland i slutet av 1400-talet I mittdelen står Maria med barnet. Till vänster står S:ta Hedvig och till höger S:ta Elisabeth. På dörrarna finns skulpturer av de apostlarna. Altarskåpet är en gåva av Magnus Gabriel De la Gardie. (se redogörelsen för Veckholms kyrka)

Predikstolen (ej på bild) skänktes till kyrkan 1645 av ståthållaren Johan Persson Utter. Hans begravningsvapen hänger på norra väggen. Själv har han sin gravplats i koret under en gravhäll av huggen röd kalksten.

Kyrkogården omges av en bogårdsmur som är uppförd åren 1777-1780 av dalkarlar. Bogårdsmuren ersatte en tidigare inhägnad som troligen var av trä. Samtida med bogårdsmuren är stigluckan i öster som är byggd av spritputsat tegel. Den högra bilden visar den port in till kyrkan som de båtfarande kyrkobesökarna tog. Under medeltiden var Mälarens vattenstånd mycket högre. I fonden på bilden låg fjärden och stranden där bårarna lade till. Kyrkan låg då sannolikt på en udde i Mälaren.

 

Den vackra entréallén från nordväst fram mot vapenhuset.

Klocktornet i väster

Det stora tjärade klocktornet med ett solur i var riktning och en lanterninliknande påbyggnad med tornhuv. Framför klocktornet står runsten U 646 ristad a runmästaren Balle. Stenen är svårt skadad varför den fullständiga texten undgår oss. I translitterar och översatt lyder den: ”…resa sten efter Alver, sin frigivna (träl). (Gud) hjälpe hans själ”.

Ärkebiskopen Nathan Söderblom kallade kyrkan vid en visitation för Trögdens domkyrka. De gör skäl för namnet med en imponerande exteriör och än mer imponerande interiör med det De la Gardieska gravkoret.

Exteriört och historia

Kyrkan är en gråstenskyrka med ett långhusmed rakt avslutat kor i öster. Norr om koret finns sakristian och vid långhusets södra sida ett vapenhus och en korsarm. Öster om koret finns det stora gravkoret för ätten De la Gardie. Kyrkan har spritputsade ytterväggar med ett spånklätt sadeltak. Östra gravkoret är murat av tegel och har en korsformad planform. Fasaderna är slätputsade och pryds av pilastrar och sandstensornament.

Den ursprungliga kyrkan uppfördes vid slutet av 1200-talet och var en kort, rektangulär kyrkobyggnad som liknade den näraliggande Torsvi kyrka (bilder och beskrivning av Torsvi kyrka kommer i nästa bloggtext). Ursprungskyrkan utgör idag den mellersta delen av nuvarande långhus. Trots omfattande ombyggnader och tillbyggnader har exteriörens medeltida prägel har i stort sett bevarats.

Vid mitten av 1600-talet påbörjades bygget av De la Gardieska gravkoret efter ritningar av Nicodemus Tessin d.ä. Det storslagna projektet fullbordades dock aldrig på grund av Karl XI:s reduktioner som undergrävde De la Gardies ekonomi.

Vid en yttre restaurering 1972-1973 lagades putsen och målades i en gul ton. Gravkoret återfick sin ursprungliga rosa ton. Interiören präglas främst av den rika inredningen från medeltid och stormaktstid.

Interiört

Mot orgelläktaren i väster. Orgeln är en 1600-talsskapelse med en unik ”fågelsångsstämma”. En speciell pipa i vatten.

Gustaf blickar ut över kyrkan från orgelläktaren.

Mot koret i öster med. Kryssvalven tillkomma i samband med tillbyggnader och förlängningar av kyrkan under perioden 1300-1400-talet famgår tydligt av bilderna ovan.

Predikstolen är uttryckligen daterad till den 2 juli 1640. Den är marmorerad i grönt och pryds med ett fyrtiotal förgyllda figurer. På ljudtaket finns vapen från ätterna De la Gardie, Oxenstierna och Posse. Inte precis ”the ordinary man”. Vapnen syftar på predikstolens givare Johan Pontusson De la Gardie och hans första hustru Catharina Oxenstierna samt andra hustru Görvel Posse.

