lennart waaras blogg

Granhults socken

Den ekonomiskhistoriska bilden av Granhults socken på medeltiden är avsaknaden av kända stormän. I stället har socknen generellt bebotts av självägande bönder. Vid 1500-talets mitt var de kända ägoförhållandena: 11 skattegårdar (självägande bönder), en gård under sockenkyrkan och en utjord (kanske en gammal ödegård), en gård under biskopen i Växjö och en frälsegård, ägd av Lydert Slatte. Av gårdarna i socknen låg 3 samt utjorden i Gran­hults by, 4 i Vitthult, 2 i Elmeshult, 2 i Glosäng samt en i Mo och två i Merhult. Sockenkyrkans gård var Kyrketorp, som under lång tid var bostad för komministern i Granhult.

Det fanns under medeltiden väldigt många träkyrkor i landet. Endast ett knappt tiotal finns kvar, varav fyra i Småland. Hedareds kyrka i Västergötland är den enda bevarade stavkyrkan. Hedareds stavkyrka har jag beskrivit i boken ”Hedareds stavkyrka i Västergötland. Nationellt och kyrkohistoriskt unik”. (Lennart Waara Bizay 2023). Stavkyrkan anses som kyrkogrupp vara äldre än timmerkyrkan (med liggande timmer) och den nämnda har i allmänhet daterats tidigast till 1200-talet eller omkring 1300. Granhults kyrka daterats oftast till perioden 1200 – 1300.

Efter det agrara medeltida Sverige kvarstod i ekonomiskt svaga områden träkyrkorna ända fram till den stora nybyggnadsperioden från det slutande 1700-talet. De kom dock i allmänhet att successivt ersättas av stenkyrkor eller ibland större träkyrkor. 

Träkyrkorna under tidig medeltid byggdes sannolikt av bygdens eget folk (bönder, hantverkare och gårdsfolk) med egna insatser av både arbete och byggnadsmaterial. Man kan därför utgå ifrån förekomsten av en konservatism i form av tradi­tionell arkitektur liksom också påverkan från den förekommande profana timmerarkitekturen.

Granhult i Småland

Den ursprungliga kyrkobyggnaden

Genom dendrokronologisk analys har timret i kyrkan daterats till åren efter 1217. Kyrkan bör sannolikt vara byggd på 1220-talet. Anledningen till att Granhults kyrka finns kvar är att församlingsborna vägrade att riva kyrkan när den formellt togs ur bruk 1837, då man anslöts till grannförsamlingen.

Granhults kyrka är en allmogekyrka och en av få medeltida träkyrkor somfinns kvar i nära ursprungligt skick. Kyrkorummet har behållit sin ursprungliga form. Triumbågen var ursprungligen mindre men har utökats och är rundbågig.

Kyrkans planmässiga förändringar över tid från den första kyrkan (A) till dagens kyrka (E).

Kyrkobyggnadens ursprungliga utseende under medeltiden kan rekonstrueras i sina huvuddrag. Långhusets och korets grundplan är oförändrad liksom väggarnas höjd och takfallens vinkel. De smala, svagt konande, rundbågiga portalerna till långhuset och koret är vidgade. Långhuset har haft två motstående portaler i den västra delen, en i söder för män (180 cm hög) och en i norr för kvinnor (160 cm hög).

Av stort intresse är fönstergluggarna, som bevarats i exteriören. De fyra rundbågiga gluggarna, två motställda i långhuset (syns på skissen ovan), en i den västra väggen och en i korets östvägg, är små och högt sittande och har släppt in begränsat med dagsljus i kyrkorummet. De har ej varit glasade och sannolikt inte heller kunnat stängas på annat sätt. 

De slätbilade stockarna i kyrkväggarna har från början ej varit spåntäckta utvändigt. Däremot har möjligen yttertaken varit spåntäckta. 

Koret har ursprungligen förbundits med långhuset genom en smal triumfbåge, vilken utvidgades 1819.

Fotografi 1906 

Kyrkans väggar består av liggande timmer som är planbilat. Väggarna vilar med syllarna på en låg stengrund utan murbruk. Knutarna är släta och laxade. Sakristian och vapenhuset har hakknutar. Långhuset är närmare 10 m långt, vilket förmodligen sammanhänger med att det var den maximala timmerlängden. Man ville undvika att göra skarvar. Långhusets och korets höga och spetsiga gavelrösten är byggda av liggande panel.

Såväl takfall som ytterväggar är klädda med spån och tjärade. Spånen är av furu, men enstaka äldre ekspån finns. Kyrkorummets rektangulära fönsteröppningar av senare datum, två på sydsidan, ett på nordsidan och ett i korets syd­ vägg, har karmar och enkla bågar av trä med ofärgat glas i blyspröjsar. Kyrkans ursprungliga fönster utgörs, som nämnts, av fyra mycket små och högt sittande rundbågiga öppningar. 

Ingångarna utgörs av en huvudingång i söder genom vapenhuset och en separat ingång till koret, likaså i söder. Ursprungligen har långhuset även haft en motställd ingång i norr. Sydportalen stängs av en kraftig ekdörr försedd med stocklås och järnbeslag. Vapenhusets ytterdörr utgöres av en furudörr. 

Kyrkans nuvarande utseende uppmätt.

Övre skissen kyrkan uppmätt 1970 av innerväggen mot norr och den undre ytterväggen sedd från söder. J Söderberg

Koret 
Koret som har måtten 4,4 m x 4,4 m var från början ett rum med bara en liten triumfbåge-öppning mot långhuset. Kyrkobesökarna fick alltså stå i ett relativt mörkt långhus och genom denna lilla öppning följa prästens liturgiska uppgifter. Korportalen är rundbågig.

Hagioskop 

I korets södra del nära por­talen och ca 1 m över golvet finns en urtagning i väggen. Genom springan i ytterväggen kan man se in i koret mot altaret. Luckan har varit avsedd som ett s k hagioskop, dvs en öppning genom vilken den som var utestängd från den katolska kyrkan av något skäl (smittsam sjukdom eller av annat skäl) kunde följa mässan och eukaristin utifrån och eventuellt be egna böner med altaret i synfältet. 

Om- och tillbyggnader under årens lopp.

 Sakristian tillbyggdes under 1600-talet. Den fick redan då väggmålningar med motiv från bland annat ”Syndafallet” och ”Abrahams offer.  En vacker takmålning från 1700-talet finns också. Klockstapel uppfördes 1703. Lillklockan omgjöts 1818 efter en vårdlös ringning då den föll i backen och sprack. Vapenhus uppfördes 1723. Man kan se på fasaden och planskissen ovan att även koret har haft sitt eget vapenhus under någon tid. Det gamla fotot i inledningen visar att koret under en period hade en mindre tillbyggnad som revs 1950. Stiglucka uppfördes 1731. Fönster insattes under 1700-talet, då det även gjordes lodräta förstärkningar av väggarna. Där altartavlan nu är placerad fanns tidigare ett fönster som framgår av det gamla fotot. 

Nuvarande utseende. 

Granhultsborna har genom åren fått föra en hård kamp för att få bevara sin kyrka. Den situationen liknar i hög grad församlingens kamp i Hedared för att bevara stavkyrkan från rivning. Heder åt de församlingar som så framsynt bevarat ett viktigt kulturarv och en viktig historisk artefakt. Mycket finns skrivet om kampen mot biskop Esaias Tegnér som ville att de skulle överge sin kyrka för att istället deltaga i byggandet av den nya kyrkan i Nottebäck på 1830-talet, en kyrkotyp som senare vanvördigt kommit att kallas Tegnerlador.  Nu är det Granhults kyrkonämnd som ansvarar för vård och tillsyn av kyrkan. Ideellt arbete, intäkter av försäljning av vykort, beskrivningar samt gåvor behövs för att underhålla kyrkan.

Interiör. 

Koret, predikstolen och orgeln.

Altartavlan som föreställer Kristi död är målad av Tobern Röding 1699.Krucifixet har tidigare hängt på triumfbågens öppning i den 1819 nedrivna väggen mellan långhus och kor. De flesta av kyrkans målningar i kor och långhus är målade av kyrkodekoratören från Växjö Johan Christian Zschotzscher år 1753. Man kan tydligt se hans signering på korets vänstra vägg. De äldsta tydliga målningarna kan man dock se i sakristian där väggarna har fyra motiv från första Moseboken. Man har daterat dem till tidigt 1600-tal. Förlagan är Gustav II Adolfs bibel från 1618.Takmålningen tror man är från början av 1700-talet utförd av Hans Brachwagen. De fyra väggmotiven är :
”Gud varnar Adam och Eva”
”Syndafallet”
”Utdrivandet ur paradiset”
”Abrahams offer (nedan)

Predikstolen är gjord 1669. Ljudtaket är dock daterat 1650 och har alltså tillhört en äldre predikstol.

