lennart waaras blogg

Jag har som avkoppling, från läsning av ” Den svenska historien” i 10 band och 3 500 sidor, läst om Strindbergs Svarta fanor för 27 gången, alltid lika uppfriskande elak läsning om den tidens kulturpersoner. En dröm jag haft i alla år, sedan jag för en evighet sedan läste Svarta fanor för första gången, är att någon skrev en Svarta fanor om vår tids kulturella och mediala personage inklusive chefredaktörer som Peter Wolodarski och Anders Lindberg, det mediala och kulturella klägget och  wannabees av alla de slag. Men vem törs och är mäktig en sådan uppgift idag. Jan Myrdal är död. Han kunde möjligen ha skrivit den boken.

Bokens andra upplaga 1910.

Svarta fanor av August Strindberg är sannolikt den elakaste bok som skrivits i den svenska litteraturen. Boken är samtidigt en nyckelroman om 1890-talets svenska kulturella parnass med främst Gustaf av Geijer som måltavla. Det är ett extremt grymt porträtt som tecknas av honom liksom av andra exempelvis Ellen Key. För den som inte läst Svarta fanor eller gjort det utan att reflektera över eller kolla vilka verkliga personer som gömmer sig bakom romanens galleri av figuranter lämnas i avslutningen en tolkningslista.

August Strindberg tvekade själv länge innan han valde att eller vågade publicera boken som naturligtvis väckte mycken buller och rabalder.

Svarta fanor som kom 1907 men skrevs redan 1904 anses som den mest beryktade och hänsynslösa nyckelromanen i svensk litteraturhistoria. Huruvida den är ”den elakaste” som någonsin skrivits kan naturligtvis diskuteras. To my mind är den det.  Boken är känd för sina extremt skarpa och personliga angrepp på dåtidens kulturpersonligheter. 

Vad gör att boken än idag är inte bara läsbar och läsvärd utan också ett betydande verk i svensk litteraturhistoria?

Personporträtten är hänsynslösa. Strindberg använde boken som en privat uppgörelse med sina ovänner. Bland de illa dolda förebilderna fanns Gustaf af Geijerstam (som Zachris) och Ellen Key (som Hanna Paj).

Strindberg erkände i efterhand att boken var en ”fasans bok” och tvekade länge om han överhuvudtaget skulle publicera den. Boken skulle kunna ses som brottslig och förorsaka tryckfrihetsåtal.

Vid utgivningen 1907 orsakade boken en enorm skandal och blev inledningen till den så kallade Strindbergsfejden. Den liberala pressen ansåg den vara en ”svulstig pamflett” som inte ens förtjänade att recenseras.

Verket kan beskrivas som en grym satir där Strindberg ”låter gallan flöda” för att avslöja det han betraktade som ett ”ruttet tidevarv”. 

Sammanfattningsvis framstår Svarta fanor som en unik bok. Strindberg visar sin ohämmade och skickligaste sida som författare och smädare. 

August Strindbergs skildring av författaren Gustaf af Geijerstam kännetecknas av ett ökänt karaktärsmorden, kanske det värsta i svensk i svensk litteraturhistoria. Strindbergs relation till af Geijerstam genomgick en förvandling från vänskaplig uppskattning till nämnda karaktärsmord.

Strindberg porträtterade Geijerstam under pseudonym i flera verk:

Zachris i Svarta fanor (1907): Detta är den mest kända och skoningslösa skildringen. Zachris framställs som en litterär parasit, en lögnare och en moraliskt korrupt person som ”stjäl” andras livserfarenheter för sitt eget skrivande.

Zachris i Götiska rummen (1904): Här introduceras karaktären som en förlängning av Strindbergs bittra uppgörelse med den tidens litterära etablissemang.

”Efterstanken” i En blå bok: Strindberg fortsatte sina angrepp genom att beskriva Geijerstam i djupt negativa ordalag även efter dennes död. 

Varför var August Strindberg så elakt kritisk emot Gustaf af Geijerstam?

Under 1880-talet var de nära vänner och Strindberg kallade honom en gång för Sveriges framtidshopp. Agust Strindbergs syn gick från positiv uppskattning till hat.

En bidragande privat faktor till brytningen kan gissningsvis ha varit att Geijerstam tog parti för Harriet Bosse under hennes och Strindbergs skilsmässa kring 1904.