Altarskåpet på högaltaret tillverkades i Bryssel under början av 1500-talet. I skåpet finns förgyllda skulpturer i praktfulla färger. Ovanför altarskåpet hänger ett triumfkrucifix som är ett svenskt arbete från senare delen av 1400-talet.

Malmkronorna är skänkta av De la Gardie

Det äldsta inventariet i kyrkan är som så ofta dopfunten som är från 1100-talet.  Dopfunten är av sten och består av fot och skål som är halvklotsformade och skiljs åt av en repstav.

Två medeltida skulpturer med bibliska motiv.

De la Gardies gravkor och gravkammare

Herkules står staty i en nisch i De la Gardies gravkor. Notera de imponerande vackra valven och utsmyckningen. Skölden snett ovanför herkules är ätten Oxenstiernas vapen.

Ätten De la Gardies stamtavla

Detta epitafium är ett gravmonument över Johan Pontusson De la Gardie och hans hustru Katarina Oxenstierna. Begravda är de dock i gravkammaren.

En korbänk med sju säten är ett svenskt arbete från slutet 1400-talet. Vi var överens om dessa bänkar med stor sannolikhet nyttjades som ätten De la Gardies speciella sittplatser vid besök i mässan.

Under gravkoret ligger ätten De la Gardies gravkammare med ett stort antal praktfullt utformade kistor.

Runsten U695

Runsten nr U695 står numera lutad mot kyrkoväggen i hörnet mellan vapenhuset och kyrkan.  Okänd runmästare men en idé som G. lanserade var det kan vara Öpir som ristat i röd sandsten på annat håll. Stenen är sönderslagen som ett resultat ett flertal olika ovardsamma flyttningar och placeringar i kyrkan. Texten som idag är ofullständig lyder i transkribering och översättning: ”… och Sigrid de läto resa stenen efter Olev sin son..”.

Vallby kyrka är en kyrka i Uppsala stift. Kyrkan är uppförd på kungsgårdsmark och ligger i Enköpings kommun.

Vallby kyrka är en långsträckt salkyrka som till största delen är uppförd av gråsten. Kyrkan består av ett långhus med ett kyrktorn i väster, ett vapenhus vid södra sidan och en sakristia vid nordvästra sidan. Både torn och sakristia har tornhuvar. Kyrktornet klättrade vi upp i till lanterninen högst upp.

Det är inte exakt daterat när kyrktornet byggdes . Möjligen under 1400-talet. Tornet har dock byggts före 1637, då en tornspira sattes upp. Tornet byggdes sedan om vid mitten av 1800-talet. År 1741 rappades ytterväggarna, och 1742 rappades och vitmenades interiören. År 1921 restaurerades kyrkan.

Långhusets västra del är kyrkans äldsta del och härstammar från romansk tid (900-1100). Under folkungatiden (1250 – 1389) förlängdes långhuset åt öster till dubbla längden och blev salkyrka. Murarna i den nya delen gjordes smalare och högre än i ursprungliga kyrkan. Vid mitten av 1400-talet fick kyrkorummet kryssvalv av tegel vilket syns på bilden nedan.

Långhuset med målningarna i koret och predikstolen från 1600-talet och de öppna bänkarna.

Altartavlan har en rikt skuren och förgylld ram. 1740 skänktes den till kyrkan av drottning Ulrika Eleonora.

I kyrkan finns kalkmålningar i renässansstil utförda omkring 1520 av en okänd mästare. År 1958 togs målningarna fram och konserverades. Målningar finns bevarade i koret och i långhusets östra travé.

Predikstolen tillverkades 1654, den flyttades 1749 från kyrkans södra till dess norra sida, och ändrades och ommålades i samband med detta.

Denna dopfuntscuppa är från 1100-talet eller omkring 1200.

