Martin Modéus ärkebiskop har begått en text på DN som är upprörande, ja rent frånstötande, för varje evangelie- och bekännelsekristen med rötterna hos Martin Luther. Ärkebiskopens text i DN är en politisk text helt i linje med de rådande maktklanernas hjärntvätt och indoktrinering.
När jag läser ärkebiskopen får jag osökt luciferiska vibrationer. Det kanske är att ta i och för andra kyrkokristna upprörande.
Jag kan dock inte undgå, helt utan baktankar, att skriva ner den gamla historien om satans två bästa trick:
Nummer ett var att lura i folk att han inte fanns.
Nummer två var att klä sig i biskopsrock.
Det är sedan gammalt!
Jag har en generell invändning mot ”vår” sidas framförda analys och kritik av Svenska kyrkan. Ofta påstås att Svenska kyrkans ledning styrs av en politik och ideologi som är vänsterliberal. Nej, det är för allmänt och oprecist! Jag önskar att vi talar öppet och tar bladet från munnen. Svenska kyrkans politiska ideologi är rakt av hämtad och styrd från Sveavägen 68. Det är det socialdemokratiska partiet som via ämbetsreformen, partipolitiska val till kyrkomötet, värderelativism, massmigration från Mellanöstern och svarta Afrika, klimatalarmism, vigning av samkönade par, knäfall för pervers hbtqi+ liksom acceptans och införsel av islam och islamism etc tagit över Svenska kyrkan. Svenska kyrkan ÄR idag en del av den s.k. ”rörelsen”, det vill säga det Socialdemokratiska partiets maktkonglomerat som omsluter det mesta av svenska folkets liv och leverne.
Nu till Mats Dagerlinds text publicerad idag den 12 januari 2026 i Samnytt. En läsvärd och god text skriven av en som också känner den kristna evangeliska teologin.
”När ärkebiskop Martin Modéus uppmanar till ”motstånd” mot kristen nationalism sker det i kärlekens och inkluderingens namn. Men i praktiken exkluderar han miljontals kristna – i Sverige och globalt – vars tro inte låter sig fogas in i Svenska kyrkans vänsterliberala samhällsprojekt. Det är inte nationalismens teologi som brister, utan ärkebiskopens.
Kan man vara kristen och nationalist? Martin Modéus svarar i praktiken nej – även om han formellt säger ja. Hans debattartikel i DN (26-01-06) är ett skolexempel på hur man med mjuka ord drar hårda gränser: den som inte delar ärkebiskopens världsbild misstänkliggörs teologiskt.
Det paradoxala är uppenbart. Modéus säger sig bekämpa ”klantänkande”, men riktar ett generaliserande angrepp mot kristna som bekänner samma Gud, samma Bibel och samma trosbekännelse – men som inte delar hans världsliga värderingar om migration, nationer och gränser. Exkluderingen är exakt av det slag han säger sig vara emot.
Modéus medger att nationalstaten behövs för lag, ordning och våldsmonopol. Men han gör samtidigt nationalism till något moraliskt suspekt. Här kolliderar han inte bara med historisk kristendom, utan också med modern folkrätt.
Varje folk har enligt folkrätten rätt till självbestämmande och ett territorium. Denna princip är inte ett nationalistiskt påfund utan själva fundamentet för den internationella ordning Modéus säger sig värna. Än mer problematisk blir hans position teologiskt.
Kristendomen är inte född ur en gränslös universalism. Den är rotad i judendomen, där Gamla testamentet tydligt slår fast att Gud utväljer ett folk och ger det ett land. Kanaans land – i dag i huvudsak motsvarande Israel – är inte en metafor utan ett konkret territorium. De första kristna var judar och inkluderade sig själva i denna föreställning. Idén om att ett folk har rätt till sitt land är alltså inte ett brott mot kristen teologi, utan en del av dess arv.
När Modéus hävdar att teologin är ”tydlig i sitt motstånd mot allt klantänkande” bortser han från kristendomens egen historia. Att över huvud taget definiera sig som kristen i motsats till andra religioner är ett slags klantillhörighet.
Därutöver har kristendomen alltid rymt tydliga inre gränser: mellan katoliker, protestanter, ortodoxa, gnostiker, frikyrkor och otaliga andra riktningar. Dessa skiljelinjer har inte sällan varit så skarpa att de lett till blodiga konflikter. Att låtsas som om kristendomen vore en harmonisk, gränslös gemenskap är historielöst.
Modéus tar tydligt avstamp i migrationspolitiken. Det är enligt honom kristet att ta emot all världens nödlidande – även i ett litet land som Sverige. Men han duckar för den kanske mest avgörande frågan: att majoriteten av dagens migranter inte är kristna, de flesta tillhör islam.
Islam är inte bara ”en annan religion”. Sedan sin tillkomst har den ofta varit fientlig mot både kristna och judar – de kristnas ursprung. Det är inte en fördom, utan ett historiskt och samtida faktum i stora delar av den muslimska världen. Att problematisera det skälls som hat, men är realism. Modéus är lika naiv i sin föreställning om hur många migranter Sverige kan härbärgera som i hur stort inflytande islam kan tillåtas få, utan allvarliga samhällskonsekvenser.