Strindberg ansåg att Geijerstam blivit för ”konjunkturbetonad” och framgångsrik på ett ytligt sätt, vilket födde både avund och förakt. En form av litterär rivalitet som kan förstås. Vi ser ju sådant idag också. Den viktiga frågan är dock: Vem läser Gustaf af Geijerstam idag förutom litteraturvetare medan Strindbergs verk aldrig upphör att publiceras, om och om igen i nya upplagor, och läses brett.

Skildringen i Svarta fanor var kontroversiell när den publicerades och skapade en stor litterär skandal i Sverige vid sekelskiftet. Strindberg anklagades av de utsatta och deras kotterier liksom i den liberala pressen för att vara ”besatt av att förvandla vänner till dödsfiender”. Rent trams som jag ser det!

Romanens nyckelpersoner motsvaras i verkligheten av:

• Zachris (Gustaf af Geijerstam): Strindbergs huvudmål, porträtterad med stor elakhet, tillsammans med hans hustru Jenny (Nennie Geijerstam).
• Grevinnan Maja: (Nanna/Nennie Geijerstam)
• Hanna Paj (Ellen Key): En skarp satir över Key och hennes engagemang för kvinnans frigörelse.
• Falkenström (Strindberg själv): Romanens berättare och alter ego.
• Professor Stenkåhl (Karl Warburg): En professor i estetik.
• Greve Max (Georg Stjernstedt): En ung jurist.
• Redaktör Lönnroth/Lögnroth (Vult von Steijern): Chefredaktör på Dagens Nyheter.
• Thilda K.: Författaren (Anne Charlotte Leffler) och hennes make.
• Revisor K.: vice häradshövding (Gustaf Edgren) och hennes 
• Smartman (Pehr Staaff/Fritz Kjerrman): Journalist på Dagens Nyheter. Andra uppgifter anger att det är (Karl Otto Bonnier)
• Aspasia (Dagny Juel): En norsk författare.
• Popoffski (Stanislaw Przybyszewski): En polsk författare.
• Mister Anjala (Jac. Ahrenberg): En finlandssvensk författare.
• Nyrax (Carl Larsson): Målaren. 

Våtsjötorp den 15 januari 2025

Lennart Waara

070 710 77 24

På SF Anytime finns en fyra timmar lång ny dokumentärfilm ”Lars” av Bobo Ericzén om och med Lars Norén, 59 kronor att hyra i 48 timmar.

För var och en som i likhet med undertecknad är en beundrare och läsare av Lars Norén, inte mint hans dramatik och prosaböcker, är filmen ett måste, oerhört upplysande och rik på material och insikter.

Lars Norén är näst efter August Strindberg Sveriges genom tiderna störste dramatiker och en av Europas stora samtida dramatiker spelad på teatrar i hela den civiliserade världen. Eugene O´Neill, en av de verkligt stora dramatikerna med Nobelpris (hans mest kända verk ”Lång dags färd mot natt” hade världspremiär postumt på Dramaten) var viktig för Norén, (liksom för många andra av oss läsare av dramatik) som han beundrade och studerade hur man skriver dramatik. Norén själv arbetade i drygt åtta år med en pjäs om O´Neill. Norén skrev ett antal pjäsversioner innan den slutligen landade i den fullständigt briljanta pjäsen ”Och ge oss skuggorna”. Den finns på SVT Play. Se den med Margareta Krook, Max von Sydow, Reine Brynolfsson, Peter Andersson och Lakke Magnuson i regi av Björn Melander.

I Ericzéns film ”Lars” får man i intervjuer beskrivningar av Lars Noréns barndom, liv, familj och arbete med skådespelare på Europas teatrar samt inte minst hans, i bokstavlig mening, livsavgörande skrivande. I ett längre avsnitt får vi följa Lars Norén i hans regiarbete med en pjäs på Dramatiska teatern i Stockholm. Det är för en som läst (exempelvis i Dagböckerna) om hans arbete som regissör på olika teatrar intressant och lärorikt att få erfara hur Norén i praktiskt handlag arbetar med skådespelare. Det är ett fantastiskt avsnitt som inte liknar något annat jag sett. Bara det avsnittet gör filmen värd att se. Det finns också en liknande film av Bobo Ericzén från repetitionsarbetet på Dramaten med Lars Noréns helt ordlösa pjäs ”Stilla liv”. Den finns också på SF Anytime. Mycket annat viktigt finns i filmen ”Lars”, Lars Norén berättar om sin barndom på ett hotell som föräldrarna drev, om sin komplicerade relation till mamman respektive den älskade pappan, hur han lämnades att sköta sig själv när föräldrarna inte hade tid, läsandet tidigt, om hur han i tidiga år flyttade till Stockholm och debuterade som poet (med stöd av Gerhard Bonnier) innan han under 80-talet helt gick över till att skriva dramatik och varför det blev Noréns främsta, för att inte säga enda vid sidan av det senare regisserandet, uttrycksmedel. Hans arbete som dramatisk författare och regissör skildras och diskuteras. För det mesta var Norén regissör av egna pjäser men också andras, till exempel den fabulösa uppsättningen av August Strindbergs ”Dödsdansen”. Den var samtidigt Lars Norens regidebut med Jan Malmsjö och Marie Göranzon i huvudrollerna. Den kan ses på SVT Play.