Triumkrucifixet från 1400-talet är upphängt på  nordväggen i koret. På korsets ändplattor finns evangelistsymboler. Tidigare har rödfärgade trådar hängt ned från Kristusfiguren som gestaltat rinnande blod. Trådarna hänger där, ditplacerade senare.  Renässansmålningarna syns ovanför triumfkrucifixet.

Två av kyrkans dörrar, varav den i koppar enligt traditionen kommer från Joar Blås borg Gröneborg i Mälaren. Joar Blå var en riddare och storman i Sverige under första hälften av 1200-talet. Han är känd från Erikskrönikan där han utpekas som initiativtagare till valet av Birger Jarls  minderårige son Valdemar till kung av Svea rike

Gustaf III:s tal till ständerna efter statskuppen/statsvälvningen eller med Gustaf III:s egna ord ”revolutionen”.

Deklaration inför Jubelåret 1717. 200 år efter Martin Luthers 1517.

Slutligen avslutas denna exkursionsberättelse med bilder från lanterninen längst upp i kyrktornet. Ett långt klättrande på gamla skrangliga öppna stegar upp till kyrkklockorna och upp över dem.

Utsikten rakt västerut från lanterninen.

Gustaf längst upp i lanterninen..

Under en och samma eftermiddag besökte vi tre uppländska medeltidskyrkor. Syftet var att fördjupa studierna i Albertus Pictors bildvärld. Det var möjligt eftersom kyrkorna med bevakning var öppna vilket de normalt inte är.

De tre kyrkorna var Husby-Sjutolft vid gamla E18 mellan 15 km öster om Enköping, Litslena vid korsningen gamla E18 och Uppsalavägen samt Gryta kyrka strax öster om Salnecke slott vid gamla Eriksgatan. I viss mening var det en tillfällighet (de var öppna för allmänheten) som gjorde att det blev dessa tre kyrkor. De givna exemplen för att illustrera Albertus Pictors kyrkokonst är väl annars Härkeberga, Härnevi och Täby kyrkor i Uppland.

En riktigt gammal historisk väg. Här gick nämligen den gamla medeltida Eriksgatan förbi Gryta kyrka och Salnecke slott.

Samtliga kyrkor, beskrivna nedan, har intressanta kyrkomålningar av Albertus Pictor och hans verkstad, som i litteraturen också går under namnet Albrekt Målare eller Albrekt Pärlstickare eftersom han vid sidan av kyrkomålningar i sydvästra Uppland också utformade ett antal mässhakar.

Albertus Pictor var Stens Stures och Jacob Ulvssons (grundade Uppsala universitet 1477) målare. Albert var en unik målare både i kvantitet och kvalitet. Helt enkelt Nordeuropas store medeltidsmålare.

Albertus Pictor

Det enda kända signerade självporträttet av Albertus Pictor i Lids kyrka

Albertus Pictor (1440-1509) var en tysk-svensk kyrkomålare. Han målade kyrkor runt i Mälardalen men främst i Uppland. Idag finns det 39 kyrkor med kalkmålningar i olika skick som anses vara målade av honom eller hans verkstad.

Albertus motivbild visar att han använt tyska förlagor bland annat på grund av att han bland sina motiv visar judiska karikatyrer. Sådana fann inte i Sverige som inte hade någon judisk befolkning vid den tiden och därmed heller inga folkliga föreställningar om judar.

Albertus Pictor är omnämnd i flera medeltida källor vilket gör att man känner till mer om honom än man normalt skulle göra om en hantverkare på 1400-talet.

Albertus nämns första gången 1465 när han blir upptagen som mästare av borgerskapet i Arboga. I Stockholms jordebok anges han när barnen till hustru Anna, änka till en Johan målare, får ut sitt fädernearv. Genom giftermålet övertog Albertus en plats som mästare i staden liksom verkstad och kunder. Änkans försörjning klarades därmed också ut. Stockholms tänkeböcker nämner Albertus tio gånger perioden 1479 – 1508 i samband med olika tvister.  Året 1509 försvinner han ur skotteboken förmodligen död under året.