Långhusets interiör mot väster.

Sankt Olof helgonet i ett arbete från 1400-talet.

Madonna, träskulptur från 1475 som varit bemålad.

Kyrkogården

Granhults kyrka med omgivande kyrkogård ligger numera mycket ensligt vid en smal byväg som efter cirka 1 km leder till landsvägen mot Lenhovda och Vetlanda. 

Den kvadratiska kyrkogården inhägnas av gråstensmurar. Huvudingången är belägen i väster med en timrad stiglucka som behandlas nedan.

Kyrkogården med omgivande byggnader 1820. Detalj av karta över Granhults by av A Tengblad.

Stiglucka. 

Stigluckan är byggd året 1731 och har väggfasta bänkar invändigt. En märklig axel ligger på golvet. Den har troligen använts för att hissa upp klockorna i klockstapeln. Till höger om stigluckan, utifrån räknat, ser man en självspillingstrappa
i muren. En självspillingstrappa, eller en trappa för ”självspillingar”, är en historisk term för en trappa som användes för att transportera lik av personer som begått självmord över en kyrkogårdsmur eftersom den döde inte kunde passera genom kyrkogårdsporten. Självmord ansågs vara en synd som uteslöt den avlidne från kyrkans gemenskap. 

Litteratur:

I kyrkan säljs en skrift om kyrkan utgiven av Granhults kyrkonämnd och författad av Marian Ullén.  

”Granhult och Nottebäck”. Sveriges kyrkor. Småland band II 1967 – 1972. Marian Ullén. (Huvudkällan för min beskrivning.)

Bilderna i artikeln är faksimil från Wikipedia och ovanstående litteratur.

Kyrkan fotograferad 1968 från söder med klocktorn och stiglucka och kyrkomur i förgrunden.

BIRGITTA – HUR SÅG HON UT?

Några säkra uppgifter över hur Birgitta Birgersdotter, som gift Gudmarsson, såg ut har vi inte. Den skulptur i Klosterkyrkan i Vadstena som går under namnet ”den porträttlika Birgitta”. är med betydande sannolikhet inte alls lik Birgitta trots namnet. Skulptören och Birgitta har inte träffats i verkligheten och de uppgifter i texterna vi har som beskriver Birgitta talar inte för denna grovhuggna bondmora som en typ som svarar mot Birgitta. Hon var sannolikt liten och spenslig inte minst efter ett hårt liv med fastor, gisslanden och ett långt och strängt asketiskt liv.

Porträttet (del av större målning) är målat av Niccoló di Tommaso under senare delen av 1300-talet med den Heliga Birgitta knäböjande. Målningen hänger i Vatikanmuseernas tavelgalleri i Civitas Aeterna Rom. Niccoló och Birgitta kan ha mötts ett par gånger i Neapel i början av år 1373. Birgitta hade återkommit från pilgrimsfärden till Heliga landet. Att Birgitta och Niccoló sannolikt träffat varandra gör att man kan antaga, med osäkerhet, att bilden är porträttlik. Det är tyvärr så långt vi kommer.

I maj 2025 gjorde jag en pilgrimsresa till Vadstena, Ulvåsa och Alvastra i de yttre spåren efter den Heliga Birgitta. Texten och bilderna redovisar resan. Den heliga Birgittas Uppenbarelser, medeltida höglitteratur, är en annan historia.

DEL I. DEN HELIGA BIRGITTAS LIV OCH LEVERNE.

Den biografiska litteraturen om Birgitta är oerhört omfattande, och behandlar födelsen, sannolikt på Finsta gård i Uppland, 1303 till hennes död i Casa di Santa Brigida vid Piazza Farnese i centrala Rom 1373 och hur hennes skelett (inkomplett eftersom skelettdelar/reliker lämnats bl.a. i Casa Brigida) fraktades till Vadstena med gravsättning och skrinläggning. De verk som jag begagnat vid inläsningen om den heliga Birgitta framgår av litteraturlistan i slutet av texten.

Birgittas århundrade 1300-talet.

”De stora tingen, födelse, äktenskap, död, stod genom sakramenten det gudomliga mysteriets ljus. Men också ringare händelser, såsom en resa, ett arbete, ett besök beledsagades av tusen välsignelser, ceremonier, regler, umgängesformer.”

Johan Huizinga, Ur medeltidens höst, sidan 15.

”Medeltidens samhällsbild är statisk, ej dynamisk”

Huizinga, a.a. sidan 77

Birgittas århundrade är 1300-talet eller varför inte inverst 1300-talet är Birgittas århundrade. Båda teserna är i olika mening sanna. Den heliga Birgitta verkade och påverkades av de allmänna förutsättningar religiöst, teologiskt, politiskt, socialt och konfliktmässigt som århundradet innebar. På samma sätt kom den heliga Birgitta, denna kraftfulla och makalösa personlighet att påverka Sverige i samma avseenden och inte bara det, verksam i Rom som hon var, deltog hon i högsta grad i de geopolitiska drama som utspelades mellan Frankrike och England i form av krig, kampen mellan kejsaren och påven och inte minst påvens självvalda emigration/förvisning till Avignon från Rom. Dessa konflikter stod i centrum för hur Birgitta kom att påverkas och fokusera sina uppenbarelser och aktiva verksamhet. Åter en växelverkan mellan vad som konstituerade hennes personlighet och fokusområden likväl som hur och var man hittar spår och påverkan efter hennes verksamhet och liv.

Trettonhundratalet i Sverige var ett århundrade med många svåra kalamiteter för att uttrycka det försiktigt; misslyckade och/eller mindre populära och svaga kungar, inbördeskrig mellan ätter med olika kungapreferenser, förvecklingar och krig med andra stater, digerdöden som en ohygglig farsot som tillsammans med andra sjukdomar decimerade befolkningen inklusive klostrens munkar och nunnor. Samtidigt var trettonhundratalet också en blomstrande period kulturellt och för boklig bildning. 

Uppsala domkyrka, en gotisk katedral, var under byggnad vid Birgittas födelse liksom stora och små kyrkor över landet som nybyggdes eller tillbyggdes med arkitektoniska förebilder på kontinenten och med utländska byggmästare och mästare.

Landskapslagarna som redan under det förra århundradet hade börjat nertecknas kom nu att utgöra den första betydande och omfattande litteraturen på svenska. Upplandslagen redigerades av en grupp vari Birgittas far Birger Persson/Pettersson (båda är korrekta namntolkningar) var en av de aktiva, lagman i Uppland som han var. Senare blev också hennes man Ulf Gudmarsson lagman i Närke liksom också hennes son Birger. Magnus Erikssons landslag utformades och färdigställdes. Riddardikter och Erikskrönikan översattes och författades under inspiration med kontinentala förebilder och ideal.

Ekonomisk historiskt skedde också betydande förändringar. Städerna tillväxte, handel ökade och kontinentala (kanske främst tyska) inflytanden och utbyten förändrade städernas liv, innehåll och tillväxt. Furstehoven i Norden började söka sig äktenskapliga partners utomlands bland tyska och flandriska furstesläkter. Stormansätterna gifte sig övergränserna inom Norden men också med nordtyska familjer.

Det högre prästerskapet (liksom också betydande delar av klostrens nunnor) stod att finna bland stormansätterna. De hade i sin utbildning studerat utomlands, teologi och kyrkorätt, vid universiteten i Paris, Avignon och Orléans. De högre ståndsätterna vallfärdade till Santiago di Compostela i Spanien, till de heliga gravarna i Paris och naturligtvis också till Jerusalem och det heliga landet. Det gällde också Birgittas anfäder i flera generationer bakåt. En långsiktigt viktig konsekvens av pilgrimsresor och utbildningar utomlands kom att bli kulturella, sociala och kyrkliga förändringar av uppfattningar och förebilder inom de svenska högre stånden.

Birgitta Birgersdotter

Birgittas födelseår anges oftast till 1303 men också till 1302 varför en viss osäkerhet råder om exakt när hon föddes. Hon tillbringade sina första elva år på faderns gård Finsta i Skederids socken i Uppland. Modern Ingeborg Bengtsdotter hade tillhört en betydande släkt nämligen den kungliga grenen av det som brukar kallas folkungaätten numera Bjälboätten.