När man ser den fyra timmar långa filmen om och med Lars Norén börjar man drömma och önsketänka bortom det möjliga. Om man som undertecknad är läsare och beundrare av August Strindberg, Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf och har läst inte bara deras litterära produktion utan också ett antal biografier önskar man att det funnits en film som denna med levande bilder. Vilka insikter skulle en sådan inte ge som en biografi inte kan. För att inte tala om filmer om och med våra stora samtida (dock nu döda) prosaförfattare P O Enquist, Lars Gustafsson och Jan Myrdal (finns en del) eller poeten och Nobelpristagaren Tomas Tranströmer.  En filmad biografi med och om nämnda författare skulle med säkerhet ge information om, förståelse för och insikter i dessa författarens liv och arbete som inte ens en välskriven biografi ger. Eller, varför inte en film (en god film finns om min kvinnliga favorit Karin Boye men inte med henne som aktivt medverkande. By the way, Johan Svedjedal har skrivit den slutliga Boye-biografin. Det finns också en rik kringlitteratur och vittnesmål om Boye. Med Karin Boye som medverkande finns endast en några sekunder lång filmsekvens. Den har jag ändock tittat på många gånger för att försöka se om den bidrar till min förståelse och djupa beundran och kärlek till Karin. Ja, hon är Karin med mig. Jag har också besökt den plats, den sten, där hon satt och dog i kylan en natt med sömnmedel i kroppen i ett som det kan verka självmord eller som jag är övertygad om ett rop på hjälp som gick överstyr. Det är dock inte den sten som är utmärkt med skylt som är hennes verkliga dödsplats. I vanlig ordning är saker inte som de presenteras. Men den korrekta platsen går att hitta.

Nåja, nu har vi Lars Norén i bokstavlig närbild liksom också intellektuellt och mentalt. Han talar själv i filmen, inga obildade självcentrerade journalister förstör. Filmen ”Lars” är en gåva till oss litterärt intresserade och inte minst dem av oss som läser och beundrar Lars Norén. Se filmen om du läst hans dramatik, tidiga lyrik eller hans 5–6 tusen sidor bländande prosadagböcker.

Lennart Waara

070 710 77 24

Faksimil från nätet.

Mina samtida författarhjältar dör nu en efter en; P O Enquist, Lars Gustafsson, Jan Myrdal, Lars Noren och nu New York författaren Paul Auster. 

En vidunderlig författare med en existentiellt mycket sofistikerad verklighetssyn som ger seismiska utslag i böckerna. Favoriter bland böckerna är svåra att peka på i en produktion som omfattar 34 verk varav jag läst och har i mitt bibliotek 21. 

Den berömda ”New York trilogin” naturligtvis från 80-talet, då jag upptäckte Paul Auster, som kombinerar en berättarstil från den ”hårdkokta amerikanska kriminalromanen med en Kafka-artad mardrömsvärld. I dessa romaner framstår berättaren som en privatdetektiv som försöker lösa gåtor i en svåröverskådlig tillvaro”. 

Men också ”Illusionernas bok” om hur en och samma person uppträder i olika skepnader parallellt med varandra. Magisk läsning. 

Jag avundas alla som ännu inte upptäckt Paul Auster. Han är den typ av författare som jag läser en gång och som sedan finns kvar hos mig. En omläsning är inte aktuell. Hemingway, som jag läst från pärm till pärm, är också av den typen. Andra författare läser jag om och om igen, Lagerlöf, Strindberg, Myrdal som exempel.

Biografika:

Paul Auster föddes den 3 februari 1947 (vattuman som undertecknad) i Newark, New Jersey. Han dog igår på Valborgsmässoafton efter en längre tids kamp med The Big C. Han var gift med den norska världsberömda författarinnan Siri Hustvedt och bodde i Brooklyn. Paul Auster var jude med polskt ursprung.

.

Artikeln bygger på en systematisk genomläsning av Stieg Trenters samtliga 26 kriminalromaner skrivna mellan 1943 med Ingen kan hejda döden och 1967 med Rosenkavaljeren som skrevs färdig av hustrun Ulla Trenter (endast tre sidor förelåg färdiga när Stieg dog). Från och med romanen Docka till Samarkand (1959 ) var Stieg gift med Ulla. ”Vid skrivmaskinen Ulla Trenter” stod de på försättsbladet i alla romaner efter 1959. Stieg dikterade och Ulla skrev texten på maskin. Hur stor inverkan hon kom att få på Stiegs romaner har diskuterats. Vi lämnar dock den frågan därhän. Ullas egna romaner efter Stiegs död har aldrig fått samma genomslag. 

Stieg Trenters biografi är välkänd för den litterärt intresserade. Stiegs ursprungliga namn var Stieg Ivar Johansson. Han föddes 1914 i Stockholm och dog 1967 i samma stad. ”Trenter” var till en början en pseudonym. Han ändrade sitt namn till Trenter efter E.C. Bentleys kriminalroman Trents sista fall. Efter realexamen vid Nya Elementar 1931 tog Trenter värvning vid flygflottiljen  F1 i Västerås. Där träffade han och blev livslång vän med den berömde fotografen K. W. Gullers

Välkänt är också att böckernas fotograf och amatördeckare Harry Friberg än koncipierad efter K W Gullers. Harry Friberg dök upp första gången i Stieg Trenters andra roman, Farlig fåfänga från 1944. Vesper Johnsons förlaga (uppträder första gången i Idag röd 1945) var redaktören för Allers Runar Karlströmer. K W Gullers skriver om förlagan: ”Stieg upplevde honom (RK) som den charmigt fåfänga, skämtsamma ock klipska karl han var. Och mustaschen och de höga klackarna var autentiska.” K W Gullers skriver också att ”Vesper Johnson är mer av Karlströmer än Friberg av mig” och skriver om sig själv som förebild, frånsett kroppslängden, ”Nej, Friberg var nog mest Stieg. Inuti alltså”.

Stieg Trenter var en förnyare av deckarromanen, påverkad av den engelska pusseldeckaren men gav romantypen förnyelse och litterär modernisering med införandet av dramatiska intermezzon, utvecklade och levande miljöbeskrivningar (för att inte säga rent förälskade bilder av Stockholm) och huvudpersoner som var realistiska och med fötterna på jorden i alla avseenden. Med den första romanen, med Harry Friberg som huvudperson, Farlig fåfänga (1944) föddes helt enkelt den moderna svenska detektivromanen. Trenters romaner ÄR extravaganta det skall sägas, men det är å andra sidan all god romankonst.

Trenters ambition med romanerna var att skriva en bra detektivroman som var spännande, välkonstruerad och rimligt trovärdig. I ”En bok om Stieg Trenter” beskrivs Trenters romanupplägg: ” Mordgåtan skär mot den realistiska miljön och det vardagsnära språket: den är intrikat och bygger på motiviska spetsfundigheter, som mera hör hemma i den renodlade pusseldeckaren.”

Trenters språk är en förebild, eller borde vara en förebild för många, inte minst kvinnliga skönlitterära såväl som deckarförfattare som skriver en bedrövlig svenska, ingen nämnd ingen glömd. Läs Stieg Trenters böcker från början till slut och lär er skriva, skulle man vilja föreslå. Det var faktiskt vad Stieg Trenter själv gjorde. Han var inte född god litterär stilist och författare. Han fick kämpa för att bli den han blev. Han hade B? i svenska i realskolan. Dotter Laura Trenter säger: ”Men han var en kämpe. Han läste Strindberg från pärm till pärm för att lära sig skriva bra.”

Trenter skrev på nätterna och sov på morgnarna. Det var ofta stressigt för Trenter att bli färdig med manus och han blev alltid färdig i sista minuten. Åke Runnquist, hans förläggarkontakt på Bonniers, skriver i en artikel att Trenter lämnade kapitel för kapitel. ”Jag klev in och tog pappren under en mässingsljusstake på hallbordet, där Stieg lagt dem i gryningen. Jag läste dem och lämnade dem till sätteriet, där man glatt gav de små skvättarna en expressbehandling – en metod som idag vore helt otänkbar. Vid ett berömt tillfälle lockades, …, Stieg ner i sätteriet, där han, med fotograf på plats, dikterade sista sidan direkt för sättaren.”

Stieg Trenter är en ren njutning att läsa, självfallet men inte endast för de intressanta och klipskt utformade intrigerna och mordfallen utan också för språkbehandling och beskrivningar av miljön runt personer och kriminalfall. Trenters beskrivningar är med rätta berömda och prisade i Trenterlitteraturen. Man kan på Stockholmskartor följa huvudpersonernas agerande och geografiska förflyttningar och leva med i hur de såg ut i Stockholm på 1940, 1950 och 1960-talen. Det är lysande levande beskrivningar inte bara för den som bor, eller som i mitt fall bott, i Stockholm. Alla kan uppleva det Stockholm som till dels men inte helt försvunnit i rivningar och nya byggnader. Trenters beskrivningar av Stockholmsmiljöerna får därvid ett extra värde. Trenter målar med ord, så är det faktiskt.

Miljöbeskrivningarna är ofta lika viktiga som intrigen. I vissa fall är de oöverträffade i svensk litteratur och på Fogelströmsk och Strindbergsk nivå. De är ibland så avgörande att de bidrar till vilka romaner som skall bedömas som hans bästa. Det mästerliga är att han förankrar kriminalintrigen i en bestämd och välbeskriven miljö. Till accenter i miljöbeskrivningen hör naturligtvis också besöken, legio, på Stockholms främsta krogar och kök liksom också införda och välformulerade kulturhistoriska notiser. Trenter var bildad och väl inläst på grundläggande Stockholmiana. 

Det påstås att många läser Trenter för hans Stockholmsskildringar. Jag har bott i Stockholm i närmare tio år och känner igen mig i många miljöer men läser inte Trenter av det skälet.

Trenters beskrivningar av väder, natur, arkitektur, inredningar och människors utseenden och klädsel är levande. Långt innan jag visste att Trenter, i likhet med mig, läst Strindbergs samlade skrifter (vilket dottern Laura berättat om) upplevde jag hans beskrivningar som rent Strindbergska. Min upplevelse var ingen tillfällighet.

Ett konkret exempel på hur Trenter litterärt beskriver en promenad och en stämning, i detta fall med en journalist som återkommit från USA och Harry Friberg: ”Robert Orten hade inga ord till övers för det skymmande Stockholm. Han såg varken Riddarfjärdens flyende skimmer eller hur märkvärdigt stramt Riddarholmskyrkans torn av balkar och strävor spetsade sig bakom Riksarkivets krenelerade frontespis mot den stålgrå höstvarslande himlen. Han talade bara om skyskrapor, gigantiska tidningspressar och surrande bikupor till redaktioner”. Vem i svensk litteratur idag skriver tre meningar som ger så myckenhet av miljö, omgivning och stämning?

En annat framträdande inslag, värt att lyfta fram, i Trenters romankonst var dialogen. Jag citerar Bo Lundin i en artikel i ovan nämnda bok: ”Dialogen var ett av Stieg Trenters vassaste vapen: den muntra munhuggningen mellan Harry Friberg och Vesper Johnson angav tonen i hans romaner, det var replikerna som byggde upp bilden av Friberg, låg i botten för de svepande miljömålningarna och de illistiga intrigerna”.

För en beskrivning av hur Trenter arbetade och skrev lämnar vi ordet till dottern Laura Trenter. ”Stieg var nattmänniska. Han flanerade i sina miljöer på dagarna och på nätterna skrev han. Det hände att jag fick sova i det rum som han arbetade i. … Jag hörde hur han knattrade på sin skrivmaskin när jag förväntades sova. Han hade en fotogenlampa (i sommarhuset, min kommentar) tänd vid skrivbordet och röken från hans cigaretter bildade slöjor i ljuset från lampan”.

I en så omfattande produktion av verk är naturligtvis inte alla romaner lika bra. Tiopoängare i min värld är tolv romaner; Idag röd, Tragiskt telegram, Lek lilla Louise, Eld i håg, Aldrig näcken, Tiga är silver, Narr på nocken, Springaren, Sturemordet, Dvärgarna, Tolfte knappen och Sjöjungfrun. Roparen och Som man ropar är på en lägre kvalitetsnivå. Den senare är dessutom filmad i en riktig kalkonfilm.

Tre böcker som filmats av SVT är Idag röd (1945), Lysande landning (1946) och Träff i helfigur (1948) med Stig Grybe som en mycket bra och trovärdig Vesper Johnson och Örjan Ramberg som god Harry Friberg. Filmerna är riktigt bra och sevärda. Tips, läs böckerna först och se filmerna sedan.

Mot slutet av sitt liv fick Trenter problem med hälsan i form av ett dåligt hjärta. Laura Trenter berättar hur han ändade sin bana som människa och författare.

”En kväll i början av juli det året (1967) plockade vi smultron tillsammans på ön han och jag. Det var egentligen inte så långt att gå men vi tog ändock båten eftersom han inte mådde bra. På väg hem fick vi motorstopp och han blev tvungen att ro tillbaka. Det blev för mycket för hans hjärta. Senare samma kväll dog han”. Det var den 4 juli 1967.

Men hans romaner lever vidare för oss att förföras av.

Jag har precis läst om Svarta fanor, ”det skulle bli spökdiné hos professor Stenkåhl men bara andra klassens uppbåd,..”. De inledande sidorna kan jag utantill efter alla omläsningar.

Förmodligen den elakaste men samtidigt sannaste romanen i svenska litteratur. Det slutande 1800-talet som skildras i romanen har stora strukturella likheter med dagens svenska kulturdebatt med Bonniers Dagens Nyheter i centrum för förfallet, då som nu. Romanens chefredaktör Lögnroth skulle kunna vara Peter Wolodarki.

Svarta Fanor skrevs 1904 men publicerades först 1907, eftersom Strindberg tvekade inför publicering. Boken är sannolikt den mest uppmärksammade nyckelromanen i svensk litteratur och gav upphov till ännu en skandal i kulturetablissemanget. Strindberg själv tvekade om ”boken var ett brott och borde inställas” och erkände inför sig själv att det var ”en fasans bok”. 

När Strindberg skrev boken kände han sig kallad av Den Högste att i renande syfte avslöja ”ett ruttet tidevarv med dess usla fanbärare”. Strindberg fäller i en moralisk dom över det kulturella livet i Stockholm vid sekelskiftet. Det märkliga, när man läser den i det kultursocialistiska Sverige idag, är att så mycket går igen. Det kanske aldrig ändrat sig i grunden? Det är samma kulturella, politiska och media sig samsupande och samkopulerande kotteri som styr debatten ho Bonniers, Schibsteds och i statsmedia.

 Boken är en nyckelroman. Karikatyrerna är lätt igenkännliga. Zachris är författaren Gustaf af Geijerstam, Hanna Paj är författarinnan Ellen Key, professor Stenkåhl är litteraturprofessorn Karl Warburg osv. Falkenström är Strindberg själv.

Jag avslutar med några fortsatt giltiga citat från Svarta fanor:

”En förfäad nation som förlorat motståndskraften längtade bara att bli styrd, menade man, och om folket bara läste en tidning i en färd, skulle slutligen alla tänka lika, om det kunde kallas att tänka detta tanklösa vomerande an andra meningar”

En perfekt beskrivning av debattklimat då som nu.

”..men böjande undan för opinionerna, den ena efter den andra, fann han sig en dag vara redaktör av ett lögnarblad där alla pöbelaxiomer voro försvarade,…Allt som var falskt och dumt i en falsk tid framställdes som den enkla sanningen, och medarbetarne, instuckna av kapitalisterna, utgjorde en lysande samling dumhuvuden”. 

Chefredaktören Lögnroth då och Wolodarsky idag.

”Arbetets naturliga och kloka fördelning mellan könen lämnades obeaktat och med lögnfanans devis: hämnd över mannen, drogo furierna fram. Hämnd över mannen som skapat hela kulturen, åkerbruk, handel, industri, konst, vetenskap, hämnd över mannen som delat sitt bröd med kvinnan, skyddat henne och hennes barn, vårat henne efter förtjänst och oftast över förtjänst. En systematisk hämnd på välgöraren! Huru denna sataniströrelse kunde få parti? Tiden var pervers och dyrkade lögnen.”

Den perversa feminismen då som nu.