Böckerna med en gemensam layout är skrivna och publicerade 2023 – 2025 och finns att köpa på Bokus och Historiska bokhandeln Svartsjö slott. Dessutom finns boken om Hälleskogsbranden på Rånnesta bokhandel vid Tysslingen. Boken om Ölands fornborgar finns därutöver till försäljning i Borgholms bokhandel samt Naturbokhandeln Stenhusa/Öland.
Boken om Ölands fornborgar föreligger i andra upplagans andra tryckning. Boken om Hälleskogsbranden föreligger i andra tryckningen.
Önskar någon förvärva hela serien ordnar jag ett specialpris.
I tid till julhandeln hoppas jag att en ny bok ”Källa ödekyrka på Öland” skall finnas på bokhandelsdiskarna.
Sonen Gustaf och jag gjorde den 24 september 2025 en historisk exkursion till Vadholms träbro i Västergötland. Så vitt vi känner till den enda större täckta träbron i Sverige.
Många minns säkert boken ”Broarna i Madison County” av Robert James Waller eller filmen av och med Clint Eastwood från mitten av 1990-talet. Boken och filmen är en bitterljuv berättelse som var helt oemotståndlig när den kom. Om jag skulle tycka att de håller än idag är väl i hög grad tveksamt, men minnesvärd var filmen. Meryl Streep spelade bondhustru, så där to my mind. Men Oscarsnominering för rollen fick hon, dock ingen Oscar. Minst en liknande täckt träbro finns faktiskt också i Sverige och den har vi besökt och fotograferat. Vaholms bro är nämligen precis en sådan övertäckt träbro som Robert Kincaid (Clint Eastwood) fotograferar för National Geographic i fimen.
Nu till en dokumenär i bilder med förklarande kommentarer av Vadholms bro i Västergötland.
Historik.
Gården Vaholm har under de senaste tre hundra åren haft olika ägare. Gårdens huvudbyggnad är byggd 1820. Den täckta träbron är den märkligaste byggnaden på gården. Brons tillkomstår är okänt men den har uppförts någon gång mellan 1830 och 1877 då den första gången kan dokumenteras genom att vara inritad på en karta år 1877. Man kan antaga att den tillkommit i samband med ett skifte i ägarförhållandena. Bron har alltid varit i privat ägo och förbinder Vaholms gårds marker på södra och norra sidan om ån Tidan.
Bron har enligt uppgifter renoverats vid flera tillfällen utsatt för slitage, regn, snö och vind som den är. Rötan är en farlig fiende i en träkonstruktion i synnerhet de delar som är mest utsatta och eller vilar mot mark eller sten.
Bilden togs 1987. Fotograf var Thomas Carlquist, Västergötlands Museum.
I början av 1980-talet var bron så rötskadad att den stängdes av för biltrafik.
Riksantikvarieämbetet beviljade 1989 bidrag till en renovering men bron var tyvärr så skadad och i så dåligt skick att en större ombyggnad var nödvändig. Vägverket firade 150-årsjubileum 1991 och firade med ett större bidrag till broreparationen. En genomgripande renovering ansågs avgörande för brons fortlevnad som användbar bro. Hela bron monterades ner och byggdes upp igen i enlighet med den tidigare äldre konstruktionstekniken.
Bilden från renoveringen vid början av 1990-talet av den förfalla bron.
Några delar från den gamla bron har återanvänts, vilka är väl synligt.
Bron återinvigdes i maj 1992.
Exteriört
Entrén från söder till Vaholms brohus i Västra Götaland. Nuvarande utseende är resultatet av den omfattande restaureringen. Det är överbyggd hängbro i två spann med totallängd på 34 meter. Sannolikt den enda bron i sitt slag i landet med den längden.
Brohuset är rest i en enkel stolpverkskonstruktion och är fristående från brokonstruktionen. Det är klätt med faluröd locklistpanel. Entrén från söder.
Vaholms bro sedd från sydväst
Brofästena och bropelaren i mitten är byggda av huggen sten i kallmursteknik och sammanhållna av dragband av järn. De olika komponenterna i bro samt hus är inte speciella i sig men kombinationen gör Vaholms brohus över Tidan unikt. Taktäckningen är enklaste stickspån, pärt. Bron sedd från väst.
Brokonstruktionen i sig har två spann på sammanlagt 34 meter och är enhängverksbro. Bron sedd från väst.
Bropelaren i mitten och de bägge landfästena är uppförda i huggen och kallmurad sten. Fotografi taget från väst.
Södra brofästet från väst.
Norra brofästet från öst.
Den mittre bropelaren från öst.
Den östra väggen sedd från norra bropelaren
Bron sedd från öster i starkt motljus.
Interiört
Brohuset är fristående och byggt traditionellt med en enkel stolpverkskonstruktion.
Brokonstruktion
Brons konstruktion är en hängverksbro med två spann.
Brons undre sida södra hängdelen med huvudreglar, bjälkar och smidda hängjärn.
De längsgående huvudreglarna är kraftigt rundtimmer av furu. På de kraftiga huvudreglarna ligger bjälkar vars funktion är att bära upp brohuset och körbanan av grov plank. Södra hängdelen och mittpelaren.
Den norra undre delen av hängbron
Huvudreglarna är av rundvirke. Landfästena och den mittre bropelaren är byggda av huggen kallmurad sten som hålls sammanmed dragband av järn.Norra undre hängdelen och mittpelaren av kallmurad sten. Spännbanden syns tydligt.
På huvudreglarna står likaledes längsgående spännstolpar av kraftigt timmer med smidda hängjärn som bör upp brobanan.
Naturvuxet knä vid entrén från norr.
Naturvuxet knä, norra entrén.
Taket består av enkla takstolar på konsoler av naturvuxna ”knän”. Rotknäna är nödvändiga för att ge stabilitet utan att för den skull stjäla rymd från passerande ekipage. Visst är dessa konsoler vackra?
Naturvuxna knän bär upp takstolarna
Taket konstruerat med enkla takstolar på konsoler av naturvuxna knän. Konstruktionen ger större utrymme i höjs och sidled på höjden jämfört med exempelvis snedställda reglar som skulle stulit utrymme i brons inre.
Taket är täckt av tjärad träspån (stickspån). som förefaller vara tunna i flera lager.
Bron blev byggnadsminnesförklarad 2010.
Källor till bilder och texter:
Mina dokumentära bilder får används om fotograf Lennart Waara anges.
Information från Västergötlands museum och länsstyrelsen Västra Götalands Län samt wikipedia och information på nätet.
Rubrikens fråga är berättigad. Exakt hur en medeltida befäst gård/borg kan ha sett ut exakt vet vi inte. Jag har begrundat frågan många gånger som till exempel i fråga om föregångaren till Gustav Wasas stenborg Strömsholm från 1555. Borgbygget föregicks nämligen av en befäst gård/borg, sannolikt i trä på tre holmar omflutna av Kolbäcksån. Gustav Wasa besökte Mölnetorp, som den befästa gården hette, 1547 och fann platsen utmärkt lämpad för en stenborg som började bygga 1555 och som stod klar 1567.
Ett besök vid Ulf Gudmarssons och den Heliga Birgittas gård Ulvåsa vid sjön Boren ger oss också en uppfattning av hur en befäst högrestånds gård/borg kan ha varit utformad. Kvar idag finns grunden till huvudbyggnaden med ett källarförråd. En animerad teckning nedan utifrån utgrävningsresultat visar hur gården/borgen kan ha sett ut i grova drag med två vallgravar, synliga idag och med en sannolik palissad. Kan det också ha funnits ett torn/en kastal i trä på gården innanför palissaden och den inre vallgraven?
Jag skall först i ord beskriva hur en befäst gård/borg kan ha sett ut utifrån vad vi vet eller med stor sannolikhet kan antaga. Arkeologiska utgrävningar utvisar också något om hur dessa befästa gårdar var disponerade även om byggnadernas exakta utseende är mer oklar.
En medeltida befäst gård/borg varierade sannolikt stort i utformning och utseende beroende av när under medeltiden den var uppförd och sannolikt också beroende av var i Svea rike gården/borgen var belägen. Några gemensamma drag kan dock skissas främst utifrån borgens nödvändiga funktioner.
Ett gemensamt kännetecken avseende det yttre försvaret var förekomsten av ett centralt torn/kastal/donjon, synligt på håll vilket torde ha varit meningen med en avskräckande avsikt. Tornet var möjligen en sista tillflyktsplats för skydd och försvar samtidigt som den kan ha inrymt en bostadsdel. På samma sätt som tidiga kastaler/stentorn som kommit att utgöra västtorn i en kyrka. Källa ödekyrka på Öland och Bjälbo kyrka i Östergötland har sannolikt varit både försvarstorn och bostad. I det senare fallet är det bekräftat av undersökningar av kyrktornet där jarlen Birger Magnusson som liten sprungit i de trappor som än idag finns kvar. I en befäst gård/borg fanns ofta också en ringmur med skottgluggar och skyttegångar. Gårdens/borgens centrala delar låg innanför ringmuren. Muren omgavs av eller två parallella vallgravar, djupt grävda diken fyllda med vatten och med en palissad av pålar som extra skydd rest uppe på vallgravens kant för att avskräcka och försvåra för eventuella anfallare. Två vallgravar och en palissad har exempelvis funnits vid Ulvåsa som dock inte enligt arkeologiska utgrävningar haft någon ringmur. Inom borgens murar/vallgrav/palissad låg borggården. En innergård där olika byggnader uppförda för olika funktioner som bostäder för hövdingen/ägarens familj samt för personal/tjänare av olika slag, kök, med stor sannolikhet ett kapell samt förråd och förvaringsutrymmen för mat och dryck. Utanför ringmuren/vallgraven/palissaden kunde det finnas en förborg skyddad av en vallgrav med ekonomibyggnader som stall och smedjor.
Borggårdens fasta byggnader var sannolikt av både sten och trä. En större trä/stenbyggnad, se teckningen för Ulvåsa har varit bostadsdelen, eventuellt med två våningar som inrymde bostäder, kök och förråd. I fallet Ulvåsa har källarförrådet uppenbarligen grävts ut under bostadshuset vars grund var i sten men där överbyggnaden kan ha varit timrad alternativt av sten.
Förråd av olika slag behövdes naturligtvis för förvaring och bevarande av matvaror exempelvis i en källare vars funktion var att lagra mat och dryck i tunnor, kar och på hyllor. Se bilderna nedan från Ulvåsa.
Här har med all säkerhet Birgitta Gudmarsson stått och tittat upp genom uppgången från källaren efter att hämtat matvaror eller kontrollerat förråden. Historiens vingslag är starka här, det har jag själv känt.
På innergården har också funnits någon typ av rustkammare/rusthus med ett förråd av vapen, offensiva och defensiva.
På större befästa gårdar har man också haft smedjor inom borggården eller utanför. Smedjor lades dock sannolikt oftast utanför med tanke på brandrisken med de timrade trähusen. Vissa verkstäder kan dock ha legat inom borggården men med smedjan i någon typ av skyddad förborg. I en skyddad förborg har man placerat vad vi idag kallar ekonomibyggnader som stall, vagnslider, verkstäder och som redan nämnts en smedja.
Jag har också sett uppgifter om att det innanför borgen förekommit någon form av trädgårdar och kanske också rabatter, träd och små odlingar. Huruvida det förekommit är jag dock mycket osäker på.
För att få en europeisk och historisk referens till vad vi just i allmänna drag diskuterat går vi till England och beskrivning av och exempel på en motte-and-bailey borg. Sådana har funnits och beskrivits också i en svensk kontext. Ulvåsa vid sjön Boren kan i någon mån ha varit en sådan liksom den träborg Mölnetorp som Gustav Wasa besökte 1547. Fler svenska exempel anges i texten.
Vad är en motte-and-bailey för typ av fortifikation och försvarsanläggning?
En motte-and-bailey borgär en medeltida borg uppförd på en kulle. Namnet kommer av franskans motte (jordhög eller kulle). Motteborgen bestod av en kulle (motten) naturlig eller konstgjord med ett torn/kastal/donjon av trä eller sten uppfört på kullen. Kastalen var omgiven en vallgrav och ringmur eller jordvall med palissad. Utanför den inre muromgärdade delen har det funnits ett yttre vallgravsomgärdat område (baileyn) som fungerade som förborg och där verkstäder och ekonomibyggnader låg. ”Motte-and-bailey” således. Beskrivningen stämmer ganska väl med vad vi vet om Ulvåsa även om förekomsten av ett torn/kastal är osäker eftersom vi inte vet med säkerhet hur Ulvåsas byggnader har sett ut.
Ett europeiskt perspektiv på motte-and-bailey.
Från engelska Wikipedia hämtar vi en beskrivning över hur en motte-and-bailey var designad och var i Europa de förekom. Intressant i texten är uppgiften att det var normanderna (ättlingar till nordmän som slagit sig ner i norra Frankrike, Normandie) som introducerade borgtypen i England.
”A motte-and-bailey castle is a European fortification with a wooden or stone keep situated on a raised area of ground called a motte, accompanied by a walled courtyard, or bailey, surrounded by a protective ditch and palisade. Relatively easy to build with unskilled labour, but still militarily formidable, these castles were built across northern Europe from the 10th century onwards, spreading from Normandy and Anjou in France, into the Holy Roman Empire, as well as the Low Countries it controlled, in the 11th century, when these castles were popularized in the area that became the Netherlands.
The Normans introduced the design into England and Wales. Motte-and-bailey castles were adopted in Scotland, Ireland, and Denmark in the 12th and 13th centuries. By the end of the 13th century, the design was largely superseded by alternative forms of fortification, but the earthworks remain a prominent feature in many countries.”
Bilden nedan illustrerar schematiskt hur en motte-and-bailey var utformad och layoutad planmässigt.
En rekonstruktionsbild av hur en motte-and-bailey ka ha varit utformad.
En motte-and-bailey försvarsborg vid Launceston Castle i Cornwall, England
En rekonstruerad motte-and-bailey i Lütjenburg i Tyskland.
Gälakvist är ett svenskt exempel på en motte-and-bailey borg. Gälakvist vid Skara låg på en höjd söder om staden. Området var då ett sumpmarksområde med bäckar och vattendrag som omgav borgen som en extra försvarsåtgärd vilken också medförde att vallgraven hölls vattenfylld. Modellrekonstruktionen av Gälakvist finns på Västergötlands museum med Skara i bakgrunden på den övre bilden. Kullen, motten, finns kvar idag bebyggd med två hus.
Historiska händelser på Gälakvist.
I Erikskrönikan nämns borgen Gälakvist i samband med Filipssönernas resning mot den svenske kungen Magnus Birgersson (kallad Ladulås och son till jarlen Birger Magnusson) 1278–1280. I krönikan heter borgen Skara Hwss. De tidigaste skriftliga beläggen för Gälakvist härrör från åren 1272 och 1273 när kung Valdemar Birgersson (son till jarlen) utfärdade brev signerade med Gälakvist. År 1278 dödades den danske fogden och riddaren Ingemar till Gälakvist under folkungaupproret mot kung Magnus Birgersson av en stormannagrupp med Johan Filipsson, ägare till Ymseborg i spetsen och kungens svärfar greve Gerhard I av Holstein togs tillfånga. Två år senare lurades Filipssönerna och upprorsmännen till Gälakvist av kung Magnus. Där fängslades de och fördes sedan till Stockholm där de avrättades 1280. Magnus Birgersson var i likhet med sin far jarlen Birger Magnusson en hårdför och bestämd regent som skapade ordning och reda under turbulenta tidevarv.
Fagranäs är ett annat svenskt exempel på en motte-and-bailey.
Fagranäs är en borg i Södra Vings socken en dryg halvmil väster om Ulricehamn i Västergötland.
Vi avslutar denna historiska text om befästa gårdar/borgar i allmänhet och motte-and-bailey borgar i synnerhet med en bild från den berömda Bayeux tapeten som skildrar slaget vid Hastings 1066. På tapeten förekommer en borg av den diskuterade typen under anfall. Den aktuella motte-and-bailey borgen är Chateau de Dinan i Bretagne.
Tapisserie de Bayeux – Scène 19 : le siège de Dinan
Våtsjön den 23 september 2025
Lennart Waara
Bilderna i artikeln är hämtade från svenska och engelska Wikipedia liksom uppgifter om de olika citerade borgarna.
Västmanlands och ett av Sveriges vackraste slott är Strömholms slott och ett av Västmanland mest framstående historiska resmål.
Slottet sedd från västra entrén till slottsträdgården
Västfasaden sedd från nordväst.
Västfasaden från entrén till slottsträdgården
Slottsfasaden från serveringen i den södra slottsallén
Östra fasaden sedd från bron över vallgraven/Kolbäcksån
Norra och östra fasaden sedd från nord öst om vallgraven/Kolbäcksån
Kolbäcksån tillika naturlig vallgrav sydöst om slottet
Södra och östra fasaden sedd från stranden i sydöst, med vallgraven/Kolbäcksån i förgrunden.
Strömsholms slott är ett av tio s.k. Kungliga slott. I ett sekel har den dessutom använts som arméns ridskola och historiskt i flera sekel varit ett centrum för hästavel. Slottet har i stort sett under hela sin existens varit ett änkesäte för drottningar.