Det stora antalet målade kyrkor innebär att Albertus Pictor och hans målarverkstad är den mest framträdande under 1400-talet. Verkstaden låg i Stockholm men målade kyrkor finns i Uppland, Västmanland, Södermanland. Man kan beskriva Albertus Pictors kyrkomålande som ett slags företag med en mästare – Albertus Pictor – som hade 4-6 gesäller och lärlingar som utförde det konkreta arbetet efter instruktioner. Det medför att större målningar snarast är verkstadsarbeten och inte mästarens egna arbete i allt. Idag är det inte längre möjligt att identifiera exakt vem som målat vad.

Albertus nämns även som pärlstickare. Han broderade således ex mässhakar. I Uppsala domkyrkas samlingar (liksom i andra kyrkor) finns mässhakar efter Albert pärlstickare. Han lär också ha producerat altarskåp och skulpturer som målats och sålts vidare. Bokmålningar lär också finnas. Han omnämns vidare som kyrkomusiker. En mycket mångsidig och begåvad hantverkare således. Denna mångsidiga sysselsättning sammanhänger sannolikt med att kyrkomålande bara kunde utföras under det ljusa och varma sommarhalvåret och det under andra delar av året producerades andra konstföremål.

Ibland är kyrkomålningarna signerade av Albertus Pictor men långt ifrån alltid. Genom attribueringar gjorda av forskare har man kunnat tillskriva Albertus Pictor övriga kyrkor av de sammangt 39 kyrkor han målat.

Stilistisk attribuering bygger på att man jämför med de kyrkor som har säkra signeringar. Ornamentiken är viktig för attribuering. Tyvärr är många målningar överkalkade under 1800-talet och senare framtagna och restaurerade. Det har därvid tillfogats irreparabla skador och förändringar. Vi skall i kyrkoredogörelsen nedan visa hur en alltför ambitiös restaurering med följande imålande medfört att man idag kan se att det inte är Albertus målningar annat än i motivval och grova drag. Albertus Pictors måleri anses dock var så särpräglat och åtskiljande från samtida svenska målare att det inte råder tvivel om upphovsman.

Hur skiljer sig då Albertus målningar från andra samtida målare? De är ovanligt livfullt utförda och presenterar motiven i rörelse. Albertus målningar beskrivs i litteraturen som ”plastiska med högdagrar och skuggningar, särskilt i de individuellt varierade och anatomisk korrekt avbildade ansiktena. Hår har getts volym genom att slingor har målats. Klädernas veck i brutna-linjen-stil är djupt skuggade. Det är även påtagligt att ett ovanligt stort urval av pigment har använts. Färger har målats i flera lager och genomskinliga lasyrer har använts. Tekniken påminner mer om oljemåleri på pannå än den teknik som traditionellt använts i svenskt kalkmåleri, vilket varit mycket mer linjebaserat. Vad gäller ornamenten så finns vissa för Albertus Pictors verkstad typiska drag. Även här förekommer det glansdagrar som ger ett mer plastiskt intryck och även här har lasyrer använts”.

Albertus Pictor visar en konstnärlig självständighet i val av motiv och utförande. Även om bilderna varierar mellan kyrkorna finns ändock ett tydligt mönster. Till skillnad från målningar utförda av målare från andra skolor målar Albertus Pictor figurscener i valven och inte bara på väggarna. Förlaga till motivsviter och enskilda bilder är bildbibeln Biblia Pauperum som dessutom ofta har utgjort förlaga till de enskilda motiven. Vapenhusen där man inträder i kyrkan är intressanta med ofta dramatiska och expressiva bilder och motiv. Moraliserande motiv som till exempel livshjulet eller djävulsscener med häxor och tjuvmjölkning, som har varit avsedda som varning för det onda. Ornamentiken är i allmänhet mycket medvetet använd för att betona arkitektur och kyrkorummets indelning. Bildfält avgränsas av schablonbårder och bakgrunderna är fyllda av schablonornament. Albertus Pictors användning av språkbanden -innehållande Bibliska referenser och textutsnitt – var unika och förnyande av redovisningen av Bibelns värld på väggar och tak i kyrkorummet

I äldre litteratur hänvisas till en målare vid namn Peter som anses ha väglett Albert som sedan övertog Peters stil. Vissa kyrkor, exempelvis Sala, har t.o.m ansetts målade av Peter. Sala är dock ett tidigt arbete utfört av Albert vilket visas av att man senare hittat signeringar av Albert. Nyare forskning avvisar helt tanken på en Peter i den rollen.

