GÖTISKA RUMMEN AV AUGUST STRINDBERG

23 januari 2026

Jaha, då är man återigen innesluten i Strindbergs estetik. För vilken gång i ordningen? Det spörs? Den estetiken är svår att komma ifrån. Strindberg är Sveriges störste författare. Efter Svarta fanor har jag nu läst om Götiska rummen.

En kronologisk tetralogi

Egentligen i fel ordning eftersom ”Svarta fanor” rätteligen kommer efter ”Götiska rummen” inte bara sett till publicerings år utan också till innehåll och tema. Vi återkommer i frågan. På samma sätt är Götiska rummen en fortsättning på genombrottsroman ”Röda rummet” vilket vi också återkommer till. Röda rummet har i sin tur en innehållslig föregångare ifråga om Strindbergs personliga utveckling nämligen den del i ”Tjänstekvinnans son” som heter ”I röda rummet. En själs utvecklingshistoria”. Se där en tetralogi vars betydelse för svensk litteratur och språkutveckling knappast kan överskattas.

Det svenska språkets två viktigaste verk

I det svenska språkets utveckling, förändring och framväxt står två böcker i centrum Gustav Vasas Bibel och August Strindbergs Röda rummet, var och en på sitt sätt.

Bibeln översattes till det svenska språket och förelåg färdig 1541 med både GT och NT. Översättare var Olaus Petri, Olof Pettersson och Laurentius Andreæ, Lars Andersson.

Bibeln översattes från Martin Luthers tyska bibel. För det svenska språket kom Gustav Vasas Bibel att ha stor betydelse både för grammatik och stavning. Bibeln var den mest lästa boken i landet och fick därför långsiktig och grundläggande påverkan. I Gustav Vasas bibel används till exempel för första gången bokstäverna ä och ö i svenskan för första gången. De har därefter blivit kvar i det svenska alfabetet. Översättningen av Bibeln var så betydande för det svenska språket att språkvetare har satt en gräns vid översättningen mellan fornsvenskan och nysvenskan.

Nu till Röda rummets betydelse för det svenska språket. Bokens nydanande och exakta realistiskt språk blir en start för en ny svensk litteraturepok. Boken och epoken 1880-talism är helt enkelt en del av det moderna genombrottet. Röda rummet revolutionerade det svenska skriftspråket. Strindberg bröt med den tidens stela och högtravande stil och införde en verklighetsnära och levande prosa. Litteraturen började också på ett nytt sätt att sätta problem under debatt och diskurs. I Röda rummet ifrågasätts till exempel på ett radikalt sätt nyttan med den statliga byråkratin. Knappast mindre aktuell idag, för att uttrycka problemet försiktigt.

Det moderna skriftspråket i Röda rummets har inneburit att språkvetare låter boken markera begynnelsen för en ny språkhistorisk period nusvenskan, och slutet för nysvenskan {Gustav Vasas Bibel).

Strindberg minskade vidare klyftan mellan skrift och tal genom att använda en mer rättfram och naturlig syntax. Han införde en språklig rytm och direkthet som inte funnits i svensk litteratur.

Strindberg bidrar dessutom till en stilistisk förnyelse. Genom exempelvis det som språkvetare kallar ”pronominalisering” dvs att använda ”han” eller ”de” istället för att upprepa namn. Strindberg skrev korta och kärnfulla meningar utan onödiga bindeord. Därmed skapade han en intensiv levande och rapp berättarstil. Läs Röda rummet, det verkligen sjunger om ord, meningar och text.

Romanen var en av de första att använda en detaljerad realism för att skildra samtida miljöer i realtid vilket krävde mer konkret ordförråd för att spegla det moderna stadslivet.

Språket var för Strindberg kärnan och vapnet i hans samhällskritik. Den direkta satiriska anföringen och ansatsen utmanade det etablerade etablissemangets, ”kläggets”, uttryckssätt. 

Strindberg visade verkligen med Röda rummet att det svenska språket dög och kunde användas för att skildra allt från politiskt hyckleri till vardaglig realism. August Strindberg banade väg för den moderna svenska prosan. 

Götiska rummen

Nu till Götiska rummen som är en direkt, mer kritisk och mörkare uppföljare till Röda rummet. Personer är i huvudsak desamma men nu äldre, erfarnare, mer cyniska och blivna delar av kultureliten. Den faslige Borg är dock densamma, en rå sanningssägare som aldrig slirar på elakheter och drakoniska sanningar.

Boken är ful av vad vi numera på svenska kallar ”one-liners”. Sanning om den tidens företeelser och politiska och kulturella klägg (för att använda Håkan Juholts utmärkt målande etikettering). Några exempel får så småningom avsluta denna essä.

Personage och karaktärer från Röda rummet möter oss 25 år senare i Götiska rummen, det vill säga de unga, radikala bohemerna (med Arvid Falk som författaren) är vordna medelålders män med positioner i samhället och med misslyckade äktenskap och negativa kvinnoerfarenheter. Deras tidigare idealism har ersatts av cynism och/eller anpassning.

Strindberg har förflyttat innehållet från realism till uttalad samhällskritik. Röda rummet präglas av satir och energi, medan Götiska rummen har ett kritiskt, bittert och aggressivt språk och anslag. Strindberg går till hårt och grundläggande angrepp mot 1890-talets borgerliga samhälle med kvinnoemancipationen och tidens kulturella trender inklusive de rådande ”klägget”.

Intressant är Strindbergs när han synkroniserar romanens fiktion med den svenska politiska, sociala och kulturella verkligheten. Romanens händelser utspelar sig under 1890-talet. Strindberg beskriver de fiktiva personernas öden mot en bakgrund av verkliga historiska händelser och kulturella miljöer i Stockholm.

Litterärt upplever man vid läsningen att Strindberg på ett berikande sätt blandar psykologiska personskisser med samhällsdebatt. Strindberg lär ha beskrivit texten som en ”ny högre utvecklingsform av skönlitteratur”. 

Götiska rummen och Svarta fanor

Nu åter till sambanden mellan Götiska rummen (1904) och Svarta fanor (1907). Det finns nämligen tydliga sådana.

Svarta fanor är avsedd att fungera som en kronologisk och tematisk fortsättning på Götiska rummen. Båda böckerna tillhör Strindbergs senare produktion. De har tillkommit och publicerats efter Infernokrisen. De är tydligt präglade av August Strindbergs uppgörelse med samtidens Sverige och Stockholm avseende kultur, sociala förhållanden liksom också politiskt. Strindberg använder inte ordet ”klägg” men de är dessa hans avslöjar och skandaliserar. De är elaka böcker. Tänk om någon beskriv dagens Stockholmska ”kindpussande klägg” på samma sätt. Något att drömma om. Men vem är mäktig den elden, modet och kraften? Finns ingen. Jan Myrdal är död!

Strindberg, det har forskningen visat, arbetade med idéer och förarbeten till båda böckerna parallellt. I hans litterära kvarlåtenskap finns anteckningar under rubriken ”Götiska Fugor” som innehåller ämnen som senare användes som underlag för diskussioner och betraktelser i Svarta fanor.

Båda romanerna är satirer över det kulturella och politiska livet och ”klägget” i Stockholm kring sekelskiftet. Götiska rummen (uppföljaren till Röda rummet) skildrar dessutom samhällsinstitutionerna. Svarta fanor ger sedan oss läsare underbart njutningsfyllda och hänsynslöst kritiska karaktärsmord av dåtidens litterära ”klägg”.

Släktskapen mellan böckerna gör att de ibland publiceras samman i samlingsvolymer. 

Sammanfattningsvis är Svarta fanor en moralisk och verklighetsinriktad kulmen av samhällskritiska teman som Strindberg återupptog från Röda rummet i Götiska rummen. 

Citat ur Götiska rummen (1904)

”Ljuger de inte däroppe? … Det är ju för resten den gamla statskonsten, att synas uppriktig men vara falsk”.

”Sverige är ett styvmorsland, och därför gör det vanligtvis sina storheter av intet, det letar upp nollor och upphöjer dem till dignitärer…”

”Jag undrar också ibland om den här demokratin vi slitit för icke är något galet, där den okunnige meddelar kunskaper, där den rådlöse skall råda, där den svage skall styra, där de förtryckte förtrycka och där det är mängden som gör’et”.

”De tänka inga tankar, utan erinra endast vad de läst i tidningen, i boken, vad de hört pratas; när de läsa, assimilera de, allt orensat, korn och småsten, en palt och en lort; och när de tala, öppna de sfinktern och släppa ut genom munnen som är deras anus. Det är majoriteten, det trogna folket, det sunda förståndet som bara är oförstånd; det är de rättänkande, de stilla i landet, kärnan av befolkningen. Och alla äro de härsklystna, men kunna endast härska genom härskaren, som blir deras redskap, emedan han härskar genom dem.” Samtidigt som citatet sammanfattar diskussionen i det svenska slutande 1800-talet är den också en helt underbar beskrivning av 90 procent av det som postas  på FB.

Våtsjön den 22 januari 2026

Lennart Waara

070 710 77 25

Publicerat i Okategoriserat | 1 Comment »

IN DAVOS, SWITZERLAND, CANADIAN PRIME MINISTER MARK CARNEYS SPEECH 2026-01-20

21 januari 2026

Jag lägger ut hela talet med några egna kursiv. Publicerar inte talet för att jag instämmer I allt utan för att talet pekar ut en geopolitisk väg som kan komma att bli verklighet med Sverige som deltagare men efter att ha lämnat DCA avtalet och kastat ut ockupanterna från USA. Talet bör analyseras djupare, och följas för att se hur andra länder I liknande situationer ser på detta utkast till ett möjligt globalt program för små och medelstora läder. Men om våra tokstollar till vänster och höger begriper detta är jag mindre säker på. Skall bli intressant att se om någon av dem kommenterar talet och på vilket sätt. Sverige har ingen statsman typ Alexander Stubb som citeras av alla och som är delaktig i den globala diskursen.

”It’s a pleasure – and a duty – to be with you at this turning point for Canada and for the world.

Today, I’ll talk about the rupture in the world order, the end of a nice story, and the beginning of a brutal reality where geopolitics among the great powers is not subject to any constraints.

But I also submit to you that other countries, particularly middle powers like Canada, are not powerless. They have the capacity to build a new order that embodies our values, like respect for human rights, sustainable development, solidarity, sovereignty, and territorial integrity of states.

The power of the less powerful begins with honesty.