Gustaf Wasa
En medeltida befäst gård Mölntorp (sannolikt i trä) är den historiska föregångaren till den stenborg Gustav Wasa byggde vid mitten av 1500-talet på en holme i nedre delen av Kolbäcksån, som utgör naturliga vallgravar runt slottet. Gustaf Wasa som besökte Mölnetorp (platsens namn vid den tiden) 1547 upptäckte vilket bra läge det var för en fästning. Åtta år senare började man bygga en stenborg, trettio meter lång och sjutton meter bred, en kungsgård med ett betydande jordbruk. År 1556 döptes Mölnetorp om till Strömsholm (holmen i strömmen). Under kung Gustaf Wasa tid byggdes också en borgarstuga, brygghus, skrivarstuga. Slottet har varit kunglig egendom allt sedan Gustav Vasa.
Hur den gamla Wasa borgen kan ha sett ut vet vi inte. Göksholm på bilden kan vara en indikation över hur stenborgen kan ha sett ut.
Änkesäte
Stenborgen blev grunden till Strömsholms slott. Sex år efter Gustaf Wasas död övertog hans änka Katarina Stenbock gården (1566) och borgen blev ett änkesäte. Hon överlevde Gustav Vasa med 61 år och vistades resten av sitt liv huvudsakligen på Strömsholms slott där hon även dog år 1621. Efter Katarina Stenbock på 1500-talet och fram till Sofia Magdalena (1746 – 1813) gift med Gustav III tillhörde slottet svenska drottningar.
Slottets utseende vid slutet av 1600-talet enligt Suecia Antiqua et Hodierna
Övre bilden östfasaden och nedre bilden västfasaden. Jämför gärna med de inledande bilderna över väst- och östfasaden. Flyglarna finns inte kvar längre som syns på den nedre bilden. Även andra skillnader kan iakttagas.
Här visade teckningar är hämtade ur Erik Dahlberghs stora verk ”Suecia Antiqua et Hodierna” som är latin för ”Det forna och nuvarande Sverige” och är ett topografiskt planschverk med koppargravyrer över stormaktstidens Sverige. Verket började ges ut för försäljning 1716. Den innehåller 353 planscher varav ett hundratal är bilder på städer i dåvarande Sverige, slott och herresäten och historiska platser som Birka, Uppsala högar och kyrkor. Verket utarbetades främst av arkitekten och ämbetsmannen Erik Dahlbergh. Gravyrerna stämmer inte alltid med verklighetens storleksförhållanden. Dahlbergh inkluderade planerade förändringar som aldrig blev av. Verket hade snarast en retorisk funktion. Människor och hus i bilderna är inte skalenliga. Det har fått byggnader att se större och pampigare ut än de var/är i verkligheten. Det framgår med stor tydlighet av bilderna på Strömsholms slott. Erik Dahlbergh började arbeta med verket 1660. Han reste då runt i Sverige för att teckna av städer och viktiga byggnader. Dahlbergh dog 1703 då var verket ofullbordat.
1600-talet Gustav II Adolfs drottning Maria Eleonora fick 1620 kungsgården i förläning. Hon har dock inte bott särskilt ofta på slottet. Gustav II Adolf flyttade 1621 sin stallstat till Strömsholm som därmed blev det första stuteriet i Sverige, vilken det fortsatte att vara i 300 år. När Gustav Adolf stupat vid Lützen 1632 planerade Maria Eleonora att uppföra ett begravningskapell för Gustav Adolf. Det genomfördes inte eftersom den döde kungen fick sin grav i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Hon anlade dock en trädgård vid slottet. Efter hennes flykt från landet i juli 1640 drogs slottet in till kronan.
Nya Strömsholm
1654 övertog Karl X Gustav Strömsholm som han ett år senare skänkte Hedvig Eleonora som morgongåva i samband med bröllopet. När Hedvig Eleonora blev änka 1660 fick slottsarkitekt Nicodemus Tessin d.ä. i uppdrag att uppföra ett nytt modernt slott. 1668 var ritningarna klara och 1669 revs Gustav Vasas gamla slott. Det nya slottet började byggas. Hösten 1672 var slottet under tak, men yttertrappan blev klar först nio år senare 1681. I samband med slottsbygget anlades broar och de ursprungliga tre holmarna gjordes om till en holme. Samtidigt byggdes också ett tjugotal ekonomibyggnader samt grundlades en parkanläggning.
Slottet var färdigbyggt men inredning av slottet kom att dröja ytterligare i flera decennier. Under tiden användes flyglarna av trä som syns på Dahlbergs teckningar ovan. Man flyttade således aldrig in i själva slottet. Sonen karl XI bodde i flyglarna av trä
Strömsholm var det slott som Hedvig Eleonora och hennes familj oftast använde. Både Karl XI och karl XII lärde sig att rida i Strömholm. Efter att slottet börjat förfalla renoverades det i olika omgångar under slutet av 1700-talet och 1800-talet.
Året 1680 firade Karl XI och Ulrika Eleonora (den äldre) sin smekmånad på Strömsholm. De kom att tillbringa mycket tid på slottet, bland annat för att det fanns ett stuteri på gården, som uppförts redan på Vasatiden, och som uppskattades av den hästintresserade Karl XI.
1700-talet Inför drottning Ulrika Eleonoras (den yngre) och Fredrik I:s besök på Strömsholm 1732 hade Carl Hårleman fått i uppdrag att rusta upp slottet som var nerslitet. Efter Hårlemans ritningar beordrade Ulrika Eleonora d.y. bygget av slottskapellet 1735–1741, som hon skänkte en uppsättning kyrksilver till.
När Ulrika Eleonora d.y. dog 1741 stannade inredningsarbetet av till år 1766 då ständerna överlämnade slottet som bröllopspresent till Sofia Magdalena som gift sig med Gustav III. Av ständerna fick hon även ett årligt bidrag (under fyra års tid) på 10,000 daler silvermynt till slottets restaurering. Carl Fredrik Adelcrantz gavs ansvaret för inredningsarbetena mellan åren 1767–1775. Sofia Magdalena färdigställde drottningvåningen 1770 medan övervåningen blev klar 30 år senare.
Gustav III och Sofia Magdalena besökte årligen Strömsholm men enligt uppgifter trivdes inte Gustav III där. Efter Gustav III:s död 1792 hade Sofia Magdalena Strömsholm som änkesäte men bytte 1808 ut det mot Ulriksdal.
1800-talet Under den första halvan av 1800-talet bodde periodvis den kungliga familjen på slottet. Parken och byggnader runt slottet var då ganska förfallna. Åren 1864–1867 byggdes två stora stallbyggnader en bit från slottet och 1866 beslöt riksdagen att det skulle inrättas en militär ridskola på Strömsholm för kavalleriets officerare. Arméns rid- och körskola började sin verksamhet 1868. Ridskolan disponerade delar av slottet. Den kungliga våningen (den övre) var dock avstängd för ridskolans folk. Slottet var internat och undervisningslokal för arméns kavalleri från 1868 till den 1 juli 1968.
1900 – nutid 1956 lades stuteriet ned och tolv år senare, år 1968 hundra år efter att den startades lades Arméns ridskola ned. Slottet ägs och förvaltas av svenska staten och ingår i den kungliga dispositionsrätten. Anläggningen ingår i Ekomuseum Bergslagen. Förvaltas av Statens fastighetsverk som ett av åtta slott.
Nu till en vandring i slottets interiör.
Vi följer våningarna och rummen i enligt med våningsplanen
HERS ovanför portalen betyder Hedvig Eleonora Regina Suecia
Entréhallen. Under golvet kan man se rester efter grunden till den gamla Vasa borgen.
Drottningvåningen – den nedre våningen
Vaktrummet innanför entréhallen. Här hänger porträtt av Katarina Stenbeck Gustav Vasas gemål, Maria Eleonora Gustav II Adolfs änka och Hedvig Eleonora den handlingskraftiga änkan efter Karl X Gustav.
Kungliga änkor på Strömsholms slott
Maria Eleonora
Katarina Stenbock
Hedvig Eleonora
Kinesiska matsalen. Gustaf III:s gemål Sofia Magdalena får slottet som morgongåva vid giftermålet 1766. Carl Fredrik Adlercreutz inreder nu slottet under 1770-tal. Daglig matsal, kinavurmande under 1750-talet. Bolander målat. Hästbesök av Fanfar
Portättsalen är den största salen på nedre våningen. Den var amlingsplats för hovet ev. också matsal. Stora galleriet med porträtt av David Kläcker Ehrensvärd Gustav Vasa. Karl XII. Gustav II Adolf m fl. Fint gol audienssal och balsal under ridskolan.
Karl XII Karl XI kröning o Silvertronen
Karl XI:s dödbädd
Sängkammaren har markant 1770-tals prägel. Drottningen tog också emot dignitärer här. Röd sidendamast på väggarna. Sofia Magdalenas säng i alkoven. Gustav III intresse ökar för slottet.
Drottningens säng Gustaf III:s arbetsrum
Kungliga våningen – den övre
Rikssalen slottets största och den första i den kungliga våningen. Hästporttätt Karl XIs hästar. Av Hedvig Eleonora avsedd för Karl XI som aldrig använde salen inredningen var inte färdig. Första kung som använde salen var Gustav IV Adolf. 1800. Gymnastiksal under kavalleriet. Porträtten är Karl XIs livhästar. 7 porträtt. Målade 1670 – 80 av David K. Ehrensvärd. Kortom 30 år.
Klubben, officersmässen för eleverna på den långa kursen. Porträttet, ett mycket vackert porträtt, är prins Carl kallad Blå prinsen som militär (kavalleriet), och nådde generals grad. Samlingsplats vid fritid för samtal, kortspel, rökning (cigarrdoften kan känns om det är ovädrat än idag, drack säkert champagne och spelade biljard.
Screenshot
Logement för elever som bodde två och två. utanför ligger Kungens garderob med djurmålningar av D K Ehrensvärd för Karl XI
Kapellet fullbordades sent 1730-tal och invigt 1741. Arkitekt Carl Hårleman efter en ritnings plan av Tessin. Ulrika Eleonora d.y färdigställde efter Karl XII för Fredrik I. Ett öppet cirkulärt rum. Bild ”allseende ögat omgivet av moln och keruber.
Ulrika Elenora d.y.
Katarina Gustavsdotter (Stenbock), född 22 juli 1535 på Torpa stenhus i Tranemo utanför Borås, död 13 december 1621 på Strömsholm, var drottningav Sverige 1552–1560 som gift med Gustav Vasa i hans tredje äktenskap.
Maria Eleonora av Brandenburg, född 11 november 1599 i Königsberg död 18 mars1655 i Stockholm, var drottning av Sverige. Hon var dotter till kurfursten Johan Sigismundav Brandenburg och Anna av Preussen. Hon gifte sig 25 november 1620 med Gustav II Adolf av Sverige. Maria Eleonora var mor
Ulrika Eleonora av Danmark, också kallad Ulrika Eleonora den äldre, född 11 september 1656 i Köpenhamn, död 26 juli 1693 på Karlbergsslott i Solna, var drottningav Sverige från 1680 till sin död, dotter till Fredrik III av Danmark och Sofia Amaliaav Braunschweig-Lüneburg. Hon gifte sig den 6 maj 1680 med Karl XI.
Ulrika Eleonoraden yngre, född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottningav Sverige 1719–1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora (den äldre), syster till Karl XII. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Som Fredriks gemål var hon drottning av Sverige fram till sin död.
Sofia Magdalena av Danmark född 3 juli 1746 på Charlottenborg i Köpenhamn, död 21 augusti 1813 på Ulriksdals slott, var gift med kung Gustav III och drottning av Sverige 1771–1792. Hon var dotter till Fredrik V av Danmark och Louise av Storbritannien samt mor till Gustav IV Adolf.
Text och bild Lennart Waara
Källor: Wikipedia, Slottsguiden och De kungliga slotten
Böckerna finns att köpa på Bokus och snart också Historiska bokhandeln på Svartsjö slott. Boken om Naturens återvändande efter Hälleskogsbranden säljs av Rånnesta bokhandel, Tysslingen. Till angivna priser tillkommer porto. Kan beställas via: lennart.waara@icloud.com
S. A. ANDRÉES RESA MED BALLONGEN ”ÖRNEN” TILL NORDPOLEN 1897 – EN KRITISK UTVÄRDERING
Lennart Waara
Förord
Jan Troells utmärkta film ”Ingenjör Andrées luftfärd” från 1982 som bygger på Per Olof Sundmans bok ”Ingenjör Andrées luftfärd” från 1962 samt Bea Uusmans bok ”Expeditionen. Min kärlekshistoria” gjorde att jag började läsa in mig på historien om ballongfärden 1897 som slutade med tre mäns dramatiska död på Vitön.
Bea Uusman har medicinskt spårat hur och varför de tre besättningsmedlemmarna dog på Vitön efter att ha kraschlandat med ballongen och en heroisk vandring över isen i nästan tre månader.
Ju mer jag läste desto mer insåg jag att männen till det yttre dog av mental och fysisk utmattning och kanske också förgiftning, förfrysning m.m.
Men ytterst dog de av ett illa genomtänkt och misslyckat projekt som S. A. Andrée av personliga skäl drev igenom mot bättre vetande.
Det är vad min kritiska essä handlar om, tre män som dog på Vitön genom felbeslut, felinformation och ren dumhet.
Boken är på 64 sidor med många bilder. Mitt pris är 60 kronor
SURA GAMLA 1600-TALS TRÄKYRKA HAR ÄLDRE
KRISTNA OCH HEDNISKA FÖREGÅNGARE
Lennart Waara
Förord
Mitt intresse för äldre kyrkor i allmänhet och medeltidskyrkor i synnerhet i Uppland, Närke och Västmanland är gammalt. I raden av intressanta kyrkor jag studerat står Sura gamla träkyrkor i fokus för denna småskrift.
Kyrkan brändes ner för ett antal år sedan men har en intressant historia med äldre kristna kyrkor och sannolikt också ett hednatempel.
Jag har skrivit denna skrift om de gamla träkyrkorna till alla intresserade Surahammarsbor, Sura-Ramnäs församling och alla intresserade av gamla träkyrkor.
En skrift på 50 sidor med många bilder. Mitt pris 50 kronor
HEDAREDS STAVKYRKA I VÄSTERGÖTLAND
NATIONELLT OCH KYRKOHISTORISKT UNIK
Lennart Waara
Förord.
Mitt intresse för medeltidskyrkor i Uppland, Närke och Västmanland har vidgats till Västergötland. Först i raden av intressanta kyrkor står Hedareds stavkyrka som måste ses som ett nationellt och kyrkohistoriskt unikum i det tidiga kyrkobyggandet.
Hedareds stavkyrka är den enda kyrka som med lite fantasi kan ge en bild av hur det kristna Sveriges allra första kyrkor kan ha sett ut utvändigt och invändigt.
Jag har skrivit och låtit trycka upp denna lilla bok som en gåva till Hedareds församling och kyrka. Hedaredsborna och församlingen har mycket tidigt förstått att bevara och skydda denna spännande kyrka.
Skriften är på 35 sidor med många bilder. Mitt pris är 50 kronor
HISTORISKA PLATSER I VÄSTMANLAND
Sexton besöksmål
Lennart Waara
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Förord. Inledning.
Strömsholms barockslott Anundshögsområdet och tingsplatsen Badelunda kyrka Munktorp, Sankt David och Davidskyrkan Hällristningarna vid Häljesta Visbergets fornborg Exkursion till Fägatan vid Konugla Tre runstenar, nr 9 och 10 Saltängsbron Västerås och nr 15 Målhammar Stora Rytterne kyrkoruin och runstenarna nr 1 och 2 Slaget vid Brunnbäcks färja Dingtuna tingsplats, kyrkan och Borgby skans Runsten nr 27 Grällsta Kumla kyrka och Albertus Pictor Björksta kyrka och hällristningar Livstens runstenen vid Sala kyrka Kungshögarna vid Sagån
Avslutning
Inledning.
Rubriken historiska platser i Västmanland skall ses i vid mening. Det historiska Västmanland som behandlas spänner från bronsåldern och i några fall från 1500-talet.
Boken är inte en beskrivning eller guidebok till samtliga historiska platser i Västmanland. Den handlar om sexton personligt och selektivt valda historiska artefakter. Däremot är de valda platserna/artefakterna intressanta och lämpliga som besöksmål med boken som guide till bakgrunden.
De valda platserna är viktiga i Västmanlands historia. De har samtliga betydelse för att förstå historien. Historien både i meningen den västmanländska och rikets. Det kan således handla om platser som också är intressanta i framväxten av Svitjod, Svea rike och Sverige.
Skriften syftar till att visa den sofistikerade forntida och medeltida kultur som är den svenska och som vi alla mentalt verkar i vare sig vi är medvetna om den eller inte.
Boken är på 150 sidor med många illustrationer och bilder. Jag tar 125 kronor för boken.
FYRA ÖLÄNDSKA FORNBORGAR OCH EN UNIK JÄRNÅLDERSBY
Lennart Waara
Förord
Mitt intresse för fornborgar i Uppland, Närke och Västmanland är gammalt. I raden av intressanta svenska fornborgar står Ölands fornborgar i fokus för denna skrift. Öland är rikt på fornborgar, cirka 15 är kända och bevarade. I denna bok behandlas fyra av de i olika avseenden viktigaste.
