Hämtat in extenso från Dag Sandahls Dagslända den 14 juni anno 2024
Arbetslagsprincipen. ”Den kom till i DDR för att hålla koll på vad lärarna kunde ställa till med. (Nota bene, min kommentar) Kamrat Ulbricht litade inte på den östtyska lärarkåren. Principen med arbetslag togs över till det svenska grundskoleväsendet av Stellan Arvidsson,(socialdemokratisk ledande skolpolitiker, min kommentar) ordförande i vänskapsförbundet Sverige-DDR och hans partner Britta Stenholm, men arbetslagsprincipen genomfördes fullständigt först i Svenska kyrkan (min kursiv). Effekten blev lätt att se: alla måste gå i takt med de långsammaste och mest håglösa. Idéer måste dräpas på ett tidigt stadium. Teologisk sakkunskap var i sammanhanget irrrelevant. Inget skulle då få ifrågasättas mer än ordentliga och mödosamma arbetsinsatser som fick ta tid, dvs 40 timmar i veckan. 40 timmar är rätt många och till det kunde komma obekväm, oavlönad arbetstid. Detta reglerades kvickt och blev färre arbetstimmar i en större organisation med mer behov av samråd och samordning. … Allt blev någon annans ansvar. Arbetslaget inväntade order och kom några besked, kunde de alltid ifrågasättas. Svåra beslut kunde skjutas upp på det vanliga sättet, dvs tills besluten fattade sig själva. Ingen fick tänka över den gigantiska neddragningen av kompetens, kvalitet och kvantitet som kyrkolivet hamnade i. … För mig var det en viktig tankeställare att följa arbetslagsprincipen tillbaka till det uppenbara kontrollbehov som fanns i Ulbrichts tyska system. Jag förstår nu konflikten mellan kyrkosystem och församlingsbygge. Kyrkosystem byggs uppifrån för att motsvara byråkratiska önskemål. Församling byggs nerifrån för att skapa en festlig, fullsatt och folklig kyrka. Dessa två principer är som vatten och eld, vatten som kyrkosystemet vill hälla över församlingarna för att hejda brasor. I denna miljö kommer få att orka föra fram nya idéer, men många att ta för sig av de fördelar som kan skapas i systemet. ”Timbank” till exempel. Tid som ackumulerats trots att något egentligt arbete inte utförts och som sedan kan plockas ut som fri tid, dvs tid utan arbete”.
Inom parentes sagt, jag har sett dessa ”arbetslag” i funktion i kommunal verksamhet och med exakt den effekt och konsekvens som i korthet beskrivs ovan. Det är inte effektivitet och resultat det handlar om utan att anpassa verksamheten till de sämsta (numera med inslag av dysfunktionella och lågkognitiva migranter från MENA) och att utöva kontroll från kommunledning politisk och tjänstemannamässig. Så hämtades modeller från DDR, i det socialdemokratiska Sverige.
Jag är kristen i klassisk luthersk mening med evangelierna, sakramenten och bekännelsen i centrum. Däremot inte alls, i den i bästa fall urvattnade, i sämsta fall heretiska och politiserade ”kristendom” som är Svenska kyrkans. Den är märkligt känslostyrd och vänster på ett stätt som endast styckevis och delt stämmer med evangelierna och bekännelsen. Svenska kyrkans ökenvandring inleddes med skiljandet av kyrkan från staten. Den gamla statskyrkan ersattes av ett missfoster till politisk organisation. I praktiken har ett kyrkligt teologiskt problemformuleringsprivilegium ersatts av styrning och beslut av politiker enkannerligen socialdemokrater. Svenska kyrkan leds nämligen av ett partipolitiskt valt organ kyrkomötet, en exekutiv kyrkostyrelse och ett arbetsutskott med en majoritet socialdemokrater och en skrupelfri Wanja Lundby Wedin (läs t.ex. Daniel Suhonens bok om hur Håkan Juholt hängdes ut och avrättades av kvinnorna i partistyrelsen). Hur illa kan det bli? Det kan inte bli värre än det redan är. Förfallet inom Svenska kyrkan som inneburit stora medlemstapp går hand i hand med införandet av kvinnliga präster accepterat av fega feminister bland männen (dock icke alla några höll ut men stäcktes i karriären). Där och då förlorade Svenska kyrkan sin trosmässiga grund och en intellektuell teologisk diskurs utifrån Bibeln, bekännelsen och evangelietexterna. Känslotänkande och känsloreaktioner enkannerligen kvinnliga ersatte, (Gud fader ansågs t.o.m. kunna vara kvinna eller androgyn), Svenska kyrkan blev en ”mädchen fur alles”, för mångfaldsideologi och allomfattande kärlekssvammel, en ”fikarumskyrka”. Martin Luther roterar i sin grav. Den manliga prästen som ”primus inter pares” försvann med ”allas lika värde” och woke politiskt mumbo jumbo. Men det skulle bli värre, mycket värre. Den perversa hbtqi+ ideologin gjorde inte