Husby-Sjutolft kyrka

Namnet Husby-Sjutolft föranleder tankar kring bakgrunden. Har det med ledungen att göra? Var det sju tolftedelar av ledungen som denna kungsgård/by (framgår av namnet husby/husaby som var kungsgårdar) svarade för? Delvis rätt och delvis fel. Sju kommer av sjö. Namnet skrevs 1344 Husaby Siutolft . Förleden är Husby. Efterleden är sammansatt av sju, ‘sjö’ och tolft, ‘grupp av tolv’, en underavdelning i hundaret. Tolkningen blir då ‘husabyn i tolften vid sjön’. Sannolikt ändock kopplat till ledungen då hundaret svarade för hundra ledungskrigare.

Nuvarande kyrkas äldsta del är sakristian som byggdes under 1200-talet eller 1300-talet och ursprungligen hörde till en tidigare träkyrka. Långhuset uppbyggdes under 1300-talet och byggdes i början av 1400-talet. Tornet fungerade som på många håll också som försvarstorn med nuvarande utseende från 1783. Vapenhuset byggdes under 1400-talet dåkyrkorummet försågs med tegelvalv. Någon gång på 1470-talet eller 1480-talet dekorerade Albertus Pictor hela kyrkan med bibliska motiv. Alberts namnteckning finns ovanför ingången till sakristian. År 1665 slogs nya valv i långhus och kor och de tidigare valvens målningar gick förlorade. Troligen var det då väggmålningarna överkalkades. År 1877 togs de medeltida målningarna fram.

I samband med att målningarna togs fram förstördes de också delvis. Målning och ”förbättring” av färger och linjer liksom ändringar i motivets presentation och plastik visar att vi har att göra med en sentida målare. ”Linjeretuscher utfördes och färgerna ifylldes. Restaureringen var ändock relativt återhållsam om man jämför med många andra restaureringar vi denna tid”.

S:t Olofs seglats. Intressant bild eftersom den visar en kung i fören av båten och hans ledungsmän/hirdmän ombord. Studera deras beväpning, kläder och skydd. Så här såg sannolikt en hirdman ut under den andra halvan av 1400-talet.

Markolfs hustru Pulitana. Till vänster Jesus och synderskan Maria Magdalena. Till höger Gregorii mässa. Hostian förvandlas till Kristus som Smärtoman.

Jesus driver månglarna ut månglarna ur templet.

Barnamorden i Betlehem.

S:t Göran dödar draken med hjälp av ett lejon.

Dopfunten i sandsten är kyrkans äldsta inventarium och altarskåpet är från 1460-talet.

Litslena kyrka

Litslena kyrka är en salkyrka som består av ett rektangulärt långhus med rakt avslutat kor i öster. Vid nordöstra sidan finns en vidbyggd sakristia och vid sydvästra sidan ett vapenhus. Den ursprungliga kyrkan av gråsten uppfördes troligen på 1100-talet och invigdes till Johannes Döparen ära. Murar från den romanska 1100-talskyrkan finns i långhusets nordvästra hörn.

Ett kyrktorn byggdes till redan under medeltiden och försågs med en spetsig hög tornspira. Numera borta.

Kalkmålningarna, som överkalkats vid en restaurering 1838, togs fram 1948. Målningarna har ovanligt väl bibehållna färger.

Ringar på stenar för kyrkobesökares hästar på den tiden när man mangrant anlände till kyrkan med häst och vagn.

Karl XV:s standar. Konung av Sverige och Norge.

Litslena kyrka interiört med kalkmålningar av Albertus Pictor.

Kalkmålningarnas klarhet i färgerna är efter övermålning och framtagning mycket väl bevarade.