Den första upplagan är slutsåld. När en andra upplaga nu trycks har jag utökat den med en beskrivning av en unik och utgrävd järnåldersby nämligen Rosendal. Byn har varit samtida med exempelvis Eketorps fornborg och övriga i boken beskrivna borgar. Den blir därmed ett komplement till beskrivningen av borgarna, Ölands äldre-äldre historia och hur livet på Öland kan ha gestaltat sig.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Allmänt om Ölands borgar
Historien om Eketorps borg
Massakern vid Sandby borg på östkusten
Gråborg, en välbevarad fornborg och marknadsplats
Rosendals by – en järnåldersby på Öland Appendix- utgrävningar av borgar
Ismantorps och Sörby borgar samt offerplatsen och Hippodromen vid Skedemosse
Boken är på 80 sidor med ett rikt bild- och fotomaterial. Jag tar75 kronor.
NATUREN ÅTERERÖVRADE VAD DEN FÖRLORAT TILL BRANDEN
Växtlighet, fåglar och djur återkom till Hälleskogen i Västmanland
Öjavägen
Lennart Waara
FÖRORD
Branden i Västmanland 2014 är ytmässigt Sveriges största brand. Bokens syfte är att visa med vilken kraft och snabbhet naturen återerövrar vad branden förstört. Bokens andra del visar i bilder hur växter, buskar och träd återtagit Hälleskogen. En unik naturhändelse 2015/16 är hackspettinvasionen som visar naturens oberäknelighet och oförutsägbarhet när förlorade arter återkommer. Med fotografier, siffror och korta noteringar beskrivs fåglarnas immigration till Hälleskogsbrännan. Slutsatsen är entydig, antalet arter och individer ökade över hela perioden.
Under vandringarna genom brandområdet påträffade broder Roland och jag också intressanta däggdjur som återkom och återerövrade Hälleskogen. Älgen blev vanlig och i ökande.
Enligt uppgifter i VLT 2019-05-02 fanns det 2019 fyra
gånger så många älgar i det brandhärjade området jämfört med genomsnittlig
frekvens i ett älgförvaltningsområde. Det sammanhänger sannolikt med en allt
rikare förekomst av gran-, björk- och lövsly. De däggdjur förutom älg vi iakttagit
eller identifierat i form av spår/spillning är rådjur, varg, lodjur, vildgris och
kronhjort.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Kapitel. Kap. 1. Naturen föröddes av branden Kap. 2. Naturen återerövrar snabbt vad som förlorats
Kap. 5. Fåglarna återerövrar vad de förlorat till branden
Bilaga 1 – Fåglarnas återerövring i siffror Bilaga 2 – Undersökning av återerövring av fågelarter
Författarpresentation
Boken är på 110 sidor och kostar 100 kronor
Lennart Waara författarpresentation
Författaren (f. 1945) har varit forskare och lärare i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Sex år som revisionsdirektör vid Riksrevisionsverket med uppdrag från utbildnings- och finansdepartementet. VD och koncernchef för managementföretaget OMNIA Gruppen AB. Rektor och VD för Beckmans School of Design. VD för fastighetsbolaget OPUAB, därefter organisationskonsult i eget företag. Författaren har bl.a. publicerat en avhandling om statliga företag i marknadsekonomier, en bok om den offentliga sektorns expansion därutöver offentliga rapporter och utredningar. Två böcker om ledarskap i övergångsekonomier på ryska respektive lettiska samt böckerna:
S.A. Andrées resa med ballongen ’Örnen’ till Nordpolen 1897 – en kritisk utvärdering. 2023
Hedareds stavkyrka i Västergötland. Nationellt och kyrkohistoriskt unik. 2023
Sura gamla 1600-tals träkyrka har äldre kristna och hedniska föregångare. 2023
Fyra viktiga öländska fornborgars historia 2024 – slutsåld
Historiska platser i Västmanland. Sexton besöksmål. 2024.
Fyra öländska fornborgar och en unik järnåldersby. 2014
Naturen återerövrade vad den förlorat till branden. Växtlighet, fåglaroch djur återkom till Hälleskogen i Västmanland. 2015
Den ekonomiskhistoriska bilden av Granhults socken på medeltiden är avsaknaden av kända stormän. I stället har socknen generellt bebotts av självägande bönder. Vid 1500-talets mitt var de kända ägoförhållandena: 11 skattegårdar (självägande bönder), en gård under sockenkyrkan och enutjord (kanske en gammal ödegård), en gård under biskopen i Växjö och enfrälsegård, ägd av Lydert Slatte. Av gårdarna i socknen låg 3 samt utjorden i Granhults by, 4 i Vitthult, 2 i Elmeshult, 2 i Glosäng samt en i Mo och två i Merhult. Sockenkyrkans gård var Kyrketorp, som under lång tid var bostad för komministern i Granhult.
Det fanns under medeltiden väldigt många träkyrkor i landet. Endast ett knappt tiotal finns kvar, varav fyra i Småland. Hedareds kyrka i Västergötland är den enda bevarade stavkyrkan. Hedareds stavkyrka har jag beskrivit i boken ”Hedareds stavkyrka i Västergötland. Nationellt och kyrkohistoriskt unik”. (Lennart Waara Bizay 2023). Stavkyrkan anses som kyrkogrupp vara äldre än timmerkyrkan (med liggande timmer) och den nämnda har i allmänhet daterats tidigast till 1200-talet eller omkring 1300. Granhults kyrka daterats oftast till perioden 1200 – 1300.
Efter det agrara medeltida Sverige kvarstod i ekonomiskt svaga områden träkyrkorna ända fram till den stora nybyggnadsperioden från det slutande 1700-talet. De kom dock i allmänhet att successivt ersättas av stenkyrkor eller ibland större träkyrkor.
Träkyrkorna under tidig medeltid byggdes sannolikt av bygdens eget folk (bönder, hantverkare och gårdsfolk) med egna insatser av både arbete och byggnadsmaterial. Man kan därför utgå ifrån förekomsten av en konservatism i form av traditionell arkitektur liksom också påverkan från den förekommande profana timmerarkitekturen.
Screenshot
Granhult i Småland
Den ursprungliga kyrkobyggnaden
Genom dendrokronologisk analys har timret i kyrkan daterats till åren efter 1217. Kyrkan bör sannolikt vara byggd på 1220-talet. Anledningen till att Granhults kyrka finns kvar är att församlingsborna vägrade att riva kyrkan när den formellt togs ur bruk 1837, då man anslöts till grannförsamlingen.
Granhults kyrka är en allmogekyrka och en av få medeltida träkyrkor somfinns kvar i nära ursprungligt skick. Kyrkorummet har behållit sin ursprungliga form. Triumbågen var ursprungligen mindre men har utökats och är rundbågig.
Kyrkans planmässiga förändringar över tid från den första kyrkan (A) till dagens kyrka (E).
Kyrkobyggnadens ursprungliga utseende under medeltiden kan rekonstrueras i sina huvuddrag. Långhusets och korets grundplan är oförändrad liksom väggarnas höjd och takfallens vinkel. De smala, svagt konande, rundbågiga portalerna till långhuset och koret är vidgade. Långhuset har haft två motstående portaler i den västra delen, en i söder för män (180 cm hög) och en i norr för kvinnor (160 cm hög).
Av stort intresse är fönstergluggarna, som bevarats i exteriören. De fyra rundbågiga gluggarna, två motställda i långhuset (syns på skissen ovan), en i den västra väggen och en i korets östvägg, är små och högt sittande och har släppt in begränsat med dagsljus i kyrkorummet. De har ej varit glasade och sannolikt inte heller kunnat stängas på annat sätt.
De slätbilade stockarna i kyrkväggarna har från början ej varit spåntäckta utvändigt. Däremot har möjligen yttertaken varit spåntäckta.
Koret har ursprungligen förbundits med långhuset genom en smal triumfbåge, vilken utvidgades 1819.
Fotografi 1906
Kyrkans väggar består av liggande timmer som är planbilat. Väggarna vilar med syllarna på en låg stengrund utan murbruk. Knutarna är släta och laxade. Sakristian och vapenhuset har hakknutar. Långhuset är närmare 10 m långt, vilket förmodligen sammanhänger med att det var den maximala timmerlängden. Man ville undvika att göra skarvar. Långhusets och korets höga och spetsiga gavelrösten är byggda av liggande panel.
Såväl takfall som ytterväggar är klädda med spån och tjärade. Spånen är av furu, men enstaka äldre ekspån finns. Kyrkorummets rektangulära fönsteröppningar av senare datum, två på sydsidan, ett på nordsidan och ett i korets syd vägg, har karmar och enkla bågar av trä med ofärgat glas i blyspröjsar. Kyrkans ursprungliga fönster utgörs, som nämnts, av fyra mycket små och högt sittande rundbågiga öppningar.
Ingångarna utgörs av en huvudingång i söder genom vapenhuset och en separat ingång till koret, likaså i söder. Ursprungligen har långhuset även haft en motställd ingång i norr. Sydportalen stängs av en kraftig ekdörr försedd med stocklås och järnbeslag. Vapenhusets ytterdörr utgöres av en furudörr.
Kyrkans nuvarande utseende uppmätt.
Övre skissen kyrkan uppmätt 1970 av innerväggen mot norr och den undre ytterväggen sedd från söder. J Söderberg
Koret Koret som har måtten 4,4 m x 4,4 m var från början ett rum med bara en liten triumfbåge-öppning mot långhuset. Kyrkobesökarna fick alltså stå i ett relativt mörkt långhus och genom denna lilla öppning följa prästens liturgiska uppgifter. Korportalen är rundbågig.
Hagioskop
I korets södra del nära portalen och ca 1 m över golvet finns en urtagning i väggen. Genom springan i ytterväggen kan man se in i koret mot altaret. Luckan har varit avsedd som ett s k hagioskop, dvs en öppning genom vilken den som var utestängd från den katolska kyrkan av något skäl (smittsam sjukdom eller av annat skäl) kunde följa mässan och eukaristin utifrån och eventuellt be egna böner med altaret i synfältet.
Om- och tillbyggnader under årens lopp.
Sakristian tillbyggdes under 1600-talet. Den fick redan då väggmålningar med motiv från bland annat ”Syndafallet” och ”Abrahams offer. En vacker takmålning från 1700-talet finns också.Klockstapel uppfördes 1703. Lillklockan omgjöts 1818 efter en vårdlös ringning då den föll i backen och sprack.Vapenhus uppfördes 1723. Man kan se på fasaden och planskissen ovan att även koret har haft sitt eget vapenhus under någon tid. Det gamla fotot i inledningen visar att koret under en period hade en mindre tillbyggnad som revs 1950.Stiglucka uppfördes 1731. Fönster insattes under 1700-talet, då det även gjordes lodräta förstärkningar av väggarna. Där altartavlan nu är placerad fanns tidigare ett fönster som framgår av det gamla fotot.
Nuvarande utseende.
Granhultsborna har genom åren fått föra en hård kamp för att få bevara sin kyrka. Den situationen liknar i hög grad församlingens kamp i Hedared för att bevara stavkyrkan från rivning. Heder åt de församlingar som så framsynt bevarat ett viktigt kulturarv och en viktig historisk artefakt. Mycket finns skrivet om kampen mot biskop Esaias Tegnér som ville att de skulle överge sin kyrka för att istället deltaga i byggandet av den nya kyrkan i Nottebäck på 1830-talet, en kyrkotyp som senare vanvördigt kommit att kallas Tegnerlador. Nu är det Granhults kyrkonämnd som ansvarar för vård och tillsyn av kyrkan. Ideellt arbete, intäkter av försäljning av vykort, beskrivningar samt gåvor behövs för att underhålla kyrkan.
Interiör.
Koret, predikstolen och orgeln.
Altartavlan som föreställer Kristi död är målad av Tobern Röding 1699.Krucifixet har tidigare hängt på triumfbågens öppning i den 1819 nedrivna väggen mellan långhus och kor. De flesta av kyrkans målningar i kor och långhus är målade av kyrkodekoratören från Växjö Johan Christian Zschotzscher år 1753. Man kan tydligt se hans signering på korets vänstra vägg.De äldsta tydliga målningarna kan man dock se i sakristian där väggarna har fyra motiv från första Moseboken. Man har daterat dem till tidigt 1600-tal. Förlagan är Gustav II Adolfs bibel från 1618.Takmålningen tror man är från början av 1700-talet utförd av Hans Brachwagen.De fyra väggmotiven är : ”Gud varnar Adam och Eva” ”Syndafallet” ”Utdrivandet ur paradiset” ”Abrahams offer (nedan)
Predikstolen är gjord 1669. Ljudtaket är dock daterat 1650 och har alltså tillhört en äldre predikstol.
Långhusets interiör mot väster.
Sankt Olof helgonet i ett arbete från 1400-talet.
Madonna, träskulptur från 1475 som varit bemålad.
Kyrkogården
Granhults kyrka med omgivande kyrkogård ligger numera mycket ensligt vid en smal byväg som efter cirka 1 km leder till landsvägen mot Lenhovda och Vetlanda.
Den kvadratiska kyrkogården inhägnas av gråstensmurar. Huvudingången är belägen i väster med en timrad stiglucka som behandlas nedan.
Kyrkogården med omgivande byggnader 1820. Detalj av karta över Granhults by av A Tengblad.
Stiglucka.
Stigluckan är byggd året 1731 och har väggfasta bänkar invändigt. En märklig axel ligger på golvet. Den har troligen använts för att hissa upp klockorna i klockstapeln. Till höger om stigluckan, utifrån räknat, ser man en självspillingstrappa i muren. En självspillingstrappa, eller en trappa för ”självspillingar”, är en historisk term för en trappa som användes för att transportera lik av personer som begått självmord över en kyrkogårdsmur eftersom den döde inte kunde passera genom kyrkogårdsporten. Självmord ansågs vara en synd som uteslöt den avlidne från kyrkans gemenskap.
Några säkra uppgifter över hur Birgitta Birgersdotter, som gift Gudmarsson, såg ut har vi inte. Den skulptur i Klosterkyrkan i Vadstena som går under namnet ”den porträttlika Birgitta”. är med betydande sannolikhet inte alls lik Birgitta trots namnet. Skulptören och Birgitta har inte träffats i verkligheten och de uppgifter i texterna vi har som beskriver Birgitta talar inte för denna grovhuggna bondmora som en typ som svarar mot Birgitta. Hon var sannolikt liten och spenslig inte minst efter ett hårt liv med fastor, gisslanden och ett långt och strängt asketiskt liv.
Porträttet (del av större målning) är målat av Niccoló di Tommaso under senare delen av 1300-talet med den Heliga Birgitta knäböjande. Målningen hänger i Vatikanmuseernas tavelgalleri i Civitas Aeterna Rom. Niccoló och Birgitta kan ha mötts ett par gånger i Neapel i början av år 1373. Birgitta hade återkommit från pilgrimsfärden till Heliga landet. Att Birgitta och Niccoló sannolikt träffat varandra gör att man kan antaga, med osäkerhet, att bilden är porträttlik. Det är tyvärr så långt vi kommer.
I maj 2025 gjorde jag en pilgrimsresa till Vadstena, Ulvåsa och Alvastra i de yttre spåren efter den Heliga Birgitta. Texten och bilderna redovisar resan. Den heliga Birgittas Uppenbarelser, medeltida höglitteratur, är en annan historia.
DEL I. DEN HELIGA BIRGITTAS LIV OCH LEVERNE.
Den biografiska litteraturen om Birgitta är oerhört omfattande, och behandlar födelsen, sannolikt på Finsta gård i Uppland, 1303 till hennes död i Casa di Santa Brigida vid Piazza Farnese i centrala Rom 1373 och hur hennes skelett (inkomplett eftersom skelettdelar/reliker lämnats bl.a. i Casa Brigida) fraktades till Vadstena med gravsättning och skrinläggning. De verk som jag begagnat vid inläsningen om den heliga Birgitta framgår av litteraturlistan i slutet av texten.
Birgittas århundrade 1300-talet.
”De stora tingen, födelse, äktenskap, död, stod genom sakramenten det gudomliga mysteriets ljus. Men också ringare händelser, såsom en resa, ett arbete, ett besök beledsagades av tusen välsignelser, ceremonier, regler, umgängesformer.”
Johan Huizinga, Ur medeltidens höst, sidan 15.
”Medeltidens samhällsbild är statisk, ej dynamisk”
Huizinga, a.a. sidan 77
Birgittas århundrade är 1300-talet eller varför inte inverst 1300-talet är Birgittas århundrade. Båda teserna är i olika mening sanna. Den heliga Birgitta verkade och påverkades av de allmänna förutsättningar religiöst, teologiskt, politiskt, socialt och konfliktmässigt som århundradet innebar. På samma sätt kom den heliga Birgitta, denna kraftfulla och makalösa personlighet att påverka Sverige i samma avseenden och inte bara det, verksam i Rom som hon var, deltog hon i högsta grad i de geopolitiska drama som utspelades mellan Frankrike och England i form av krig, kampen mellan kejsaren och påven och inte minst påvens självvalda emigration/förvisning till Avignon från Rom. Dessa konflikter stod i centrum för hur Birgitta kom att påverkas och fokusera sina uppenbarelser och aktiva verksamhet. Åter en växelverkan mellan vad som konstituerade hennes personlighet och fokusområden likväl som hur och var man hittar spår och påverkan efter hennes verksamhet och liv.
Trettonhundratalet i Sverige var ett århundrade med många svåra kalamiteter för att uttrycka det försiktigt; misslyckade och/eller mindre populära och svaga kungar, inbördeskrig mellan ätter med olika kungapreferenser, förvecklingar och krig med andra stater, digerdöden som en ohygglig farsot som tillsammans med andra sjukdomar decimerade befolkningen inklusive klostrens munkar och nunnor. Samtidigt var trettonhundratalet också en blomstrande period kulturellt och för boklig bildning.
Uppsala domkyrka, en gotisk katedral, var under byggnad vid Birgittas födelse liksom stora och små kyrkor över landet som nybyggdes eller tillbyggdes med arkitektoniska förebilder på kontinenten och med utländska byggmästare och mästare.
Landskapslagarna som redan under det förra århundradet hade börjat nertecknas kom nu att utgöra den första betydande och omfattande litteraturen på svenska. Upplandslagen redigerades av en grupp vari Birgittas far Birger Persson/Pettersson (båda är korrekta namntolkningar) var en av de aktiva, lagman i Uppland som han var. Senare blev också hennes man Ulf Gudmarsson lagman i Närke liksom också hennes son Birger. Magnus Erikssons landslag utformades och färdigställdes. Riddardikter och Erikskrönikan översattes och författades under inspiration med kontinentala förebilder och ideal.
Ekonomisk historiskt skedde också betydande förändringar. Städerna tillväxte, handel ökade och kontinentala (kanske främst tyska) inflytanden och utbyten förändrade städernas liv, innehåll och tillväxt. Furstehoven i Norden började söka sig äktenskapliga partners utomlands bland tyska och flandriska furstesläkter. Stormansätterna gifte sig övergränserna inom Norden men också med nordtyska familjer.
Det högre prästerskapet (liksom också betydande delar av klostrens nunnor) stod att finna bland stormansätterna. De hade i sin utbildning studerat utomlands, teologi och kyrkorätt, vid universiteten i Paris, Avignon och Orléans. De högre ståndsätterna vallfärdade till Santiago di Compostela i Spanien, till de heliga gravarna i Paris och naturligtvis också till Jerusalem och det heliga landet. Det gällde också Birgittas anfäder i flera generationer bakåt. En långsiktigt viktig konsekvens av pilgrimsresor och utbildningar utomlands kom att bli kulturella, sociala och kyrkliga förändringar av uppfattningar och förebilder inom de svenska högre stånden.
Birgitta Birgersdotter
Birgittas födelseår anges oftast till 1303 men också till 1302 varför en viss osäkerhet råder om exakt när hon föddes. Hon tillbringade sina första elva år på faderns gård Finsta i Skederids socken i Uppland. Modern Ingeborg Bengtsdotter hade tillhört en betydande släkt nämligen den kungliga grenen av det som brukar kallas folkungaätten numera Bjälboätten.
Redan från unga år fick Birgitta en uppfostran i enlighet med vad som motsvarade hennes högättade sociala strata. När Birgitta var elva år dog modern Ingeborg och Birgitta flyttades av fadern till moster Katarina gift med lagmannen och drotsen i Östergötland Knut Jonsson. Här kom Birgitta att stanna i två år innan hon blev bortgift vid tretton års ålder. Mostern Katarina är den som till historien förmedlat flera andliga upplevelser från Birgittas barndom. Inte minst det vid tio års ålder omtalade mötet i en dröm med frälsaren Kristus som kom att påverka och forma Birgittas framtid. Flera liknande religiösa upplevelser liksom umgänge i hemmet med klosterfolk och präster gjorde av Birgitta vid unga år såg sin framtid som nunna i ett kloster. Birgittas böneklippa/plats vid Finsta herrgård minner än idag om hennes tidiga förmåga, eller disposition, till religiösa upp- och inlevelser.
Hennes väg kom dock att bli en annan än nunnans. Ett par år efter moderns död bestämde fadern Birger Persson att Birgitta vid tretton års ålder skulle giftas bort med den unge riddaren och senare lagmannen i Närke Ulf Gudmarsson. Så skedde också och deras äktenskap kom att vara i 27 år och resultera i 8 barn. Birgitta synes ha accepterat giftermålet men överenskom med den 18 åriga Ulf Gudmarsson att de skulle avvakta med att fullborda äktenskapet i två år. Sedan kom det första barnet när Birgitta var runt 16 år.
Äktenskapet beskrivs i annalerna som harmoniskt och att Birgitta älskade sin make. Hon kom att leva ett världsligt liv i högre ståndsmiljö och sannolikt efter förhållandena ett betydande välstånd. Birgitta, sannolikt en mycket intelligent och kraftfull kvinna, skötte ensam en stor egendom och borg med många personer i hushållet. Maken Ulf var i längre perioder bortrest som lagman i Närke Hon var också under denna period religiöst aktiv med flitiga mässbesök och biktade sig regelbundet. Hon tog också, som de kristna kraven ställde, hand om sjuka och fattiga, tog sig an prostituerade samtidigt som hon bad flitigt, fastade och övade sig i självförsakelse.
Birgitta var som sagts en kraftfull och klok kvinna men också med starka känslor och åsikter. Berömd är händelsen när Ulf Gudmarsson beslöt gifta bort äldsta dottern Märta med riddaren Sigvard Ribbing som i Birgittas ögon inte var en god och from man och olämplig som svärson. Birgitta valde därför som protest att inte delta i bröllopsfestligheterna. Hon höll sig för sig själv. Hennes yngsta dotter som då var ofödd lär då ha meddelat modern Birgitta ”mor döda mig inte”. Birgitta tog det som en varning, byte om till bästa festkläder och gick in till bröllopsgästerna och festen till allas stora glädje.
Familjens stamgods och huvudgård var Ulvåsa i Östergötland där man vistades mest. I Ulf Gudmarssons ärvda legat ingick också flera andra stormansgårdar där familjen vistades.
Birgitta kom också att tidvis vistas vid hovet som hovmästarinna till drottning Blanka av Namur. Birgitta har vidare enligt omdiskuterade sakuppgifter varit gudmor och burit kungaparets som Erik till dop.
Resor i landet mellan olika gårdar, vistelsen vid hovet liksom föräldraätternas vida krets av släktingar gav Birgitta viktiga och naturliga ingångar, kontakter och nätverk med de allra högsta och mäktigaste personerna och familjerna i landet. De familjer som genom arv besatt makt och rikedom och vars döttrar och änkor finansierade klostren och därmed hade företräde och sannolikt dominerade både i antal och ställning som abbedissor i klostren. Klostren var i betydande utsträckning en högättad fråga. De lägre klasserna hade praktiska uppgifter runt klostren och för klostrens munkar och nunnor.
Pilgrimsresor till olika heliga platser om var relativt vanliga i de högre stånden var inte bara motiverade av avlat, förlåtelse för begångna synder och lindring i skärselden, de gav också riktiga tillfällen att erfara andra kulturella yttringar, att lära sig nytt och att knyta kontakter. Birgitta fotvandrade i trettio dagar som pilgrim till Olof den heliges grav i Nidarosdomen i Trondheim. Vid fyrtio års ålder gjorde Birgitta och Ulf en pilgrimsresa till Santiago di Compostela och andra heliga platser med helgonreliker. På väg hem blev Ulf svårt sjuk och resan stannade av i Arras i norra Frankrike. Birgitta fick då en av sina tidigt avgörande uppenbarelser. Frankrikes skyddshelgon Dionysius förutsade Birgittas kommande uppgifter för kyrkan i Guds tjänst. Maken Ulf tillfriskande oh resan hem kunde fortsätta.
Väl hemkomna hade upplevelser och erfarenheter i grunden påverkat paret Birgitta och Ulf. De kom gemensamt överens om att lämna samlivet och det gamla högättade livet och livsföringen på gods och gårdar. De avsåg att var för sig att gå i kloster. Ulf i Alvastra. Efter några år blev Ulf sjuk och låg för döden. Birgitta anslöt till Alvastra och vakade hos Ulf. Inför döden lämnade Ulf sin ring till Birgitta med tanken att den skulle minna om deras kärlek och liv tillsammans. Några dagar efter Ulfs död tog dock Birgitta av sig ringen och lämnade den i graven. Det kritiserades av flera som åsåg händelsen. Men Birgittas svar var att ringen skulle påminna henne om hennes jordiska och syndiga liv. Nu ville Birgitta bli Kristi brud och fokusera helt på den uppgiften. Ringen efter maken Ulf skulle hindra hennes fokus på uppgiften som Guds tjänare som Kristi brud.
Bakgrunden är att Birgitta upplevde sig ha syndat genom att ha levt en stormans hustrus bekväma liv med njutning och knäfall för kroppens lustar. Den redan här antydda kroppsfientliga (späkningar och självgisslande) och sexualfientliga (avstå från sexuellt umgänge t o m med maken) hållning blir ett centrum under resten av hennes liv liksom skuld för njutande av bordets rikedomar och frestelser. Sannolikt typiskt för den tidens uppfattningar om ett äkta religiöst liv i Kristi efterföljd med fattigdom, uppoffringar och försakelser. Däremot upplevde hon sig ha försummat sina kristna plikter gentemot medmänniskor. Med hennes personliga disposition kom naturligen tankar och böjelse för ett liv med Gud i ett kloster. Men så blev det inte. Istället blev Birgittas väg en helt annan, ett aktivt kristet liv och föredöme för högättade och lägre personer, för präster, biskopar, påvar och kejsare. Hennes väg kom att sluta med en helgonförklaring, den heliga Birgitta vi nu känner. Den första tydliga kallelsen som Kristi brud kom genom en direkt uppenbarelse. Efter Ulfs begravning fick Birgitta en uppenbarelse i sitt kapell: Kristus sade till henne ”du skall vara min brud och mitt språkrör”. Språkrör är en aktiv kallelse som innebär verksamhet med och vänd till andra.
Birgittas första budskap som ”Kristi brud” handlade om ett fördömande av hennes eget stånd ridderskapet och dess högfärd och högmod liksom girighet och lusta. Guds straffdom över dessa synder skulle, enligt budskapet, ha verkställts om inte Guds vänner genom aktiva böner förhindrat ett verkställande av domen. Birgitta var djupts skakad. Hon skrev ner visionerna i en avslipad form. Hon bad om att Gud skulle avstå från fullföljande av domen. Svaret var: ”Om de förstår att bättra sitt liv, skall jag förstå att mildra domen”. Kopior av budskapet sändes ut via magister Mattias kanik i Linköping och Birgittas biktfaser. Inom parentes, ett år efter Birgittas avresa till Rom 1349 drabbade digerdöden Sverige med enorma dödstal och en markant minskning av befolkningen i landet.
Mattias rådde Birgitta att bo kvar tills vidare vid Alvastra kloster. Dock inte i klostret som var avsett för munkar utan i en stuga strax nordväst om Klostermuren på en kulle som idag kallas Birgittas kulle (se bilderna från pilgrimsmål nedan). Några rester efter Birgittas hus finns dock inte idag. Under tiden vid klostret fick hon många nya uppenbarelser. Det blev nödvändigt med en medhjälpare och sekreterare som renskrev och översatte Birgittas uppenbarelser till latin, det blev subpriorn vid klostret Peter Olofsson.
Ett exempel på vad Kristus sade till henne: ”Men du, min dotter, som jag har utvalt åt mig och talar till genom min Ande, älska mig av allt ditt hjärta. … Låt min vilja gå före din egen vilja … ditt hjärta skall vara i mitt hjärta och upptändas av min kärlek … Du skall vila på min gudoms arm, där det inte finns någon köttslig, utan andens fröjd och glädje.” Uppenbarelse I:1.
Många uppenbarelser genom åren fram till Birgittas död 1373 är präglade av denna typ av budskap, stöd och försäkringar. Birgittas uppenbarelser finns översatta till svenska i fyra tjocka folianter. De är mycket intressanta och lärorika att läsa. Tankemässigt och språkligt enormt begåvade men också tunglästa, det måste erkännas, för en intellektuell präglad av dagens kulturella, analytiska och vetenskapsteoretiska formateringar.
Birgittas uppenbarelser behandlar olika ämnen och är också tillkomna i olika mentala tillstånd. Vissa uppenbarelser har tillkommit under extas eller i form av visioner. Ibland kunde hennes extas vara så stark att hon inte märkte eller hörde omgivningen. Extasen har givit henne djup inspiration och en överväldigande kraft, så tillkom exempelvis Birgittas ingivelse till klosterreglerna. Andra uppenbarelser eller texter har tillkommit under bön eller meditation utan någon tydlig extas.
Birgittas uppenbarelser, som spreds på olika sätt, gjorde henne känd i vida kretsar i synnerhet bland de högre stånden och man tog till en början ställning för och emot henne och ställde frågan om uppenbarelserna var från Gud eller inte. En form av religiös väckelse växter fram runt den heliga Birgitta och hennes budskap i uppenbarelserna. Man började också komma till henne för råd eller skickade bud och utbad sig som om bön för någon anhörig eller släkting. Till och med stormän, präster och biskopar kunde höra sig för om råd eller förbön. Birgitta svarade också i de allra flesta fallen efter att ha själv ha rådfrågat Kristus eller Maria Gudsmodern. Omvändelser och helbrägdaunder kom att ske runt Birgitta med åren och i synnerhet efter hennes död.
Men Birgitta mötte också motstånd och ifrågasättanden. Som den makalöst starka person hon var kunde hon vända också dessa till sin fördel och sin andliga utveckling. Alla slags kontakter förefaller ha varit befruktande och kunde ge henne inspiration. Inte minst befruktade kritiken hennes lysande författarskap där de vidgade vyerna och tvingade henne att ta ställning till individers, kyrkans och samhällets problem.
Motståndet medförde också att Birgitta och hennes biktfäder sökte den katolska kyrkans officiella erkännande av verksamheten. En kommission av kyrkliga dignitärer undersökte hennes budskap teologiskt och kyrkligt och kom fram till att hennes uppenbarelser inspirerats av sanningens och ljusets gode krafter.
Denna fantastiskt starka kvinna försökte också medla i kriget mellan Frankrike och England och att avsluta påvens emigration till Avignon och att få påven att återvända till Rom. Biskop Hemming från Åbo och priorn Peter anförtroddes uppdraget att resa till Frankrike och söka upp påven Clemens VI och konungarna. Tyvärr blev emissionen utan direkt resultat.
Året 1349 reste Birgitta själv till Civitas Aeterna (den eviga staden) Rom för att verka i nämnda riktingar och mål. Sannolikt var resan avsedd att bli kortvarig. Birgitta kom dock aldrig mer tillbaka till Sverige, hon kom att dö i Rom.
Påven kom inte till Rom och Birgitta slog sig ner för gott med dottern Katarina och sitt husfolk så småningom i eget hus vid Piazza Farnese.
År 1367 inträffade dock det som Birgitta väntat på påven och kejsaren möttes i Rom. Birgitta lyckade få Petri stols erkännande, med förändringar, av sin klosterregel. År 1370 återvände dock påven till Avignon och dog där samma år vilket Birgitta efter en uppenbarelse förutsagt skulle ske. Den händelsen gav stort eko och mycken goodwill, om vi använder det uttrycket, till den heliga Birgitta,
Folkungapalatset i Vadstena som kung Magnus skänkt redan 1340 i ett testamente till ett blivande kloster överlämnades under 1360-talet till Linköpingsbiskopen att förvalta för klostrets räkning. Under det inbördeskrig som pågick i Sverige förstördes en del av det befintliga kungapalatsets byggnader men mot slutet av perioden började man planera för att bygga klostret. Birgitta kom dock aldrig att få se klostret.
I slutet av sin levnad gjorde hon flera långa pilgrimsresor till Neapel och en lång resa till det heliga landet och Jerusalem med besök på Kristi lidandes alla platser.
Hon återvände från Jerusalem och dog strax efter hemkomsten 1373. I stort sett omedelbart började dyrkan av den heliga Birgitta, en ren kult uppkom med helbrägdgörelser vid hennes platser. Hon ansågs som ett helgon redan nu. Ett år efter hennes död fördes kvarlevorna till Vadstena. Kroppen hade rensats från mjukdelar och skelettet, som dock icke var fullständigt, fördes i en kraftig kista till Vadstena. Ksitan finns att bese i museet. Reliker/skelettdelar lämnades kvar och ytterligare skelettdelar lämnades möjligen efter vägen.
Arbetet på Birgittas kanonisering startade tidigt efter hennes död men det kom av olika skäl dröja till 1391 innan hon helgonförklarades. Underlag för en kanonisering behövdes med levnadsteckningar och vittnen. Biskop Alfons hade fått uppdraget att sammanställa och redigera uppenbarelserna översatta till latin. De kom senare att översättas till andra språk och åter till svenska. Uppenbarelserna var i de flesta fall skriva av Birgitta på svenska och översattes till latin. Den nu föreliggande översättningen till svenska är gjord från latin. I få fall finns Birgittas svenska text kvar. Birgittas litterära kvarlåtenskap fick snabbt en vidsträckt internationell läsekrets.
De egentliga uppenbarelserna omfattar åtta böcker idag publicerade i fyra tjocka volymer. Dessa volymer innehåller dessutom ”Frågornas bok”, hennes klosterregel och en del annat material om och av Birgitta
När klosterkyrkan var klar skrinlades den heliga Birgitta i ett skrin som nu står i kyrkan. I stort återstår bara ett lårben som med säkerhet är från den heliga Birgitta. Resten av hennes skelett är spritt över Europa i olika kyrkor. Det flesta skelettdelar vet man inte var de finns. Birgittas kranium vet man inte med säkerhet var det befinner sig men det ligger inte i skrinet i klosterkyrkan i Vadstena, det vet vi efter osteologiska och kol-14 undersökningar.
Avslutning
Ett försök till sammanfattning av budskapet i uppenbarelserna låter sig inte göras i detta sammanhang. Två kommentarer utifrån rent personliga reaktioner kan dock göras.
Ett genomgående tema i uppenbarelserna är kritiken mot kyrkan, kyrkans män, biskopar och påvar liksom ledande högre ståndspersoner inklusive kungar för deras liv och leverne i synd och högmod. ”Ångra er, gör bättring, lyd mina råd och vände er med bön och ånger till Kristus och till Gudsmodern Maria”. Det var den heliga Birgittas generella råd utformat som personliga råd eller som generella livsregler presenterat i olika former, i regel som explicita uttalanden via Birgitta från Kristus eller Maria.
Vi citerar ur Huizinga (sidan 39) om högmodet under medeltiden: ”Högmodet var en symbolisk och teologisk synd; dess rötter ligger djupt i all livs- och världsåskådnings jord. ”Superbia” var ursprunget till allt ont, Lucifers högmod var begynnelsen och orsaken till allt fördärv. Så såg Augustinus det och detta var också senare tiders uppfattning: högmodet är källan till alla synder, de gror fram ur det som stam och rot ur fröet”.
Det var också den heliga Birgittas kärnbudskap/huvudbudskap i olika varianter uttalade via ord från Kristus och/eller Gudsmodern Maria. Birgitta hade med betydande säkerhet tagit del av Augustinus skrifter och påverkats direkt liksom av många andra teologiska tänkare och författare med samma kyrkligt teologiska tema.
En andra iakttagelse som slår en är hur kulturellt, socialt, moraliskt och beteendemässigt påverkad den heliga Birgitta var av sin högreståndsfostran och sitt tidigare liv. Hon försöker vara kritisk mot och frigöra sig från högreståndsindoktrineringen och det liv hon levt tidigare. Hennes bakgrund blir tydligast i förhållandet till fattiga, sjuka och personer av lägre stånd. Vid något tillfälle ställde sig den heliga Birgitta enkelt klädd tillsammans med verkliga fattiga och tigger i Rom något hon hyllas för i olika skrifter. Budskapet att tigga menar hon sig ha fått från Maria när inkomsterna till hushåll och fastighet temporärt sinat. Det måste ändock i sentida ljus ses som en symbolhandling i bästa fall, i sämsta fall, insåg hon inte det, ett utslag av hyckleri. Hon var aldrig fattig även om pengar till det stora huset och hushållet med tjänare och assistenter ibland var knappa. Hon övade sig också i späkningar och enkelt leverne som att äta mycket lite, sova på golvet, gå i enkla kläder och slitna skor etc. Det måste dock ses och bedömas med kännedom om den tidens förväntade beteende för den djupt troende som ville leva i fattigdom i Jesu efterföljelse med Franciscus av Assis som den mest tydliga exponenten. I våra ögon kan det ge ett märkligt intryck, svårt att riktig sätta sig in i, förstå och ta på djupt allvar. En brist i vår syn på ett kristet liv?
Men synen på de fattiga, mindre lyckligt lottade och det enkla arbetsfolket var, om än vänligt överseende och inkännande, en syn från ovan, ”von oben”, en bedömning som är svår att frigöra sig ifrån.
Under hennes 1300-tal hade den katolska kyrkan att hantera många andra riktningar än kyrkligt och teologiskt main stream, nämligen schismatiska, kätterska, kritiska rörelser med aktiv opposition emot lyxen, välståndet och makten hos kyrkans prelater, biskopar och påvar inklusive dessas demonstrativa högmod. En sådan oppositionell var John Ball. John Ball var född 1335 i St Albans och dog 1381. Han var en engelsk katolsk radikal präst som predikade ett samhälle utan samhällsstånd. Ball kom att bannlysas 1366 för sina predikningar för ett samhälle utan klasser/stånd. Han fortsatte att predika utanför kyrkor, och efter 1376 hamnade han ofta i fängelse. Under ett bondeuppror 1381 fritogs han från fängelset och följde med upprorsmakarna till London. Det var då han myntade uttrycket ”När Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman?” (engelska ”When Adam dalf (dug) and Eve span (spun), Who was then to be a gentleman?”. Ett uttryck som fortfarande lever och citeras. Upproret slogs ner dömdes John Ball till döden och hängdes i St Albans den 15 juli 1381.
Rimligen bör dessa upprorstendenser ha varit kända och kanske också diskuterade i Italien och Frankrike med de olika folkuppror och proteströrelser som förkom, ja frodades, seklet igenom. I samband med olika lokala uppror har sannolikt orsaker och konsekvenser diskuterats i de kretsar där den heliga Birgitta umgicks. Hörde hon någon gång talas om John Balls sentens? Det finns inte många spår i uppenbarelserna runt de sekellånga aktuella samhällsproblemen med fattigdom, förtryck, digerdöd och ett enormt totalitärt förtryck av folk och fä från adel och det högre prästståndet.
DEL II. VIKTIGA SVENSKA PILGRIMSMÅL I DEN HELIGA BIRGITTAS SPÅR
En pilgrimsresa i Sverige till viktiga Birgittaplatser går naturligen till Vadstena, Ulvåsa och Alvastra i Östergötland samt till Finsta i Uppland. På dessa platser finns de yttre spåren efter Birgitta. Texten och bilderna redovisar en sådan resa.
Finsta
Birgitta tillbringade sina första år på Finsta herrgård i Skederids socken i Uppland. Här fick hon i samband med dagliga böner och efter kyrkobesök sina första religiösa upplevelser/visioner som i mostern Katarinas berättelser bevarats för eftervärlden. Finsta herrgårds byggnader finns inte kvar men Skederids kyrka som Birgitta besökte i samband med mässan står där fortfarande. Den kristus som besökte henne i hennes rum kan mycket väl vara inspirerad från det Kristus krucifix (smärtomannen) som hon säkerligen med intresse studerat i Skederids kyrka.
Den heliga Birgittas far, lagmannen Birger Persson, uppförde troligen Skederids kyrka som gårdskyrka till Finsta herrgård. Sakristian och koret i dagens kyrka var i den gamla gårdskyrkan kor och långhus. Efter Birgittas helgonförklaring vallfärdade många pilgrimer till Skedrids kyrka och man tvingades därför till det nuvarande långhuset och vapenhuset ppå 1400-talet. En ny ingång byggdes i väster där man fortfarande kan öppna den järnbeslagna dörren från medeltiden. .
Heliga Birgittas Bönegrotta Finsta
Birgittas i annalerna och litteraturen omtalade bönegrotta (böneplats/böneklippa) är närmast en grottliknade skreva. Den är identifierad och betraktad som ett viktigt pilgrimsmål. Det är sedan gammalt.
Erik Dahlberg avbildar i bilden ovan den heliga Birgittas böneplats vid slutet av 1600-talet i storverket Suecia Antiqua et Hodierna. Traditionen om böneplatsen är således gammal.
VADSTENA KUNGSGÅRD
Vadstena kungsgård var ett kungligt palats, en kungsgård som har givits olika benämningar av olika författare genom åren som Bjälboättenspalats, Folkungapalatset, Kungapalatset, Krigsmanshuset och Nunneklostret. Den i vår mening korrekta historiska namnet är Bjälboättens palats eller bara Bjälbopalatset. Helt felaktiga konnotationer historiskt ger namnet Folkungapalatset. Folkungarna var ingen ätt utan ett politiskt maktparti i opposition till exempelvis jarlen Birger Magnusson (och den maktgrupp han tillhörde, eriksönerna). Jarlens ätt Bjälboätten kommen från Bjälbo i Östergötland. Palatset började byggas vid mitten av 1200-talet av jarlens son Valdemar. Birger jarls bror Elof lär ha daterat ett brev från platsen i oktober 1268. Palatset fungerade som kungligt lustslott fram till 1346, då det testamenterades av kung Magnus Eriksson och drottning Blanche (Blanka från Namur) som grund till det blivande Vadstena kloster.
Den övre bilden visar det sannolika utseendet av det ursprungliga Bjälbopalatset. Den undre bilden visar det taksänkta klostrets fasad med de små fönstren till nunnornas dormitorium. Fotografiet ovan visar Bjälbopalatsets utseende idag efter ett återställande av byggnaden närmare den ursprungliga. Nunnornas fönster i den över fönsterraden är kvar och kan också beses inifrån vid ett besök i Birgittas klostermuseum.
Efter klostertiden, som vi återkommer till, användes byggnaden som invalidhotell för hemvändande soldater från Trettioåriga kriget och var därefter en del i Vadstena hospital.
Byggnaden inhyser numera i större delen Sancta Birgitta intressanta klostermuseum, invigt den 1 juni 2003.
VADSTENA KLOSTERKYRKA
Klosterkyrkan, byggd efter detaljritningar och anvisningar av den heliga Birgitta, med den östra fasaden på bilderna ovan, var en stor treskeppig hallkyrka av kvadersten som började byggas kort tid efter birgittinordens stadfästelse 1370. År 1384 var klostret färdigt för invigning, då fanns en provisorisk träkyrka på platsen som brann 1388. Munkkoret blev färdigt för användning 1405 och år 1430 hölls den högtidliga invigningen av stenkyrkan. Kyrkan byggdes som klosterkyrka till birgittinerklostret men är numera församlingskyrka i Linköpings stift och en av Sveriges större medeltidskyrkor. Den Heliga Birgitta kom aldrig själv att få se och uppleva den magnifika kyrka hon ritat och givit anvisningar till.
Vadstena klosterkyrka kallas Blåkyrkan, eftersom stenen den är byggd av skimrar i blått. Kyrkan med höga smala fönster och utvändiga kraftiga strävpelare är byggd av kalksten från trakten. Den är försedd med säteritak men saknar torn. Istället finns en takryttare. Kyrkklockorna hänger i det närbelägna Rödtornet.
Kyrkans huvudingång ligger i öster som visas av bilderna. Vapenhus saknas, man kommer direkt in i det treskeppiga höga långhuset med fem travéer. I kyrkan västra del finns ett smalare kor helt enligt heliga Birgittas anvisningar. Kyrkan har en imponerande rymd. Takets stjärnvalv av tegel bärs upp av åttkantiga kalkstenspelare.
I heliga Birgittas uppenbarelser säger Kristus, att det inte får finnas några dekorationsmålningar på kyrkväggarna, förutom bilder över Kristi lidande eller helgonens liv. Klosterkyrkan skulle vara av ”slät gärning, ödmjuk och stark.”
Birgitta altaret ursprungligen i öster men nu i västra koret bakom nuvarande högaltare. Den Heliga Birgitta, detalj ur altaruppsatsen nedan.
Klostersystrarna, max 60 stycken hade sin ingång från nunneklostret norr om kyrkan till en nu försvunnen läktare där nunnorna vistades under mässan. Munkarna hade under klostertiden sin plats i väster bakom högaltaret. Enligt Birgittas anvisningar skulle det i klostret finnas 25 bröder, varav 13 präster, 4 diakoner och 8 lekbröder. Största delen av kyrkan var avsedd för menigheten, såväl andliga pilgrimer som lekmän.
Det nuvarande altarskåpet vid Högaltaret i väster är helgat åt jungfru Maria. I mittenpartiet ses Marias förhärligande och högst upp Jesus som smärtoman. De sju övriga scenerna visar Kristi lidandeshistoria. Flygeldörrarna beskriver sju helgons martyrhistoria. Altarskåpet är sannolikt tillverkat i Jan Bormans verkstad i Bryssel cirka 1520.
När de sista munkarna efter reformationen omkring 1550 lämnat klostret övertog lokalförsamlingen tillfälligt kyrkan som församlingskyrka. Kyrkan fick bänkar och predikstol i samband med detta. Högaltaret hade dock sin placering i öster fram till 1800-talets restaurering, då det fick sin plats i väster. Från 1550 till 1595, då även nunneklostret stängdes, använde nunnorna det tidigare munkkoret i väster för sina gudstjänster.
Klosterkyrkan användes efter klosterstängningen 1595 framför allt vid begravningar och andra högtidliga tillfällen. Först 1829 blev Blåkyrkan åter församlingskyrka. Det trappgavelprydda tegeltorn (Rödtornet) från 1400-talet sparades dock när Sankt Pers kyrka revs eftersom Blåkyrkan saknade klocktorn och klockstapel. Sammanringningar sker därifrån än idag.
I klosterkyrkan finns den heliga Birgittas skrin, tillverkat till skrinläggningen 1393, två år efter hennes helgonförklaring 1391 av Påve Bonifatius IX, med vad som enligt traditionen sägs vara kranierna från heliga Birgitta, hennes dotter Katarina samt det äldre helgonet Sankta Ingrid av Skänninge. De två kranierna i Vadstena klosterkyrka är dock inte heliga Birgitta och hennes dotter, det visar en studie vid Uppsala universitet. 2002 togs prover från de båda kranier som sagts tillhöra heliga Birgitta och hennes dotter Katarina. Vid testerna användes DNA-analys och kol-14-datering. Forskarna presenterade resultatet 2010 och kunde konstatera att kranierna inte tillhör mor och dotter. Därtill kommer att det är minst 200 års åldersskillnad på kranierna och att ingen av tidsbestämningarna sammanfaller med perioder då Birgitta och Katarina levde. Analysen av proverna visar att kranierna med största sannolikhet tillhör andra. Det äldre kraniet är enligt analysen från 1200-talet, och heliga Birgitta föddes inte förrän 1303. Det yngre kraniet är från 1470-1670.
– Det står helt klart att det yngre kraniet inte kommer från heliga Birgitta eller Katarina. Sannolikt är den äldre huvudskålen inte heller från 1300-talet då heliga Birgitta levde, enligt forskaren Göran Possnert.
– Det vi kunnat se med hjälp av DNA-analysen är att, dels så är det två kvinnor, vad vi också kunde se var att det här inte kommer från mor och dotter. Det kan vi säga till 100 procent, säger Marie Allen som varit med och gjort undersökningen.
Denna skulptur i Klosterkyrkan går under namnet ”Den porträttlika Birgitta”. Det är med stor sannolikhet bara ett namn. Inget tyder på att skulpturen är porträttlik eller att konstnären träffat Birgitta och att skulpturen är av senare datum. Det antages att den härrör från Birgittaaltaret och är från 1392.
Den extatiska Birgitta är sannolikt en nordtysk skulptur som invigdes 1435 som har tillskrivits Johannes Junge.
VADSTENA KLOSTER
I övergången mellan beskrivningen av klosterkyrkan och Birgittaklostret kan det var på sin plats att visa planen över den enormt stora klosteranläggningen för 60 nunnor och 30 munkar med all den övrig ”personal” som krävdes för ett fungerande kloster för främst Svea rikes ledande och rikaste ätter.
Klosterområdets utseende idag med bevarade byggnader. Faksimil för Östergötlands museums hemsida.
Vadstena kloster var ett kloster för Den helige Frälsarens orden, vanligen kallad Birgittinorden. Klostret planerades och ritades av Heliga Birgitta och det invigdes 1384 som ett så kallat dubbelkloster, det vill säga innefattande, som redan nämnts, både nunnor och munkar ur birgittinerorden.
Nunnornas dormitorium och en nunnecell. De små fönstren till nunnecellerna kan också ses på de exteriöra bilderna i inledningen.
Väggmålning i kapitelsalen där nunnorna samlades för möten, samtal, överläggningar och högläsning.
De tre bilderna ovan är från Sancta Sanctorum, också kallat Birgittas bönerum från tiden hon vistades i kungsgården, vilket är det rum där man antar att Birgitta erhöll de uppenbarelser som låg bakom utformandet av hennes klosterorden. I rummet finns gamla takmålningar, den järnbeslagna kista i vilken Birgitta fördes hem till Vadstena från Rom. Liket var då rengjort av nunnor genom kokning och avlägsnande av alla köttdelar. Det var således bara skelettet som – sannolikt redan då ofullständigt – fraktades hem. En monstrans framfor kistan innehåller en liten benflisa från den Heliga Birgitta vilken syns i mitten av monstransen.
Vadstena kloster spelade en viktig roll under medeltiden, då det var moderkloster för andra kloster av samma orden.
Gåvotestamentet från kung Magnus och drottning Blanka av Namur
Det ursprungliga klostret kom till genom att kung Magnus Eriksson och drottning Blanka av Namur testamenterade det på platsen stående kungapalatset till ett nytt kloster. Det skedde med deras svenska testamente 1346 och senare i det norska testamentet året därpå. Kungaparets vilja var att de skulle begravas i det blivande klostrets kyrka. Klostrets präster skulle be för kungaparets själar.
Det dröjde dock till 1370 innan Birgittas ordensplaner i modifierat skick blev godkända av påven. Planeringen för klostret började genast men kunde inte invigas förrän 1384, vilket var efter såväl Birgittas som hennes dotter Katarina Ulfsdotters död.
Klostrets fick makt och befogenhet att utfärda avlat, vilket gav klostret rykte, tyngd och högt anseende. ”Avlat, nämligen tillgift för alla synder” – som det står i Vadstenaklostrets diarium – förkunnades och utdelades där för första gången på Marie bebådelsedag 1378; ”och kom vid den tiden en stor mängd folk hit”. Genom en påvlig bulla hade klostret erhållit privilegiet att ge evig förlåtelse för alla synder till alla som vallfärdade dit på vissa högtidsdagar. Genom rätten till avlatshandel lades den ekonomiska grunden för klosterbygget, som sedan raskt kunde fortgå.
Både munkarna och nunnorna var underställda en abbedissa. En priorinna avdelades för nunnorna specifikt och en generalkonfessor för bröderna, som båda utsågs av abbedissan. Ett dubbelkloster, med ett manligt konvent och ett systrakonvent var till för att säkra nunnornas behov av präster för bikt och mässor.
Klostret gynnades av kungahuset och adeln och blev snart både Sveriges främsta andliga centrum och landets största jordinnehavare. Vi kan med fog ugå ifrån att de munkar och nunnor som antogs i klostret huvudsakligen (undantag har självfallet funnits) kom från landets ledande ätter. För en livstidplats i klostret krävdes att man kunde föra till egendom som säkrade försörjning för den antagna munken eller nunnan. Vadstenamunkarna hade betydande uppgifter som biktfäder och predikanter. Klostret var, som sagts, sannolikt helt dominerat i viktiga avseenden av de allra främsta ätterna i Sverige. Det vanliga folket var lekmän, klosterarbetare och tjänare.
Klosterfolkets produktion bestod av religiösa handskrifter och liturgisk textil av högsta klass, inklusive konsthantverk. Nyare forskning har uppskattat antalet volymer i klosterbiblioteket till minst 900 men maximalt 1 350. Det var därmed sannolikt Nordens största bibliotek under senmedeltiden.
Vadstena hade internationell betydelse som moderkloster för andra kloster av birgittinorden runt om i Europa.
Med Gustav Wasas reduktion (Västerås recess 1527) inleddes avvecklingen av Sveriges kloster och ett permanent förstörande av enorma mängder kulturskatter i form av böcker, diarier och silverföremål som beslagtogs från kyrkor och kloster. Sveriges kloster förföll, men Vadstena, som hade en stark position genom sina förbindelser med högätterna och adeln och sin internationella berömmelse, klarade sig för en tid bättre än övriga. Kung Gustav Vasas egen syster Anna var vid denna tid nunna i Vadstena.
1539 förbjöds munkarna att hålla katolska predikningar. Året därpå företogs en inventering av klostrets värdeföremål som sedan konfiskerades. På 1540-talet konfiskerades också klostrets omfattande jordinnehav. Den katolska mässan förbjöds 1540 liksom mässor till helgonen. År 1545 upphör Vadstenadiariet. Klostrets manliga avdelning avvecklades 1555, då munkarna av kungen gjordes till präster eller läkare
Klostret fick en kort ”come-back” och revansch som kloster under den katolskt sinnade Johan III, som 1575 återgav klostret tillstånd att ta emot noviser. Drottning Katarina Jagellonica skickade vin och pengar under fastan. Kardinal Antonio Possevino som var påvens sändebud stannade i sex veckor 1580. Han införde nya katolska doktriner. År 1587 besöktes också klostret av kung Johan och tronföljaren Sigismund, och den första högtidliga katolska mässan sedan reformationen hölls i klostret.
Den kvinnliga klosterdelen kvartstod längre, ända till 1595, då klostret stängdes av hertig Karl som saknade Johans katolska tro. Av de elva nunnor som då fanns kvar i klostret lämnade åtta Sverige tillsammans med den sista abbedissan, Katarina Olofsdotter, och flyttade till dotterklostret Marienbrunn i Polen.
Klosterbyggnaderna stod sedan tomma i omkring fyrtio år. År 1641 inrättades i stället ett så kallat krigsmanshus för före detta soldater och officerare och deras familjer, så kallade gratialister. Krigsmanshuset bestod fram till år 1783.
Birgittinorden återvände till Vadstena genom Elisabeth Hesselblads försorg 1935. De slog sig ner strax söder om det medeltida klosterområdet, vid Vätterns strand. År 1963 blev de formellt ett underkloster. 1988 blev det självständigt priorinnekloster och från och med 1991 är det ett abbedisskloster med namnet Pax Mariæ. Jag fick vid besöket i Vadstena tillfälle att i kyrkan som besökare åhöra nunnornas tidebön ters. Tack Anne-Mette!
ULVÅSA GÅRD
Birgittas udde är benämningen på platsen där den medeltida gården/borgen Ulvåsa låg på en udde i sjön Boren.
Animation ovan av hur Ulvåsa kan ha sett ut baserat på utgrävningar av husgrunder.
Ulvåsa sedd från udden mot norr.
Här kan man stå och känna hur Birgitta som härskarinna på Ulvåsa gård dagligen gick ner i källaren för att granska förråden. Den Heliga Birgittas närvaro blir för mig påtaglig när jag står här.
Husruinen sedd mot sydväst
Platsen kallades tidigare S:a Britas näs har fått sitt namn av Heliga Birgitta som bodde på gården under ett tjugotal år under 1300-talet och här födde och uppfostrade 8 (åtta) barn, den första 1319 sexton år gammal och den sista i slutet av 1330-talet, 34 – 36 år gammal. Sannolikt var hon under långa tider ensam ansvarig för beslut, skötsel och liv på gården/borgen. Maken Ulf Gudmarson var ofta borta som lagman i Närke.
Gården bör ha uppförts redan under 1200-talet, men den första kände innehavaren är Ulf Gudmarsson. Det kan inte med säkerhet fastslås när borgen övergavs. Enligt traditionen kan det ha skett efter Ulf Gudmarssons död vid Alvastra kloster 1344, då hustrun Birgitta ska ha uppfört en ny gård och därefter innan hon gav sig av till Rom fördelade arvet och egendomarna bland sina barn.
Gården låg på en udde med vatten på tre sidor och mot landsidan fanns två grävda vallgravar. Innanför vallgravarna låg ett stenhus och två träbyggnader och utanför vallgravarna låg ytterligare ett antal byggnader. Idag återstår en källarruin av stenbyggnaden vilken visas av bilderna ovan.
ALVASTRA KLOSTER
Vi börjar beskrivningen av Alvastra kloster med en planskiss över klostret. En sådan är dessutom helt nödvändig att ha med sig vid besök. Det är annars svårt satt orientera sig i de olika delarna av klosterruinen och vilka funktioner de olika rummen och delarna haft. Anvisningar och beskrivningar är på plats undermåliga (2025-05-24). Statens fastighetsverk äger klosterruinen sedan 2015.
En korgång i söder till klosterkyrkan
Klosterköket
Klosterruinen sedd från sydöst med kapitelsalen och dormitoriet ovanför. De ligger strax till vänster om den höga murresten
Trappan till munkarnas dormitorium och till vänster om trappan ingången till sakristian.
Klosterkyrkans bibliotek till vänster. I bakgrunden Birgittas kulle där sannolikt den Heliga Birgittas hus utanför klosterområdet legat.
Klosterkyrkan från söder med den södra koromgången
De olika delarna av klosterkomplexet.
Klosterträdgården där man bland annat odlade olika läkeörter och nyttiga växter.
Alvastra kloster var ett cistercienskloster och ligger precis söder om Omberg. Det grundades 1143 av munkar från det franska klostret Clairvaux, tillsammans med Nydala kloster de första cisterciensklostren i Norden. Alvastra grundade sedan munkklostren Varnhem, Julita och Gudsberga. Alvastras abbot fungerade dessutom tidvis som abbott åt nunneklostren Askeby, Vreta och Riseberga. Alvastra kloster fungerade som kloster utan avbrott tills det upplöstes omkring 1530 i samband med reformationen.
Enligt Exordium magnum var det Ulvhild Håkansdotter, maka till kung Sverker denäldre, som inbjöd munkarna till Sverige. Bernhard av Clairvaux’ strävade efter att sprida cisterciensorden också till Norden. Enligt uppgift från biskop Brask ingick den skänkta marken vid Alvastra i Sverkers morgongåva till Ulvhild.
Kung Sverker den äldre blev mördad 1156 i närheten av Alvastra och begravdes sannolikt i det då påbörjade klosterbygget. Kyrkan blev Sverkerättens begravningskyrka under det tidiga 1200-talet. Klosterkyrkan invigdes 1185 och var då färdigbyggd.
Bakgrunden till min pilgrimsresa till Alvastra kloster är självfallet de historiska kopplingarna under1300-talet mellan Alvastra kloster och den heliga Birgitta, hennes make och hennes klosterorden. I början av 1340-talet genomförde Birgitta och hennes make Ulf Gudmarsson som bekant en pilgrimsresa till den helige Jakobs grav i Santiago de Compostela. Vid hemkomsten från resan beslutade sig paret för att gå i kloster var för sig. Ulf drog sig tillbaka till Alvastra som låg nära hans gods Ulvåsa. Han dog också i Alvastra kloster 1344 och begravdes där i ett eget kapell som kan ses i ruinen idag. Den ursprungliga gravhällen finns idag på Historiska museet men en kopia ligger i kapellet. Birgitta flyttade, då eller något tidigare, in i ett hus i närheten av Alvastra klosterområde där hon stannade i fem år innan hon 1349 reste till Rom. Det skedde inte utan protester från munkarna som såg med tvekan och motvilja mot att ha en kvinna boende i närheten av klostret och som sannolikt också besökte klostret i olika sammanhang. Under Alvastratiden blev hon vän med klostrets subprior Peter Olofsson. Efter en mycken tvekan och vånda tog han på sig uppgiften att nedteckna Birgittas uppenbarelser på latin under hennes vistelse vid klostret. Efter hennes diktat skrev han också ned Birgittinordens första regelverk, Regula Sancti Salvatoris. Efter Birgittas död 1373 skrev den nu till prior avancerade Peter Olofsson hennes levnadsbeskrivning tillsammans med en sekulär präst med samma namn, och denna text tillsammans med deras vittnesmål inför kurian bidrog till att Birgitta helgonförklarades 1391.
I takt med reformationen i Sverige på 1520-talet blev det svårare och svårare för klostren i Sverige att fortsätta klosterverksamhet. Bland annat bestämdes det vid riksdagen i Västerås 1527 att Sveriges kloster hädanefter skulle förvaltas av lekmän och Gustav Vasa utlovade skydd åt de munkar som bestämde sig för att lämna sina kloster. År 1529 avgick Alvastras sista abbot på grund av sjukdom och klostret kom att förvaltas av riddaren Nils Svensson. Efter reformationen omvandlades klostret till en kungsgård, Alvastra kungsgård.
När klostret väl hade övergivits, hände det som hände med så många andra cistercienskloster efter reformationen, nämligen att klostret började användas som stenbrott. Det började 1544 med att sten från klosterbyggnaderna användes vid byggandet av Vasaslottet Vadstena slott och fortsatte på 1570-talet då Per Brahe d.ä. använde material från klostret vid uppförandet av sitt slott på Visingsö.
En beskrivning av klostrets layout
Beskrivningen hämtad från Wikipedia ansluter till de inledande fotografierna. Alvastra har ett utseende som är typiskt för cistercienskloster. Kyrkans kor ligger ungefär i öster och söder om kyrkan ligger klostergården som är omgiven av korsgången och de olika klosterlängorna. Munkarna höll till i den östra och södra klosterlängan medan lekbröderna sov och arbetade i den västra längan. Även kyrkan var uppdelad på detta sätt, så att munkarna hade sitt kor i öster medan lekbröderna fick hålla sig till kyrkans västra sida. Kyrkan och de flesta av klosterbyggnaderna är byggda av kalksten som hämtats från stenbrottet i Borghamn.
Klosterkyrkan är en korskyrka av så kallad Fontenaytyp och har en längd på 45,5 meter. Långhuset är treskeppigt och ungefär i mitten av långhuset har man vid utgrävningar hittat stengrunden till ett träskrank som delade kyrkan i en västdel avsedd för munkarna och en östdel avsedd för lekbröderna. I korsmitten har man hittat en grav som troligen tillhör kung Sverker den äldre med familj.
På kyrkans norra sida finns resterna av två kapell varav det större är ett begravningskapell åt den heliga Birgittas make, Ulf Gudmarsson, som dog i klostret 1344.Hans gravsten hittades här vid en utgrävning 1827 och finns sedan 1864 på Statens historiska museum.
Det nordligaste utrymmet i den östra klosterlängan utgörs av den välbevarade sakristian, med ingång från det södra tvärskeppet.
Söder om sakristian ligger kapitelsalen, vilken till skillnad från sakristian är mycket dåligt bevarad. Namnet kommer av att munkarna samlades här varje dag för att höra ett kapitel ur den helige Benedikts regel läsas upp. Man samlades även här för att diskutera klostrets angelägenheter och lyssna till viktiga meddelanden.
Med tiden växte Alvastras boksamling var vid slutet av medeltiden en av Sveriges större. Redan på 1200-talet slutade man använda armariet för bokförvaring men det är inte helt klart var böckerna förvarades istället. Möjligen kan ett litet rum som grävts ut norr om sakristian tjänat som bibliotek.
I norra korsgången samlades munkarna och abboten för läsning och meditation under dagtid och abboten satt då på en särskild plats vars läge i Alvastra kan bestämmas utifrån tydliga rester i kyrkväggen. Norra korsgången har även använts som begravningsplats, vilket troligen även gällde de övriga delarna av korsgången som dock inte har grävts ut. De begravda har lagts ned utan kistor och är lagda i hela sju lager, av vilket det översta ligger precis under korsgångens stensättning.
I mitten av södra korsgången låg det fyrkantiga lavatoriet, där munkarna tvättade händerna innan de intog sina måltider i refektoriet mittemot
DEL III. APPENDIX
DEN HELIGA BIRGITTAVIKTIGA ÅRTAL:
1303 Birgitta föds som Birgitta Birgersdotter (Finstaätten) på Finsta gård i Uppland
1314 Birgittas mor, Ingeborg Bengtsdotter, dör. Birgitta flyttar till Katarina Bengtsdotter på Aspanäs.
1316 Birgitta gifter sig med Ulf Gudmarsson.
1320 Birgitta ärver sju gods i Småland när arvet från hennes mor skiftas.
1326 Fadern Birger Petersson dör.
1332 Magnus Eriksson tillträder som regent.
1335 Kung Magnus gifter sig med Blanka av Namur. Birgitta blir drottningens rådgivare och Ulf utnämns till riksråd.
1339 Birgitta och Ulf vallfärdar till Nidaros.
1341-42 Birgitta och Ulf vallfärdar till Santiago de Compostela.
1342 Birgitta och Ulf bosätter sig vid Alvastra kloster.
1344/46 Birgittas make Ulf Gudmarsson dör.
1346 Kung Magnus och drottning Blanka testamenterar den 1 maj Vadstena kungsgård till att bli ett kloster.
1348 Birgitta försöker att mäkla fred i hundraårskriget och förmå påven att flytta till Rom.
1349 Birgitta reser till Rom.
1350 Dottern Katarina anländer till Rom.
1354 ca Birgitta flyttar till ett hus vid nuvarande Piazza Farnese.
1368 Påven Urban V möter kejsar Karl IV i Rom den 21 oktober och Birgittas profetia uppfylls.
1370 Påven Urban V godkänner Birgittas ordensregel i kraftigt modifierad form.
1372 Birgitta ger sig den 14 mars ut på pilgrimsfärd till Heliga landet..
1373 Birgitta åter i Rom. Birgitta dör 23 juli i Birgittahuset Piazza Farnese i Rom. Hennes kvarlevor förs hem till Sverige av barnen Katarina och Birger.
1374 Birgittas kvarlevor skrinläggs i Vadstena den 4 juli
1378 Birgittas ordensregel fastställs.
1384 Klostret i Vadstena invigs.
1391 Den 7 oktober helgonförklaras Birgitta, av påven Bonifatius IX.
1430 Klosterkyrkan i Vadstena invigs.
1492 Den första fullständiga utgåvan på latin av Birgittas Himmelska uppenbarelser trycks på uppdrag av Vadstena kloster.
Birgittas barn: Märta Ulfsdotter, Karl Ulfsson, Birger Ulfsson, Katarina Ulfsdotter, Bengt Ulfsson, Gudmar Ulfsson, Ingeborg Ulfsdotter, Cecilia Ulfsdotter
Surahammars bruksmuseum är e; industrihistoriskt museum i Surahammar värt e; besök för den som är intresserad av hur Sveriges industristyrka och välstånd ursprungligen skapades av företagare, ingenjörer och yrkeskunniga arbetare. Museet är värt en omväg, kolla dock först a; museet är öppet eLersom öppeMderna är begränsade.
SurahammarSurahammarSurahammarSurahammar
I denna text redovisas främst vad som visas av järnframställningen och bearbetning i form av maskiner, ugnar och valsar. Museet som skapar intryck av a; man en dag stängde och gick. Verktyg o liknande finns kvar. I själva verket är bruksmuseet skapat och delvis ihopsamlat under 1920-talet. Museet invigdes enligt uppgiL i slutet av 1920.talet och har således mer än hundra år på nacken som museum över Surahammars genom århundraden vikVgaste industrinäring. Anläggningen är mycket intressant och välskö;.
Stångjärnsverket
Stångjärnsverket som presenteras i museet som är från 1840 och innehåller en vedeldad puddelugn med ångpanna, en lancashirehärd, en blåsmaskin, en vattenturbin, transportkärror, valsverk av olika slag,
en mumblingshammare, en knipphammare, en vällugn och maskiner för tillverkning av järnvägshjul. Tillverkning av järnvägshjul är än idag en viktig industri i Surahammar. Många är det järnvägsvagnar som rullar på hjul tillverkade i Surahammar.
Vedpuddelugn med ångpanna
Puddelugnen i museet är en vidareutveckling av de engelska stenkolseldade puddelugnarna. Den utvecklades av Adolf Zethelius vid Nyby bruk. Han tog patent på vedpuddelmetoden och införde den i sina egna järnbruk inklusive Surahammars bruk. Färskningen (oxideringen) av kol, kisel och mangan görs i flamugnen. Veden matades in på kortsidan av en eldpojke. Puddlingen sköttes av en mästare (bollare) på framsidan och en bakbollare på baksidan och därtill fanns ytterligare två hantlangare. Tackjärnet förvärmdes i ugnen närmast ångpannan och flyttades sedan till flamugnen. Tackjärnet bearbetades med spett till en degig konsistens som makades hop till bollar. Bollarna togs ut och flyttades till mumblingshammaren med en handdragen transportkärra.
Mumblingshammare
Här slogs bollarna ihop till avlånga, runda eller fyrkantiga smältstycken. Mumblingshammaren är sannolikt tillverkad av Arboga Mekaniska Verkstad. Bruket hade två puddelugnar i drift vid mitten av 1800-talet, senare ytterligare en. Ångpannan byggdes till i efterskott för att ge ånga till de ångdrivna hamrarna. Produktionen var som högst 1900 – 1903 då upp till 2 300 ton producerades per år i 3 ugnar. Puddelsmidet upphörde år definitivt år 1907.
Stångjärnshammare
Stångjärnshammare / räckhammare för utsmide 7 utsträckning av stångjärn
Lancashirehärd
Lancashirehärd med handverktyg flyttades hit från Svanå bruk. Lancashireprocessen härstammar från grevskapet med samma namn i Storbritannien. Där användes stenkol till uppvärmning. Metoden anpassades till Sverige med träkol i stället av Gustaf Ekman och infördes under 1830-talet. Den kombinerades med Ekmans uppfinning år 1843 av en så kallad vällugn. Därmed blev metoden ekonomiskt konkurrenskraftig. Lancashirehärden i museet är en av de fyra som fanns i Svanå bruk. Den flyttades till det blivande bruksmuseet när Svanå bruk lades ner på 1920-talet.
Lancashirehärden består av en låda sammansatt av tackjärnshällar. Kolet östes in i härden med den stora vaskgrepen. Blästluft från blåsmaskinen infördes genom härdens två sidoväggar. I härden
förvandlas tackjärnet till smidbart järn genom färskning i en träkolsbädd.
En påsättning bestod av 145 kg tackjärn som lades till förvärmning i den bakre delen av härden. Kolet östes in med den stora vaskgrepen. Det förvärmda järnet drogs ner i härden med en krok och började så småningom smälta. Då vidtog färskbrytningen. Smederna förde upp klumpar av järn och slagg som bildats på härdens botten med ett spett. Detta arbetsamma moment är genomförbart med hjälp av de horisontella, kontinuerligt upp- och nedåtgående ”Lagerwalls” hjälpbrytare som stöd för spettet. Den färdiga smältan fördes direkt med smältkärran till mumblingshammaren där den slogs ihop.
Vällugnen
Vällugnen med smältstycken för värmning. Vällugnen från 1840-talet i museet kommer från Svanå bruk. Framför ugnen smältstycken. Den användes för att förvärma smältstycken
innan valsning i valsverket (vällning = värmning). I koltornet förbränns trä som kunde vara uppblandat med torv och stenkol. Förbränningen sker med syreunderskott. Då genereras en brännbar gas (gengas). Den brinnande gengasen leds genom de fem härdarna. Den hetaste ligger närmast koltornet. Smältstyckena läggs in i den svalaste härden, och flyttas successivt mot den varmaste härden (ugnen lutar något nedåt mot koltornet). De färdigvärmda smältstyckena lyftes med en tång, upphängd på en lina och matas in i det första valsparet. Vällugnen är försedd med luftförvärmning.
Knipphammare
Med knipphammarem smidde smeden ut stål som tillverkats enligt brännstålsmetoden till 5/8 ́ ́ fyrkantsjärn lämpliga för eggstål.
Valsverken
I museet finns flera valsverk bevarade. Det finns ett grovverk, ett mediumverk, ett finverk och ett universalverk. Dessa användes för att valsa stångjärn, varav en del var avsedda för ekrarna i de tidiga järnvägshjulen. Runt valsverken är golvet belagt med järnhällar för att ämnena ka kunna hanteras lättare. Skevheter hos de färdiga produkterna justerades på riktarhällen. Valsverken drevs ursprungligen av vattenhjul, som senare byttes ut mot vattenturbiner.
Duovalsverk med förvalspar och armjärnspar från Sam Owens verkstad. Till detta finns trioverk för fyrkantvalsning samt Uhrs universalvalsverk och en alligatorsax för klippning av stängjärn. Allt drivet till en början av vattenhjul. Hjulen på
bilden är stora och tunga svänghjul som håller rörelsen jämn och utan svängningar i hastighet.
Grovalsverk i form av ett duoverk med 3 stolpar för utvalsning av puddelhettor. En heta är inom metallbearbetning det varma stycke som håller på att valsas ut. Första stolparet används för förvalning, det andra vid valsning av armjärn och det tredje vid tillverkning av trekantsjärn som båda används vid tullverkning av järnvägshjul som under lång tid varit en huvudprodukt från Surahammars bruk och fortfarande tillverkas i Surahammar av annat föreetag.
Mediumvalsverk i form av ett trioverk med två stolpar. Det inre paret valsade färdigt fyrkantjänr medan det yttre är en variant av universlvalsverk med maskinell storskruvinställning för att reglera valsstöängernas bredd och tjocklek. Detta triouniversalvalsverk är konstruyerat av Gustaf Yjr och blev installerat i Surahmmars bruk är 1881.
Finvalsverket var via en typ av övergöringsväxel och koppeltrilla anslutet direkt till svänghjulets axel för att drivas separat. Valsstolarna är tillverade vid Nyby bruk. Vid finvalsverket valades stångstål av olika typoer som fyrkants- och rundjärn liksom plattjärn till fjädrar.
Zweibergks universalverk
Uppfinnaren av detta universalverk var Ernst von Zweibergk. Verket bestod av en kombination av stående och liggande slätsvarvade valsar. Det stycke som skulle bearbetas fördes från dena typen av vals till den andra och kunde således berabetas samtdigt på alla fyra sidor. Produktionen av balkar med olika profiler ökade rejält när universalvalsverket installerades år 1881 vid Surahammars bruk.
Hjulsmedjan
I hjulsmedjan tillverkades järnvägshjul. Smedjan var i drift 1865 – 1901. Den tidens järnvägshjul hade ekrar mellan hjulringen och navet. Ekrarna tillverkades av plattjärn som veks på två ställen så att man fick två raka ekrar och en böjd del av en hjulstomme (lancashiresmidet var mjukt så det gick lätt att böja). Ekrarna läggs i en jigg ihop med navet. Dessa sammanfogas med en metod som kallas vällning eller ”hetsning”. Detta är den så kallade innerhetsen. Det genomförs i en ässja med glödande kol och blästluft. Sammanfogningen görs i en press. Därefter sammanfogas ekersatsen med hjulstommen. Metoden kallas ytterhets. Hjulstommen värms till vitglödande i kolbädd och flyttas till en press. En värmd trekantstav monteras i hörnet mellan stomme och ekrar och det hela pressas ihop. Utanpå hjulstommen monteras själva slitytan, den egentliga hjulringen. Först måste ytorna svarvas noggrant. Hjulringen värms och monteras runt den kalla hjulstommen. Hjulringen krymper vartefter den kallnar och sitter fast (krympförband). På motsvarande sätt krymps två hjul på en hjulaxel för att skapa ett hjulpar.
Blåsmaskinen
Vattenturbinen drev pumpverket till den första vattenledningen med vatten från Kolbäcksån. Pumpverket byggdes vid Kolbäcksån öster om bruksholmen. kvarnen öster om bruksholmen.
En Bagges blåsmaskin. Till vänster är inloppet till vattenturbinen. Till höger om blåsmaskinen finns en pendel för slagprovning av stål. Tidiga blåsmaskinger för blästerugnar, smältugnar och smide var gjorda i form asv spetsbälgar. Bälgarna drevs med trampning. Drivning med mvattenhjul infördes för större effektivitet och mängder luft i flödet. Jonas bagge konstruerade 1835 en cylinderblåsmaskin av gkutjärn för att öka blästluften till masugnar och kom att bli mycket använd. Bagges blåsmaskin blåsmaksin av gjirjärn hade tre stora cylindrar där luften komprimerades av kolvar. Kolavara löpte i cylindrarna drivna av en vevaxel och var sin kolvsläng. Dessa blåsmaskiner drevs av vattenkraft via ett vattenhjul. De enekverkande blpsmakinerna är alltid ståenden- På
ovansidan samlas luften i en s.k väderlåda för att ytjämna luftflödet.
Smedjor och masugnar i Sverige hade blåsmaskin för att få tillräckligt luftflöde till förbränningen, så kallat bläster. Blåsmaskinen i museet är av professor Jonas Baggeskonstruktion. Den kommer från Jädraås nedlagda smedja i Gästrikland. En likadan fanns i Svanå bruks lancashiresmedja.
Diverse
Brinells provnings för bestämning av hårdheten hos stål. Den var i användning till 1920.
Sandblästringsaggreagt i två delar.
Vattenhjulshuset
I vattenhjulshuset som ligger bakom mumblingshammaren finns vattenrännan som drev ett vattenhjul kopplat till mumblingshammaren. Vattenhjulet var ursprungligen av trä, men byttes på 1870-talet mot ett med plåtskovlar, tillverkat av Arboga Mekaniska Verkstad.
Entrébyggnaden
Entrén ligger mellan vattenhjulshuset och lysmaskinhuset. Här finns informativa tavlor, hela och delade järnvägshjul. Det finns modeller: en modell av bredbandsverket som togs i drift 1959, en modell av projekt Stål 74 där Surahammars bruk samarbetade med Spännarhyttan och en modell av ett äldre reversibelt valsverk.
Lysmaskinhuset
Lysmaskinhuset byggdes 1887 och genererade elektricitet med en generator kopplad till en vattenturbin via en drivrem. Driften med el slutade 1915. Då fanns större kraftverk i Kolbäcksån. I lysmaskinhuset finns ett elektriskt museum. Här finns utrustning för generering av elektricitet, till exempel en ångmaskin från Spännarhyttan, transformatorer med mera. Här finns också en elektrisk högfrekvensugn och en elektrisk motståndsugn.
Till ovanstående se bilder i inledningen till min text.
Vagnhallen
Loket Vaulunder och en vagn för timmer från Lisjöbanan.
I en järnvägshallen finns järnvägsutrustning från Lisjöbanan. Den förbindelsen användes för att transportera bränsle, i huvudsak ved, från Lisjö till bruket. Vedpuddelugnen krävde mycket bränsle. Man använde ett ånglok, kallat Vaulunder (äldre namnform av Völund), byggt i Kristinehamns Mekaniska Werkstad. Järnvägen byggdes på 1870-talet och loket gick i trafik fram till 1926. Loket finns i järnvägshallen tillsammans med en timmervagn och en persontransportvagn.
Källor: Wikipedia och information i bruksmuseet liksom allmän brukslitteratur. Bilderna är författarens förutom Vaulunder som är från Wikipedia.
Vad är en korskyrka? En korskyrka är en typ av kyrkobyggnad, andra typer kan vara hallkyrka, salkyrka, två- eller treskeppig etc. Byggnaden har ett tvärskepp så att den har formen av ett grekiskt kors. Uttrycket är särskilt lämpligt för kyrkor där de fyra korsarmarna är lika långa och korsformen också tydligt framträder utåt s.k. korskupolkyrkor.
Båda här beskrivna träkyrkor är vackra och väl värda ett besök om man är intresserad av äldre träkyrkor och befinner sig i Karlstads närhet.
ALSTERS TRÄKYRKA
Alsters kyrka byggdes 1693–1696 i Alsterdalen. En tidigare medeltida träkyrka låg 300 meter öster om nuvarande kyrka. Den omnämns i Västgötalagen redan 1380. Den förföll, renoverades och byggdes om 1643. Den förföll åter och beslut om en ny kyrka på annan plats togs 1693. Den nuvarande kyrkan har en korsformad planlösning efter det grekiska korsets form med ett vapenhus i väster samt ensakristia som ligger bakom altaret i öster. Vid kyrkans östra vägg ligger det Koltohoffska gravkoret (syns på den översta bilden till höger) i sten av från 1730–1769 efter en brukspatron och hans familj på Forsnäs gård. En tidigare tornspira togs ner 1835 och istället placerades nuvarande järnkors på tornhuven. Den timrade kyrkans exteriör är klädd med rödmålade spån. Sadeltaket har valmade gavlar och ett centraltorn placerat i korsmitten. Kyrkan renoverades 1914–1915 då korsarmarna i norr och söder kortades. Sakristian flyttades från gravkoret och placerades bakom altaret i den östra korsarmen. Kyrkan fick därmed sin nuvarande arkitektoniska utformning. Den är ett exempel på barockens träbyggnadskultur i Värmland.
HAMMARÖ TRÄKYRKA
Hammarö kyrka är en spånklädd timmerkyrka (liggande timmer på stensyllar) som ligger i Hammarö kommun i Värmland vid Hammaröns norra strand. Kyrkan fick sitt nuvarande utseende 1748 då den byggdes om till korskyrka. Kyrkans äldsta delar koret och sakristian byggdes i början av 1300-talet. Kyrkan från 1300-talet var en timrad kyrka. Den hade i sin tur en föregående 1200-talskyrka som var en stavkyrka (en kyrka med stående grova bräder av ek eller furu (ofta stod planken direkt mot marken varför de ganska snabbt ruttnade). I samband med restaureringar har man nämligen hittat rester av den äldre kyrka som sannolikt byggts vid mitten av 1200-talet.
Två stavplankor från stavkyrkan står idag lösa i koret. 1300-talskyrkan hade ett treklöverformat tak i långhuset. Spår av det taket kan ses på korväggen idag. Se bilderna nedan. I kyrkans sakristia är målningar bevarade från mitten av 1400-talet, de anses ha Mäster Amund som upphovsman. I sakristian finns också ett medeltida sakramentskåp. Kyrkan försågs under 1400-talet med målningar och 1717 förlängdes kyrkan med sju meter. 1740 utökades kyrkan rejält och fick sin nuvarande korsform. Det gamla långhuset blev kor och det gamla koret sakristia. Den tidigare kyrkan var således rejält mycket mindre än den nuvarande. Kyrkan fick också sitt nuvarande brutna mansardtak på 1850 talet. Åren1933–1934 renoverades timmerkyrkan och fick en exteriör med rödmålade spån och därmed återställdes kyrkan till sitt gamla 1700-talsutseende.
Triumfkrucifixet som hänger i korbågen är från 1300-talet
En magnifikt skulpterad altaruppsats är från 1748 och skapad av bildhuggaren Isaac Schullström.
Ett senmedeltida altarskåp med madonnan är mycket sevärt. Dopfunten i täljsten är från 1200-talet även om cuppan är från senare tid.
Färöingen Sverre valdes till hövding över Birkebeinarna i Hammar året 1177. Sverre blev senare kung av Norge. Birkebeinar kommer av att de hade benskydd av björknäver.
På korväggen från 1300-talskyrkan finns målade timmerväggar som tagits fram i sen tid. Istället för altaruppsats hade man en målad korvägg.
I Bödaskogen på norra Öland finns unika lämningar efter hus, gårdar, hägnader, åkrar och ängar. Det är resterna efter hela byar inkluderande gravar och gravfält från tidsperioden 200–700 e.Kr. Artefakterna är synliga än idag i landskapet. Det finns omkring 1 300 bevarade huslämningar kvar i landskapet. Böda socken är den av Ölands socknar som har flest järnåldershus – hela 175 stycken. Det fanns fler småbyar i Böda socken under järnåldern än det gör idag. Bödaskogen betraktades under århundraden som en häradsskog, där bönderna i de tio nordligaste socknarna kunde hämta virke och släppa sina djur på sommarbete. Det har gjort att de gamla järnåldersbosättningarna bevarats och inte odlats bort som på andra ställen på Öland. Byn vid Rosendal är den bäst bevarade av byarna i Böda socken.
Under högmedeltiden skedde strukturella agrara förändringar då åkermarker och ängsmarker anpassades till ett mer regelbundet åker- och trädessystem. Det så kallade solskiftet. Gårdsvis hägnade marker slogs samman till större kollektiva enheter. Denna strukturella omorganisationen av byarna till radbyar finns kvar i södra Öland än idag.
Majoriteten lämningar efter järnåldershus försvann sedan med förändringarna av det öländska jordbruket vid mitten av 1800-talet och fram till början av 1900-talet. De odlades bort. Stora arealer av öns ängsmarker förvandlades till åker.
Denna text om Rosendals by bygger på Henrik Fallgrens forskningsrapporter som anges i slutet av texten. En bakgrund till Fallgrens djupstudium av bl.a. Rosendals by är diskussionen bland historiker och arkeologer om järnålderns etableringar och bosättningar skedde i form av enskilda gårdar eller i form av byar.
“Today it is a common notion among scholars of Swedish settlement history that settlement during the Iron Age solely consisted of single farms, and the existence of larger prehistoric settlements has persistently been denied, no matter which part of the country has been studied”.
Fallgrens slutsats, efter arkeologiska undersökningar bland annat på Öland, i den diskursen är entydig. “Village settlements have in my opinion been the normal form of settlement during the Iron Age”.
Vy över Rosendals by som den ser ut idag. Stenlämningar efter husgrunder/husväggar och boskapsinhägnader. Bilden är hämtad från Google Maps.
Nedanstående bild visar vad som är vad i flygbilden ovan. Bilden är hämtad från Fallgren. Det svarta är husgrunder, det blå är murar och inhägnader, det gröna är åkrar. Svarta punkter är enskilda gravar. A och B är de arkeologiskt undersökta husen.
ALLMÄN BAKGRUND
Rosendals by i Bödaskogen på norra Öland är en av flera synliga världsunika bylämningar. Byar som var aktiva under romersk järnålder, folkvandringstid och en bit in på vendeltid dvs tidsperioden 200 – 700 e.Kr. Rosendals by var aktiv under århundradena mellan 300 – 600 e.Kr.
Till bilden hör också att byn övergavs under 600-talet. Varför frågar man sig? Svaret hänger sannolikt samman med den klimatförsämring som inträffade under 500-talet. Två större vulkanutbrott 536 och 540 gjorde att solen förmörkades och därmed upphörde nödvändig ”global warming” av jorden. Bevis för vulkanutbrotten har belagts via borrkärnor i polära permaisar. Åren 536 och 542 hade vi mycket kalla somrar i Norden. Hela perioden 536 – 600 hade kallare sommarklimat. Tiden kallas för ”lilla istiden”. Temperaturen var ett par grader lägre än normalt. Det vet man med exakthet genom att undersöka årsringar på träd från den tiden genom s.k. dendrokronologisk undersökning som visar hur trädens tillväxt sett ut mellan sommar och vinter och över åren. Jämförelser med normala år visar under vilka klimatologiska betingelser trädtillväxten skett.
Andra belägg kan hittas i skrivna texter. Senantika författare talar om den justianska pesten som kom in från öster, även boskapspest förekom som kan sammanhänga med den ovan nämnda klimatförsämringen. Vikingatidens berättelser om ”fimbulvintern” kan också härröra från den kallare perioden några hundra år före vikingatiden. Till ”fimbulvintern” återkommer vi i kommande kapitel.
Den ”lilla istiden” orsakade direkt stora förändringar för befolkningen i det dåvarande områden som skulle bli Svea rike och Sverige. Befolkningen halverades. Bebyggelsen minskade. Mellan 50 och 60 procent av bebyggelsen i östra Mellansverige försvann. Stora områden avfolkades helt. Norrland säckade ihop bosättnings- och befolkningsmässigt och försvann i praktiken i 150 år. Den enorma mängd guldfynd man hittat som vid den tiden offrats till gudarna/makterna i offermossar/sjöar, ex Skedemosse på Öland, kan sammanhänga med den för dåtidens människor traumatiska förändringen och klimatförsämringen, som man naturligtvis inte kunde förstå men väl se och uppleva. Man offrade till de gudar och krafter man hade tilltro till och trodde på. Arkeologer hittar brakteater med sönderklippta figurer som skändades som hämnd. Sannolikt ett mänskligt utslag av desperation inför dramatiska förändringar som man inte förstod.
FIMBULVINTERN
Fimbulvintern har behandlats utförligt av professorn i arkeologi vid Uppsala universitet Bo Gräslund. Vi bygger redogörelsen på och citerar ur Gräslunds texter.
Under en period som identifierats till efter 536 och 540 e.Kr. kan forskarna, i de grönländska och antarktiska isarnas avlagringar, påvisa kraftiga ansamling av sulfater som är rester av vulkanisk svaveldioxid. Dessa har fallit ner på isarna efter att under åratal ha cirkulerat i stratosfären och hindrat solen att värma jorden. Det första vulkanutbrottet förefaller ha skett i början av mars år 536 e. Kr. någonstans i västra Nordamerika, det andra utbrottet år 540 i tropikerna, troligen i södra Mexico eller El Salvador. Ett tredje mindre vulkanutbrott kan ha skett år 547.
Man kan med säkerhet konstatera att perioden 536–545 e. Kr. har varit det kallaste decenniet på flera tusen år. Fyra/fem av nämnda år har tolkats som direkt katastrofala för jordbruk, bosättning och befolkning i Skandinavien.
Det arkeologiska materialet visar att bebyggelse och antalet människor minskat över en kort tidsperiod med femtio–sjuttio procent. Folkmängden under den klimat- och ordlingsmässiga ”veritabla guldålder” som rådde i Norden de föregående århundradena kan beräknas ha uppgått till cirka 700 000–800 000 människor i Sverige. Det innebär att närmare en halv miljon människor dog. Det är en oerhört dramatisk förändring som måst ha satt mentala kanske också fysiska spår, rena trauman, i de människor som överlevde. Sannolikt berättade man sedan i generationer om det som hänt, kanske med allt mer mytiska och mystiska inslag i förklaringarna. Den faktiska ”fimbulvintern” och berättelser om den kan tillsammans med uppkomst och inflöde av nya stammar ha kommit att spegla och skapa mytiska folktraditioner om klimat- och svältkatastrofen.
Sådana berättelser har bevarats på fornisländska i form av bland annat fornaldarsagor och Eddadikter och genom islänningen Snorri Sturlasons verk. Framförallt är det myter om Fimbulvintern som är intressant. Fimbulvintern inleder ju berättelsen om Ragnarök, ”gudarnas skymning”, då både människors och gudars värld förutspås gå under.
I Eddadikten Gylfaginning berättas vad som händer under Fimbulvintern som föregår Ragnarök. ”Det första är att den vinter som kallas Fimbulvintern kommer. Då yr snö från alla håll, då blir det mycket kallt och vassa vindar. Solen har ingen verkan. Tre vintrar kommer i följd och ingen sommar emellan”.
I klartext fastslås att sommaren uteblir två år i rad. Orsaken säges vara att solens uppvärming av jorden inte längre verkar. Exakt det som forskarna konstaterat skedde klimatmässigt under några somrar. Det intressanta är att en i stort ordagrann beskrivning föreligger mellan den norröna traditionen om Fimbulvintern och de senantika skribenter som skriver att solen är skymd två somrar i följd. Gränsen mellan årstiderna har suddats ut.
Flera bysantinska och senromerska skribenter har beskrivit hur solen under mars månad år 536 e. Kr. fördunklades och förblev så gott som osynlig under så lång tid som ett och ett halvt år med svåra följder för väder, jordbruk, försörjning och samhälle också i norra och östra Medelhavsområdet.
Det som gör föreställningen om Fimbulkatastrofen så stark vetenskapligt är att den bygger på inbördes oberoende källmaterial baserade på vulkanologi, glaciologi, pollenanalys, dendrokronologi, arkeologi och skrifthistoria. Det är ett sammantaget starkt vittnesmål.
”Ragnarök” och ”fimbulvinter” beskrivs i Snorres Gylfaginning med intressant språkligt innehåll som de facto innebär att det förra begreppet stämmer med det reella innehållet i det senare. Professorn emeritus i arkeologi vid Uppsala universitet Bo Gräslunds slutsats är: ”Ragnarök bör således enligt min mening rimligen i första hand tydas som ’gudarnas skymning’, den förmörkelse som inte ens högre makter kunde avvärja och som därmed sågs som ett förebud om deras undergång. I så fall är det möjligt att även mytens benämning Ragnarök återspeglar den i senantika källor så väl dokumenterade solskymningen åren 536–537 e.Kr”.
ROSENDALS JÄRNÅLDERSBY – EN VÄLBEVARAD ARTEFAKT
I ruinerna efter Rosendals järnåldersby är både husväggar och hägnadsmurar bevarade, i flera fall upp till den ursprungliga höjden av 1,5 meter. Förekomsten av järnåldershushus med stenväggar är unikt för Öland jämfört med fastlandet.
Om den hustyp som under järnåldern uppfördes på Öland i jämförelse med fastlandet skriver Henrik Fallgren. ”The type of house in Öland was the so called three-aisled house, which was common in northern Europe and which had inner roof supporting posts”.
“During a large part of the Iron Age stone was used for walls and fences on both Öland and Gotland. On the Swedish mainland however, houses had wattle and daub walls during this period, while in some parts of the Swedish mainland there are fossil remains of stone fences”.
Så här kan ett hus från Rosendals by ha sett ut enligt en tecknad rekonstruktion..
En typisk Ölandsgård under 400-talet, folkvandringstid. Idyllen bröts brutalt då den i likhet med en mängd andra gårdar i Skandinavien blev liggande öde sedan invånarna troligen dött av svält under klimatkatastrofen 536–550 e. Kr. Rekonstruktionsritningen är baserad på en arkeologisk utgrävning i Övetorp, Algutsrum socken, Öland. Bildkälla: Göte Göransson, Svensk historia (Höganäs, 1984).
Nedanstående rekonstruktion visar byggnadstekniken med stengrund och stenväggar cirka 1,5 meter höga.
Bilderna visar ett rekonstruerat järnåldershus i byn Skäftekärr, Böda socken, på norra Öland. Huset är en rekonstruktion av boningshuset på den stora gården i byn Skäftekärr. Gården bestod av fyra hus – ett boningshus, ett representationshus (hall/sal), ett kok- och fähus under samma tak, samt ett fårhus. Bilden visar ett typiskt öländskt järnåldershus med stenväggar och valmat tak av antingen halm – som på bilden – eller torv. Husen hade också innerväggar av stående träplankor. Sådana innerväggar påträffades för första gången vid utgrävningarna i Rosendal 1988 och bekräftats av andra undersökningar. Foto: Bengt Nilson, 2018.
Man kan stå i byn och se samtliga i byn ingående gårdar, och längre bort ser man eller anar man byns gravfält, belägna i olika väderstreck. Fossilåkrar kan ses med konkav yta.
Bilderna nedan visar husgrunder och murar/stengärdesgårdar i Rosendals by
Husgrunder, murar och stengärdesgårdar och en fägata.
Den dominerande näringen i Rosendals by var boskapsskötsel som förutom kött, mjölk, smör, ost, hudar och annat direkt från djuret också gav mängder med gödsel för åkrarna som bidrog till att öka skördarna av korn. Fallgren konstaterar ”the economic role of stockraising was important”.
Byn hade som en följd av den huvudsakliga boskapsskötseln mer ängsmark än åkermark. På åkermarken odlades korn för ölbryggning. Öl var en mycket vikt dryck som föda men hade också enormt stor social betydelse. I alla tänkbara sociala sammanhang, möten, besök, blot etc. serverades öl.
Järnålderstiden på Öland var således en markant kött- och ölkultur.
Den dåtida sociala hierarkin avspeglar sig mycket påtagligt i de olika fortfarande synliga gårdsstorlekarna.
Av de två minsta gårdsstorlekarna finns det idag kvar ca 1 000 stycken. Av nästa kategori, gårdar med tre hus, finns det ca 100 och av de största gårdarna med fyra eller fem hus finns det endast 18 stycken. Golvytan hos gårdarna varierar mellan 110 kvadratmeter och över 800. Bildkälla: Jan-Henrik Fallgren, Kontinuitet och förändring. Bebyggelse och samhälle på Öland 200–1300 e.Kr. (Uppsala, 2006), Figur 55, s. 143.
Det finns, som figuren ovan visar, fyra gårdsstorlekar där de minsta består av endast ett hus. De flesta gårdarna, ca 1 000 stycken på ön som helhet, tycks emellertid ha bestått av eller eller två hus. Nästa steg i den sociala hierarkin representeras av tre hus per gård, vilka är förhållandevis ovanliga. De allra största, den dåtida aristokratins gårdar, är gårdar bestående av fyra eller fem hus. De största gårdarna kunde ha tre eller fyra gärden. De största gårdarna hade också den största åkerarealen på mellan tre och fyra hektar. Åkerytorna låg i regel alldeles intill husen i gårdarna oavsett gårdsstorlek. I regel hade de minsta och de vanligaste gårdarna endast ett gärde, som innehöll både ängs- och åkermark.
Den hägnade åker- och ängsmarken till varje gård var särhägnad och utgick alltid från varje enskild gårds hus eller tun. Varje gård hade således sina ängs- och åkermarker närmast intill gårdshusen. Fägatorna som man kan se på ovanstående fotografier bildades där de olika gårdarnas inhägnader möttes.
Alla storgårdar på Öland är internationellt jämfört väsentligt större än samtliga undersökta kungliga anglosaxiska gårdar och identifierade kungliga brittiska och iriska samtida residens.
Fallgren sammanfattar den ölandska järnåldersbyns viktigaste karaktäristiska:
* “Building» are always centrally placed in the infield lands.
* Cattle roads, most often shared, connect the different farms with the common lands and with each other.
* Stone walls surround irregularly shaped enclosures of similar size.
* One, two or sometimes several large gardens are placed in direct connection with the farm, so that they sometimes form a pattern similar to the rings of a tree.
* The arable land is mainly concentrated close to the farm buildings.
* One farm is always larger than the other farms in the village.
* The cemeteries are usually situated where the infield lands end and the common lands start. There are often two and sometimes three cemeteries, which are placed in the direction of the nearest neighbouring villages”.
Idag kan man som historisk besökare verkligen uppleva järnålderns historisk vingslag genom att vandra i Rosendals by på samma gator som de dåtida människorna och djuren gick på. Man kan fortfarande se var åkrarna låg inom byarna, likaså kan man se ängarna och hagarna i de hägnade markerna. Man kan gå in genom de öppningar i husen, där dörrarna en gång suttit. När man stiger in i en husgrund kan man se att huset hade tre rum. Genom fynd i ett av de utgrävda husen kan arkeologerna tydligt identifiera de olika rummens funktion. I det första rummet hittades artefakter som pekade på att en vävstol stått i rummet. Man hittade också pärlor. Genom en dörr kom man in i det andra rummet där man hittade 3 – 4 eldhärdar för matlagning samt rester som visar att det funnits bänkar runt väggarna. I det tredje rummet hittade man keramik från förvaringsgropar. Utanför husen har arkeologerna hittat kokgropar och smält brons. Odalmännen kunde således själva smälta brons.
Även i mindre gårdar har man hittat exklusiva varor. Den aktuella perioden var sannolikt rik på ett sätt som skiljer sig markant från senare tider då man inte hittar några exklusiva varor i de mindre och enklare husen.
Man kan vidare vandra genom byarnas marker tills man kommer till bymarkernas utkanter där gravfälten låg. Gravar och gravfält ligger som regel precis utanför de hägnade markerna till varje by, där allmänningarna och betet tog vid
Karaktäristiskt för järnåldersbyarna är att gårdarna inom varje by låg spridda från varandra med ett avstånd på mellan 50–200 meter och att gårdarna var förbundna med varandra och utmarkerna kring byarna med fägator. Varje gård hade sina ängs- och åkermarker närmast intill själva gårdshusen.
Om odlingsmönster och försörjning skriver Fallgren: “Field cultivation in historical time was always carried out separately by each farm, both in regulated and unregulated villages. Harvesting, however, could involve the participation of neighbours”. Varje familj I byn skötte sin gård men när det var nödvändigt hjälptes man åt.
“Contemporaneous archaeological sourcematerial has without exception shown that the greater part of the farms, during almost the entire Iron Age, represent units of cultivation of a size large enough for a nuclear family”. De gårdar vi kan se på de inledande kartorna var således tillräckliga för att permanent försörja en familj som sannolikt bestod av över tio personer, aktiva, åldringar, barn och slavar inräknade.
“Also, house foundations and farms that have been studied almost always point towards livestock kept individually by each farm”.
Det som höll samman järnåldersbyar var sannolikt släktskap. Det var också släktskapet och arvet av gården och marken och eventuell nyodling av exempelvis söner utanför men i anslutning till byn som skapade byarna. Byarna bestod av en majoritet besläktade personer och att det var just släktskapet som var det sammanhållande kittet. Tilläggas bör att varje bygd sannolikt har haft sina egna (valda?) ”kungar” och att månggifte kan ha förekommit under denna period.
Internationella jämförelser visar att Bödaskogens be-byggelselämningar från järnåldern på flera olika sätt är unika, inte bara i ett öländskt, nationellt och skandinaviskt perspektiv, utan även i ett internationellt europeiskt perspektiv.
Källor:
Fallgren, Henrik, De välbevarade järnåldersbyarna på norra Öland – unika i Europa, Historielärarnas Förening. Årsskrift 2020
Fallgren, Henrik, The Concept of the Village in Swedish Archeology, i Current Swedish Archeology, Vol. I. 1993
Gräslund, Bo, Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e. Kr. Saga och Sed 2007
Gräslund, Bo, Fimbulvintern. Den största katastrofen i Nordens historia. Historielärarnas Förening. Årsskrift 2018.
Bilder och kartor från ovanstående texter samt från internet och Wikipedia.
lennart waaras blogg 