bara entré i Svenska kyrkan och kom att påverka predikningar och praktik. Snart nog släppte alla hämningar, perversa ”konstutställningar” med Jesus som ”transa” inbjöds i kyrkorummet, naturligtvis utifrån en förvriden bild av det kristna kärleksbudskapet. Därefter började präster, kvinnliga och manliga, viga s.k. samkönade par på beställning av kyrkans politiska ledning. Martin Luther snurrar som en vindsnurra i blåst i sin grav. ”Det här är jag absolut inte ansvarig för och har inte beställt” stönar Martin Luther, men ingen hör, i varje fall inte ärkebiskopen, biskoparna och prästerna i Svenska kyrkan. Det de gjort och gör står i strid med och i motsättning till bekännelse och evangelier i klassisk luthersk kyrkotradition allt sedan Reformationen. Biskopskollegiet har, som om all detta inte räcker, naturligtvis utan utbildning och bildning i ämnena, också börjat utfärda s.k. ”herdabrev” (vilken makalös omskrivning för vänsterpolitisk propaganda) om global ekonomi och tillväxt, om klimatalarmism och naturligtvis till slut en ansvarslös propaganda för migration, till och med ökad migration, av lågkognitiva, lågkompetenta och dysfunktionella migranter från Mellanöstern och svarta Afrika. Svenska kyrkan har därtill i likhet med de styrande Socialdemokraterna anslutit sig till en positiv syn på Koranen, islam, muslimer och islamister. Glöm inte att den förra ärkebiskopen Antje Jackelen hade det muslimska ”Gud är större” (Allahu Akbar) som sitt valspråk. En alltför hård parallell? Ni känner alla till den gamla sanningen om djävulens två bästa trick: Nummer ett att lura i människorna att han inte finns. Nummer två att klä sig i biskopsrock. En orättvis allusion?
Min personliga kristna tro och övertygelse är grundad i bön och kontemplation. Jag är naturligtvis inte medlem i Svenska kyrkan som tyvärr irreparabelt (hoppas jag har fel) leds av politiska apologeter som förra och nuvarande ärkebiskoparna Jackelen och Modeus som är underordnade Socialdemokraterna. Svenska kyrkan kom aldrig i grunden att frigöras från staten utan övertogs enligt plan av socialdemokratiska partiet som en del av den totalitära statssocialistiska rörelsen. Den som önskar ta del av inomkyrklig opposition och kritik kan läsa Dag Sandahl: https://kyrkligsamling.se/dagslandor/
Efter att under tio år ha funderat på att konvertera till den katolska kyrkan har jag kommit till den definitiva slutsatsen att det vore ett felaktigt steg, inte minst med tanke på den fortsatta utvecklingen av den katolska kyrkan, dess kardinaler, påvar och Vatikanen. Jag följde en gång i tiden med positivt intresse Vatican II (Andra Vatikankonciliet 1962–65) som lett till en negativ utveckling av kyrkans lära och praktik. Många exempel kan anges, vi nöjer oss med ett; i två tusen år var det den katolska kyrkans uppfattning att det var den judiska Sanhedrin som lät döda och grymt korsfästa Guds son Jesus. Judarna skildrades i kyrkans lära med rätta som Gudsmördare. Sedan ändrade Troskongregationen och katolska kyrkan sig och hävdade att det var romarna som dödade Jesus, trots att det tydligt framgår i evangelierna hur det gick till. Pontius Pilatus lät judarna välja, de valde styrda av sina överstepräster i Sanhedrin Barabas. Pontius Pilatus ”tvådde sina händer”. Konservativa kardinaler i Kurian försökte hålla emot vänstervinden under Vatican II, vilket jag inte förstod då. Drivande i oppositionen under stridsropet ”aggiornamento” var den lysande tyska teologiprofessorn Joseph Ratzinger. Senare utsattes han som lärare för vänsterstudenter, insåg faran, ändrade sig och blev chef för Troskongregationen, en mäktig del av Kurian, eller inkvisitionen om ni så vill. Joseph Ratzinger valdes senare till påve, abdikerade 2013 (varför?) som den förste påven någonsin, satt sedan i ett litet hus i Vatikanen under bön och teologiskt skrivande. Kommer vi någonsin att få läsa vad han skrev innan han dog 2022? Den som vill fördjupa sig i Vatican II skall läsa Gunnel Vallquists bok ”Dagbok från Rom, del 1 – 4 (1964 – 66). Ett magnifikt verk och ett intellektuellt arbete av stor lödighet. Det togs naturligtvis också bra beslut under Vatican II, exempelvis beslutet att mässan skall celebreras på folkspråket. Den katolska kyrkan har tyvärr under den senaste påven blivit än mer märkligt politisk och vänsterdominerad. Till kritiken mot katolska kyrkan kan läggas sena och halvkvädna ursäkter för 2000 års upprörande brott mot kunskap, förnuft och medmänsklighet.
