lennart waaras blogg

”Regeringen behöver frånta Sametinget inflytande och befogenheter. Annars riskerar Sverige att få skattefinansierad separatism”. Ledare i SvD

Sametinget är en märklig skapelse, formellt en statlig myndighet finansierad av oss skattebetalare, med vidsträckta befogenheter som någon sorts parlamentarisk företrädare för samerna, ett ting av fria samer. Icke så, i verkligheten är sametinget en myndighet som borde lyda under de lagar och föreskrifter som gäller för statliga myndigheter. Sametinget är dock en organisation med nepotism styrd av några korrupta maktinriktade samefamiljer. Det framgår av en granskning av den statliga övervakande myndigheten Statskontoret som på regeringens uppdrag granskat (”göra en analys”) av sametinget. Statskontoret är en statlig förvaltningsmyndighet som sorterar under Finansdepartementet. Myndighetens uppgift är att på regeringens uppdrag göra utvärderingar och uppföljningar av statlig och statligt finansierad verksamhet.

Sametinget upprepar i alla remissvar till statsmakterna (regeringskansli och myndigheter) oavsett frågeställning gång på gång en felaktig bild av sig själva som missgynnat ”urfolk”. Föreställning (anammad i den PK-politiska propagandan) om samerna som ett ursprungsfolk/”urfolk” indigenous people är ett historiskt felaktigt påstående, enkelt att falsifiera. Se min blogg: https://lennartwaara.com/2021/12/26/ar-samerna-i-sverige-ett-ursprungsfolk-indigenous-people/ om inlandsisens tillbakadragande och när samerna 5 000-8 000 år efter det Mellansverige befolkats kom till Sverige österifrån som ett nomadiserande västasiatiskt mongolfolk.

Sametinget styrs i praktiken av en liten minoritet renägande samer. De flesta svenskar känner inte till att rennäringen är den enda näringsverksamhet i Sverige som har ett generellt näringsförbud för alla utom den lilla exklusiva gruppen renägande samer. Övriga samer, majoriteten, har inte rätt att starta/driva rennäring eller ens någon av näringens sidoverksamheter. Det får inte heller du och jag göra. All annan näringsverksamhet kan vi starta (bank, bygga bilar, sälja kläder, etc. etc.) om vi har kapital men vi får inte starta/driva rennäring. Näringsförbud generellt vilket är unikt.

Samerna har historiskt och fortsatt tagit på sig den största offerkofta som finns, vilket medfört att de har tilldelats makt och myndighet över stora delar av den norra halvan av Sverige vad gäller markanvändning (stoppar mineralbrytning med hänvisning till renbete) och jakt och fiske i fjäll- och fjällnära områden. Samerna har tillvällt sig i det närmaste alla rättigheter runt friluftsliv som jakt och fiske till stor förtret och motstånd från etniska svenskar i Norrland. Inte undra på att samerna är illa tålda, ja rent av hatade. Tala off record med svenskar boende i norra Sverige.

Samefamiljer säljer dyra fiskeresor med helikopter från ex Kiruna. Det är enda sättet att komma åt sportfiske i ”deras” vatten. Områden som egentligen är hela svenska befolkningens vatten.

De renägande samerna skjuter kungsörn med ungar direkt på boet (bilder finns) för att kungsörnen anses ta renkalvar och kommer sedan undan lagföring.

Under parollen ”skjut, gräv och tig” avlivar de varje rovdjur de ser. Tanken att den svenska vargstammen skall befruktas genetiskt av invandrande vargar från Ryssland och Finland fungerar inte eftersom en vandrade varg aldrig når Mellansverige där den stora och viktiga vargstammen finns. De skjuts på vägen ner. De försvinner helt enkelt. Detsamma gäller björn, järv och lodjur.

Nu har Statskontoret i en rapport granskat sametinget och avslöjat grava missförhållanden. Men rikspolitiker och aktuella statliga myndigheter tar inte tag i rapporten och hanterar dess innehåll. Statsmakterna törs inte/vill inte, liksom inte heller PK-media och statsmedia. Hur lagvidrigt/korrupt/maktfullkomligt och nepotistiskt de än beter sig är de sakrosankta. Rapporten har i PK-media och i statsmedia bemöts med total tystnad. Samefrågan är uppenbarligen av typen ”noli me tangere” för att citera Jesu ord enligt Johannesevangeliet.