Every day we are reminded that we live in an era of great power rivalry. That the rules-based order is fading. That the strong do what they can, and the weak suffer what they must.

This aphorism of Thucydides is presented as inevitable – the natural logic of international relations reasserting itself. And faced with this logic, there is a strong tendency for countries to go along to get along. To accommodate. To avoid trouble. To hope that compliance will buy safety.

It won’t.

So, what are our options?

In 1978, the Czech dissident Václav Havel wrote an essay called The Power of the Powerless. In it, he asked a simple question: how did the communist system sustain itself?

His answer began with a greengrocer. Every morning, this shopkeeper places a sign in his window: “Workers of the world, unite!” He does not believe it. No one believes it. But he places the sign anyway – to avoid trouble, to signal compliance, to get along. And because every shopkeeper on every street does the same, the system persists. 

Not through violence alone, but through the participation of ordinary people in rituals they privately know to be false.

Havel called this “living within a lie.” The system’s power comes not from its truth but from everyone’s willingness to perform as if it were true. And its fragility comes from the same source: when even one person stops performing — when the greengrocer removes his sign — the illusion begins to crack. (En perfekt beskrivning av svenskens underordning under det totalitära socialdemokratiska maktkonglomeratet)

It is time for companies and countries to take their signs down. (och det Svenska folket)

For decades, countries like Canada prospered under what we called the rules-based international order. We joined its institutions, praised its principles, and benefited from its predictability. We could pursue values-based foreign policies under its protection.

We knew the story of the international rules-based order was partially false. That the strongest would exempt themselves when convenient. That trade rules were enforced asymmetrically. And that international law applied with varying rigour depending on the identity of the accused or the victim. 

This fiction was useful, and American hegemony, in particular, helped provide public goods: open sea lanes, a stable financial system, collective security, and support for frameworks for resolving disputes. (men också USA imperialism ibland Orwellskt kalla Pax Americana, min kursiv)

So, we placed the sign in the window. We participated in the rituals. And largely avoided calling out the gaps between rhetoric and reality.

This bargain no longer works.

Let me be direct: we are in the midst of a rupture, not a transition.

Over the past two decades, a series of crises in finance, health, energy, and geopolitics laid bare the risks of extreme global integration. 

More recently, great powers began using economic integration as weapons. Tariffs as leverage. Financial infrastructure as coercion. Supply chains as vulnerabilities to be exploited. (min kursiv)

You cannot “live within the lie” of mutual benefit through integration when integration becomes the source of your subordination.

The multilateral institutions on which middle powers relied— the WTO, the UN, the COP – the architecture of collective problem solving – are greatly diminished. 

As a result, many countries are drawing the same conclusions. They must develop greater strategic autonomy: in energy, food, critical minerals, in finance, and supply chains. 

This impulse is understandable. A country that cannot feed itself, fuel itself, or defend itself has few options. When the rules no longer protect you, you must protect yourself.

But let us be clear-eyed about where this leads. A world of fortresses will be poorer, more fragile, and less sustainable. 

And there is another truth: if great powers abandon even the pretence of rules and values for the unhindered pursuit of their power and interests, the gains from “transactionalism” become harder to replicate. Hegemons cannot continually monetize their relationships. 

Allies will diversify to hedge against uncertainty. Buy insurance. Increase options. This rebuilds sovereignty – sovereignty that was once grounded in rules, but will be increasingly anchored in the ability to withstand pressure. 

As I said, such classic risk management comes at a price, but that cost of strategic autonomy, of sovereignty, can also be shared. Collective investments in resilience are cheaper than everyone building their own fortress. Shared standards reduce fragmentation. Complementarities are positive sum.

The question for middle powers, like Canada, is not whether to adapt to this new reality. We must. The question is whether we adapt by simply building higher walls – or whether we can do something more ambitious.

Canada was amongst the first to hear the wake-up call, leading us to fundamentally shift our strategic posture.

Canadians know that our old, comfortable assumption that our geography and alliance memberships automatically conferred prosperity and security is no longer valid.

Our new approach rests on what Alexander Stubb has termed “values-based realism” – or, to put it another way, we aim to be principled and pragmatic.

Principled in our commitment to fundamental values: sovereignty and territorial integrity, the prohibition of the use of force except when consistent with the UN Charter, respect for human rights. 

Pragmatic in recognising that progress is often incremental, that interests diverge, that not every partner shares our values. We are engaging broadly, strategically, with open eyes. We actively take on the world as it is, not wait for a world we wish to be.

Canada is calibrating our relationships so their depth reflects our values. We are prioritising broad engagement to maximise our influence, given the fluidity of the world order, the risks that this poses, and the stakes for what comes next.

We are no longer relying on just the strength of our values, but also on the value of our strength. (min kursiv)

We are building that strength at home. 

Since my government took office, we have cut taxes on incomes, capital gains and business investment, we have removed all federal barriers to interprovincial trade, and we are fast-tracking a trillion dollars of investment in energy, AI, critical minerals, new trade corridors, and beyond. 

We are doubling our defence spending by 2030 and are doing so in ways that builds our domestic industries.

We are rapidly diversifying abroad. We have agreed a comprehensive strategic partnership with the European Union, including joining SAFE, Europe’s defence procurement arrangements. 

We have signed twelve other trade and security deals on four continents in the last six months. 

In the past few days, we have concluded new strategic partnerships with China and Qatar.

We are negotiating free trade pacts with India, ASEAN, Thailand, Philippines, Mercosur.

To help solve global problems, we are pursuing variable geometry— different coalitions for different issues, based on values and interests.

On Ukraine, we are a core member of the Coalition of the Willing and one of the largest per-capita contributors to its defence and security. 

On Arctic sovereignty, we stand firmly with Greenland and Denmark and fully support their unique right to determine Greenland’s future. Our commitment to Article 5 is unwavering. 

We are working with our NATO allies (including the Nordic Baltic to further secure the alliance’s northern and western flanks, including through Canada’s unprecedented investments in over-the-horizon radar, submarines, aircraft, and boots on the ground. Canada strongly opposes tariffs over Greenland and calls for focused talks to achieve shared objectives of security and prosperity for the Arctic.

On plurilateral trade, we are championing efforts to build a bridge between the Trans-Pacific Partnership and the European Union, creating a new trading block of 1.5 billion people. 

On critical minerals, we are forming buyer’s clubs anchored in the G7 so that the world can diversify away from concentrated supply. 

On AI, we are cooperating with like-minded democracies to ensure we will not ultimately be forced to choose between hegemons and hyperscalers.

This is not naive multilateralism. Nor is it relying on diminished institutions. It is building the coalitions that work, issue by issue, with partners who share enough common ground to act together. In some cases, this will be the vast majority of nations. 

And it is creating a dense web of connections across trade, investment, culture on which we can draw for future challenges and opportunities.

Middle powers must act together because if you are not at the table, you are on the menu.

Great powers can afford to go it alone. They have the market size, the military capacity, the leverage to dictate terms. Middle powers do not. But when we only negotiate bilaterally with a hegemon, we negotiate from weakness. We accept what is offered. We compete with each other to be the most accommodating.

This is not sovereignty. It is the performance of sovereignty while accepting subordination. 

In a world of great power rivalry, the countries in between have a choice: to compete with each other for favour or to combine to create a third path with impact.(min kursiv)

We should not allow the rise of hard power to blind us to the fact that the power of legitimacy, integrity, and rules will remain strong — if we choose to wield it together.

Which brings me back to Havel.

What would it mean for middle powers to “live in truth”?

It means naming reality. Stop invoking the “rules-based international order” as though it still functions as advertised. Call the system what it is: a period of intensifying great power rivalry, where the most powerful pursue their interests using economic integration as a weapon of coercion.

It means acting consistently. Apply the same standards to allies and rivals. When middle powers criticise economic intimidation from one direction but stay silent when it comes from another, we are keeping the sign in the window. 

It means building what we claim to believe in. Rather than waiting for the old order to be restored, create institutions and agreements that function as described.

And it means reducing the leverage that enables coercion. Building a strong domestic economy should always be every government’s priority. Diversification internationally is not just economic prudence; it is the material foundation for honest foreign policy. Countries earn the right to principled stands by reducing their vulnerability to retaliation.

Canada has what the world wants. We are an energy superpower. We hold vast reserves of critical minerals. We have the most educated population in the world. Our pension funds are amongst the world’s largest and most sophisticated investors. We have capital, talent, and a government with the immense fiscal capacity to act decisively.

And we have the values to which many others aspire.

Canada is a pluralistic society that works. Our public square is loud, diverse, and free. Canadians remain committed to sustainability.

We are a stable, reliable partner—in a world that is anything but—a partner that builds and values relationships for the long term.

Canada has something else: a recognition of what is happening and a determination to act accordingly.

We understand that this rupture calls for more than adaptation. It calls for honesty about the world as it is.

We are taking the sign out of the window.

The old order is not coming back. We should not mourn it. Nostalgia is not a strategy.

But from the fracture, we can build something better, stronger, and more just. 

This is the task of the middle powers, who have the most to lose from a world of fortresses and the most to gain from a world of genuine cooperation.

The powerful have their power. But we have something too – the capacity to stop pretending, to name reality, to build our strength at home, and to act together.

That is Canada’s path. We choose it openly and confidently. 

And it is a path wide open to any country willing to take it with us.”

Publicerat i Geo-politik / internationellt, USA | Leave a Comment »

PRESIDENT DONALD J TRUMP

20 januari 2026

Hur skall man bedöma en president för en stormakt som lägger ut AI-genererade bilder av denna typ på sin kanal Truth Social. Stjärnbaneret ligger inte bara över USA, utan också Venezuela, Canada och Grönland. Provocerande? Ja, men mer än så! Man baxnar, inför president Donald J Trumps omdöme.

Venezuela handlade om oljan som hans judiska oligarkvänner önskade kontroll över. Samma typ av etniska oligarkvänner (namn kan på dessa kan anges) uttalade intresse av att komma över Grönlands jordartsmetaller, tungmetaller mm. Det handlar inte alls om Pax Americana utan om USA-imperialism av värsta sort.

Dessutom, direkt prejudicerande för exempelvis Putins Ryssland och Jin Pings Kina! Beware about that! Taiwan ligger farozonen. 

Tänk Er en femåring som grinar över att hans byggklossar tagits av någon annan. Det är det verkliga innehållet i Donald J Trumps brev till Norges statsminister för att han inte tilldelades Nobels Fredspris. Nu, när han inte fick priset behöver han enligt egen utsago inte längre arbeta för fred. 