Redan från unga år fick Birgitta en uppfostran i enlighet med vad som motsvarade hennes högättade sociala strata. När Birgitta var elva år dog modern Ingeborg och Birgitta flyttades av fadern till moster Katarina gift med lagmannen och drotsen i Östergötland Knut Jonsson. Här kom Birgitta att stanna i två år innan hon blev bortgift vid tretton års ålder. Mostern Katarina är den som till historien förmedlat flera andliga upplevelser från Birgittas barndom. Inte minst det vid tio års ålder omtalade mötet i en dröm med frälsaren Kristus som kom att påverka och forma Birgittas framtid. Flera liknande religiösa upplevelser liksom umgänge i hemmet med klosterfolk och präster gjorde av Birgitta vid unga år såg sin framtid som nunna i ett kloster. Birgittas böneklippa/plats vid Finsta herrgård minner än idag om hennes tidiga förmåga, eller disposition, till religiösa upp- och inlevelser.

Hennes väg kom dock att bli en annan än nunnans. Ett par år efter moderns död bestämde fadern Birger Persson att Birgitta vid tretton års ålder skulle giftas bort med den unge riddaren och senare lagmannen i Närke Ulf Gudmarsson. Så skedde också och deras äktenskap kom att vara i 27 år och resultera i 8 barn. Birgitta synes ha accepterat giftermålet men överenskom med den 18 åriga Ulf Gudmarsson att de skulle avvakta med att fullborda äktenskapet i två år. Sedan kom det första barnet när Birgitta var runt 16 år.

Äktenskapet beskrivs i annalerna som harmoniskt och att Birgitta älskade sin make. Hon kom att leva ett världsligt liv i högre ståndsmiljö och sannolikt efter förhållandena ett betydande välstånd. Birgitta, sannolikt en mycket intelligent och kraftfull kvinna, skötte ensam en stor egendom och borg med många personer i hushållet. Maken Ulf var i längre perioder bortrest som lagman i Närke Hon var också under denna period religiöst aktiv med flitiga mässbesök och biktade sig regelbundet. Hon tog också, som de kristna kraven ställde, hand om sjuka och fattiga, tog sig an prostituerade samtidigt som hon bad flitigt, fastade och övade sig i självförsakelse.

Birgitta var som sagts en kraftfull och klok kvinna men också med starka känslor och åsikter. Berömd är händelsen när Ulf Gudmarsson beslöt gifta bort äldsta dottern Märta med riddaren Sigvard Ribbing som i Birgittas ögon inte var en god och from man och olämplig som svärson. Birgitta valde därför som protest att inte delta i bröllopsfestligheterna. Hon höll sig för sig själv. Hennes yngsta dotter som då var ofödd lär då ha meddelat modern Birgitta ”mor döda mig inte”. Birgitta tog det som en varning, byte om till bästa festkläder och gick in till bröllopsgästerna och festen till allas stora glädje.

Familjens stamgods och huvudgård var Ulvåsa i Östergötland där man vistades mest. I Ulf Gudmarssons ärvda legat ingick också flera andra stormansgårdar där familjen vistades.

Birgitta kom också att tidvis vistas vid hovet som hovmästarinna till drottning Blanka av Namur. Birgitta har vidare enligt omdiskuterade sakuppgifter varit gudmor och burit kungaparets som Erik till dop.

Resor i landet mellan olika gårdar, vistelsen vid hovet liksom föräldraätternas vida krets av släktingar gav Birgitta viktiga och naturliga ingångar, kontakter och nätverk med de allra högsta och mäktigaste personerna och familjerna i landet. De familjer som genom arv besatt makt och rikedom och vars döttrar och änkor finansierade klostren och därmed hade företräde och sannolikt dominerade både i antal och ställning som abbedissor i klostren. Klostren var i betydande utsträckning en högättad fråga. De lägre klasserna hade praktiska uppgifter runt klostren och för klostrens munkar och nunnor.

Pilgrimsresor till olika heliga platser om var relativt vanliga i de högre stånden var inte bara motiverade av avlat, förlåtelse för begångna synder och lindring i skärselden, de gav också riktiga tillfällen att erfara andra kulturella yttringar, att lära sig nytt och att knyta kontakter. Birgitta fotvandrade i trettio dagar som pilgrim till Olof den heliges grav i Nidarosdomen i Trondheim. Vid fyrtio års ålder gjorde Birgitta och Ulf en pilgrimsresa till Santiago di Compostela och andra heliga platser med helgonreliker. På väg hem blev Ulf svårt sjuk och resan stannade av i Arras i norra Frankrike. Birgitta fick då en av sina tidigt avgörande uppenbarelser. Frankrikes skyddshelgon Dionysius förutsade Birgittas kommande uppgifter för kyrkan i Guds tjänst. Maken Ulf tillfriskande oh resan hem kunde fortsätta.

Väl hemkomna hade upplevelser och erfarenheter i grunden påverkat paret Birgitta och Ulf. De kom gemensamt överens om att lämna samlivet och det gamla högättade livet och livsföringen på gods och gårdar. De avsåg att var för sig att gå i kloster. Ulf i Alvastra. Efter några år blev Ulf sjuk och låg för döden. Birgitta anslöt till Alvastra och vakade hos Ulf. Inför döden lämnade Ulf sin ring till Birgitta med tanken att den skulle minna om deras kärlek och liv tillsammans. Några dagar efter Ulfs död tog dock Birgitta av sig ringen och lämnade den i graven. Det kritiserades av flera som åsåg händelsen. Men Birgittas svar var att ringen skulle påminna henne om hennes jordiska och syndiga liv. Nu ville Birgitta bli Kristi brud och fokusera helt på den uppgiften. Ringen efter maken Ulf skulle hindra hennes fokus på uppgiften som Guds tjänare som Kristi brud.

Bakgrunden är att Birgitta upplevde sig ha syndat genom att ha levt en stormans hustrus bekväma liv med njutning och knäfall för kroppens lustar. Den redan här antydda kroppsfientliga (späkningar och självgisslande) och sexualfientliga (avstå från sexuellt umgänge t o m med maken) hållning blir ett centrum under resten av hennes liv liksom skuld för njutande av bordets rikedomar och frestelser. Sannolikt typiskt för den tidens uppfattningar om ett äkta religiöst liv i Kristi efterföljd med fattigdom, uppoffringar och försakelser. Däremot upplevde hon sig ha försummat sina kristna plikter gentemot medmänniskor. Med hennes personliga disposition kom naturligen tankar och böjelse för ett liv med Gud i ett kloster. Men så blev det inte. Istället blev Birgittas väg en helt annan, ett aktivt kristet liv och föredöme för högättade och lägre personer, för präster, biskopar, påvar och kejsare. Hennes väg kom att sluta med en helgonförklaring, den heliga Birgitta vi nu känner. Den första tydliga kallelsen som Kristi brud kom genom en direkt uppenbarelse. Efter Ulfs begravning fick Birgitta en uppenbarelse i sitt kapell: Kristus sade till henne ”du skall vara min brud och mitt språkrör”. Språkrör är en aktiv kallelse som innebär verksamhet med och vänd till andra.

Birgittas första budskap som ”Kristi brud” handlade om ett fördömande av hennes eget stånd ridderskapet och dess högfärd och högmod liksom girighet och lusta. Guds straffdom över dessa synder skulle, enligt budskapet, ha verkställts om inte Guds vänner genom aktiva böner förhindrat ett verkställande av domen. Birgitta var djupts skakad. Hon skrev ner visionerna i en avslipad form. Hon bad om att Gud skulle avstå från fullföljande av domen. Svaret var: ”Om de förstår att bättra sitt liv, skall jag förstå att mildra domen”. Kopior av budskapet sändes ut via magister Mattias kanik i Linköping och Birgittas biktfaser. Inom parentes, ett år efter Birgittas avresa till Rom 1349 drabbade digerdöden Sverige med enorma dödstal och en markant minskning av befolkningen i landet.

Mattias rådde Birgitta att bo kvar tills vidare vid Alvastra kloster. Dock inte i klostret som var avsett för munkar utan i en stuga strax nordväst om Klostermuren på en kulle som idag kallas Birgittas kulle (se bilderna från pilgrimsmål nedan). Några rester efter Birgittas hus finns dock inte idag. Under tiden vid klostret fick hon många nya uppenbarelser. Det blev nödvändigt med en medhjälpare och sekreterare som renskrev och översatte Birgittas uppenbarelser till latin, det blev subpriorn vid klostret Peter Olofsson.