Jag är som alla etniska svenskar djupt rotad och formaterad av och i svensk historia, kultur, traditioner och en svensk klassisk luthersk kristendom. Resultatet av tio års studier och religiös och teologisk läsning kring tro och trossatser, inklusive två 9-dagars retreater med Jesuiterna (som varit oerhört värdefulla och livsförändrande via de beslut jag kommit till under retreaterna) är att jag avvisat tanken på att konvertera. Mitt privata bibliotek har i processen vuxit till 8 hyllmeter i ämnet kristen/teologisk litteratur. Jag stannar i mina fäders kyrka trosmässigt om än inte i organisationen Svenska kyrkan.
Jag utsätter gärna mina trosuppfattningar för invändningar från begåvade och belästa intellektuella också rena antideister. Min favorit är döde Christopher Hitchens (1949–2011). En extremt intelligent, bildad, beläst och välargumenterad intellektuell ateist med lutning åt vänster. Om övertygelsen och tron är stark och de intellektuella argumenten genomtänkta klarar man en intellektuell prövning. Christopher Hitchens (CH) är en svår motståndare och hård polemiker och hans attacker på organiserade religioner som judaism, islam och kristendom (i meningen organiserad religion/kyrka) är genomtänkta och starka. I länken nedan diskuteras den katolska kyrkans historiska brott i vid mening. CH har vidare undersökt den globalt hyllade nunnan från Albanien ”Moder Teresa av Calcutta” en ondskans företrädare (om än i gärning mer än i ord). Självfallet har hon gjort sällskap med warmonger Barack Obama, terrorbombaren Henry Kissinger, terroristen/kommunisten Nelson Mandela och terroristen Yassir Arafat i erhållandet av Nobels fredspris. Moder Teresa förefaller göra gott men gör det onda. Hon höll de lusfattiga kvinnorna i Indien kvar i konsekutiv och reproduktiv fattigdom med motstånd mot kondomer och aborter (som CH säger: ”Aids is bad according to her but not as bad as condoms and birthcontrol are bad”). De enda åtgärder som skulle gett kvinnorna egenmakt och möjlighet att resa sig ur fattigdom. ”Hells Angel” (Hitchens polemiskt hårda benämning) som skrupelfritt tar emot pengar från skurkar, diktatorer, pengar som är stulna och inte ägs av den som ger henne dem. Vart har alla dessa pengar tagit vägen? Hennes hus för de fattiga kvinnorna i Calcutta är påvert och eländigt. Inte mycken verklig fysisk hjälp där. Listan av tveksamheter är lång. Själv flög moder Theresa privatjet till Haitis diktator Duvallier för at välsigna honom och hans skurkfamilj, i gengäld erhöll hon en medalj. Hon har delat ut, eftergivelse/förlåtelse för synder mot mottagande av donationer från rika människor. Är inte detta en modern form för avlatshandel? Hon blev ändock helgonförklarad 2016 av den katolska kyrkan trots alla grava frågetecken som kommit fram efter hand. Läs gärna t.ex. Christopher Hitchens bok ”The Missionary Position” om denna med orätt hyllade skurknunna. Allt detta har jag inga problem med att erkänna. Jag är inte organiserad kyrkokristen eller ansluten till någon kyrklig organisation (det kan ändra sig) och har således inget egenintresse av att försvara eller förringa historiskt och empiriskt konstaterbara brott. CH:s kritik av katolska kyrkan brott är allvarlig, to say the least. En märklig ”institution”, låt oss kalla det så, är att påvar typ Benedictus XVI alias Joseph Ratzinger och Franciskus alias Jorge Mario Bergoglio framträder som ”Jesu ställföreträdare på jorden”. De är valda av en samling kardinaler där några är förrymda pedofiler som gömmer sig i Vatikanen.