Det är viktigt att vu är flera som analyserar och skriver om samernas orättfärdiga och korrupta makt och inflytande över fjäll/fjällnära markområden, mineraltillgångar, ensamrätt till en näring som är marginell (för att utrycka det försiktigt) pekuniärt och i BNP och som lyckats dupera svensken att de är ett ursprungsfolk. 

Sápmi utgörs geografiskt av Nordkalotten och en stor del av Skandinaviska halvön. Sapmi gör anspråk på delar av Sverige, Norge, Finland och Kolahalvön i Ryssland och har egen områdesflagga och framställer sig som ett överordnat fenomen genom att delvis hävda jurisdiktion över fyra nationer. Det gränsar i praktiken till landsförräderi. Under den historiska perioden 1500 – 1800-talet hade dylikt tilltag slagits ner brutalt med vapenmakt. Sverige är en odelad nation vari samerna inget annat är än en minoritetsbefolkning med marginell nationell betydelse i varje tänkbart avseende. Idag har de dock unikt utsträckta rättigheterna utan skyldigheter. Samernas anspråk är felaktiga, upprörande och borde inte tillåtas. Lägg ner Sapmi! Avlägsna den övernationella flaggan. Varje gång ni ser den bör ni påtala missförhållandena. Ta debatten och påbörja en politisk begränsning av samernas (Sapmi, Sametinget och de renägande samerna) makt, rättigheter och bestämmande över alla svenskars markområden i Norrland.

Det är nödvändigt att en initiera en debatt om samernas diktatoriska makt över stora områden och näringsverksamheter.  Det är verkligen hög tid! Statskontorets rapport är en seriös början och att Svenska Dagbladet lyfter frågan är föredömligt. 

Statskontorets rapport finns att ladda ner på nätet:

”Självbestämmande på pappret men inte i praktiken? Analys av ledningen, styrningen och uppföljningen av Sametinget”. Statskontoret 2023:17. På ledarplats i Svenska Dagbladet har Peter Wennblad, biträdande chef för ledarredaktionen, diskuterat rapporten i tre artiklar.

De tre artiklarna presenteras in extenso.

Sametinget del 1

”Verksamheten brister i hur väl myndigheten lever upp till de rättsliga förutsättningar som gäller för en förvaltningsmyndighet under regeringen. (…) I vissa delar av myndigheten ser vi tecken på att man inte fullt ut accepterar de lagar och förordningar som gäller för verksamheten. Det är också så att den praktiska efterlevnaden av interna styrdokument varit svag. Ett sådant exempel är att det återkommande uppstår jävssituationer.”

Vad som här beskrivs är rättsröta och systematisk korruption, formulerad på kansliprosa. Och som skildrar situationen på en statlig myndighet.

Inte i El Salvador eller Sierra Leone. I Sverige.

Stycket är hämtat från en så kallad myndighetsanalys som Statskontoret överlämnade till regeringen i slutet av november.

Den finns att ladda ner på Statskontorets sajt. Få verkar ha gjort det. För då borde det ha blivit stora rubriker.

Rapporten handlar om Sametinget. Namnet till trots är det en statlig myndighet, med kansli i Kiruna och tre lokalkontor i Jokkmokk, Tärnaby och Östersund. Den instiftades 1993, med uppgift att bland annat ”bevaka samiska intressen” och ”informera om samiska förhållanden”.

Sedan dess har myndigheten successivt tilldelats allt fler uppgifter, bland annat att fatta beslut om bidrag till rennäringen och till samisk kultur.

I och med den så kallade konsultationsordningen har Sametinget också fått allt större inflytande. När regeringen och andra myndigheter handlägger ärenden kring elnät, industrietableringar, gruvnäring, turism och annat som kan påverka exempelvis rennäringen, måste Sametinget konsulteras. 2024 utökas dessutom konsultationsordningen, så att den också omfattar regioner och kommuner.

Sametinget är med andra ord en allt viktigare maktfaktor för Sveriges framtid och utveckling.

Men även om Sametingets politiska ledning utses av den samiska delen av Sveriges befolkning, lyder myndigheten alltjämt under regeringen. Den finansieras med statliga medel – nästan 300 miljoner kronor per år – och ska följa svensk lag. Myndighetens arbete ska utgå från politiska mål som har fastslagits i Sveriges riksdag. Den ska följa samma regler som andra myndigheter för alltifrån jäv till ekonomisk redovisning.

Men, visar Statskontorets granskning, så fungerar det inte i verkligheten.

Till att börja med råder närmast administrativ anarki. Styrdokument och interna riktlinjer är antingen otydliga, inaktuella eller följs inte. Diariesystemet fungerar dåligt. Budget, bokföring och årsredovisningar har under många år varit så bristfälliga att det är omöjligt att bedöma vad myndigheten egentligen åstadkommer eller hur den använder sina pengar. Verksamhetsplaneringen framstår, enligt Statskontoret, snarare som ”ett dokument som ska bockas av än som något som bidrar till en ändamålsenlig ledning, styrning och uppföljning”. Det budgetunderlag Sametinget varje år lämnar till regeringen beskrivs som ”till stora delar orealistiskt” och ”önsketänkande”.

Med mera.

Dessutom, skriver Statskontoret, ”visar en ganska enkel analys att den bild som myndigheten redovisar inte stämmer överens med verkliga förhållanden”.

Sametinget vilseleder alltså medvetet Sveriges regering.

Men utöver oredan i styrning och ekonomi, finns tydliga tecken på korruption och parallella rättssystem.

I Statskontorets många intervjuer med kanslipersonal och samepolitiker framkommer det att politikerna återkommande lägger sig i personalens arbete och griper in i myndighetsärenden. Nämndledamöter beslutar om arvoden till sig själva och om utbetalningar till nära släktingar. Man deltar i ärenden som både direkt och indirekt berör den egna samebyn. Sanningshalten i ansökningar om rovdjursersättning och andra stöd kontrolleras dåligt eller inte alls. Pengar tas från förvaltningen av myndigheten till att inrätta nya politiska poster. Opolitiska tjänstemän får i praktiken jobba som politiska sekreterare. Problemen med intressekonflikter och jävssituationer är ständigt återkommande. Jobb går till ”folk man gillar”, berättar en medarbetare på Samtingets kansli.

En annan medarbetare vittnar också om klyftan mellan vad samepolitikerna vill göra och vad myndigheten får göra: ”Vi måste hålla oss till vad som är lagligt och lämpligt. Där finns det emellanåt en annorlunda syn mellan oss. (…) Vi stiftar inte egna lagar och regler, det är svenska lagar och regler som gäller.”

Enligt Statskontorets intervjuer med Sametingets politiska ledning anser ledamöterna att statens regelverk är en ”provocerande kontroll” som ”gör intrång i det samiska självbestämmandet” och ”går emot samiska traditioner och arbetssätt”.

Ett förhållningssätt var konsekvenser Statskontoret kärnfullt sammanfattar med följande mening: ”Det finns en risk att principerna i den statliga värdegrunden trängs undan”.

I praktiken har det redan hänt. Staten har låtit det hända. För som framgår av Statskontorets analys har missförhållandena varit kända under lång tid. Sametinget har fått återkommande och kraftfull kritik från bland annat Riksrevisionen och Ekonomistyrningsverket för att inte leva upp till grundläggande krav på en statlig myndighet.

Men tidigare regeringar har nöjt sig med att skärpa tonen i de årliga regleringsbreven. Som Sametinget ändå i hög grad låtit bli att följa.

I Statskontorets intervjuer med Sametingets kanslipersonal skymtar en möjlig förklaring till det. ”När man säger att alla måste följa reglerna så ryker man. (…) Antingen får man rätta in sig i ledet eller så får man sluta”, vittnar en av medarbetarna.

Det är dessutom precis vad som skett. I början av 2023 köpte Sametinget ut kansliets högste tjänsteman efter att denne bland annat hade protesterat mot en misstänkt muta och vägrat godkänna en felaktig anställning.

En historia kanslichefen själv beskriver som ”en brutalt absurd upplevelse” som slutade med att han diagnostiserades med posttraumatiskt stressyndrom. Och som han menar ”hade blivit hur stor som helst i riksmedierna, uppslag efter uppslag, om det handlat om vilken annan myndighet som helst”.

Men den dåliga lukten från Kiruna nådde inte hela vägen till Stockholm. Förrän nu.

Sametinget del 2

I klimatomställningens spår får Sametinget får allt större inflytande över Sveriges framtid. I tre artiklar granskar Peter Wennblad landets kanske mest bortglömda myndighet och maktfaktor

Fredrik Österling har bara haft sitt nya jobb i åtta månader när han kontaktar polisen i Kiruna. Han anmäler sin egen arbetsgivare, Sametingets styrelse, för misstänkt korruption.

– Jag borde tagit det vidare till Riksenheten mot korruption, men med hänsyn till min hälsa orkade jag inte, säger Österling när vi talas vid på telefon.

När han går till polisen, våren 2022, är han högste tjänsteman på Sametingets kansli. Föregående sommar har han återvänt till sina barndomstrakter efter en lång karriär i offentlig tjänst. Han är en rutinerad chef.

Därför är han väl medveten om vad man får och inte får göra på en myndighet. Han vet också att Sametinget, även om ledningen väljs av den samiska delen av Sveriges befolkning, omfattas av samma regler och föreskrifter som andra statliga myndigheter. Svensk lag gäller.

Men Österling ser snart, vilket Statskontoret senare bekräftar i den rapport som beskrevs i måndagens SvD, att Sametinget ofta följer sina egna regler. Och det händelseförlopp han beskriver för mig har stöd av bakgrundsintervjuer jag gör med andra personer med insyn, liksom av offentliga handlingar.

Österling berättar att det börjar med att han misstänker att det förekommit vad som kan betraktas som en muta från ett skogsbolag.

En tid senare deltar han på ett möte där Sametinget, utan beredning, fattar beslut om att höja de förtroendevaldas egna pensioner.

Österling vill att det ska stå i mötesprotokollet att han som kanslichef motsätter sig pensionsbeslutet. I sina minnesanteckningar skriver han ner det han då får höra från en av Sametingets ledamöter: ”Den kanslichef som senast anmälde avvikande mening fick sparken.”

Det är en föraning om vad som komma skall.

I början av 2022, på ett möte med Sametingets styrelse, meddelar ordföranden att han anställt en politiskt sakkunnig.

Återigen är ärendet inte berett. Någon tjänst har inte utlysts. Plenum (Sametingets parlament) har inte klubbat årets budget eller gett styrelsen rätt att tillsätta en politisk sekreterare.

Dessutom måste den nya tjänsten finansieras ur budgeten för kansliets verksamhet. Där går personalen redan på knäna, eftersom det enligt såväl Österling som Statskontorets intervjuer inte är första gången som samepolitikerna omdisponerar pengar till sig själva. Kansliet är underbemannat och sjukskrivningstalen har länge varit alarmerande höga.

När Österling protesterar mot anställningen får han beskedet att kontraktet redan är underskrivet. Tjänsten har dessutom gått till en person som själv är ledamot i Sametinget.

Av offentlig mejltrafik framgår det att Österling då ber Sametingets verksjurist att göra en så kallad rättsprövning av anställningsbeslutet. Och att juristen kommer fram till att tillsättningen sannolikt saknar lagstöd. Österling bestämmer därför att löneutbetalningarna ska frysas tills rättsläget är ordentligt utrett.

Då brakar helvetet löst.

Sametingets styrelse sammankallas. Enligt protokollet ges ordföranden fullmakt att häva Österlings beslut om frysta utbetalningar.

Enligt privata anteckningar från en ledamot som anmäler avvikande mening – där sammanträdet beskrivs som ”ett väckelsemöte där tyckanden, antaganden och gissningar är allenarådande” – är stämningen ursinnig. En ledamot anser att Österling har ”ett politikerförakt”, ”jävlas med styrelsen” och att ”styrelsen har anställt och därför ska bestämma”. Enligt anteckningarna menar ordföranden att Österling ”bara vill glänsa” och meddelar att han bett en extern jurist om råd om hur de kan bli av med kanslichefen.

Juristens första råd är att kalla Österling till ett ”korrigerande samtal”. Uteblir han kan det betraktas som arbetsvägran.

Men Österling kommer till ”samtalet”, som äger rum några dagar senare på ett hotell i Luleå.

Där blir han utskälld. Efteråt skriver han ner sin upplevelse: ”Jag uppfattar det korrigerande mötet som oerhört obehagligt (…). Inriktningen på mötet handlade om upprepade försök att skuldbelägga mig samtidigt som ordföranden var uppenbart ointresserad av att ta till sig det jag betraktar som fakta i sammanhanget. (…) Frågan om lojalitet togs upp och jag påpekade att den måste vara dubbelriktad – jag som ansvarig tjänsteman kan inte förväntas ‘skära i kurvor’ i relation till lag och förordning.” Det är också nu han gör en polisanmälan. Att redogöra för alla turer som sedan följer, och som Österling i SVT Sapmi (5/10-22) beskrivit som ”ren mobbning”, skulle kräva en bok. Men bland annat beslutar Sametingets styrelse att Österling ”ska inlämna skriftlig rapport vid varje styrelsemöte och att i rapporten redovisa var denne befunnit sig varje dag. De dagar denne inte befunnit sig på någon av kansliorterna ska denne redovisa var denne varit, vilka denne träffat samt vad ärendet varit”.

Han vägrar. Vilket Sametingets styrelse ser som skäl för uppsägning.

I augusti 2022 skickar Sametingets styrelse därför en begäran till Statens ansvarsnämnd om att kanslichefen bör avskedas. I den skriver styrelsen att Österling ”i motsats till direktiv och riktlinjer väsentligt brutit mot [sina] uppgifter” och har ”en syn på hur en politisk organisation fungerar [som] ger tydliga signaler på att han inte har den kunskap, erfarenhet och inställning som krävs”.

Begäran om avsked avslås så småningom av en enig ansvarsnämnd.

I början av 2023 köper Sametingets styrelse i stället ut Fredrik Österling för 1,4 miljoner kronor. Vid det laget har även ekonomichefen och den tillförordnade kanslichefen sagt upp sig.

Ungefär samtidigt lägger Åklagarkammaren i Luleå ned förundersökningen. Enligt Österling beror det på att polisen kategoriserat anmälan som misstänkt tjänstefel i stället för korruption. Men Österling, som varit sjukskriven i flera månader med diagnosen posttraumatiskt stressyndrom, orkar inte gå vidare. Han är, som han säger när vi talas vid, vid det laget så mentalt utmattad att han bara vill komma ur konflikten med livet i behåll.

I en intervju med tidningen Samefolket (3/23) beskriver Fredrik Österling vad som krävs av hans efterträdare: ”Ska man lyckas, det vill säga inte behöva sluta, ska man nog kunna slå dövörat till. Det hänger ihop med hur mycket man är beredd att titta bort.”

Och tittat bort, det har även andra gjort. Enligt källor har både konflikten och den misstänkta korruptionen varit välkänd på regeringskansliet. Så också de långvariga missförhållanden som Statskontoret beskriver i sin rapport. Men ingen har ingripit.

Enligt dem jag talar med har det en given förklaring: inbillad respekt för den samiska befolkningens möjligheter till självbestämmande. Men som i stället gett fritt spelrum åt rättsröta och maktmissbruk.

Sametinget del 3

Det är två månader sedan Statskontoret publicerade sin rapport som avslöjade rättsröta och en häpnadsväckande korrupt kultur på Sametinget. Hur kommer det sig att ingen reagerat? Varför blev det inte svarta skandalrubriker av så grava oegentligheter på en svensk statlig myndighet?

Det mest sannolika svaret är att också staten låtit sig korrumperas, både i sitt tänkande och handlande. En inbillad och överdriven respekt för en minoritets särart, har lett att regering efter regering låtit missförhållanden fortgå.

En hållning som kan illustreras av reaktionen från en statssekreterare i en tidigare regering, när vi hamnar i samspråk om Sametinget. När jag tar upp ämnet tar denne ett steg bakåt och gör en avvärjande rörelse med utsträckta armar: ”De samiska frågorna var de som alla departement ville ha så lite som möjligt att göra med.”

Eller av att Kulturdepartementet, som ansvarar för styrningen av Sametinget, på våren 2022 hade full kännedom om att Sametingets styrelse var polisanmäld av sin egen kanslichef för misstänkt korruption. Men inga åtgärder vidtogs.

Det menar i alla fall en person med mycket god insyn, men som inte vill framträda med namn.

Denne berättar i samtal med mig att Sametingets kansli ”larmade väldigt tydligt till departementet”, men utan att få gensvar. Och att den dåvarande kulturministern Jeanette Gustafsdotter (S), vid en så kallad myndighetsdialog med Sametingets ledning, menade att missförhållandena var en fråga som Sametinget fick hantera internt.

Min källa uppger också att flera medarbetare på kansliet anonymt slog larm till Arbetsmiljöverket om de allvarliga problemen – men utan att myndigheten vare sig reagerade eller agerade. När jag kontaktar Arbetsmiljöverket kan uppgiften dock varken bekräftas eller tillbakavisas, eftersom inkomna anmälningar omfattas av sekretess.

– Jag är otroligt besviken på både departementet och Arbetsmiljöverket. Min tilltro till staten har fått sig en ordentlig törn, när den låter myndigheter missköta sig utan att något händer, säger min källa.

Faktum är att Statskontorets granskning av Sametinget i sig är ett exempel på statens beröringsskräck.

Statskontoret, som också är en statlig myndighet, fick 2020 ett treårigt uppdrag från regeringen att främja arbetet mot korruption i den offentliga förvaltningen. Uppdraget har bestått i att kartlägga hur myndigheterna i dag arbetar mot korruption, och att hjälpa dem att göra arbetet mer strukturerat och effektivt.

Statskontoret lämnade sin slutrapport för uppdraget till regeringen samma vecka som man publicerade genomlysningen av Sametinget. En av slutrapportens viktigaste slutsatser är att myndigheter behöver mer handfast styrning och tydligare förväntningar från regeringskansliet.

Ändå drar Statskontoret märkligt nog den motsatta slutsatsen i sin granskning av just Sametinget.

I den heter det till exempel att regeringen ”inte har tagit tillräcklig hänsyn till syftet med Sametinget” och statens styrning ”begränsar Sametingets självbestämmande och handlingsutrymme”.

Statskontoret förordar därför bland annat att regeringen minskar sina återrapporteringskrav på Sametinget, och ger myndigheten större ekonomisk frihet.

Att Sametinget lämnar missvisande redovisningar av sin verksamhet, och medvetet bortser från lagar och förordningar, kallar Statskontoret en ”förtroendeklyfta” mellan myndigheten och regeringen. För att minska den klyftan föreslår Statskontoret att regeringens styrning ska bygga ”mer på tillit än på kontroll”. ”Vi bedömer”, skriver Statskontoret, ”att det är särskilt viktigt i Sametingets fall, eftersom myndigheten ska skapa förutsättningar för självbestämmande och det samiska folkets engagemang.”

En formulering som onekligen kan läsas som att den samiska minoriteten inte ska omfattas av samma rättssäkerhet och skydd mot korruption som resten av Sveriges befolkning.

Och Statskontorets tassande på tå är sannolikt också förklaringen till att granskningen gått under den mediala radarn. För trots det explosiva innehållet gavs rapporten den undfallande titeln ”Självbestämmande på pappret, men inte i praktiken?”. I pressmeddelandet som skickades ut i samband med publiceringen benämnde Statskontoret de grava oegentligheterna med, minst sagt, försiktiga formuleringar som att Sametinget ”inte helt fullgör sitt uppdrag” och ”inte kan sägas leva upp till verksamhetskraven”.

Regeringstjänstemannen som tog emot granskningsrapporten använder helt andra ord för att beskriva missförhållandena, när jag talar med denne: ”Jag har aldrig stött på något liknande”.

Den utbredda och långvariga beröringsskräcken gentemot Sametinget och samiska frågor går att begripa. Relationen mellan svenska staten och Sveriges samiska minoritet har en komplicerad och infekterad historia. Att ha synpunkter på skyddet för rennäringen eller samernas urfolksrättigheter är, hur välgrundade de än är, ofta detsamma som att be om att bli anklagad för okunnighet, historielöshet och rasism. Marken är minerad.

Men även om beröringsångesten går att förstå är den oförlåtlig.

För offentlig maktutövning måste bygga på en gemensam och opartisk rättsordning. Land byggs med lag. Att upprätthålla denna ordning är en av statens kärnuppgifter. Inte minst gentemot en myndighet som Sametinget, som tilldelats nya befogenheter och är en allt större maktfaktor i Sveriges energiomställning.

En maktställning som Sametinget uppenbart saknar förmåga att hantera. För Statskontorets granskning visar inte bara på oreda och korrupt agerande. I Statskontorets intervjuer med företrädare för andra myndigheter, vittnar de bland annat om att remissvar och yttranden från Sametinget har karaktären av ”generella synpunkter gällande samerna som urfolk”. Ofta liknar de mer politiska debattinlägg än skrivelser från en myndighet. ”Vi får samma svar oavsett frågan”, som en medarbetare på en länsstyrelse uttrycker det.

Regeringen behöver därför snarare frånta Sametinget inflytande och befogenheter. Arbetsuppgifter måste flyttas till myndigheter som faktiskt klarar av att tillämpa svensk lagstiftning. Och som inte ser som sin uppgift att skaffa sig mer makt och blockera nationella utvecklingsintressen.

Annars riskerar Sverige att få skattefinansierad separatism. En stat i staten. Och att begå nya oförrätter mot den samiska minoritet som har samma rätt som alla andra att bli betraktade och behandlade som svenska medborgare”.