Ett exempel på vad Kristus sade till henne: ”Men du, min dotter, som jag har utvalt åt mig och talar till genom min Ande, älska mig av allt ditt hjärta. … Låt min vilja gå före din egen vilja … ditt hjärta skall vara i mitt hjärta och upptändas av min kärlek … Du skall vila på min gudoms arm, där det inte finns någon köttslig, utan andens fröjd och glädje.” Uppenbarelse I:1.

Många uppenbarelser genom åren fram till Birgittas död 1373 är präglade av denna typ av budskap, stöd och försäkringar. Birgittas uppenbarelser finns översatta till svenska i fyra tjocka folianter. De är mycket intressanta och lärorika att läsa. Tankemässigt och språkligt enormt begåvade men också tunglästa, det måste erkännas, för en intellektuell präglad av dagens kulturella, analytiska och vetenskapsteoretiska formateringar.

Birgittas uppenbarelser behandlar olika ämnen och är också tillkomna i olika mentala tillstånd. Vissa uppenbarelser har tillkommit under extas eller i form av visioner. Ibland kunde hennes extas vara så stark att hon inte märkte eller hörde omgivningen. Extasen har givit henne djup inspiration och en överväldigande kraft, så tillkom exempelvis Birgittas ingivelse till klosterreglerna. Andra uppenbarelser eller texter har tillkommit under bön eller meditation utan någon tydlig extas. 

Birgittas uppenbarelser, som spreds på olika sätt, gjorde henne känd i vida kretsar i synnerhet bland de högre stånden och man tog till en början ställning för och emot henne och ställde frågan om uppenbarelserna var från Gud eller inte. En form av religiös väckelse växter fram runt den heliga Birgitta och hennes budskap i uppenbarelserna. Man började också komma till henne för råd eller skickade bud och utbad sig som om bön för någon anhörig eller släkting. Till och med stormän, präster och biskopar kunde höra sig för om råd eller förbön. Birgitta svarade också i de allra flesta fallen efter att ha själv ha rådfrågat Kristus eller Maria Gudsmodern. Omvändelser och helbrägdaunder kom att ske runt Birgitta med åren och i synnerhet efter hennes död.

Men Birgitta mötte också motstånd och ifrågasättanden. Som den makalöst starka person hon var kunde hon vända också dessa till sin fördel och sin andliga utveckling. Alla slags kontakter förefaller ha varit befruktande och kunde ge henne inspiration. Inte minst befruktade kritiken hennes lysande författarskap där de vidgade vyerna och tvingade henne att ta ställning till individers, kyrkans och samhällets problem.

Motståndet medförde också att Birgitta och hennes biktfäder sökte den katolska kyrkans officiella erkännande av verksamheten. En kommission av kyrkliga dignitärer undersökte hennes budskap teologiskt och kyrkligt och kom fram till att hennes uppenbarelser inspirerats av sanningens och ljusets gode krafter.

Denna fantastiskt starka kvinna försökte också medla i kriget mellan Frankrike och England och att avsluta påvens emigration till Avignon och att få påven att återvända till Rom. Biskop Hemming från Åbo och priorn Peter anförtroddes uppdraget att resa till Frankrike och söka upp påven Clemens VI och konungarna. Tyvärr blev emissionen utan direkt resultat.

Året 1349 reste Birgitta själv till Civitas Aeterna (den eviga staden) Rom för att verka i nämnda riktingar och mål. Sannolikt var resan avsedd att bli kortvarig. Birgitta kom dock aldrig mer tillbaka till Sverige, hon kom att dö i Rom.

Påven kom inte till Rom och Birgitta slog sig ner för gott med dottern Katarina och sitt husfolk så småningom i eget hus vid Piazza Farnese.

År 1367 inträffade dock det som Birgitta väntat på påven och kejsaren möttes i Rom. Birgitta lyckade få Petri stols erkännande, med förändringar, av sin klosterregel. År 1370 återvände dock påven till Avignon och dog där samma år vilket Birgitta efter en uppenbarelse förutsagt skulle ske. Den händelsen gav stort eko och mycken goodwill, om vi använder det uttrycket, till den heliga Birgitta,

Folkungapalatset i Vadstena som kung Magnus skänkt redan 1340 i ett testamente till ett blivande kloster överlämnades under 1360-talet till Linköpingsbiskopen att förvalta för klostrets räkning. Under det inbördeskrig som pågick i Sverige förstördes en del av det befintliga kungapalatsets byggnader men mot slutet av perioden började man planera för att bygga klostret. Birgitta kom dock aldrig att få se klostret. 

I slutet av sin levnad gjorde hon flera långa pilgrimsresor till Neapel och en lång resa till det heliga landet och Jerusalem med besök på Kristi lidandes alla platser.

Hon återvände från Jerusalem och dog strax efter hemkomsten 1373. I stort sett omedelbart började dyrkan av den heliga Birgitta, en ren kult uppkom med helbrägdgörelser vid hennes platser. Hon ansågs som ett helgon redan nu. Ett år efter hennes död fördes kvarlevorna till Vadstena. Kroppen hade rensats från mjukdelar och skelettet, som dock icke var fullständigt, fördes i en kraftig kista till Vadstena. Ksitan finns att bese i museet. Reliker/skelettdelar lämnades kvar och ytterligare skelettdelar lämnades möjligen efter vägen. 

Arbetet på Birgittas kanonisering startade tidigt efter hennes död men det kom av olika skäl dröja till 1391 innan hon helgonförklarades. Underlag för en kanonisering behövdes med levnadsteckningar och vittnen. Biskop Alfons hade fått uppdraget att sammanställa och redigera uppenbarelserna översatta till latin. De kom senare att översättas till andra språk och åter till svenska. Uppenbarelserna var i de flesta fall skriva av Birgitta på svenska och översattes till latin. Den nu föreliggande översättningen till svenska är gjord från latin. I få fall finns Birgittas svenska text kvar. Birgittas litterära kvarlåtenskap fick snabbt en vidsträckt internationell läsekrets.

De egentliga uppenbarelserna omfattar åtta böcker idag publicerade i fyra tjocka volymer. Dessa volymer innehåller dessutom ”Frågornas bok”, hennes klosterregel och en del annat material om och av Birgitta

När klosterkyrkan var klar skrinlades den heliga Birgitta i ett skrin som nu står i kyrkan. I stort återstår bara ett lårben som med säkerhet är från den heliga Birgitta. Resten av hennes skelett är spritt över Europa i olika kyrkor. Det flesta skelettdelar vet man inte var de finns. Birgittas kranium vet man inte med säkerhet var det befinner sig men det ligger inte i skrinet i klosterkyrkan i Vadstena, det vet vi efter osteologiska och kol-14 undersökningar.

Avslutning

Ett försök till sammanfattning av budskapet i uppenbarelserna låter sig inte göras i detta sammanhang. Två kommentarer utifrån rent personliga reaktioner kan dock göras.

Ett genomgående tema i uppenbarelserna är kritiken mot kyrkan, kyrkans män, biskopar och påvar liksom ledande högre ståndspersoner inklusive kungar för deras liv och leverne i synd och högmod. ”Ångra er, gör bättring, lyd mina råd och vände er med bön och ånger till Kristus och till Gudsmodern Maria”. Det var den heliga Birgittas generella råd utformat som personliga råd eller som generella livsregler presenterat i olika former, i regel som explicita uttalanden via Birgitta från Kristus eller Maria.

Vi citerar ur Huizinga (sidan 39) om högmodet under medeltiden: ”Högmodet var en symbolisk och teologisk synd; dess rötter ligger djupt i all livs- och världsåskådnings jord. ”Superbia” var ursprunget till allt ont, Lucifers högmod var begynnelsen och orsaken till allt fördärv. Så såg Augustinus det och detta var också senare tiders uppfattning: högmodet är källan till alla synder, de gror fram ur det som stam och rot ur fröet”.

Det var också den heliga Birgittas kärnbudskap/huvudbudskap i olika varianter uttalade via ord från Kristus och/eller Gudsmodern Maria. Birgitta hade med betydande säkerhet tagit del av Augustinus skrifter och påverkats direkt liksom av många andra teologiska tänkare och författare med samma kyrkligt teologiska tema.

En andra iakttagelse som slår en är hur kulturellt, socialt, moraliskt och beteendemässigt påverkad den heliga Birgitta var av sin högreståndsfostran och sitt tidigare liv. Hon försöker vara kritisk mot och frigöra sig från högreståndsindoktrineringen och det liv hon levt tidigare. Hennes bakgrund blir tydligast i förhållandet till fattiga, sjuka och personer av lägre stånd. Vid något tillfälle ställde sig den heliga Birgitta enkelt klädd tillsammans med verkliga fattiga och tigger i Rom något hon hyllas för i olika skrifter. Budskapet att tigga menar hon sig ha fått från Maria när inkomsterna till hushåll och fastighet temporärt sinat. Det måste ändock i sentida ljus ses som  en symbolhandling i bästa fall, i sämsta fall, insåg hon inte det, ett utslag av hyckleri. Hon var aldrig fattig även om pengar till det stora huset och hushållet med tjänare och assistenter ibland var knappa. Hon övade sig också i späkningar och enkelt leverne som att äta mycket lite, sova på golvet, gå i enkla kläder och slitna skor etc. Det måste dock ses och bedömas med kännedom om den tidens förväntade beteende för den djupt troende som ville leva i fattigdom i Jesu efterföljelse med Franciscus av Assis som den mest tydliga exponenten. I våra ögon kan det ge ett märkligt intryck, svårt att riktig sätta sig in i, förstå och ta på djupt allvar. En brist i vår syn på ett kristet liv?

Men synen på de fattiga, mindre lyckligt lottade och det enkla arbetsfolket var, om än vänligt överseende och  inkännande, en syn från ovan, ”von oben”, en bedömning som är svår att frigöra sig ifrån. 

Under hennes 1300-tal hade den katolska kyrkan att hantera många andra riktningar än kyrkligt och teologiskt main stream, nämligen schismatiska, kätterska, kritiska rörelser med aktiv opposition emot lyxen, välståndet och makten hos kyrkans prelater, biskopar och påvar inklusive dessas demonstrativa högmod. En sådan oppositionell var John Ball. John Ball var född 1335 i St Albans och dog 1381. Han var en engelsk katolsk radikal präst som predikade ett samhälle utan samhällsstånd. Ball kom att bannlysas 1366 för sina predikningar för ett samhälle utan klasser/stånd. Han fortsatte att predika utanför kyrkor, och efter 1376 hamnade han ofta i fängelse. Under ett bondeuppror 1381 fritogs han från fängelset och följde med upprorsmakarna till London. Det var då han myntade uttrycket ”När Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman?” (engelska ”When Adam dalf (dug) and Eve span (spun), Who was then to be a gentleman?”. Ett uttryck som fortfarande lever och citeras. Upproret slogs ner dömdes John Ball till döden och hängdes i St Albans den 15 juli 1381.

Rimligen bör dessa upprorstendenser ha varit kända och kanske också diskuterade i Italien och Frankrike med de olika folkuppror och proteströrelser som förkom, ja frodades, seklet igenom. I samband med olika lokala uppror har sannolikt orsaker och konsekvenser diskuterats i de kretsar där den heliga Birgitta umgicks. Hörde hon någon gång talas om John Balls sentens? Det finns inte många spår i uppenbarelserna runt de sekellånga aktuella samhällsproblemen med fattigdom, förtryck, digerdöd och ett enormt totalitärt förtryck av folk och fä från adel och det högre prästståndet.

DEL II. VIKTIGA SVENSKA PILGRIMSMÅL I DEN HELIGA BIRGITTAS SPÅR

En pilgrimsresa i Sverige till viktiga Birgittaplatser går naturligen till Vadstena, Ulvåsa och Alvastra i Östergötland samt till Finsta i Uppland. På dessa platser finns de yttre spåren efter Birgitta. Texten och bilderna redovisar en sådan resa. 

Finsta

Birgitta tillbringade sina första år på Finsta herrgård i Skederids socken i Uppland. Här fick hon i samband med dagliga böner och efter kyrkobesök sina första religiösa upplevelser/visioner som i mostern Katarinas berättelser bevarats för eftervärlden. Finsta herrgårds byggnader finns inte kvar men Skederids kyrka som Birgitta besökte i samband med mässan står där fortfarande. Den kristus som besökte henne i hennes rum kan mycket väl vara inspirerad från det Kristus krucifix (smärtomannen) som hon säkerligen med intresse studerat i Skederids kyrka.

Den heliga Birgittas far, lagmannen Birger Persson, uppförde troligen Skederids kyrka som gårdskyrka till Finsta herrgård. Sakristian och koret i dagens kyrka var i den gamla gårdskyrkan kor och långhus. Efter Birgittas helgonförklaring vallfärdade många pilgrimer till Skedrids kyrka och man tvingades därför till det nuvarande långhuset och vapenhuset ppå 1400-talet. En ny ingång byggdes i väster där man fortfarande kan öppna den järnbeslagna dörren från medeltiden. .

Birgittas i annalerna och litteraturen omtalade bönegrotta (böneplats/böneklippa) är närmast en grottliknade skreva. Den är identifierad och betraktad som ett viktigt pilgrimsmål. Det är sedan gammalt. 

Erik Dahlberg avbildar i bilden ovan den heliga Birgittas böneplats vid slutet av 1600-talet i storverket Suecia Antiqua et Hodierna. Traditionen om böneplatsen är således gammal.

VADSTENA KUNGSGÅRD

Vadstena kungsgård var ett kungligt palats, en kungsgård som har givits olika benämningar av olika författare genom åren som Bjälboättenspalats, Folkungapalatset, Kungapalatset, Krigsmanshuset och Nunneklostret. Den i vår mening korrekta historiska namnet är Bjälboättens palats eller bara Bjälbopalatset. Helt felaktiga konnotationer historiskt ger namnet Folkungapalatset. Folkungarna var ingen ätt utan ett politiskt maktparti i opposition till exempelvis jarlen Birger Magnusson (och den maktgrupp han tillhörde, eriksönerna). Jarlens ätt Bjälboätten kommen från Bjälbo i Östergötland. Palatset började byggas vid mitten av 1200-talet av jarlens son Valdemar. Birger jarls bror Elof lär ha daterat ett brev från platsen i oktober 1268. Palatset fungerade som kungligt lustslott fram till 1346, då det testamenterades av kung Magnus Eriksson och drottning Blanche (Blanka från Namur) som grund till det blivande Vadstena kloster.

Den övre bilden visar det sannolika utseendet av det ursprungliga Bjälbopalatset. Den undre bilden visar det taksänkta klostrets fasad med de små fönstren till nunnornas dormitorium. Fotografiet ovan visar Bjälbopalatsets utseende idag efter ett återställande av byggnaden närmare den ursprungliga. Nunnornas fönster i den över fönsterraden är kvar och kan också beses inifrån vid ett besök i Birgittas klostermuseum.

Efter klostertiden, som vi återkommer till, användes byggnaden som invalidhotell för hemvändande soldater från Trettioåriga kriget och var därefter en del i Vadstena hospital. 

Byggnaden inhyser numera i större delen Sancta Birgitta intressanta klostermuseum, invigt den 1 juni 2003.

VADSTENA KLOSTERKYRKA

Klosterkyrkan, byggd efter detaljritningar och anvisningar av den heliga Birgitta, med den östra fasaden på bilderna ovan, var en stor treskeppig hallkyrka av kvadersten som började byggas kort tid efter birgittinordens stadfästelse 1370. År 1384 var klostret färdigt för invigning, då fanns en provisorisk träkyrka på platsen som brann 1388. Munkkoret blev färdigt för användning 1405 och år 1430 hölls den högtidliga invigningen av stenkyrkan. Kyrkan byggdes som klosterkyrka till birgittinerklostret men är numera församlingskyrka i Linköpings stift och en av Sveriges större medeltidskyrkor. Den Heliga Birgitta kom aldrig själv att få se och uppleva den magnifika kyrka hon ritat och givit anvisningar till.

Vadstena klosterkyrka kallas Blåkyrkan, eftersom stenen den är byggd av skimrar i blått.   Kyrkan med höga smala fönster och utvändiga kraftiga strävpelare är byggd av kalksten från trakten. Den är försedd med säteritak men saknar torn. Istället finns en takryttare. Kyrkklockorna hänger i det närbelägna Rödtornet.

Kyrkans huvudingång ligger i öster som visas av bilderna. Vapenhus saknas, man kommer direkt in i det treskeppiga höga långhuset med fem travéer. I kyrkan västra del finns ett smalare kor helt enligt heliga Birgittas anvisningar. Kyrkan har en imponerande rymd. Takets stjärnvalv av tegel bärs upp av åttkantiga kalkstenspelare.

I heliga Birgittas uppenbarelser säger Kristus, att det inte får finnas några dekorationsmålningar på kyrkväggarna, förutom bilder över Kristi lidande eller helgonens liv. Klosterkyrkan skulle vara av ”slät gärning, ödmjuk och stark.” 

Birgitta altaret ursprungligen i öster men nu i västra koret bakom nuvarande högaltare. Den Heliga Birgitta, detalj ur altaruppsatsen nedan.