Jag läser också hans bror Peter Hitchens, lika bildad, intelligent och skarp i argumentationen men på den deistiska sidan. Hans bok ”The Rage Against God” är läsvärd och konträr i förhållande till brodern Christophers uppfattningar. En viktig bok i diskursen mellan deister och antideister. Tro och trosuppfattningar hålls friska när de ifrågasättas och diskuteras av invändningar och kritik.
SD lovar nu att göra ”minde justeringar” i tonen mot Tidöpartierna och att radera negativa inlägg om dessa partier. Två medarbetare på kommunikationsavdelningen ”omplaceras”. SD faller till föga med några bondeoffer. Klassiskt.
Personligen utlovar jag allt mer kritiska inlägg och bloggtexter emot hbtqi+ mannen med small man complex Ulf Kristersson och hans ministär och stödpartier.
Magdalena Anderssons förebilder blir allt tydligare, nämligen KGB, Lavrentij Beria och Josef Stalin. I sin totalitära, möjligen vinindränkta, iver att begränsa det fria ordet och yttrandefriheten lanserar hon nu ett EU-initiativ, vilket sannolikt riskerar att gå igenom med tanke på den skinntorra skräcködlan, fån der Leyen.
Det fria internet skall enligt Magdalena Andersson (S) begränsas; s.k. ”fejkade konton”, vad det nu är och hur de skall definieras, skall bort. Dessutom och det är verkligen ”storebror ser” skall alla konton ha krav på ”identifiering och kunna koppas till en person”. Aldous Huxley, Karin Boye och George Orwell kunde inte ha kommit något värre i sina dystopiska romaner.
Internet lanserades , en gång för många år sedan nu, som ett värn för, spridning till fler och förbättring av yttrandefriheten. Läs Manuel Castells magnifika tre volymer från 1996-1998 ”The Information Age: Economy, Society, Culture”. Friheterna urholkas och hotas allt mer av klåfingriga och maktgalna politiker i regering och opposition.
Personligen utlovar jag än mer kritiska inlägg och bloggtexter emot Magdalena Andersson (med henchman Morgan Jphansson båda med small man complex) och SAP som förstört Sverige och nu allt mer hotar de demokratiska fri- och rättigheterna, med grund i den franska revolutionen.
EUROVISION SONG CONTEST (ESC) är en obehagligt depraverad avart av västerländsk kultur. Det var, vad jag kunnat förstå, direkt övertydligt denna gång när Sverige var värdland. Shame, shame, shame! Naturligtvis har jag inte sett eländet så inte heller denna gång. Däremot nås jag nu på morgonen, innan ens kaffet hunnit fram, av ukaser från media om resultatet. Det var dock glädjande. Den orkestrerade kampanjen, för att via ESC markera politiskt stöd åt en folkmordspolitik/genocide, misslyckades skändligen. Visserligen fick landet många röster från den lättduperade populasen men juryn höll huvudet kallt och dömde utifrån kriterierna för ESC.
Vänsterns feminister och tokfeminister talar gärna om TOXISK MASKULINITET. Den ser jag inget av snarare alltför mycket av frånvaro av unga män med maskulinitet (vi äldre är inte förstörda uppvuxna som vi är i familjer med sunda o riktiga relationer mellan man och kvinna) och feminiserade pojkar utan stamina, hållning och maskulin aggressivitet, helt kuvade och förstörda av dominanta feministmammor. Det priset återstår att betala i samhället i framtiden.
Nåja, det var egentligen inte det avsedda ämnet för dagskommentaren, men jag lät mig förledas i tankarna av ordet TOXISK. För det jag ser när jag, som på bilden spanar västerut mot (inte det kyrkligt troende Sverige) men väl mot organisationen Svenska kyrkan, numera tyvärr helt dominerad av socialdemokrater och perverterad socialistisk ideologi.
SVENSKA KYRKAN TOXISK.
I Kyrkans Tidning skriver en viss Susanne Wigorts Yngvesson, professor i etik vid Enskilda Högskolan Stockholm:
Ett minskat barnafödande är den mest effektiva metoden för att bekämpa den påstådda klimatkrisen och förhindra att världen går under, därför bör Svenska kyrkan dela ut kondomer efter gudstjänsterna.
Det är så TOXISKT att jag inte kan underlåta att citera en skribent i tidningen DAGEN Mats Skogkär: ”Så här fullständigt bindgalna är alltså medlemmar i klimatsekten.” Professorstiteln (vid Enskilda Högskolan i Stockholm, vad det nu är för obskyr inrättning) är, noterade han ”ingen garanti för förekomsten av intelligent liv.”
Professorn Susanne Wigorts Yngvesson vid Enskilda Högskolan i Stockholm skriver vidare:
”Om man i Svenska kyrkans färdplan enbart fokuserar på åtgärder för klimatomställning så borde väl den mest angelägna satsningen vara att föda färre barn, helst inga alls”.
Hon anser det vara en rimlig åtgärd givet det påstådda klimatnödläget.
Vad bör då ingå i handlingsplan? Hon har tänkt till, TOXISKT får man kanske antaga. Jo, att dela ut kondomer efter gudstjänster och konserter skulle vara ett sätt för Svenska kyrkan att bidra till ett minskat barnafödande och bör vara en del i kyrkans handlingsplan i arbetet med att uppnå klimatneutralitet. Ytterligare ett förslag är att dela ut premier till anställda som inte skaffar barn.
Efter kyrkostyrelsens i Svenska kyrkan senaste sammanträde fick generalsekreteraren i uppdrag att formulera ”konkreta och uppföljningsbara delmål och handlingsplaner”. Frågan om barnbegränsning är en sådan konkret handlingsplan och generalsekreteraren bör därför uppmuntras att argumentera för eller emot denna fråga. Om fem år ska Svenska kyrkan efter eget beslut vara klimatneutral så inga aspekter borde väl lämnas obearbetade för färdplanen framöver – om kyrkan menar allvar med att göra vad man kan.
Samtidigt fortsätter den högste TOXIKERN ärkebiskop Martin Modeus (som jag tidigare diskuterat bl. a migration med per mejl och med en broder Fredrik Modeus som biskop i Växjö) flyga, senast till ett möte med Påve-Frasse i den eviga staden. Den flygresan har föranlett turbulens och förändring i det interna klimatet i organisationen Svenska kyrkan.
I verkligt broderlig och kyrklig anda ber vi för att dessa förledda och vilseförda får skall hitta de rätta vägen igen.
För den som i likhet med mig inte är/kan vara medlem i Svenska S-kyrkan är läsning av Dag Sandahls (präst emeritus) texter ”Dagsländor” ett riktigt salt. Interiört i Svenska kyrkan (organisationen inkl ärkebiskop, biskopar och präster) är det värre än man kan tro.
Mycket värre. Undertecknad är, det bör sägas i sammanhanget, i likhet med många andra icke medlemmar djupt och traditionellt troende svensk Lutheran, i mitt fall med men en böjelse för det katolskt jesuitiska. Jag har genomfört Jesuiternas 9 dagars retreat två gånger. Jag är, sedan åratal, inte längre medlem i den politiserade S-vänster organisationen med det falskt klingande namnet Svenska kyrkan med den obehagligt falska Vanja Lundby Wedin i Svenska kyrkans politiska ledning. Läs Daniel Suhonens bok om avsättandet och avrättandet av Håkan Juholt! Svenska kyrkan är idag vorden en del av den s.k. rörelsen. Svenska kyrkan under ärkebiskopar och den politiska ledningen har blivit religiöst korrumperad och idelogiskt politiserad av Socialdemokraterna. Än värre är ondskan (också kyrkligt och karismatiskt menat) representerad av ”ärkebiskopen” Antje Jackelen och nu Modeus. Ni känner den gamla skanalhistorien om Djävulens bästa trick. Trick nummer ett, lura i folk att han inte finns. Trick nummer två, att klä sig i ärkebiskops och biskopsrock.
Sverige är vorden ett land med en betydande andel analfabeter. Politiskt ansvariga och beslutade av Socialdemokrater och Moderater. Glöm aldrig det!
Enligt Statistiska Centralbyråns (SCB) offentliga statistik har Sverige idag 780 000 (sjuhundraåttiotusen) analfabeter och prognosen är att de är i ökande. Det rapporterar till och med SVT. Då är de som läser och talar svenska så dåligt att de inte kan använda svenska språket i vardagen utan i praktiken behöver exempelvis tolkhjälp, vad jag kunnat se inte inräknade. De är funktionella analfabeter. Hur stor andel de utgör vet vi inte!
En befolkning i Sverige 2024, enligt SCB, på 10 549 289 personer innebär att Sverige har 7,39 procent analfabeter räknat på hela befolkningen eller hela 13 procent räknat på den vuxna befolkningen, vilket naturligtvis är mest relevant. Tretton (13) personer av hundra du möter på gatan är analfabeter (Nota bene!) och därtill med en genomsnittlig IQ på mellan 70 och 85. I svensk kontext är det definitionen på efterblivenhet.
En så betydande andel analfabetism var under min skoltid på 1950-talet definitionen på länder med underutveckling, inte världens mest högteknologiska land. Hur skall dessa, främst araber och svarta afrikaner, någonsin kunna hitta ett betalt arbete? Det finns inga arbeten i Sverige för den typen av underpresterande individer. De klarar inte ens att plocka jordgubbar och blåbär och i vården ställer de till med fler problem än de löser. Dessa lågpresterande, lågkognitiva, lågkompetenta personer kommer att fortsätta att leva på oss skattebetalare och ägna sig åt att ställa till elände. Det har inte heller blivit något stopp på inflödet. SD och M-regeringen låter dem fortsätta att välla in i landet.
Följande ironiserande och spetsiga text och bilder lades ut på ”Du vet att du är från Surahammar när…” på FB. Admin. censurerade sidan. Texten och bilderna togs bort liksom en efterföljande fråga om ”varför”. Båda hade ett stort antal kommentarer och gillande. Eftersom det inte finns något stötande eller kränkande i texten väljer jag att publicera texten och bilderna här på min FB och på min blogg. Admin.-motiveringen citeras in extenso som avslutning.
”Många har baksmälla idag, så också valborgsmässobrasan i Surahammar. ”Klientelet” eldar kyrkor, skolor, bilar en masse m. m. men i Surahammar får man inte eld på Valborgsmässobrasan. Kalla in expertisen! Tusentals Surahammarsbor hade gått man ur huse för att fira att den kalla vintern var slut och att våren äntligen anlänt. Men ”det sket sig” som man säger lokalt i Svenka kyrkan. Snopna vandrade Suraborna hemåt lurade på konfekten. Eller som en man sa; ”det här är helt avslaget nu går vi hem och dricker grogg”. Vi vandrade också hem, snuvade på bilder på en brasa som ”flammade stolt mot dunkla skyar” och intog en kopp svart the. De två stackars män som med en otillräcklig gasbrännare försökte få elden att ta sig är det synd om. Jag hade tänt med 5 liter bensin och något spillolja. Inte i enlighet med klimaterie-ideologin, det vet jag. EU-klimaterierna utbringar dock ett fyrfaldigt leve. Sura efterlever i stillo om än ofrivilligt ukaserna om att ris inte skall eldas. Vad som händer nu spörs. Flisa? Brandkåren eldar upp högen? Låter den stå till nästa valborg? Utlyser en ny brasdag”?
”Inlägget raderades för att det inte har med gruppens syfte att göra. Även om allt menades väl så blir kommentererna en politisk pajkastning och det vill jag inte ha i min grupp. Med vänlig hälsning, Admin.”
” Min grupp”, nej det är inte DIN grupp! Kommentarerna är jag inte och kan inte vara ansvarig för.
Mina samtida författarhjältar dör nu en efter en; P O Enquist, Lars Gustafsson, Jan Myrdal, Lars Noren och nu New York författaren Paul Auster.
En vidunderlig författare med en existentiellt mycket sofistikerad verklighetssyn som ger seismiska utslag i böckerna. Favoriter bland böckerna är svåra att peka på i en produktion som omfattar 34 verk varav jag läst och har i mitt bibliotek 21.
Den berömda ”New York trilogin” naturligtvis från 80-talet, då jag upptäckte Paul Auster, som kombinerar en berättarstil från den ”hårdkokta amerikanska kriminalromanen med en Kafka-artad mardrömsvärld. I dessa romaner framstår berättaren som en privatdetektiv som försöker lösa gåtor i en svåröverskådlig tillvaro”.
Men också ”Illusionernas bok” om hur en och samma person uppträder i olika skepnader parallellt med varandra. Magisk läsning.
Jag avundas alla som ännu inte upptäckt Paul Auster. Han är den typ av författare som jag läser en gång och som sedan finns kvar hos mig. En omläsning är inte aktuell. Hemingway, som jag läst från pärm till pärm, är också av den typen. Andra författare läser jag om och om igen, Lagerlöf, Strindberg, Myrdal som exempel.
Biografika:
Paul Auster föddes den 3 februari 1947 (vattuman som undertecknad) i Newark, New Jersey. Han dog igår på Valborgsmässoafton efter en längre tids kamp med The Big C. Han var gift med den norska världsberömda författarinnan Siri Hustvedt och bodde i Brooklyn. Paul Auster var jude med polskt ursprung.
Artikeln bygger på en systematisk genomläsning av Stieg Trenters samtliga 26 kriminalromaner skrivna mellan 1943 med Ingen kan hejda döden och 1967 med Rosenkavaljeren som skrevs färdig av hustrun Ulla Trenter (endast tre sidor förelåg färdiga när Stieg dog). Från och med romanen Docka till Samarkand (1959 ) var Stieg gift med Ulla. ”Vid skrivmaskinen Ulla Trenter” stod de på försättsbladet i alla romaner efter 1959. Stieg dikterade och Ulla skrev texten på maskin. Hur stor inverkan hon kom att få på Stiegs romaner har diskuterats. Vi lämnar dock den frågan därhän. Ullas egna romaner efter Stiegs död har aldrig fått samma genomslag.
Stieg Trenters biografi är välkänd för den litterärt intresserade. Stiegs ursprungliga namn var Stieg Ivar Johansson. Han föddes 1914 i Stockholm och dog 1967 i samma stad. ”Trenter” var till en början en pseudonym. Han ändrade sitt namn till Trenter efter E.C. Bentleys kriminalroman Trents sista fall. Efter realexamen vid Nya Elementar 1931 tog Trenter värvning vid flygflottiljen F1 i Västerås. Där träffade han och blev livslång vän med den berömde fotografen K. W. Gullers
Välkänt är också att böckernas fotograf och amatördeckare Harry Friberg än koncipierad efter K W Gullers. Harry Friberg dök upp första gången i Stieg Trenters andra roman, Farlig fåfänga från 1944. Vesper Johnsons förlaga (uppträder första gången i Idag röd 1945) var redaktören för Allers Runar Karlströmer. K W Gullers skriver om förlagan: ”Stieg upplevde honom (RK) som den charmigt fåfänga, skämtsamma ock klipska karl han var. Och mustaschen och de höga klackarna var autentiska.” K W Gullers skriver också att ”Vesper Johnson är mer av Karlströmer än Friberg av mig” och skriver om sig själv som förebild, frånsett kroppslängden, ”Nej, Friberg var nog mest Stieg. Inuti alltså”.
Stieg Trenter var en förnyare av deckarromanen, påverkad av den engelska pusseldeckaren men gav romantypen förnyelse och litterär modernisering med införandet av dramatiska intermezzon, utvecklade och levande miljöbeskrivningar (för att inte säga rent förälskade bilder av Stockholm) och huvudpersoner som var realistiska och med fötterna på jorden i alla avseenden. Med den första romanen, med Harry Friberg som huvudperson, Farlig fåfänga (1944) föddes helt enkelt den moderna svenska detektivromanen. Trenters romaner ÄR extravaganta det skall sägas, men det är å andra sidan all god romankonst.
Trenters ambition med romanerna var att skriva en bra detektivroman som var spännande, välkonstruerad och rimligt trovärdig. I ”En bok om Stieg Trenter” beskrivs Trenters romanupplägg: ” Mordgåtan skär mot den realistiska miljön och det vardagsnära språket: den är intrikat och bygger på motiviska spetsfundigheter, som mera hör hemma i den renodlade pusseldeckaren.”
Trenters språk är en förebild, eller borde vara en förebild för många, inte minst kvinnliga skönlitterära såväl som deckarförfattare som skriver en bedrövlig svenska, ingen nämnd ingen glömd. Läs Stieg Trenters böcker från början till slut och lär er skriva, skulle man vilja föreslå. Det var faktiskt vad Stieg Trenter själv gjorde. Han var inte född god litterär stilist och författare. Han fick kämpa för att bli den han blev. Han hade B? i svenska i realskolan. Dotter Laura Trenter säger: ”Men han var en kämpe. Han läste Strindberg från pärm till pärm för att lära sig skriva bra.”
Trenter skrev på nätterna och sov på morgnarna. Det var ofta stressigt för Trenter att bli färdig med manus och han blev alltid färdig i sista minuten. Åke Runnquist, hans förläggarkontakt på Bonniers, skriver i en artikel att Trenter lämnade kapitel för kapitel. ”Jag klev in och tog pappren under en mässingsljusstake på hallbordet, där Stieg lagt dem i gryningen. Jag läste dem och lämnade dem till sätteriet, där man glatt gav de små skvättarna en expressbehandling – en metod som idag vore helt otänkbar. Vid ett berömt tillfälle lockades, …, Stieg ner i sätteriet, där han, med fotograf på plats, dikterade sista sidan direkt för sättaren.”
Stieg Trenter är en ren njutning att läsa, självfallet men inte endast för de intressanta och klipskt utformade intrigerna och mordfallen utan också för språkbehandling och beskrivningar av miljön runt personer och kriminalfall. Trenters beskrivningar är med rätta berömda och prisade i Trenterlitteraturen. Man kan på Stockholmskartor följa huvudpersonernas agerande och geografiska förflyttningar och leva med i hur de såg ut i Stockholm på 1940, 1950 och 1960-talen. Det är lysande levande beskrivningar inte bara för den som bor, eller som i mitt fall bott, i Stockholm. Alla kan uppleva det Stockholm som till dels men inte helt försvunnit i rivningar och nya byggnader. Trenters beskrivningar av Stockholmsmiljöerna får därvid ett extra värde. Trenter målar med ord, så är det faktiskt.
Miljöbeskrivningarna är ofta lika viktiga som intrigen. I vissa fall är de oöverträffade i svensk litteratur och på Fogelströmsk och Strindbergsk nivå. De är ibland så avgörande att de bidrar till vilka romaner som skall bedömas som hans bästa. Det mästerliga är att han förankrar kriminalintrigen i en bestämd och välbeskriven miljö. Till accenter i miljöbeskrivningen hör naturligtvis också besöken, legio, på Stockholms främsta krogar och kök liksom också införda och välformulerade kulturhistoriska notiser. Trenter var bildad och väl inläst på grundläggande Stockholmiana.
Det påstås att många läser Trenter för hans Stockholmsskildringar. Jag har bott i Stockholm i närmare tio år och känner igen mig i många miljöer men läser inte Trenter av det skälet.
Trenters beskrivningar av väder, natur, arkitektur, inredningar och människors utseenden och klädsel är levande. Långt innan jag visste att Trenter, i likhet med mig, läst Strindbergs samlade skrifter (vilket dottern Laura berättat om) upplevde jag hans beskrivningar som rent Strindbergska. Min upplevelse var ingen tillfällighet.
Ett konkret exempel på hur Trenter litterärt beskriver en promenad och en stämning, i detta fall med en journalist som återkommit från USA och Harry Friberg: ”Robert Orten hade inga ord till övers för det skymmande Stockholm. Han såg varken Riddarfjärdens flyende skimmer eller hur märkvärdigt stramt Riddarholmskyrkans torn av balkar och strävor spetsade sig bakom Riksarkivets krenelerade frontespis mot den stålgrå höstvarslande himlen. Han talade bara om skyskrapor, gigantiska tidningspressar och surrande bikupor till redaktioner”. Vem i svensk litteratur idag skriver tre meningar som ger så myckenhet av miljö, omgivning och stämning?
En annat framträdande inslag, värt att lyfta fram, i Trenters romankonst var dialogen. Jag citerar Bo Lundin i en artikel i ovan nämnda bok: ”Dialogen var ett av Stieg Trenters vassaste vapen: den muntra munhuggningen mellan Harry Friberg och Vesper Johnson angav tonen i hans romaner, det var replikerna som byggde upp bilden av Friberg, låg i botten för de svepande miljömålningarna och de illistiga intrigerna”.
För en beskrivning av hur Trenter arbetade och skrev lämnar vi ordet till dottern Laura Trenter. ”Stieg var nattmänniska. Han flanerade i sina miljöer på dagarna och på nätterna skrev han. Det hände att jag fick sova i det rum som han arbetade i. … Jag hörde hur han knattrade på sin skrivmaskin när jag förväntades sova. Han hade en fotogenlampa (i sommarhuset, min kommentar) tänd vid skrivbordet och röken från hans cigaretter bildade slöjor i ljuset från lampan”.
I en så omfattande produktion av verk är naturligtvis inte alla romaner lika bra. Tiopoängare i min värld är tolv romaner; Idag röd, Tragiskt telegram, Lek lilla Louise, Eld i håg, Aldrig näcken, Tiga är silver, Narr på nocken, Springaren, Sturemordet, Dvärgarna, Tolfte knappen och Sjöjungfrun. Roparen och Som man ropar är på en lägre kvalitetsnivå. Den senare är dessutom filmad i en riktig kalkonfilm.
Tre böcker som filmats av SVT är Idag röd (1945), Lysande landning (1946) och Träff i helfigur (1948) med Stig Grybe som en mycket bra och trovärdig Vesper Johnson och Örjan Ramberg som god Harry Friberg. Filmerna är riktigt bra och sevärda. Tips, läs böckerna först och se filmerna sedan.
Mot slutet av sitt liv fick Trenter problem med hälsan i form av ett dåligt hjärta. Laura Trenter berättar hur han ändade sin bana som människa och författare.
”En kväll i början av juli det året (1967) plockade vi smultron tillsammans på ön han och jag. Det var egentligen inte så långt att gå men vi tog ändock båten eftersom han inte mådde bra. På väg hem fick vi motorstopp och han blev tvungen att ro tillbaka. Det blev för mycket för hans hjärta. Senare samma kväll dog han”. Det var den 4 juli 1967.
Men hans romaner lever vidare för oss att förföras av.
lennart waaras blogg 