Gryta kyrka

Kyrkan är byggd med skalmurar av gråsten och består av långhus med ett runt kor i öster av samma bredd som långhuset. Norr om koret finns en vidbyggd sakristia. Alla byggnadsdelar har tak täckta med tjärade träspån. Även fönsterbänkarna är täckta med tjärade spån.

 Gryta kyrka ligger längs den gamla Eriksgatan ett långt stenkast från Salnecke slott som under flera generationer ägdes av den numera utdöda ätten Grissbach. Närheten till deras slott visas av att en överste i Karl XII:s Karolinerarmé har sin vapensköld i kyrkan. Flera av ätten Grissbachs innehavare var officerare i Karolinerarmén och stupade i strider på kontinenten. Någon tillfångatogs efter nederlaget vid Poltava.

Överstens i Södermanlands Infanteriregemente Carl Gustaf Grissbach (1663-1722) vapensköld.

Vapensköld för kaptens löjtnanten i kavalleriet Steusson Böllia död 1664.

 Kungligt tal – Gustaf III – placerad på kyrkväggen.

Gryta kyrkas målningar är i Långhusets tre valv mycket väl bevarade, i det fjärde valvet – tornvalvet – som är rikt dekorerat har fragment av fyra scener. Endast två av scenerna har kunnat tolkats. Väggarnas målningar är ju i stort sett borta, bland annat till följd av fönsterupptagningarna.

Målningarna i Gryta kyrka är sannolikt utförda av en lärjunge till Albertus Pictor vid den senares verksatd i Stockholm. Målningarna är daterade genom en inskrift på södra väggen: ”Anno Domini 1487 die Marie” (Marias dag).

Källor och litteratur:

Erik Lundberg, Albertus Pictor. Sveriges allmänna konstförenings publikation LXX. Stockholm 1961.

Pia Melin (red.), Albertus Pictor. Målare av sin tid. I. Bilder i urval samt studier och analyser. Stockholm 2009.

Christina Sandquist, Albertus Pictor. Målare av sin tid. II. Samtliga bevarade motiv och språkband med kommentarer och analyser. Stockholm 2009.

 

 

 

 

Vår odyssé i den äldre uppländska historien fortsätter. Vi besöker systematiskt järnåldersborgar, bronsåldersgravar, vikingatida runstenar och tidig medeltida kyrkor.

Ingress och bakgrund 

Anledningen till vårt fokus och intresse är kunskapen om att Uppland allt sedan Asa templet i Gamla Uppsala varit ett centrum i och för Svitjod och det senare skapade Svea rike.

Asa-dyrkans Gamla Uppsala blottlägges allt mer i pågående utgrävningar. Det stora tempel som Rimbert berättat om förefaller ha existerat. En enorma rektangel och processionsväg i form av stolphål talar för att Rimberts beskrivningar stämmer, vilket ifrågasatts av en viss typ av historiker. Ta gärna del av detta genom ett besök på museet. Läsning av Snorre Sturlussons ”Ynglingaätten” bidrar till förståelse av Svea rikes tidiga historia. Vikingatågen österut hade sitt bekräftade centrum i Mälarenområdet. Runstenar, läsbara än idag, berättar om färderna. Erik Segersätt, kung 975 – 990, styrde en tid över hela Svealand, Östergötland och Västergötland inklusive delar av Danmark. Sonen Olof Skötkonung bidrog till kristnandet av Svea rike. Den förste svenske konung som döpts. Senare kom striderna mellan olika ätter/hövdingar som folkungar och sverkrar. Efter slagen vid Gestilren och Sparrsätra i Uppland och Herrevasbro i Västmanland kunde den store Birger Jarl med hårda metoder och därefter hans söner Valdemar och främst Magnus Birgersson (likaledes en hårdför konung) skapa Sverige med Stockholm allt mer som i praktiken huvudstad.

Centrum i Svitjod/Svea rike har sett över längre historisk tid legat i Uppland och Mälardalen. Under kortare historiska perioder har andra delar av Svea rike varit maktcentrum med kungaborgar och nya ätter, exempelvis Visingsö och borgen Näs.