Klostersystrarna, max 60 stycken hade sin ingång från nunneklostret norr om kyrkan till en nu försvunnen läktare där nunnorna vistades under mässan. Munkarna hade under klostertiden sin plats i väster bakom högaltaret. Enligt Birgittas anvisningar skulle det i klostret finnas 25 bröder, varav 13 präster, 4 diakoner och 8 lekbröder. Största delen av kyrkan var avsedd för menigheten, såväl andliga pilgrimer som lekmän. 

Det nuvarande altarskåpet vid Högaltaret i väster är helgat åt jungfru Maria. I mittenpartiet ses Marias förhärligande och högst upp Jesus som smärtoman. De sju övriga scenerna visar Kristi lidandeshistoria. Flygeldörrarna beskriver sju helgons martyrhistoria. Altarskåpet är sannolikt tillverkat i Jan Bormans verkstad i Bryssel cirka 1520.

När de sista munkarna efter reformationen omkring 1550 lämnat klostret övertog lokalförsamlingen tillfälligt kyrkan som församlingskyrka. Kyrkan fick bänkar och predikstol i samband med detta. Högaltaret hade dock sin placering i öster fram till 1800-talets restaurering, då det fick sin plats i väster. Från 1550 till 1595, då även nunneklostret stängdes, använde nunnorna det tidigare munkkoret i väster för sina gudstjänster.

Klosterkyrkan användes efter klosterstängningen 1595 framför allt vid begravningar och andra högtidliga tillfällen. Först 1829 blev Blåkyrkan åter församlingskyrka. Det trappgavelprydda tegeltorn (Rödtornet) från 1400-talet sparades dock när Sankt Pers kyrka revs eftersom Blåkyrkan saknade klocktorn och klockstapel. Sammanringningar sker därifrån än idag. 

I klosterkyrkan finns den heliga Birgittas skrin, tillverkat till skrinläggningen 1393, två år efter hennes helgonförklaring 1391 av Påve Bonifatius IX, med vad som enligt traditionen sägs vara kranierna från heliga Birgitta, hennes dotter Katarina samt det äldre helgonet Sankta Ingrid av Skänninge. De två kranierna i Vadstena klosterkyrka är dock inte heliga Birgitta och hennes dotter, det visar en studie vid Uppsala universitet. 2002 togs prover från de båda kranier som sagts tillhöra heliga Birgitta och hennes dotter Katarina. Vid testerna användes DNA-analys och kol-14-datering. Forskarna presenterade resultatet 2010 och kunde konstatera att kranierna inte tillhör mor och dotter. Därtill kommer att det är minst 200 års åldersskillnad på kranierna och att ingen av tidsbestämningarna sammanfaller med perioder då Birgitta och Katarina levde. Analysen av proverna visar att kranierna med största sannolikhet tillhör andra. Det äldre kraniet är enligt analysen från 1200-talet, och heliga Birgitta föddes inte förrän 1303. Det yngre kraniet är från 1470-1670.

– Det står helt klart att det yngre kraniet inte kommer från heliga Birgitta eller Katarina. Sannolikt är den äldre huvudskålen inte heller från 1300-talet då heliga Birgitta levde, enligt forskaren Göran Possnert.

– Det vi kunnat se med hjälp av DNA-analysen är att, dels så är det två kvinnor, vad vi också kunde se var att det här inte kommer från mor och dotter. Det kan vi säga till 100 procent, säger Marie Allen som varit med och gjort undersökningen.

Denna skulptur i Klosterkyrkan går under namnet ”Den porträttlika Birgitta”. Det är med stor sannolikhet bara ett namn. Inget tyder på att skulpturen är porträttlik eller att konstnären träffat Birgitta och att skulpturen är av senare datum. Det antages att den härrör från Birgittaaltaret och är från 1392.

Den extatiska Birgitta är sannolikt en nordtysk skulptur som invigdes 1435 som har tillskrivits Johannes Junge.  

VADSTENA KLOSTER

I övergången mellan beskrivningen av klosterkyrkan och Birgittaklostret kan det var på sin plats att visa planen över den enormt stora klosteranläggningen för 60 nunnor och 30 munkar med all den övrig ”personal” som krävdes för ett fungerande kloster för främst Svea rikes ledande och rikaste ätter.

Klosterområdets utseende idag med bevarade byggnader. Faksimil för Östergötlands museums hemsida.

Vadstena kloster var ett kloster för Den helige Frälsarens orden, vanligen kallad Birgittinorden. Klostret planerades och ritades av Heliga Birgitta och det invigdes 1384 som ett så kallat dubbelkloster, det vill säga innefattande, som redan nämnts, både nunnor och munkar ur birgittinerorden.

Nunnornas dormitorium och en nunnecell. De små fönstren till nunnecellerna kan också ses på de exteriöra bilderna i inledningen.

Väggmålning i kapitelsalen där nunnorna samlades för möten, samtal, överläggningar och högläsning.

De tre bilderna ovan är från Sancta Sanctorum, också kallat Birgittas bönerum från tiden hon vistades i kungsgården, vilket är det rum där man antar att Birgitta erhöll de uppenbarelser som låg bakom utformandet av hennes klosterorden. I rummet finns gamla takmålningar, den järnbeslagna kista i vilken Birgitta fördes hem till Vadstena från Rom. Liket var då rengjort av nunnor genom kokning och avlägsnande av alla köttdelar. Det var således bara skelettet som – sannolikt redan då ofullständigt – fraktades hem. En monstrans framfor kistan innehåller en liten benflisa från den Heliga Birgitta vilken syns i mitten av monstransen.

Vadstena kloster spelade en viktig roll under medeltiden, då det var moderkloster för andra kloster av samma orden. 

Gåvotestamentet från kung Magnus och drottning Blanka av Namur

Det ursprungliga klostret kom till genom att kung Magnus Eriksson och drottning Blanka av Namur testamenterade det på platsen stående kungapalatset till ett nytt kloster. Det skedde med deras svenska testamente 1346 och senare i det norska testamentet året därpå. Kungaparets vilja var att de skulle begravas i det blivande klostrets kyrka. Klostrets präster skulle be för kungaparets själar.

Det dröjde dock till 1370 innan Birgittas ordensplaner i modifierat skick blev godkända av påven. Planeringen för klostret började genast men kunde inte invigas förrän 1384, vilket var efter såväl Birgittas som hennes dotter Katarina Ulfsdotters död. 

Klostrets fick makt och befogenhet att utfärda avlat, vilket gav klostret rykte, tyngd och högt anseende. ”Avlat, nämligen tillgift för alla synder” – som det står i Vadstenaklostrets diarium – förkunnades och utdelades där för första gången på Marie bebådelsedag 1378; ”och kom vid den tiden en stor mängd folk hit”. Genom en påvlig bulla hade klostret erhållit privilegiet att ge evig förlåtelse för alla synder till alla som vallfärdade dit på vissa högtidsdagar. Genom rätten till avlatshandel lades den ekonomiska grunden för klosterbygget, som sedan raskt kunde fortgå. 

Både munkarna och nunnorna var underställda en abbedissa. En priorinna avdelades för nunnorna specifikt och en generalkonfessor för bröderna, som båda utsågs av abbedissan. Ett dubbelkloster, med ett manligt konvent och ett systrakonvent var till för att säkra nunnornas behov av präster för bikt och mässor.

Klostret gynnades av kungahuset och adeln och blev snart både Sveriges främsta andliga centrum och landets största jordinnehavare. Vi kan med fog ugå ifrån att de munkar och nunnor som antogs i klostret huvudsakligen (undantag har självfallet funnits) kom från landets ledande ätter. För en livstidplats i klostret krävdes att man kunde föra till egendom som säkrade försörjning för den antagna munken eller nunnan. Vadstenamunkarna hade betydande uppgifter som biktfäder och predikanter. Klostret var, som sagts, sannolikt helt dominerat i viktiga avseenden av de allra främsta ätterna i Sverige. Det vanliga folket var lekmän, klosterarbetare och tjänare.

Klosterfolkets produktion bestod av religiösa handskrifter och liturgisk textil av högsta klass, inklusive konsthantverk. Nyare forskning har uppskattat antalet volymer i klosterbiblioteket till minst 900 men maximalt 1 350. Det var därmed sannolikt Nordens största bibliotek under senmedeltiden.

Vadstena hade internationell betydelse som moderkloster för andra kloster av birgittinorden runt om i Europa.

Med Gustav Wasas reduktion (Västerås recess 1527) inleddes avvecklingen av Sveriges kloster och ett permanent förstörande av enorma mängder kulturskatter i form av böcker, diarier och silverföremål som beslagtogs från kyrkor och kloster. Sveriges kloster förföll, men Vadstena, som hade en stark position genom sina förbindelser med högätterna och adeln och sin internationella berömmelse, klarade sig för en tid bättre än övriga. Kung Gustav Vasas egen syster Anna var vid denna tid nunna i Vadstena.

1539 förbjöds munkarna att hålla katolska predikningar. Året därpå företogs en inventering av klostrets värdeföremål som sedan konfiskerades. På 1540-talet konfiskerades också klostrets omfattande jordinnehav. Den katolska mässan förbjöds 1540 liksom mässor till helgonen. År 1545 upphör Vadstenadiariet. Klostrets manliga avdelning avvecklades 1555, då munkarna av kungen gjordes till präster eller läkare

Klostret fick en kort ”come-back” och revansch som kloster under den katolskt sinnade Johan III, som 1575 återgav klostret tillstånd att ta emot noviser. Drottning Katarina Jagellonica skickade vin och pengar under fastan. Kardinal Antonio Possevino som var påvens sändebud stannade i sex veckor 1580. Han införde nya katolska doktriner. År 1587 besöktes också klostret av kung Johan och tronföljaren Sigismund, och den första högtidliga katolska mässan sedan reformationen hölls i klostret. 

Den kvinnliga klosterdelen kvartstod längre, ända till 1595, då klostret stängdes av hertig Karl som saknade Johans katolska tro. Av de elva nunnor som då fanns kvar i klostret lämnade åtta Sverige tillsammans med den sista abbedissan, Katarina Olofsdotter, och flyttade till dotterklostret Marienbrunn i Polen. 

Klosterbyggnaderna stod sedan tomma i omkring fyrtio år. År 1641 inrättades i stället ett så kallat krigsmanshus för före detta soldater och officerare och deras familjer, så kallade gratialister. Krigsmanshuset bestod fram till år 1783. 

Birgittinorden återvände till Vadstena genom Elisabeth Hesselblads försorg 1935. De slog sig ner strax söder om det medeltida klosterområdet, vid Vätterns strand.  År 1963 blev de formellt ett underkloster. 1988 blev det självständigt priorinnekloster och från och med 1991 är det ett abbedisskloster med namnet Pax Mariæ. Jag fick vid besöket i Vadstena tillfälle att i kyrkan som besökare åhöra nunnornas tidebön ters. Tack Anne-Mette!

ULVÅSA GÅRD

Birgittas udde är benämningen på platsen där den medeltida gården/borgen Ulvåsa låg på en udde i sjön Boren. 

Animation ovan av hur Ulvåsa kan ha sett ut baserat på utgrävningar av husgrunder.

Ulvåsa sedd från udden mot norr.

Här kan man stå och känna hur Birgitta som härskarinna på Ulvåsa gård dagligen gick ner i källaren för att granska förråden. Den Heliga Birgittas närvaro blir för mig påtaglig när jag står här.

Husruinen sedd mot sydväst

Platsen kallades tidigare S:a Britas näs har fått sitt namn av Heliga Birgitta som bodde på gården under ett tjugotal år under 1300-talet och här födde och uppfostrade 8 (åtta) barn, den första 1319 sexton år gammal och den sista i slutet av 1330-talet, 34 – 36 år gammal. Sannolikt var hon under långa tider ensam ansvarig för beslut, skötsel och liv på gården/borgen. Maken Ulf Gudmarson var ofta borta som lagman i Närke.

Gården bör ha uppförts redan under 1200-talet, men den första kände innehavaren är Ulf Gudmarsson. Det kan inte med säkerhet fastslås när borgen övergavs. Enligt traditionen kan det ha skett efter Ulf Gudmarssons död vid Alvastra kloster 1344, då hustrun Birgitta ska ha uppfört en ny gård och därefter innan hon gav sig av till Rom fördelade arvet och egendomarna bland sina barn.

Gården låg på en udde med vatten på tre sidor och mot landsidan fanns två grävda vallgravar. Innanför vallgravarna låg ett stenhus och två träbyggnader och utanför vallgravarna låg ytterligare ett antal byggnader. Idag återstår en källarruin av stenbyggnaden vilken visas av bilderna ovan. 

ALVASTRA KLOSTER

Vi börjar beskrivningen av Alvastra kloster med en planskiss över klostret. En sådan är dessutom helt nödvändig att ha med sig vid besök. Det är annars svårt satt orientera sig i de olika delarna av klosterruinen och vilka funktioner de olika rummen och delarna haft. Anvisningar och beskrivningar är på plats undermåliga (2025-05-24). Statens fastighetsverk äger klosterruinen sedan 2015.

En korgång i söder till klosterkyrkan

Klosterköket

Klosterruinen sedd från sydöst med kapitelsalen och dormitoriet ovanför. De ligger strax till vänster om den höga murresten

Trappan till munkarnas dormitorium och till vänster om trappan ingången till sakristian.

Klosterkyrkans bibliotek till vänster. I bakgrunden Birgittas kulle där sannolikt den Heliga Birgittas hus utanför klosterområdet legat.

Klosterkyrkan från söder med den södra koromgången

De olika delarna av klosterkomplexet.

Klosterträdgården där man bland annat odlade olika läkeörter och nyttiga växter.

Alvastra kloster var ett cistercienskloster och ligger precis söder om Omberg. Det grundades 1143 av munkar från det franska klostret Clairvaux, tillsammans med Nydala kloster de första cisterciensklostren i Norden. Alvastra grundade sedan munkklostren Varnhem, Julita och Gudsberga. Alvastras abbot fungerade dessutom tidvis som abbott åt nunneklostren Askeby, Vreta och Riseberga. Alvastra kloster fungerade som kloster utan avbrott tills det upplöstes omkring 1530 i samband med reformationen.

Enligt Exordium magnum var det Ulvhild Håkansdotter, maka till kung Sverker den äldre, som inbjöd munkarna till Sverige. Bernhard av Clairvaux’ strävade efter att sprida cisterciensorden också till Norden. Enligt uppgift från biskop Brask ingick den skänkta marken vid Alvastra i Sverkers morgongåva till Ulvhild. 

Kung Sverker den äldre blev mördad 1156 i närheten av Alvastra och begravdes sannolikt i det då påbörjade klosterbygget. Kyrkan blev Sverkerättens begravningskyrka under det tidiga 1200-talet. Klosterkyrkan invigdes 1185 och var då färdigbyggd.

Bakgrunden till min pilgrimsresa till Alvastra kloster är självfallet de historiska kopplingarna under1300-talet mellan Alvastra kloster och den heliga Birgitta, hennes make och hennes klosterorden. I början av 1340-talet genomförde Birgitta och hennes make Ulf Gudmarsson som bekant en pilgrimsresa till den helige Jakobs grav i Santiago de Compostela. Vid hemkomsten från resan beslutade sig paret för att gå i kloster var för sig. Ulf drog sig tillbaka till Alvastra som låg nära hans gods Ulvåsa. Han dog också i Alvastra kloster 1344 och begravdes där i ett eget kapell som kan ses i ruinen idag. Den ursprungliga gravhällen finns idag på Historiska museet men en kopia ligger i kapellet. Birgitta flyttade, då eller något tidigare, in i ett hus i närheten av Alvastra klosterområde där hon stannade i fem år innan hon 1349 reste till Rom. Det skedde inte utan protester från munkarna som såg med tvekan och motvilja mot att ha en kvinna boende i närheten av klostret och som sannolikt också besökte klostret i olika sammanhang. Under Alvastratiden blev hon vän med klostrets subprior Peter Olofsson. Efter en mycken tvekan och vånda tog han på sig uppgiften att nedteckna Birgittas uppenbarelser på latin under hennes vistelse vid klostret. Efter hennes diktat skrev han också ned Birgittinordens första regelverk, Regula Sancti Salvatoris. Efter Birgittas död 1373 skrev den nu till prior avancerade Peter Olofsson hennes levnadsbeskrivning tillsammans med en sekulär präst med samma namn, och denna text tillsammans med deras vittnesmål inför kurian bidrog till att Birgitta helgonförklarades 1391.

I takt med reformationen i Sverige på 1520-talet blev det svårare och svårare för klostren i Sverige att fortsätta klosterverksamhet. Bland annat bestämdes det vid riksdagen i Västerås 1527 att Sveriges kloster hädanefter skulle förvaltas av lekmän och Gustav Vasa utlovade skydd åt de munkar som bestämde sig för att lämna sina kloster. År 1529 avgick Alvastras sista abbot på grund av sjukdom och klostret kom att förvaltas av riddaren Nils Svensson. Efter reformationen omvandlades klostret till en kungsgård, Alvastra kungsgård.  

När klostret väl hade övergivits, hände det som hände med så många andra cistercienskloster efter reformationen, nämligen att klostret började användas som stenbrott. Det började 1544 med att sten från klosterbyggnaderna användes vid byggandet av Vasaslottet Vadstena slott och fortsatte på 1570-talet då Per Brahe d.ä. använde material från klostret vid uppförandet av sitt slott på Visingsö.  

En beskrivning av klostrets layout

Beskrivningen hämtad från Wikipedia ansluter till de inledande fotografierna. Alvastra har ett utseende som är typiskt för cistercienskloster. Kyrkans kor ligger ungefär i öster och söder om kyrkan ligger klostergården som är omgiven av korsgången och de olika klosterlängorna. Munkarna höll till i den östra och södra klosterlängan medan lekbröderna sov och arbetade i den västra längan. Även kyrkan var uppdelad på detta sätt, så att munkarna hade sitt kor i öster medan lekbröderna fick hålla sig till kyrkans västra sida. Kyrkan och de flesta av klosterbyggnaderna är byggda av kalksten som hämtats från stenbrottet i Borghamn.

Klosterkyrkan är en korskyrka av så kallad Fontenaytyp och har en längd på 45,5 meter. Långhuset är treskeppigt och ungefär i mitten av långhuset har man vid utgrävningar hittat stengrunden till ett träskrank som delade kyrkan i en västdel avsedd för munkarna och en östdel avsedd för lekbröderna. I korsmitten har man hittat en grav som troligen tillhör kung Sverker den äldre med familj.

På kyrkans norra sida finns resterna av två kapell varav det större är ett begravningskapell åt den heliga Birgittas make, Ulf Gudmarsson, som dog i klostret 1344. Hans gravsten hittades här vid en utgrävning 1827 och finns sedan 1864 på Statens historiska museum.

Det nordligaste utrymmet i den östra klosterlängan utgörs av den välbevarade sakristian, med ingång från det södra tvärskeppet. 

Söder om sakristian ligger kapitelsalen, vilken till skillnad från sakristian är mycket dåligt bevarad. Namnet kommer av att munkarna samlades här varje dag för att höra ett kapitel ur den helige Benedikts regel läsas upp. Man samlades även här för att diskutera klostrets angelägenheter och lyssna till viktiga meddelanden.

Med tiden växte Alvastras boksamling var vid slutet av medeltiden en av Sveriges större. Redan på 1200-talet slutade man använda armariet för bokförvaring men det är inte helt klart var böckerna förvarades istället. Möjligen kan ett litet rum som grävts ut norr om sakristian tjänat som bibliotek.

I norra korsgången samlades munkarna och abboten för läsning och meditation under dagtid och abboten satt då på en särskild plats vars läge i Alvastra kan bestämmas utifrån tydliga rester i kyrkväggen. Norra korsgången har även använts som begravningsplats, vilket troligen även gällde de övriga delarna av korsgången som dock inte har grävts ut. De begravda har lagts ned utan kistor och är lagda i hela sju lager, av vilket det översta ligger precis under korsgångens stensättning.

I mitten av södra korsgången låg det fyrkantiga lavatoriet, där munkarna tvättade händerna innan de intog sina måltider i refektoriet mittemot

DEL III. APPENDIX

DEN HELIGA BIRGITTA VIKTIGA ÅRTAL:

1303 Birgitta föds som Birgitta Birgersdotter (Finstaätten) på Finsta gård i Uppland  

1314 Birgittas mor, Ingeborg Bengtsdotter, dör. Birgitta flyttar till Katarina Bengtsdotter på Aspanäs.

1316 Birgitta gifter sig med Ulf Gudmarsson.

1320 Birgitta ärver sju gods i Småland när arvet från hennes mor skiftas.

1326 Fadern Birger Petersson dör.

1332 Magnus Eriksson tillträder som regent.

1335 Kung Magnus gifter sig med Blanka av Namur. Birgitta blir drottningens rådgivare och Ulf utnämns till riksråd.

1339 Birgitta och Ulf vallfärdar till Nidaros.

1341-42 Birgitta och Ulf vallfärdar till Santiago de Compostela.

1342 Birgitta och Ulf bosätter sig vid Alvastra kloster.

1344/46 Birgittas make Ulf Gudmarsson dör.

1346 Kung Magnus och drottning Blanka testamenterar den 1 maj Vadstena kungsgård till att bli ett kloster.

1348 Birgitta försöker att mäkla fred i hundraårskriget och förmå påven att flytta till Rom.

1349 Birgitta reser till Rom.

1350  Dottern Katarina anländer till Rom.

1354 ca Birgitta flyttar till ett hus vid nuvarande Piazza Farnese.

1368 Påven Urban V möter kejsar Karl IV i Rom den 21 oktober och Birgittas profetia uppfylls.

1370 Påven Urban V godkänner Birgittas ordensregel i kraftigt modifierad form.

1372 Birgitta ger sig den 14 mars ut på pilgrimsfärd till Heliga landet..

1373 Birgitta åter i Rom. Birgitta dör 23 juli i Birgittahuset Piazza Farnese i Rom. Hennes kvarlevor förs hem till Sverige av barnen Katarina och Birger.

1374 Birgittas kvarlevor skrinläggs i Vadstena den 4 juli

1378 Birgittas ordensregel fastställs.

1384 Klostret i Vadstena invigs.

1391 Den 7 oktober helgonförklaras Birgitta, av påven Bonifatius IX.

1430 Klosterkyrkan i Vadstena invigs.

1492 Den första fullständiga utgåvan på latin av Birgittas Himmelska uppenbarelser trycks på uppdrag av Vadstena kloster.

Birgittas barn: Märta Ulfsdotter, Karl Ulfsson, Birger Ulfsson, Katarina Ulfsdotter, Bengt Ulfsson, Gudmar Ulfsson, Ingeborg Ulfsdotter, Cecilia Ulfsdotter

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Birgersdotter, Birgitta. Himmelska uppenbarelser. Översättning Tryggve Lundén. Malmö 1957 – 1959.

Bergh, Birger. Heliga Birgitta- Åttabarnsmor och profet. Riga 2002

Bergh, Birger. Den Heliga Birgittas dialog med sitt överjag. Språk- och litteraturcentrum. Humanistiska och teologiska fakulteterna. Lunds universitet

Cesarini, Luca. I den heliga Birgittas fotspår. Värnamo 2003

Fogelklou, Emilia. Birgitta. Stockholm 1973

Fogelklou, Emilia. Birgitta. Urval och inledning. Stockholm 1925

Gejrot, Claes. Utgivare. Vadstenadiariet. Latinsk text med översättning och kommentar. Stockholm 1996

Huizinga, Johan. Ur medeltidens höst. Studier över 1300- och 1400-talets levnadsstil och tankeformer i Frankrike och Nederländerna. Lettland 2007

Jörgensen, Johannes. Den heliga Birgitta av Vadstena. Första delen 1303 – 1349. Stockholm 1942.

Jörgensen, Johannes. Den heliga Birgitta av Vadstena. Andra delen 1349 – 1373. Stockholm 1942.

Klockars, Birgit. Birgittas värld. Uppsala 1973

Klockars, Birgit. Birgittas svenska värld. Stockholm 1976

Osteolisk undersökning av kranierna i Relikskrinet: https://www.forskning.se/2010/02/16/kraniet-som-tillskrivs-heliga-birgitta-kan-ifragasattas/

Stolpe, Sven. Birgitta i Sverige. Stockholm 1973

Stolpe, Sven. Birgitta i Rom. Stockholm 1973

Sundén, Hjalmar. Den Heliga Birgitta. Ormungens moder som blev Kristi brud. Stockholm 1973

Sundén, Hjalmar. Religionen och rollerna. Stockholm 1959

Sundén, Hjalmar. Persona och anima. En tillämpning av C G Jungs psykologi på sex författare: Heliga Birgitta, sidorna 145 – 174, Stockholm 1981

Vadstenadiariet. Latinsk text med översättning och kommentarer av Knut Gejrot. Kungl. Samfundets handlingar 19. 1996.

Westman, Knut B. Birgittastudier I, Uppsala 1911.

Wikipedia, svenska.

von Heidenstam, Werner. Heliga Birgittas Pilgrimsfärd. Stockholm 1912

Våtsjön den 10 juli 2025

Lennart Waara