Hur står det till mentalt och kognitivt med mannen? Tyvärr kommer han att ha/har brett stöd av den vanlige (lågkognitive och obildade) amerikanen. Sannolikt skulle Donald J Trump idag vinna en jordskredsseger i ett amerikanskt val. Precis så illa är det och MAGA är ett skämt utom för de allra mest blinda och korkade fanatikerna i USA.

Vi får hoppas att The Supreme Court sätter stopp för Donald J Trumps hot med tullvapnet mot bland annat Sverige för att vi stödjer Danmark i den berättigade och juridiskt korrekta ståndpunkten att Grönland tillhör Danmark.

SÄG MED OMEDELBAR VERKAN UPP DCA-AVTALET MED USA!

Publicerat i Geo-politik / internationellt, USA | Leave a Comment »

VEM ÄR MORDECHAI VANUNU?

19 januari 2026

Mordechai Vanunu (född 1954) är en tidigare israelisk kärnvapentekniker som 1986 avslöjade detaljer om Israels hemliga kärnvapenprogram.

Ett kärnvapenprogram som president John F Kennedy (JFK) försökte stoppa. JFK krävde kontroller en gång i halvåret av kärnreaktoranläggning Dimona. Israel fortsatte dock utvecklingsarbetet emot kärnvapen i hemlighet trots besök i Israel av JFK som begärde att få besöka Dimona men besöket styrdes bort med en rad undanflykter. 

JFK fick aldrig se de avgörande produktionsenheterna. Innan den första, av JFK krävda, inspektion hann genomföras var president John F Kennedy mördad i Dallas i en komplott som involverade CIA, FBI, maffian och exilkubaner. Enligt uppgifter fanns det Mossad-agenter i Dallas den aktuella morddagen. 

Lyndon B Johnson, jude, svor sedan presidenteden i planet på väg till Washington. USA:s geopolitiska inriktning och målsättningar visavi Mellanöstern (liksom i fråga om Vietnam) ändrades radikalt i det närmaste omedelbart. De skriftliga dokumenten är entydiga i båda de nämnda fallen.

Vad har hänt Mordechai Vanunu?

Mordechai Vanunu avslöjade 1986 Israels kärnvapenprogram som drevs aktivt och intensivt trots och i brott med det internationella icke spridningsavtalet. Vanunu smugglade ut fotografier från kärnforskningsanläggningen i Dimona och överlämnade informationen till den brittiska tidningen The Sunday Times.

Innan artikeln publicerades lockades han från London till Rom i en honey-trap av en kvinnlig Mossad-agent (”Cindy”). I Rom kidnappades Mordechai Vanunu av Mossad, lades i en trälåda, sannolikt svårt drogad och fördes med diplomatpost (true story) till Israel. Vilket annat land inkluderande kommunistdiktaturer skulle komma undan en sådan kidnappning utan protester från det internationella samfundet som ett brott mot personlig rätt, säkerhet och mellanstatligt uppförande. Israel och Mossad struntar i sådant. En anledning är naturligtvis den kontroll Israel har över stora internationella media via etniska mediaoligarker främst i USA. 

Det senaste aktuella exemplet är David Ellisons övertagande av CBS med omedelbara påverkansaktioner visavi Donald J Trump att i Israels intressen bomba Iran. Falsk information furnerades Donald J Trump. Nya chefredaktören är Bari Weiss (det är också en märklig historia hur en liten bloggare får chefredaktörsstolen för att garantera rätt inriktning). Hon påstod att det var 50 000 döda. T o m Donald J Trump backade för och avvisade de överdrivna sifforna. By the way pappan till David Ellison är Larry Ellison som är den enskilt största privata donatorn och finansiären av IDF (Israel Defence Forces). De är enligt Donald J Trump ”hans bästa och intelligentaste vänner”. True story!

Tillbaka till historien om Mordechai Vanunu. Vanunu dömdes till 18 års fängelse för spioneri och förräderi, varav 11,5 år tillbringades i isoleringscell. Elva och ett halvt år i isoleringscell!

Han släpptes 2004 men lever under strikta restriktioner som förbjuder honom att lämna Israel, tala med utländska journalister eller nalkas utländska ambassader. Han har flera gånger fängslats på nytt för korta perioder efter att ha brutit mot dessa villkor. 

Mordechai Vanunu nuvarande situation avseende boende och reserestriktioner är hårt reglerade av Netanyahu et consortes. Vanunu lever i Israel, men myndigheterna har konsekvent förnyat hans utreseförbud med hänvisning till att han fortfarande utgör en säkerhetsrisk.

Vanunu betraktas av organisationer som Amnesty International som en samvetsfånge. Han har även tilldelats priser som Right Livelihood Award.

Vanunu konverterade till kristendomen under sin tid i fängelse. Han gifte sig 2015 med en norsk teolog men har inte fått tillstånd att flytta till Norge, trots norska inbjudningar. 

Våtsjön den 19 januari 2026

Lennart Waara

070 710 77 24

Publicerat i Israel m.m. | Leave a Comment »

EN NY BOK OM S.A. ANDRÉES RESA MED BALLONGEN ”ÖRNEN” TILL NORDPOLEN 1897

16 januari 2026

Boken om S.A. Andrées misslyckade resa med ballong till Nordpolen föreligger nu i en ny omarbetad andra tryckning.

Boken tar ett helhetsperspektiv på Andrées resa som slutade med tre mäns dö på Vitön. De dog av dumhet och ledarens risktagande trots varningar och kunskap om ballongens otillräcklig helt liksom också en rent oansvarig planering. Bea Uusma har skrivit två prisbelönta böcker om hur männen dog på Vitön och av vilka medicinska orsaker. Min bok tar det bredare greppet och granskar hela projektet från planering, ballongresa, isvandring och slutligen död på Vitön. 

Boken finns att köpa på Bokus samt Historiska bokhandeln på Svartsjö slott. Boken kan också beställas direkt från mig.

lennart.waara@icloud.com

070 710 77 24

Boken granskar empiriskt och kritiskt Andrées försök 1897 att nå Nordpolen med en vätgasballong. Projektets totala misslyckande med dödlig utgång analyseras utifrån en historisk processyn från idé, planering, ballongbeställning, provflygningar, ett första försök som avbröts.

Andrées patologiska oförmåga att ta till sig kritik och information, haveriet redan vid starten, en läckande ballong, nedisning och slutligen kraschlandning med följande isvandring och slutligen efter två månader ankomst Vitön. Försöket var illa planerat och dömt från början pga ledarens svårigheter att acceptera rapporterade risker och kritiska invändningar. Det är bokens huvudtes.

Sannolikt beroende på S.A. Andrées personliga brister och inadvertenser överlagrat av nationell prestige och krav. Frågan om projektets katastrofala ledning, planering och misslyckande och varför de tre männen egentligen dog är fortfarande kontroversiell med markerade svårigheter att granska och inse sanningen.

Istället fokuseras intresset på marginella frågor och gåtor. Men, man kan inte förstå projektets planering, förlopp och utfall stående på Vitön. Männen dog på Vitön efter en två månader lång heroisk isvandring, det är korrekt. De dog redan efter kort tid på ön men Vitön är i sig ett stickspår för att övergripande förstå VARFÖR männen till sist dog.

Männens dödsorsaker, vad de dog av (multi- inte monokausala) är olika och endast delvis medicinskt analyserbara. Eventuellt dog en eller två av männen av isbjörnsattack. Men sannolikt inkluderar en bredare kausalförklaring också mental och fysisk utmattning och hopplöshet.

Man måste sätta sig in i männens mentala situationen när de anlänt till den isolerade ön och stod inför polarnattens mörker. Vad som exakt hände på Vitön är oklart och därför intressant som en sorts pussel med medicinska inslag. Till förståelsen av VARFÖR männen dog, vilka de verkliga dödsorsakerna var, bidrar pusslet och de medicinska analysera inte.

Svaret på varför tre män dog är strukturellt på flera plan, vätgasballongens otäthet, ledarens oförmåga att ta till sig korrekt information och lyssna på kritik, haverier redan vid starten, okunskap om arktiska förhållanden för att nämna några. Det är bokens tes och kausalförklaring till Andrées, Strindbergs och Frænkels dog på Vitön. 

Publicerat i Svensk historia | Leave a Comment »

SVARTA FANOR – OMLÄSNING

15 januari 2026

Jag har som avkoppling, från läsning av ” Den svenska historien” i 10 band och 3 500 sidor, läst om Strindbergs Svarta fanor för 27 gången, alltid lika uppfriskande elak läsning om den tidens kulturpersoner. En dröm jag haft i alla år, sedan jag för en evighet sedan läste Svarta fanor för första gången, är att någon skrev en Svarta fanor om vår tids kulturella och mediala personage inklusive chefredaktörer som Peter Wolodarski och Anders Lindberg, det mediala och kulturella klägget och  wannabees av alla de slag. Men vem törs och är mäktig en sådan uppgift idag. Jan Myrdal är död. Han kunde möjligen ha skrivit den boken.

Bokens andra upplaga 1910.

Svarta fanor av August Strindberg är sannolikt den elakaste bok som skrivits i den svenska litteraturen. Boken är samtidigt en nyckelroman om 1890-talets svenska kulturella parnass med främst Gustaf av Geijer som måltavla. Det är ett extremt grymt porträtt som tecknas av honom liksom av andra exempelvis Ellen Key. För den som inte läst Svarta fanor eller gjort det utan att reflektera över eller kolla vilka verkliga personer som gömmer sig bakom romanens galleri av figuranter lämnas i avslutningen en tolkningslista.

August Strindberg tvekade själv länge innan han valde att eller vågade publicera boken som naturligtvis väckte mycken buller och rabalder.

Svarta fanor som kom 1907 men skrevs redan 1904 anses som den mest beryktade och hänsynslösa nyckelromanen i svensk litteraturhistoria. Huruvida den är ”den elakaste” som någonsin skrivits kan naturligtvis diskuteras. To my mind är den det.  Boken är känd för sina extremt skarpa och personliga angrepp på dåtidens kulturpersonligheter. 

Vad gör att boken än idag är inte bara läsbar och läsvärd utan också ett betydande verk i svensk litteraturhistoria?