Under våra historiska exkursioner har Gustaf och jag ofta kört förbi Yttergrans medeltidskyrka i Uppland. Den har alltid varit stängd i likhet med de flesta svenska kyrkor. Anledningen är naturligtvis att ett visst klientel stjäl kyrksilver och andra historiskt värdefulla artefakter ur kyrkan. Bara om det finns någon i kyrkan som vaktar kan den hållas öppen.

Kyrkan har lockat oss med sin litenhet och tidig medeltida arkitektur. Denna dag stod kyrkan öppen och vi kunde granska den exteriört och interiört med de vackra Albertus Pictor målningarna. Vi fick också tillfälle att klättra upp i kyrktornet som varit försvarsanläggning.

Kyrkans historia

Under slutet av 1100-talet eller cirka år 1200 uppfördes den lilla romanska kyrkan med ett smalt kor och absid. Den har sannolikt från början fungerat som gårdskyrka vilket förklarar litenheten. Ännu i dag efter tillbyggnader rymmer kyrkan inte flera än 70 besökare. Det som idag kan beses och som finns kvar av den ursprungliga kyrkan är långhus och kor. När kyrkan byggdes hade kyrkorummet ett platt trätak eller kanske öppna takstolar. 

Från början fanns en rundbågig ingång på södra sidan som senare vidgades och blev nuvarande portal mellan vapenhus och långhus. Kyrktornet i väster byggdes sannolikt under början av 1200-talet. Tornet var då isolerat från övriga kyrkobyggnaden.

Under orostider var kyrkan tillflyktsplats och tornet användes då till försvar. Det var därför ett lite spännande äventyr när vi klättrade upp i kyrktornet och kunde öppna luckorna i tornet och se ut över omgivningarna.

Bilden visar utsikten söderut från en av försvarsöppningarna. Det är varje gång en upplevelse att klättra runt de grova senvuxna furubjälkar som bär upp tornet och som är huggna och handbilade för nästan 850 år sedan. Det är närmast andäktigt att ta på dem. En intressant diskussion är hur man hantverksmässigt bar sig åt för att med handkraft få upp de tunga bronsklockorna i tornet. Gustaf kunde också berätta hur de i äldre lagstiftning finns lagtexter som reglerar ansvaret om en kyrkklocka faller ner och dödar/skadar kyrkobesökare eller andra. Att frågan föranlett formell lagstiftning är en tydlig indikation på att det faktiskt hänt att kyrkklockor fallit ner och skadat människor.

Vi har vid alla våra uppländska kyrkobesök upptäckt att tornet och/eller tornkammaren ofta är upplag för utrangerade föremål, äldre artefakter från kyrkans interiöra utsmyckning, som plockats ner. Vi har hittat tavlor, bilder, förgyllda skulpturer, svärd m.m.

Tornkammaren hade från början ett massivt tunnvalv av gråsten. Omkring år 1300 kan kyrkorummet ha uppfattats som för litet. Mellan långhuset och tornkammaren byggde man då en arkadbåge av tegel som dekorerades med kvadermålningar. Triumfbågen mellan långhus och kor vidgades. På triumfbågens västra sida finns en delvis bevarad målning i sicksackmönster som visar storleken på den vidgade triumfbågen. 

På 1480-talet ersattes tidigare trätak med nuvarande tegelvalv i kor och långhus. Kyrkorummets valv och väggar målades med kalkmålningar med bibliska motiv av Albertus Pictor (Albrekt målare).

Vapenhuset i söder uppfördes och i öster avskildes absiden från koret för att nyttjas som sakristia. Tornet höjdes och försågs med en gotisk spira.

Kyrkans äldsta inventarium är nederdelen av dopfunten från 1200-talet. Den är huggen i gotländsk kalksten. 

Kuriosa: Lasse-Maja gjorde här en av sina kupper och stal kyrksilvret. Kyrkporten med det upptagna hålet är bevarad och står uppställd vid klockstapeln.

Text och bild: