Denna text ansluter till artikeln ”Vem var Stellan Arvidson (S)?” i Det Goda Samhället och handlar primärt om lärarlag som Stellan Arvidson förmedlade och införde i svenska skolan. Texten vidgas också till arbetslag i kommunal byråkrati och tjänsteverksamhet som skribenten kunnat studera på nära håll. Texten är varken tillämplig på eller avser de arbetslag som förekommer på exempelvis byggarbetsplatser. De har en helt annan bakgrund och effektivitet.
Begreppen lärarlag/arbetslag används som synonymer. Arbetslag är en kommunal byråkratiform för att bedriva verksamhet. I skolan är organisationsformen lärarlag (löpande arbetslag av lärare). Formen förekommer också i statliga myndigheter om än i mer begränsad omfattning enligt min erfarenhet som revisionsdirektör i det gamla Riksrevisionsverket (RRV). Idéen om lärarlag i den kommunala skolan och arbetslag i kommunal byråkrati och verksamhet är både kollektivistisk, improduktiv och sänker effektiviteten.
Idén till skolans lärarlag kommer från Deutsche Demokratische Republik (DDR). DDR var en statsbildning från oktober 1949 till oktober 1990). De östra delarna av Tyskland blev snabbt efter kriget under den sovjetiska ockupationen en kommunistisk statsbildning på sovjetiska bajonetter med en marionettregim och en lydregering. Landet skulle sovjetiseras och samtidigt också avnazifieras. Regimen insåg snabbt skolans betydelse. Motivet till att skolan i DDR införde lärarlag var således att ta kontroll över att kommunistisk ideologi och indoktrinering implementerades. Det gällde att påverka elevernas, som blivande medborgare, tankevärld. Lärarna litade man sannolikt inte på fullt ut. Lärarna skulle inte tillåtas dominera i klassrummet utan ett lärarlag, ett kontrollerande lärarlag i.e. tillskapades. Därmed skapades ett instrument för ideologisk kontroll i skolvardagen med metoder som kunde uppfattas neutrala och huvudsakligen konfliktfria. Alla i skolan förstod dock att det gällde att anpassa och inpassa sig. Skolan i DDR blev sedan med ”hjälp” av den socialdemokratiske riksdagsmannen och skolpolitikern Stellan Arvidson förebild för den svenska enhetsskolan. Lärarlagsprincipen infördes också så småningom sannolikt med samma syften och överväganden som i DDR. Skolans s.k. ”socialisering” blev ett medel i skapandet av Socialdemokratins hegemoniska makt för generationer framåt.
Vilka var de ideologiska grundstenarna vid införandet av lärarlag och desslikes arbetslag i den svenska kommunala byråkratin och tjänsteverksamheten? Svar; kontroll av att maktens (läs socialdemokratins) ideologier och värdegrund typ ”allas lika värde” genomfördes. Man försäkrade sig via lärarlagen om att ingen undkom med idéer om yttrandefrihet och berättigad kritik av skolans alltmer ideologiskt inspirerade och vinklade ”kunskapsförmedling och innehåll” och som fram till idag befunnit sig i ett tilltagande förfall.. Stellan Arvidsons syften var ursprungligen desamma som i DDR vilket var att skolan skulle bidra till att eleverna indoktrinerades i socialistisk ideologi (det kallas i dokumenten ”socialisering”, jämför gärna med Alva Myrdal och hennes ”socialisering” av barnen och kollektivisering av barnomsorgen). Gruppen kontrollerade sig själv och därmed varandra. Det är en av poängerna och syftena. Liknande kontroll som i DDR för att åstadkomma medlöperi, likriktning och kväsa kritik och få kontroll över vilka som inte anpassade sig. Den från DDR hämtade organisationsformen infördes i den svenska skolan, med den socialdemokratiske riksdagsmannen, skolpolitikern och DDR-medlöparen Stellan Arvidson som primusmotor, som uttryckligen drevs av en socialistisk ideologi som i betydande utsträckning kom att prägla den svenska enhetsskolan.
Ett lärarlag/arbetslag kommeraldrig att uppfatta sig tillräckligt informerat och tillräckligt lyssnat på. Det kan man utgå ifrån som en lag som tangerar C. Northcote Parkinsons lagar, för er som minns dessa. Det finns alltid någon detaljfråga som kräver mer information, avstämning eller underhandsgodkännande. Med lärarlag/arbetslag blir kontinuerligt allt mindre uträttat. Men, arbetstiden fylls, timmarna går och man sitter i möten och diskuterar. De medarbetare, eller snarare ”motarbetare” oftast kvinnor (också dem har jag mött i den kommunala verksamheten) som var tidsmässigt mest krävande, tog upp tid på alla upptänkliga sätt. Men, i det ögonblick någon sätter stopp för gruppens ”fritt valda arbete” (i värsta fall ”inget egentligt arbete alls”) utan kräver att riktigt arbete utföres, upphör gruppen i praktiken att existera. De ansvarsfulla, verksamma och drivande medarbetarna återgår till att uträtta det de är satta att göra.
Själv har jag på nära håll sett vad arbetslag åstadkommer eller snarare inte åstadkommer. Jag har dock själv aldrig på allvar deltagit i eller klivit in i ett arbetslag. Jag har omedelbart hittat ett sätt att fly eller hitta skäl att inte delta. Problemet är både tydligt och i grunden självklart. I ett arbetslag uppstår snabbt en konsensus om hur man skall arbeta och i vilken takt. Den minsta gemensamma nämnaren blir gällande. Den minsta gemensamma nämnaren sätts av de svagpresterande, minst engagerade och med lägst fattningsgåvor, eller av den som bara ser problem som måste hänvisas till chefen. En intelligent, kunnig och drivande entreprenör lämnar snabbt arbetslaget, mäler sig ut mentalt eller t o m utgår fysiskt. Därför åstadkommer ett arbetslag mindre än vad var och en för sig skulle gjort. Den svagpresterande, oengagerade och kognitivt begränsade får inte mycket gjort på egen hand, så där är ingen skillnad. De drivande, duktiga, kreativa och intelligenta åstadkommer mer lämnade ifred att utföra sina uppgifter än i arbetslaget/lärarlaget. Till det kommer att kommunal verksamhet enkannerligen skolan och lärarna är helt dominerade av kvinnor vilket påtalats av många inklusive professorn och skoldebattören Inger Enkvist.
Det är praktiken. Hur ser teorin ut? För en beskrivning konsulteras Wikipedia som bidrar med en sammanfattning av teorin om arbetslag. ”För effektiva arbetslag visar forskning att deltagarna och gruppen har en tydlig och klar samlande målbild, gruppmedlemmarna skall vara klara över arbetsgruppens uppgift, syfte och mål. Medlemmarna har ett gemensamt ansvarstagande, arbetar engagerat, är ömsesidigt stödjande och har vilja att hjälpas åt. Arbetslagets medlemmar kommunicerar med varandra på ett öppet, ärligt, förtroendefullt och intensivt sätt, man har förmåga att fråga, lyssna och svara. Man inriktar sig på framtiden och man är förändringsvilliga. Man koncentrerar sig på att få uppgiften gjord och följer hela tiden utfallet av verksamheten. Arbetslaget lyfter de individuella prestationerna över normalnivå utan långbänkar med kort tid mellan tanke och handling”.
Inte någon enda gång har jag erfarit att man i praktiken varit ens i närheten av teorin, snarare tvärtom. Mina över tid osystematiska intervjuer med lärare och kommunala tjänstemän ger samma bild.
lennart waaras blogg 