Personporträtten är hänsynslösa. Strindberg använde boken som en privat uppgörelse med sina ovänner. Bland de illa dolda förebilderna fanns Gustaf af Geijerstam (som Zachris) och Ellen Key (som Hanna Paj).

Strindberg erkände i efterhand att boken var en ”fasans bok” och tvekade länge om han överhuvudtaget skulle publicera den. Boken skulle kunna ses som brottslig och förorsaka tryckfrihetsåtal.

Vid utgivningen 1907 orsakade boken en enorm skandal och blev inledningen till den så kallade Strindbergsfejden. Den liberala pressen ansåg den vara en ”svulstig pamflett” som inte ens förtjänade att recenseras.

Verket kan beskrivas som en grym satir där Strindberg ”låter gallan flöda” för att avslöja det han betraktade som ett ”ruttet tidevarv”. 

Sammanfattningsvis framstår Svarta fanor som en unik bok. Strindberg visar sin ohämmade och skickligaste sida som författare och smädare. 

August Strindbergs skildring av författaren Gustaf af Geijerstam kännetecknas av ett ökänt karaktärsmorden, kanske det värsta i svensk i svensk litteraturhistoria. Strindbergs relation till af Geijerstam genomgick en förvandling från vänskaplig uppskattning till nämnda karaktärsmord.

Strindberg porträtterade Geijerstam under pseudonym i flera verk:

Zachris i Svarta fanor (1907): Detta är den mest kända och skoningslösa skildringen. Zachris framställs som en litterär parasit, en lögnare och en moraliskt korrupt person som ”stjäl” andras livserfarenheter för sitt eget skrivande.

Zachris i Götiska rummen (1904): Här introduceras karaktären som en förlängning av Strindbergs bittra uppgörelse med den tidens litterära etablissemang.

”Efterstanken” i En blå bok: Strindberg fortsatte sina angrepp genom att beskriva Geijerstam i djupt negativa ordalag även efter dennes död. 

Varför var August Strindberg så elakt kritisk emot Gustaf af Geijerstam?

Under 1880-talet var de nära vänner och Strindberg kallade honom en gång för Sveriges framtidshopp. Agust Strindbergs syn gick från positiv uppskattning till hat.

En bidragande privat faktor till brytningen kan gissningsvis ha varit att Geijerstam tog parti för Harriet Bosse under hennes och Strindbergs skilsmässa kring 1904.

Strindberg ansåg att Geijerstam blivit för ”konjunkturbetonad” och framgångsrik på ett ytligt sätt, vilket födde både avund och förakt. En form av litterär rivalitet som kan förstås. Vi ser ju sådant idag också. Den viktiga frågan är dock: Vem läser Gustaf af Geijerstam idag förutom litteraturvetare medan Strindbergs verk aldrig upphör att publiceras, om och om igen i nya upplagor, och läses brett.

Skildringen i Svarta fanor var kontroversiell när den publicerades och skapade en stor litterär skandal i Sverige vid sekelskiftet. Strindberg anklagades av de utsatta och deras kotterier liksom i den liberala pressen för att vara ”besatt av att förvandla vänner till dödsfiender”. Rent trams som jag ser det!

Romanens nyckelpersoner motsvaras i verkligheten av:

  • Zachris (Gustaf af Geijerstam): Strindbergs huvudmål, porträtterad med stor elakhet, tillsammans med hans hustru Jenny (Nennie Geijerstam).
  • Grevinnan Maja: (Nanna/Nennie Geijerstam)
  • Hanna Paj (Ellen Key): En skarp satir över Key och hennes engagemang för kvinnans frigörelse.
  • Falkenström (Strindberg själv): Romanens berättare och alter ego.
  • Professor Stenkåhl (Karl Warburg): En professor i estetik.
  • Greve Max (Georg Stjernstedt): En ung jurist.
  • Redaktör Lönnroth/Lögnroth (Vult von Steijern): Chefredaktör på Dagens Nyheter.
  • Thilda K.: Författaren (Anne Charlotte Leffler) och hennes make.
  • Revisor K.: vice häradshövding (Gustaf Edgren) och hennes 
  • Smartman (Pehr Staaff/Fritz Kjerrman): Journalist på Dagens Nyheter. Andra uppgifter anger att det är (Karl Otto Bonnier)
  • Aspasia (Dagny Juel): En norsk författare.
  • Popoffski (Stanislaw Przybyszewski): En polsk författare.
  • Mister Anjala (Jac. Ahrenberg): En finlandssvensk författare.
  • Nyrax (Carl Larsson): Målaren. 

Våtsjötorp den 15 januari 2025

Lennart Waara

070 710 77 24

Publicerat i Kultur, Omläsning / recension | Leave a Comment »

EN PINSAMHET ATT 2026 BEHÖVA SLÅ FAST

13 januari 2026

MÄN OCH KVINNOR ÄR INTE LIKA – VI ÄR OLIKA

Det är en feministisk tes lika korkad, falsk och farlig som tesen om ”allas lika värde.”

Män och kvinnor är generellt olika med avseende på;

Biologi –två kön utifrån kromosomuppsättning

Fysik – styrka, utseende och förmåga. Se idrottsresultat som exempel

Mentalt – kapacitet och inriktning skiljer markant

Sociala beteenden är tydligt olika

Hur vi talar och uttrycker oss är tydligt skiljande

Hur vi tänker och vad vi fokuserar skiljer

Intresseinriktning skiljer

Aggressivitet – inte bara i hotande situationer

Praktisk och teknisk förmåga och kunskap

IQ skiljer endast marginellt men sannolikt med lite olika innehåll

Naturligtvis kan exempel anges på kvinnor som är mera män än många män, exempelvis starkare än män. Begreppet ”kärring” är därför inte ett könsbegrepp utan ett socialt beteendebegrepp. Det jag skrivit gäller generellt (nota bene!), inte ifråga om varje enskild individ. Det finns också ”män” ”sojapojkar” som tyvärr saknar vad en man behöver med lägre testosteron än vad som är nyttigt för en man. Det är en sorglig erfarenhet av feminismens härjningar att mammor uppfostrat sina söner till skuggor av män. Man ser dem tyvärr dagligen.

Alla män och kvinnor som levt en längre tid samman med en partner av motsatt kön vet att det jag skrivit stämmer och upplever skillnaderna dagligen.

Publicerat i Feminism | Leave a Comment »

GÖR MOTSTÅND MOT ÄRKEBISKOPEN MODEUS KRISTNA VANTOLKNINGAR

12 januari 2026

Martin Modéus ärkebiskop har begått en text på DN som är upprörande, ja rent frånstötande, för varje evangelie- och bekännelsekristen med rötterna hos Martin Luther. Ärkebiskopens text i DN är en politisk text helt i linje med de rådande maktklanernas hjärntvätt och indoktrinering.

När jag läser ärkebiskopen får jag osökt luciferiska vibrationer. Det kanske är att ta i och för andra kyrkokristna upprörande.

Jag kan dock inte undgå, helt utan baktankar, att skriva ner den gamla historien om satans två bästa trick:

Nummer ett var att lura i folk att han inte fanns.

Nummer två var att klä sig i biskopsrock.

Det är sedan gammalt!

Jag har en generell invändning mot ”vår” sidas framförda analys och kritik av Svenska kyrkan. Ofta påstås att Svenska kyrkans ledning styrs av en politik och ideologi som är vänsterliberal. Nej, det är för allmänt och oprecist! Jag önskar att vi talar öppet och tar bladet från munnen. Svenska kyrkans politiska ideologi är rakt av hämtad och styrd från Sveavägen 68. Det är det socialdemokratiska partiet som via ämbetsreformen, partipolitiska val till kyrkomötet, värderelativism, massmigration från Mellanöstern och svarta Afrika, klimatalarmism, vigning av samkönade par, knäfall för pervers hbtqi+ liksom acceptans och införsel av islam och islamism etc tagit över Svenska kyrkan. Svenska kyrkan ÄR idag en del av den s.k. ”rörelsen”, det vill säga det Socialdemokratiska partiets maktkonglomerat som omsluter det mesta av svenska folkets liv och leverne.

Nu till Mats Dagerlinds text publicerad idag den 12 januari 2026 i Samnytt. En läsvärd och god text skriven av en som också känner den kristna evangeliska teologin.

”När ärkebiskop Martin Modéus uppmanar till ”motstånd” mot kristen nationalism sker det i kärlekens och inkluderingens namn. Men i praktiken exkluderar han miljontals kristna – i Sverige och globalt – vars tro inte låter sig fogas in i Svenska kyrkans vänsterliberala samhällsprojekt. Det är inte nationalismens teologi som brister, utan ärkebiskopens.

Kan man vara kristen och nationalist? Martin Modéus svarar i praktiken nej – även om han formellt säger ja. Hans debattartikel i DN (26-01-06) är ett skolexempel på hur man med mjuka ord drar hårda gränser: den som inte delar ärkebiskopens världsbild misstänkliggörs teologiskt.

Det paradoxala är uppenbart. Modéus säger sig bekämpa ”klantänkande”, men riktar ett generaliserande angrepp mot kristna som bekänner samma Gud, samma Bibel och samma trosbekännelse – men som inte delar hans världsliga värderingar om migration, nationer och gränser. Exkluderingen är exakt av det slag han säger sig vara emot.

Modéus medger att nationalstaten behövs för lag, ordning och våldsmonopol. Men han gör samtidigt nationalism till något moraliskt suspekt. Här kolliderar han inte bara med historisk kristendom, utan också med modern folkrätt.

Varje folk har enligt folkrätten rätt till självbestämmande och ett territorium. Denna princip är inte ett nationalistiskt påfund utan själva fundamentet för den internationella ordning Modéus säger sig värna. Än mer problematisk blir hans position teologiskt.

Kristendomen är inte född ur en gränslös universalism. Den är rotad i judendomen, där Gamla testamentet tydligt slår fast att Gud utväljer ett folk och ger det ett land. Kanaans land – i dag i huvudsak motsvarande Israel – är inte en metafor utan ett konkret territorium. De första kristna var judar och inkluderade sig själva i denna föreställning. Idén om att ett folk har rätt till sitt land är alltså inte ett brott mot kristen teologi, utan en del av dess arv.

När Modéus hävdar att teologin är ”tydlig i sitt motstånd mot allt klantänkande” bortser han från kristendomens egen historia. Att över huvud taget definiera sig som kristen i motsats till andra religioner är ett slags klantillhörighet.

Därutöver har kristendomen alltid rymt tydliga inre gränser: mellan katoliker, protestanter, ortodoxa, gnostiker, frikyrkor och otaliga andra riktningar. Dessa skiljelinjer har inte sällan varit så skarpa att de lett till blodiga konflikter. Att låtsas som om kristendomen vore en harmonisk, gränslös gemenskap är historielöst.

Modéus tar tydligt avstamp i migrationspolitiken. Det är enligt honom kristet att ta emot all världens nödlidande – även i ett litet land som Sverige. Men han duckar för den kanske mest avgörande frågan: att majoriteten av dagens migranter inte är kristna, de flesta tillhör islam.

Islam är inte bara ”en annan religion”. Sedan sin tillkomst har den ofta varit fientlig mot både kristna och judar – de kristnas ursprung. Det är inte en fördom, utan ett historiskt och samtida faktum i stora delar av den muslimska världen. Att problematisera det skälls som hat, men är realism. Modéus är lika naiv i sin föreställning om hur många migranter Sverige kan härbärgera som i hur stort inflytande islam kan tillåtas få, utan allvarliga samhällskonsekvenser.

Att värna sitt land, sin kultur och sin religiösa tradition mot både yttre hot och inre sönderfall är inte oförenligt med kristen etik. Det är ett ansvar som följer av kärleken till det man har fått att förvalta – av Gud för den som är kristen och med ansvar gentemot honom.

Jesus liknelse om punden (Luk 19:11–27) handlar om det ansvaret. Den som aktivt missköter eller passivt låter förfalla det han fått blir klandrad. Att förvalta ett land, ett folk och ett samhälle så att det består även för kommande generationer är därför inte okristligt, utan ett uttryck för just det förvaltarskap Jesus lär ut att Gud påbjuder.

Modéus använder Jesus som argument mot nationalism. Men även Jesus erkände gränser. Trots sina gudomliga krafter drog han sig undan när folkmassorna krävde mer än han kunde bära. Han botade inte alla. Han mättade inte världen varje dag. Inte ens Guds son tog på sig ansvaret att rädda alla människor överallt.

Poängen är enkel: barmhärtighet förutsätter ansvar och begränsning. Ett samhälle som försöker hjälpa alla riskerar att till slut inte kunna hjälpa någon. Den som inte förvaltar det pund han anförtros, kan inte automatiskt räkna med att få snylta på någon annans. Det är en dubbel skymf mot Gud, att först föröda sitt eget pund och att därefter exploatera andras kristliga barmhärtighet.

Svenska kyrkan har under senare decennier allt tydligare profilerat sig som en världslig åsiktsaktör: för hög invandring, HBTQ-aktivism, gröna domedagsprofetior och interreligiös relativism. Många traditionella kristna känner inte igen sin tro och sin Gud i detta – och lämnar.

Medlemstalen rasar. Kyrkbänkarna gapar tomma. Det är svårt att se detta som bara en slump eller resultatet av allmän sekularisering. Även den svensk som inte är bekännande troende tycker om att vila i en trygg kulturkristen identitet och dess traditioner, men stöts bort när talet från predikstolen knappt längre går att skilja från socialistiska brandtal på barrikaderna.

När Modéus dessutom tar politisk ställning mot Sverigedemokraterna och deras ledare Jimmie Åkesson, och till och med använder det teologiskt mest laddade skällsordet – ”antikrist” – om honom, visar han var fjärde väljare på porten från kyrkans gemenskap. Hur rimmar det med uppdraget att vara enande, välkomnande och kärleksfull ärkebiskop i en folkkyrka?

Modéus pekar gärna finger mot USA:s Donald Trump och Ungerns Viktor Orbán. Men konservativ kristendom är inget nytt eller avvikande globalt sett – tvärtom är det den dominerande formen i stora delar av världen: Öst- och Sydeuropa, Latinamerika, Afrika och Mellanöstern.

Det är Sverige som är undantaget. Och Modéus är i detta perspektiv snarare ett internationellt unikum än representant för någon kristen huvudfåra. Han hänvisar till teologin som om hans tolkningar och slutsatser vore självklara och allmängiltiga. I själva verket är det hemsnickrade vantolkningar som få kristet troende i världen skulle skriva under på.

Kristen kärlek är inte gränslös sentimentalitet. Den är förankrad i sanning, ordning och ansvar. Jesus förlät syndaren – men förklarade inte synden ogiltig. Han upphävde inte Mose lag. Han bekräftade den tvärtom.

Det är en vanlig missuppfattning – eller medveten feltolkning – inom liberala kyrkliga kretsar att Jesus i Nya testamentet ersätter Gamla testamentets lagar med ett allmänt övertrumfande kärleksbud. Men det är inte Jesu egen hållning. Tvärtom säger han uttryckligen: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen … Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla” (Matt 5:17).

Jesus hänvisar återkommande till Mose lag, bekräftar dess giltighet och skärper den genom att rikta den inte bara mot handlingar utan också mot människans hjärta. Kärleksbudet upphäver inte lagen – det är tvärtom en uppmaning att följa den från hjärtat, inte med fariseisk fromhet. ”Om ni älskar mig, håller ni mina bud” (Joh 14:15), säger Jesus. Att åberopa Jesus för att relativisera gränser, ansvar och ordning är pseudo-teologi. Kärlek utan lag är inte kristendom, utan en modern politiserad omtolkning som saknar stöd i evangelierna.

När ärkebiskopen försöker göra kristendomen till något den inte är, tömmer han den på dess verkliga innehåll, det som Gud fyllt den med. Den som inte gillar kristendomens Gud, etik eller påbud står det fritt att söka sig till andra andliga rörelser – eller skapa nya. Men att omforma kyrkan till ett vänsterliberalt opinionsinstitut är konfiskation.

Så gör inte den som på allvar tror att det finns en Gud som skapat människan med en bestämd plan och tillrättavisar den som avviker från den – i jordelivet eller på räkenskapens dag, då fåren ska skiljas från getterna (Matt 25:31).  Så gör den som tror sig kunna komma undan med att byta stentavlor mot guldkalv och exploatera en andlig auktoritet för egna världsliga syften.

Notera är att detta inte är den gammaltestamentliga oförsonliga gudens ord, utan nya testamentets lärjungarnas evangelium. Matteus var en av de tolv utvalda som stod Jesus allra närmast, bäst skickad att uttolka det nya kärleksbudets innebörd, vidd och begränsningar.

Modéus är en falsk profet som sannolikt aldrig hållit en predikan på domsöndagen, i vart fall inte som röst för den sanna kristna guden. Om ärkebiskopen tror på någon gud överhuvudtaget, så inte är det på honom eller hans människoson.

Man måste inte tro på den kristna guden, och även om man gör det har man rätt att motsätta sig hans vilja – det har människor gjort sedan Adam och Evas syndafall i mänsklighetens begynnelse. Inom judendomen – som kristendomen är sprungen ur – finns traditionen ”rib” där människan i något som liknar en rättsprocess kan sätta Gud på de anklagades bänk.

I biblisk tid gör Abraham det inför förintelsen av Sodom, Mose gör det efter händelsen med guldkalven – och får till och med Gud att ändra sig. Hela Jobs bok är ett räfst- och rättarting med Gud. I klagovisorna anklagas Gud för att ha svikit sitt folk efter Jerusalems fall. Och – inte minst – Jesus gör det själv på korset: ”Min Gud, varför har du övergivit mig?”

I modern tid är den fällande dom som judarna i Auschwitz meddelade mot Gud det tydligaste exemplet. Om någon rib-ritual hölls efter Hamas terrordåd den 7 oktober 2023 känner jag inte till men håller det inte för osannolikt. Vad jag däremot vet är att Modéus och samtliga hans underlydande biskopar av normalgraden indirekt och djupt osmakligt tagit ställning för Hamas och mot den judiska staten där kristendomen föddes genom att ringa för Gaza.

Det finns många företeelser i världen som man skulle kunna anklaga Gud för utifrån teodicéproblemet. Historiskt har vederstyggligheter även skett i kristendomens namn. Idag är dessa inte många medan de som sker i islams namn är fortsatt på samma konstant höga nivå som de varit sedan 600-talet. 

Men om vi ska hålla oss till företeelser inom kristendomen idag som kan förtjäna kritik, så är kristen nationalism inte en av dem. Det är däremot den vänsterpolitisering av Svenska kyrkan och förvanskning till nära oigenkännlighet av den kristna Gudens vilja som ärkebiskop Martin Modéus ett consortes ägnar sig åt.

Det är inte nationalism som hotar kristendomen i Sverige. Det är en kyrkoledning som i inkluderingens namn exkluderar sina egna, förnekar sin teologiska tradition och gör politisk aktivism till trosbekännelse.

Om man ska se något positivt i Modéus attack mot kristna nationalister så är det i så fall att den vittnar om en insikt hos ärkebiskopen om att det pågår en kamp om kyrkans själ, precis som det gör om hela samhällets själ, där vänsterliberalismen desperat stretar emot men i slutänden är dömd att stå som förlorare.”

Redigerad faksimil från nätet.

Publicerat i SAP, Svenska kyrkan | Leave a Comment »

MARCUS ”DODDE” WALLENBERG OCH ALLEN DULLES

11 januari 2026

Texten bygger på faktauppgifter och empiri hämtade från nätet inkl engelska Wikipedia m.fl. källor. Tolkningar och analyser är mina.

Allen Dulles föddes den 7 april 1893 i Watertown, New York och dog den 29 januari 1969 i Washington, D.C., Han var jurist och mellan 1953 och 1961 chef för CIA och rådgivare i olika kapaciteter och roller under fyra presidenter Harry Truman, Dwight D Eisenhower, John F Kennedy och Lyndon B Johnson. Sparkades som chef för CIA efter att ha ljugit om Bay of Pigs för John F Kennedy och Robert F Kennedy. Efter det hatade Allen Dulles Kennedybröderna som senare mördades båda två. Allen Dulles var yngre bror till republikanske utrikesministern John Foster Dulles.

Allen Dulles var under hela sin karriär under fyra presidenter en totalt skrupelfri krigshök av hänsynslösaste sort med inhemska och internationella konspirationer; mord (om än inte personligen utförda); interventioner i andra länder; ”overthrow” av lagligt valda presidenter och regeringar i flera länder; på sitt samvete.

Allen Dulles och Marcus ”Dodde” Wallenberg

Allen Dulles, CIA-chefen, hade en nära relation med Marcus ”Dodde” Wallenberg under Kalla kriget; de var vänner, korresponderade regelbundet, och Wallenberg hjälpte Dulles att få tillgång till svenska kontakter (forskare, militär, affärsmän) i utbyte mot direktkontakt med CIA, vilket skapade ett informellt underrättelsenätverk mellan Wallenberg-sfären och CIA, delvis byggt på deras gemensamma bakgrund via advokatfirman Sullivan & Cromwell. Nu var Allen Dulles inte vilken kontakt som helst i den amerikanska administrationen vilket vi kommer att visa med Allen Dulles track record.

Man kan spekulera kring vad det var för information som förmedlades mellan Wallenberg och Dulles. Vad fick Marcus Wallenberg veta av Allen Dulles som var intressant och som han kunde använda i sina affärer, eventuellt om andra parter i en affär. Vad lämnade Marcus Wallenberg för information om sitt företagande och/eller Sveriges ekonomi och politik till Allen Dulles. 

Vi vet att Wallenberg-oligarkernas överhuvud haft regelbundna möten och kontakter (bl.a. veckoluncher) med den svenska regeringen oavsett politisk färg. Här finns uppenbarligen ett gränsland, en gråzon som skulle kunna handla om rikets säkerhet. Det skall poängteras att vi inte vet alls vad som sagts vid dessa möten eller vid mötena mellan Allen Dulles och Marcus Wallenberg. Har detta över huvud undersökts eller diskuterats seriöst? De ledande politikerna kände till förhållandet och utnyttjade kontakterna. I vilka konkreta syften? Var politikerna direkt inblandade i kontakterna? Vilken information lämnade regeringarna till Wallenberg för vidarebefordran till Dulles och vilken information kom i den andra riktning och landade hos de ledande politikerna som främst lär ha varit Tage Erlander och Olof Palme.

Kontakterna mellan Marcus Wallenberg och Allen Dulles var enligt uppgifter både professionell och personlig, präglad av ett djupt samarbete som sträckte sig från andra världskriget in i det kalla kriget. När man läser om Allens Dulles hänsynslösa agerande på den geopolitiska arenan med inblandning i nästa alla USA:s ”covert and illegal operations oversees” undrar man gång på gång vad Allen Dulles och Marcus Wallenberg kan ha haft för gemensamma affärer. 

När skall någon historiker våga ge sig på dessa frågor? Förmodligen inte i min livstid! Osökt undrar man vilken roll Wallenberg-oligarkerna med ägande i bland annat försvarsföretagen i Saab-koncernen har i Kristersson/Pålssons ödslande av mina skattepengar över det genomkorrupta Ukraina och dess korrupta icke valda president Volodymyr Zelinski.

Samarbeten Dulles – Wallenberg

Andra världskriget och Bosch-affären: Under kriget arbetade Allen Dulles för den amerikanska underrättelsetjänsten OSS i Bern. Han och hans bror John Foster Dulles var delägare i advokatfirman Sullivan & Cromwell, som fungerade som juridiska rådgivare åt Wallenbergs amerikanska affärsintressen. De hanterade bland annat den känsliga Bosch-affären, där Wallenbergs Stockholms Enskilda Bank (SEB) köpte tyska Bosch-bolag för att skydda dem från allierat beslag, med löfte om återförsäljning efter kriget.

Personlig vänskap: Marcus Wallenberg och Allen Dulles blev nära vänner som korresponderade regelbundet och träffades i både Sverige och USA. Deras relation beskrivs som en av de mest betydelsefulla kontakterna för Wallenberg-sfären i USA.

Underrättelsesamarbete: Under kalla kriget fungerade Marcus Wallenberg som en viktig länk mellan den svenska underrättelsetjänsten och CIA. Dulles såg till att Wallenberg hade direktkontakt med CIA-stationen i Stockholm. Wallenberg hjälpte i sin tur svenska forskare och militärer att få tillgång till Dulles och amerikansk expertis.

Tysk motståndsrörelse: Dulles bidrog till att göra Jacob Wallenbergs (Marcus bror) kontakter med den tyska motståndsrörelsen mot Hitler kända genom sin bok Germany’s Underground (1947). 

Relationen understryker hur familjen Wallenberg använde sitt internationella nätverk för att navigera mellan stormakterna och säkra både affärsmässiga och nationella intressen. 

Bakgrund till samarbetet

Gemensam advokatbakgrund: Både Allen Dulles och hans bror John Foster Dulles (Eisenhowers utrikesminister) hade varit jurister vid den amerikanska firman Sullivan & Cromwell, som även agerade som legala rådgivare åt Wallenberg-familjens amerikanska affärer, inklusive den känsliga Bosch-affären.

Kalla kriget: Som CIA-direktör (1953-1961) byggde Allen Dulles ett nätverk av kontakter i neutrala Europa, där Wallenberg fungerade som en nyckelperson i Sverige.

Informellt utbyte: Wallenberg gav Dulles tillgång till svenskt ledarskap inom vetenskap och försvar, och i gengäld säkerställde Dulles att Wallenberg hade direktlinje till CIA i Stockholm via representanter som Jack Kaufman. 

Underrättelsekanal: Relationen skapade en viktig underrättelsekanal för USA i Sverige, centrerad kring Wallenberg-familjen.

”Old-boy”-nätverk: Det stärkte Dulles ”gamla-pojkar”-nätverk som sträckte sig genom europeiska finans- och affärskretsar. 

Sammanfattningsvis var förbindelsen mellan Allen Dulles och Marcus Wallenberg ett exempel på hur underrättelsetjänster och inflytelserika affärsfamiljer finansoligarker samarbetade under Kalla kriget för ömsesidig nytta. 

ALLEN DULLES TRACK RECORD?

Allen Dulles och Warrenkommissionen

År 1963 såg han till att utses till ledamot av Warrenkommissionen vars officiellavar uppdrag att utvärdera bevismaterialet rörande mordet på John F. Kennedy. Det verkliga uppdraget var ett annat och det var Allen Dulles som klippt och skuren för. Uppdraget var nämligen en monumental cover up av vad som faktiskt hänt och att oavsett bevis, vittnen och dokument fastslå att det var en ensam man, en skytt inte två eller flera, som utförde dådet och att den ensamme skytten var Lee Harvey Oswald. Trots, eller kanske just därför, att flera initierade hävdade att Lee Harvey Oswald aldrig skulle kunna fällas i en domstol så svaga var bevisen. 

En 888 sidig slutrapport publicerades över hela världen. Inga tunga amerikanska media granskade rapporten emot redan då tillgängligt bevismaterial, inte New Tork Times, inte Washington Post, inga. Flera av dem fick t o m tillgång till förhandsmaterial så de redan första publiceringsdagen kunde presentera filmer och illustrationer till Warren-rapporten. Några månader senare publicerades 26 volymer med bevismaterial (långt ifrån allt använt använt i slutrapporten) som inte genomlästes eller granskades mot slutrapporten av någon betydande mediekanal. 

Warrenkommissionen fastslog att Lee Harvey Oswald var ensam gärningsman mot faktiska och ovedersägliga bevis (viktigast Zapruderfilmen som visar att JFK fick en kula framifrån som förorsakade ett stort utgångshål i kraniet på baksidan). Man ser Jackie Kennedy krypa upp på bakluckan (bildruta 371) i den öppna bilen och plocka upp en bit av Johns kranium. Det är en hemsk scen att ta in. I själva verket var Warrenkommissionen en ”cover up” av värsta sort. Allen Dulles roll i Warrenkommissionen var att se till att endast lämpligt material och filtrerade uttalanden kom från CIA. Han var också den mest aktive i kommissionen, mer så än ordföranden från Högsta domstolen James Earl Warren. 

Allen Dulles styrde som ett filter inte minst vad CIA skulle avslöja och INTE avslöja till kommissionen. Han repeterade t o m med CIA hur de skulle formulera sig inför förhören i kommissionen. Kommissionen styrde medvetet och på uppdrag emot att fastslå att det var en ensam skytt inte flera, vilket Abraham Zapruders film entydigt visar, och att Lee Harvey Oswald var ensam skyldig. 

Zapruders film med länk till gratis online; https://archive.org/details/ZapruderFilmOriginal_201603 ),

Någon rättegång med bevisning var ju inte aktuell eftersom Lee Harvey Oswald mördades av maffiamedlemmen Jack Ruby i polishuset som dock av cancer kort tid därefter. FBI-chefen J Edgar Hoover hade också konstaterat att Lee Harvey Oswald inte skulle kunna dömas i en rättegång med tanke på bristen på i rätten hållbara bevis.

Nu är dock konspirationen och mordet på John F Kennedy ett stickspår i denna artikel som skall handla om Allen Dulles och om kontakterna med Marcus ”Dodde” Wallenberg. 

Den som är intresserad av vad de hittills släppta dokumenten visar skall se Oliver Stones fyra timmar långa detaljerade genomgång av dokument, bevis samt intervjuer med inblandade och vittnen från mordet vid Dealey Plaza i Dallas, vad som hände på Parkland Hospital, obduktionen på  Bethesda Naval Hospital, liksom vilka som på sannolika grunder och i olika kapaciteter och roller var delaktiga/inblandade i mordet, såsom CIA, FBI, maffian, exilkubaner med flera.  

By the way; Donald J Trump lovade att äntligen släppa alla JFK dokument (ca 18 000) som fortfarande var hemligstämplade. Ett dygn efter löftet ändrade han sig efter möten med CIA och FBI. Nu hette det att dokumenten kunde äventyra agenters hemlighet och liv, 62 år efter mordet. Fan tro´t, sa rellingen! Donald J Trump döljer pedofildokumenten och bevisen kring mordet på JFK. Varför? Varför? 

”Fakta sparkar”! Det är så sant! Jag har aldrig glömt det korta konstaterandet som professor Gunnar Myrdal en gång sade till mig i samband med ett postseminarium.

Länk till Oliver Stones film: https://www.sfanytime.com/sv/player/series-jfk-destiny-betrayed-s01e01

Några av Allen Dulles ”insatser” i punktform (icke i tidsordning).

  • Allen Dulles låg med CIA bakom Bay of Pigs. Kubanska soldater och flygare startade en invasion av Kuba som snabbt misslyckades Det förutsåg Allen Dulles skulle bli resultatet om inte invasionen förstärktes med flyg och marinkår. Dulles räknade med att JFK som ny president skulle var lättstyrd och vika ner sig. När invasionen havererade för kubanerna skulle JFK sända amerikanskt flyg och marinkåren.  JFK stod emot och vägrade. Allen Dulles hatade efter det JFK i likhet med Curtis Le May som ville bomba Kuba sönder och samman. JFK valde som bekant en helt annan lösning vars delar än idag sammanhänger med och bidrar till att förklara Rysslands ”special operation” i Ukraina
  • Allen Dulles insattes i Warrenkommissionen, som behandlats ovan, för att bidra till den största cover up in USA historia.
  • Allen Dulles var inblandad liksom CIA i den franska militärens (OAS) försök att mörda Frankrikes president Charles De Gaulle i samabnd med att De gaulle ville ge Algeriet självständighet. En policy som delades av J F Kennedy.
  • Dulles var aktivt involverad i statskupperna i Iran och Guatemala.
  • Han var inblandad i den s.k. Kongokrisen som hanlade om att den rika utbrytarstaten Katanga (med Belgiens inrådan/intresse) upprättade en självständig stat.
  • Mordet på den valda demokratiska presidenten i Kongo Patrice Lumumba genomfördes strax innan J F Kennedy hann sväras in och förhindra mordet som beordrats av avgående presidenten Dwight D Eisenhower samman med utrikesministern John Foster Dulles och Allen Dulles.
  • Allen Dulles nämns på olika sätt i utkanten av komplotten att mörda Dag Hammarskjöld som på FN:s uppdrag och med stöd av John F Kennedy försökte förhindra att Katanga bröt sig ut som en egen statsbildning med sina rika tillgångar på olika mineraler.
  • Allen Dulles var inblandad via CIA i stöd till det militära upproret och störtandet Suharto i Indonesien och tillsättandet av upprorsgeneralen Sukarno.

Vidare läsning om Allen Dulles

Den som vill tränga djupare in i detaljerna kring Allen Dulles ”prestationer” kan läsa nedanstående excerpter från bland annat engelska Wikipedia. Jag har avstått från att översätta eller låta AI översätta texterna. Det är en horror story av geopolitiskt och internationellt olagliga hemliga operationer.

In the 1948 Presidential election, Dulles was, together with his brother, an advisor to Republican nominee Thomas E. Dewey. The Dulles brothers and James Forrestal helped form the Office of Policy Coordination. During 1949 he co-authored the Dulles–Jackson–Correa Report, which was sharply critical of the Central Intelligence Agency, which had been established by the National Security Act of 1947. Partly as a result of the report, Truman named a new Director of Central Intelligence, Lieutenant General Walter Bedell Smith. (By the way; Samma Bedell Smith som höll i yxan och låg bakom att den lysande fyrstjärniga generalen på oklara och diskutabla grunder förlorade The Third Army, hans stolthet och förödmjukande tilldelades en pappersarmé. Min kommentar)

Smith recruited Dulles into the CIA to oversee the agency’s covert (min kursiv) operations as Deputy Director for Plans, a position he held from January 4, 1951. On August 23, 1951, Dulles was promoted to deputy director of Central Intelligence, second in the intelligence hierarchy. In this capacity, in 1952–53 he was one of five members of the State Department Panel of Consultants on Disarmament during the last year of the Truman administration. 

After the election of Dwight Eisenhower in 1952, Bedell Smith shifted to the Department of State and Dulles became the first civilian Director of Central Intelligence. Dulles played a role in convincing Eisenhower to follow one of the conclusions of the State Department Panel report, that the American public deserved to be informed of the perils of possible nuclear war with the Soviet Union, because even though America held numerical nuclear superiority, the Soviets would still have enough nuclear weapons to severely damage American society regardless of how many more such bombs the United States might possess or how badly those U.S. weapons could destroy the Soviets. 

The Agency’s covert operations were an important part of the Eisenhower administration‘s new Cold War national security policy known as the ”New Look”. (Min kursiv)

At Dulles’s request, President Eisenhower demanded that Senator Joseph McCarthy discontinue issuing subpoenas against the CIA. In March 1950, McCarthy had initiated a series of investigations into potential communist subversion of the Agency. Although none of the investigations revealed any wrongdoing, the hearings were potentially damaging, not only to the CIA’s reputation but also to the security of sensitive information. Documents made public in 2004 revealed that the CIA, under Dulles’s orders, had broken into McCarthy’s Senate office and fed disinformation to him in order to discredit him, in order to stop his investigation of alleged communist infiltration of the CIA. 

In the early 1950s, the United States Air Force conducted a competition for a new photo reconnaissance aircraft. Lockheed Aircraft Corporation’s Skunk Works submitted a design number called the CL-282, which married sailplane-like wings to the body of a supersonic interceptor. This aircraft was rejected by the Air Force, but several of the civilians on the review board took notice, and Edwin Land presented a proposal for the aircraft to Dulles. The aircraft became what is known as the U-2 ‘spy plane’, and it was initially operated by CIA pilots. Its introduction into operational service in 1957 greatly enhanced the CIA’s ability to monitor Sovietactivity through overhead photo surveillance. The aircraft eventually entered service with the Air Force. The Soviet Union shot down and captured a U-2 in 1960 during Dulles’s term as CIA chief. 

Dulles is considered one of the creators of the modern United States intelligence system and was a guide to clandestine operations (min kursiv) during the Cold War. He established intelligence networks worldwide to check and counter Soviet and eastern European communist advances as well as international communist movements. 

Coup in Iran

In 1953, Dulles was involved, along with Frank Wisner, in Operation Ajax, the covert operation that led to the removal of democratically elected prime minister of Iran, Mohammad Mossadegh, and his replacement with Mohammad Reza Pahlavi, Shah of Iran. Rumors of a Soviet takeover of the country had surfaced due to the nationalization of the Anglo-Iranian Oil Company. By coincidence, on August 18, 1953, Dulles was taking a vacation in Rome while the Shah fled there after a setback in the coup, and the two met while checking in to the Hotel Excelsior. The meeting turned out to be fortuitous for the United States and the coup. CIA and independent historians say that the meeting was happenstance, but conspiracy theories abound.

Coup in Guatemala

President Jacobo Arbenz Guzman of Guatemala was removed in 1954 in a CIA-led coup carried out under the code name Operation PBSuccess. 

Eduardo Galeano described Dulles as a former member of the United Fruit Company’s Board of Directors. However, in a detailed examination of the connections between the United Fruit Company and the Eisenhower Administration, Immerman makes no mention of Dulles being part of the United Fruit Company’s Board, although he does note that Sullivan & Cromwell had represented the company. 

Congo

Dulles was strongly opposed to Congolese Prime Minister Patrice Lumumba. In 1960 a plan to kill Lumumba was considered and Dulles allocated $100,000 to the plan, but it never materialised. Dulles believed that Lumumba posed ”a grave danger as long as he was not disposed of”.

Bay of Pigs

Several failed assassination plots utilizing CIA-recruited operatives and anti-Castro Cubans directly against Castro undermined the CIA’s credibility. The reputation of the agency and its director declined drastically after the Bay of Pigs Invasion fiasco of 1961. President Kennedy reportedly said he wanted to ”splinter the CIA into a thousand pieces and scatter it into the winds.” However, following a ”rigorous inquiry into the agency’s affairs, methods, and problems [Kennedy] did not ‘splinter’ it after all and did not recommend Congressional supervision. Instead, President Kennedy transferred the CIA’s command of foreign paramilitaries to the Department of Defense under the close supervision and control of the Joint Chiefs of Staff which would also report on CIA plans and operations to the President.” 

Dismissal

During the Kennedy administration, Dulles faced increasing criticism. In autumn 1961, following the Bay of Pigs incident and the Algiers putsch against Charles de Gaulle, Dulles and his entourage, including Deputy Director for Plans Richard M. Bissell Jr. and Deputy Director Charles Cabell, were forced to resign. On November 28, 1961, Kennedy presented Dulles with the National Security Medal at the CIA Headquarters in Langley, Virginia. The next day, November 29, the White House released a resignation letter signed by Dulles. He was replaced by John McCone.

Dulles referred to the Bay of Pigs failure as ”the worst day of my life”and developed a strong dislike of Kennedy, later telling journalist Willie Morris ”that little Kennedy, he thought he was a god”. Dulles found life outside the CIA difficult, with his friend James Angleton recalling ”He had a very difficult time to decompress”.

Later life

Later, after the assassination of John F. Kennedy, on november 22, 1963, President Lyndon B. Johnson appointed Dulles as one of seven commissioners of the Warren Commission to investigate the assassination of the U.S. President John F. Kennedy. Some historians later criticized the appointment, noting that Kennedy fired him. Therefore, he was unlikely to be impartial in passing the judgments charged to the Warren Commission. In the view of journalist and author Stephen Kinzer, Johnson appointed Dulles primarily so that Dulles could ”coach” the Commission on how to interview CIA witnesses and what questions to ask because Johnson and Dulles were both anxious to ensure that the Commission did not discover CIA and other parts of the administrations secret involvement in the illegal plans to assassinate Castro and other foreign leaders. Robert F. Kennedy also urged Lyndon Johnson to put Allen Dulles on the Warren Commission most likely fearing revelation of US clandestine involvement in Cuba. 

Dulles published the book The Craft of Intelligence in 1963, (though it was primarily written by ghost writers) and edited Great True Spy Stories in 1968.

It’s reported he suffered from Alzheimer’s disease in the final years of his life. He died on January 29, 1969 at the age of 75. 

The Firm, the Bank, and the Family: Military Intelligence and the Wallenbergs in Sweden’s Cold War

Abstract (tidskriften Enterprise & Society , First View , pp. 1 – 30).

This article analyzes the Wallenberg family’s central role within Sweden’s neutrality-industrial complex (NIC) during the Cold War, highlighting their secret collaboration with the military intelligence service. Drawing on archival evidence from the Swedish War Archives and the family bank SEB, the study shows how the family’s uniquely dominant position in industry, banking, and national defense made them a close partner to the intelligence community. By applying the Resource Mobilization Model from the literature on military-industrial complexes, the article further argues that Sweden’s NIC mainly developed as a corporatist response to perceived Soviet threats, requiring close coordination between state, military, and business elites. The Wallenbergs’ cooperation with the military and economic intelligence services—specifically through their control of SEB and large Swedish exporting firms—had both business and nonbusiness-related reasons, including nationalism and elite consensus on total defense. This study adds to the sparse literature in business history on the relationship between the business and intelligence communities and demonstrates how elite business families can use access to senior decision makers and classified information in the service of both national security and to advance their own strategic positioning.

Våtsjötorp den 11 januari 2026

Lennart waara

070 710 77 24

Publicerat i Okategoriserat | Leave a Comment »

MIGRANTER ÄR FARLIGARE I TRAFIKEN ÄN SVENSKAR – STATISTIKEN ÄR ENTYDIG

10 januari 2026

Vi som befinner oss mycket ute på vägarna året runt får lätt ”fördomar” om förare från Mellanöstern och Afrika. Ni förstår säkert. Vi ser en hel del beteenden, omkörningar och hastigheter på dåligt underlag som måste betraktas som riskfyllt.

VTI (Statens väg- och transportforskningsinstitut)

har tidigare forskat om trafikolyckor och invandrare, studier från tidigt 2000-tal (som en 2003-rapport) visade att invandrare var överrepresenterade i olyckor- Enligt VTI berodde på bristande kunskap och utbildning om svenska trafikregler och andra kulturella beteenden jämfört med den svenska befolkningen. Mest avvikande i farlighet i trafiken är migranter från Mellanöstern och Afrika. Statistiken är entydig. Tabeller med statistik från VTI:s tidigare forskning visas i slutet av artikeln liksom länk till forskningsrapporten som de är hämtade från. När man idag söker på vti.se om invandrares/migranters trafikolyckor finns ingen ny information. I det problemförnekande Sverige har man numera blockerat sådan information eller än värre så sker inte längre någon forskning på det området. Det är illavarslande! Svensken skall inte veta att vissa grupper, se tabellerna nedan, är fyra gånger farligare i trafiken än etniska svenskar. 

När VTI använder begreppet olycksrisk använder vi begreppet trafikfarlighet. Vi betonar med begreppet farlighet i trafiken, dvs farlighet för dem själva och medtrafikanter genom avvikande och risktagande trafikbeteenden (beroende av andra normer, kulturskillnader och andra trafikerfarenheter). Dessa avvikande beteenden leder till olyckor som utgör fara för liv och lem och material i trafiken både för föraren själv, hans passagerare och alla medtrafikanter. Olyckor uppstår i allt väsentligt som ett resultat av felaktiga val (medvetna eller omedvetna) och beteenden i trafiken. Det är precis så enkelt. Vi använder inga Orwellska ord i denna text. Olycksrisk används när det är citat/referat från VTI.

Forskningen empiri är från 1998. uppgifterna är idag 28 år gamla.  Vi hittar på VTI:s hemsida inga senare forskningsrapporter eller forskningssiffror. Hur förhåller sig då dessa 28 år gamla uppgifter visavi dagens trafikrealiteter. Svaret är; det vet vi inte med säkerhet. En rimligt antagande är dock att det är än värre, men dessa uppgifter om de finns publiceras inte eller undersöks inte. VTI väljer, som det ser ut, att leva i okunnighet, medveten sådan. Är det verkligen svaret? Efter migrantkrisen 2015 och den fortsatta massinvasionen av dysfunktionella, lågkognitiva och lågutbildade från Mellanöstern och Afrika kan vi med betydande

sannolikhet påstå, utan aktuella empiriska belägg, att trafikfarligheten i dessa grupper ökat! Varför publiceras inte aktuell statistik? Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att ana ett syfte. Mörkläggning av obehagliga fakta.

Texten nedan är i huvudsak hämtad och citerad från VTI texter och rapporter som kan hittas på nätet och VTI:s hemsida.

VTI hävdar att informations- och utbildningsinsatser behövs för att minska riskerna, eftersom många migranter har en annan bakgrund (skall förstås som helt andra trafikkulturer och beteendemönster, min kommentar) inom trafiken. De specifika forskningsdata som presenteras är som nämnts äldre. Grundproblematiken enligt VTI är att invandrares kunskaps- och kulturskillnader medför att migranter är överrepresenterade i trafikolycksfallsstatistiken. 

Vi citerar först ett längre stycke från VTI innan statistiken presenteras. Anledningen är att visa hur VTI i anslutning till den citerade undersökningen resonerade. Hur VTI idag argumenterar och resonerar har vi inte undersökt eftersom inte någon aktuell empiri föreligger.

”Huvudresultat från tidig VTI-forskning:

  • Ökad olycksrisk: Invandrare var oftare inblandade i trafikolyckor, särskilt som oskyddade trafikanter, men även som förare.
  • Kunskapsgap: Skillnader i trafikutbildning från hemländer ledde till att invandrare inte alltid kände till svenska trafikregler (nota bene! Min kursiv) och normer, vilket bidrog till risker. Ändock hade de körkort? Utbyte av annat körkort mot svenskt! Se tabell nedan.
  • Behov av information: VTI:s slutsatser var att riktad information och utbildning var nödvändig för att öka trafiksäkerheten för denna grupp. 

Senare och bredare perspektiv:

  • Polisrapportering: Polisen bör rapportera olyckor med invandrare inblandade för att korrekt kunna analysera olycksfördelningen

Vad betyder det idag?
Även om de tidiga studierna är gamla, kvarstår behovet av att förstå och hantera kulturella skillnader och kunskapsskillnader för migranter i trafiken. 

Några slutsatser från VTI:s forskning (se tabeller nedan, min kommentar)

  • Olycksrisk: Studier har visat att risken att vara inblandad i en olycka är betydligt högre för vissa grupper av utlandsfödda. För personbilsförare 18 år och äldre har utlandsfödda män uppvisat en fördubblad risk jämfört med svenskfödda män, medan utlandsfödda kvinnor haft en ca 70 % förhöjd risk relaterat till körkortsinnehav.
  • Bakomliggande faktorer: Skillnaderna förklaras ofta med faktorer som:
    • Trafiknormer: Förare tenderar att bära med sig trafikbeteenden och normer från de länder där de växte upp eller tog körkort.
    • Utbildning och erfarenhet: Bristande kunskap om svenska trafikregler och ojämn kvalitet på trafikutbildning i ursprungsländer nämns som orsaker.
    • Andra faktorer: Fartsyndare återfinns oftare bland yngre män med lägre utbildningsnivå.
    • Alkohol och bälte: Forskningen pekar på en stark nolltolerans mot alkohol i samband med bilkörning bland utlandsfödda, medan efterlevnaden av bilbältesregler varierar mer. 

Rekommendationer för ökad säkerhet

VTI har föreslagit riktade insatser för att förbättra trafiksäkerheten, inklusive:

  • Förbättrad information om svenska trafikregler direkt vid ankomst.
  • Samarbete med invandrarföreningar för att nå ut med attitydpåverkande åtgärder.
  • Översyn av rätten att använda utländska körkort i Sverige.”

Statistiken och tabellerna nedan är hämtade från rapporten:

Klicka för att komma åt FULLTEXT01.pdf

DIAGRAM OCH TABELLER ÖVER MIGRANTERS TRAFIKFARLIGHET

Antal olycksförare i absoluta tal under 1998 efter nationalitetsgrupper. 

Antal olycksförrare i relativa tal under 1998 efter nationalitetsgrupper.

Av tabell 12 framgår att det genomsnittligt och generellt går fyra olycksförare per 1000 körkortsinnehavare och år. Det framgår också av tabellen att det finns skillnader mellan svenskarnas och migranternas (där Afrika söder om Sahara och Mellanöstern med Nordafrika utmärker sig) olyckor vilket sannolikt är beroende av ett högre riskbeteende det vill säga farlighet i trafiken. 

Figur 3.

Figur 3 Normering av tabell 13, antal olycksförare per 1000 körkortsinnehavare. Svensk man= 1 

Av figur 3 framgår att: 

  • kvinnor som är födda i ”Västländerna” och ”Afrika söder om Sahara” har samma olycksrisk som födda i ”Sverige”. Andra grupper har högre olycksrisk än ”Sverige”. Gruppen från ”Mellanöstern + Nordafrika” har tre gånger högre risk än ”Sverige” 
  • män som är födda i ” Mellanöstern + Nordafrika” och ”Afrika söder om Sahara” har 220% respektive 180% högre olycksrisk än män som är födda i ”Sverige”. ”Västländerna” har nästan lika hög olycksrisk som ”Sverige”. De andra grupperna har 40% -120% högre olycksrisk. 

Notera den enorma skillnaden i trafikfarlighet för migrantgrupperna i synnerhet migrantmän medan migrantkvinnor har en lägre farlighet dock högre än svenska kvinnor.

För att tydligare illustrera skillnaderna mellan olika etniska (”nationalitetsgrupper” enligt VTI) grupper har en normering gjorts, där olycksrisken för förare i gruppen Sverige sattes till 1,0. Hur mycket risken ökar för förare från andra nationalitetsgrupper kan avläsas direkt från figuren nedan 

Bland invandrargrupperna visade sig gruppen som är födda i ”Västländerna” ha samma risk/farlighet (beräknat som antal olycksförare per 1000 körkort) som ”Sverige”. För de körkortsinnehavare som var födda i Mellanöstern + Nordafrika var risken högst. Den var 270% högre än för svenska körkortsinnehavare.

Av tabell 12 ovan och tabellen nedan framgår att i de grupper som har hög olycksrisk också har en hög andel som har bytt körkort utan att genomgått ett svenskt körkortsprov. För att illustrera sambandet mellan olycksrisk och byte av körkort redovisas också figur 7. Hur det är med körkortsbyte utan svenskt körkortsprov idag vet vi inte. Siffrorna är entydiga de som inte genomgått svenskt körkortsprov är betydligt farligare i trafiken i meningen att de är med om eller orsakar trafikolyckor. Värst är också här Afrika söder om Sahara och Mellanöstern och Nordafrika.

Figur 4 Antal dödade + svårt skadade olycksförare per 100 000 körkortsinnehavare för olika nationalitetsgrupper i Sverige 1998 

Av figuren framgår att antal dödade och svårt skadade olycksförare per 100 000 körkortsinnehavare var högst i nationalitetsgruppen ”Mellanöstern + Nordafrika” (110 personer), liksom gruppen Central- och Sydamerika med 94. I gruppen ”Sverige” var motsvarande siffra 40 olycksförare. 

Bilden nedan för lindrigt skadade visar samma profil med någon skillnad ifråga om Afrika söder om Sahara. Vad det kan bero på undandrar sig vår kännedom.

Publicerat i Kriminalitet blattar, Migration | Leave a Comment »

« Äldre poster
Nyare poster »