Att värna sitt land, sin kultur och sin religiösa tradition mot både yttre hot och inre sönderfall är inte oförenligt med kristen etik. Det är ett ansvar som följer av kärleken till det man har fått att förvalta – av Gud för den som är kristen och med ansvar gentemot honom.
Jesus liknelse om punden (Luk 19:11–27) handlar om det ansvaret. Den som aktivt missköter eller passivt låter förfalla det han fått blir klandrad. Att förvalta ett land, ett folk och ett samhälle så att det består även för kommande generationer är därför inte okristligt, utan ett uttryck för just det förvaltarskap Jesus lär ut att Gud påbjuder.
Modéus använder Jesus som argument mot nationalism. Men även Jesus erkände gränser. Trots sina gudomliga krafter drog han sig undan när folkmassorna krävde mer än han kunde bära. Han botade inte alla. Han mättade inte världen varje dag. Inte ens Guds son tog på sig ansvaret att rädda alla människor överallt.
Poängen är enkel: barmhärtighet förutsätter ansvar och begränsning. Ett samhälle som försöker hjälpa alla riskerar att till slut inte kunna hjälpa någon. Den som inte förvaltar det pund han anförtros, kan inte automatiskt räkna med att få snylta på någon annans. Det är en dubbel skymf mot Gud, att först föröda sitt eget pund och att därefter exploatera andras kristliga barmhärtighet.
Svenska kyrkan har under senare decennier allt tydligare profilerat sig som en världslig åsiktsaktör: för hög invandring, HBTQ-aktivism, gröna domedagsprofetior och interreligiös relativism. Många traditionella kristna känner inte igen sin tro och sin Gud i detta – och lämnar.
Medlemstalen rasar. Kyrkbänkarna gapar tomma. Det är svårt att se detta som bara en slump eller resultatet av allmän sekularisering. Även den svensk som inte är bekännande troende tycker om att vila i en trygg kulturkristen identitet och dess traditioner, men stöts bort när talet från predikstolen knappt längre går att skilja från socialistiska brandtal på barrikaderna.
När Modéus dessutom tar politisk ställning mot Sverigedemokraterna och deras ledare Jimmie Åkesson, och till och med använder det teologiskt mest laddade skällsordet – ”antikrist” – om honom, visar han var fjärde väljare på porten från kyrkans gemenskap. Hur rimmar det med uppdraget att vara enande, välkomnande och kärleksfull ärkebiskop i en folkkyrka?
Modéus pekar gärna finger mot USA:s Donald Trump och Ungerns Viktor Orbán. Men konservativ kristendom är inget nytt eller avvikande globalt sett – tvärtom är det den dominerande formen i stora delar av världen: Öst- och Sydeuropa, Latinamerika, Afrika och Mellanöstern.
Det är Sverige som är undantaget. Och Modéus är i detta perspektiv snarare ett internationellt unikum än representant för någon kristen huvudfåra. Han hänvisar till teologin som om hans tolkningar och slutsatser vore självklara och allmängiltiga. I själva verket är det hemsnickrade vantolkningar som få kristet troende i världen skulle skriva under på.
Kristen kärlek är inte gränslös sentimentalitet. Den är förankrad i sanning, ordning och ansvar. Jesus förlät syndaren – men förklarade inte synden ogiltig. Han upphävde inte Mose lag. Han bekräftade den tvärtom.
Det är en vanlig missuppfattning – eller medveten feltolkning – inom liberala kyrkliga kretsar att Jesus i Nya testamentet ersätter Gamla testamentets lagar med ett allmänt övertrumfande kärleksbud. Men det är inte Jesu egen hållning. Tvärtom säger han uttryckligen: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen … Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla” (Matt 5:17).
Jesus hänvisar återkommande till Mose lag, bekräftar dess giltighet och skärper den genom att rikta den inte bara mot handlingar utan också mot människans hjärta. Kärleksbudet upphäver inte lagen – det är tvärtom en uppmaning att följa den från hjärtat, inte med fariseisk fromhet. ”Om ni älskar mig, håller ni mina bud” (Joh 14:15), säger Jesus. Att åberopa Jesus för att relativisera gränser, ansvar och ordning är pseudo-teologi. Kärlek utan lag är inte kristendom, utan en modern politiserad omtolkning som saknar stöd i evangelierna.
När ärkebiskopen försöker göra kristendomen till något den inte är, tömmer han den på dess verkliga innehåll, det som Gud fyllt den med. Den som inte gillar kristendomens Gud, etik eller påbud står det fritt att söka sig till andra andliga rörelser – eller skapa nya. Men att omforma kyrkan till ett vänsterliberalt opinionsinstitut är konfiskation.
Så gör inte den som på allvar tror att det finns en Gud som skapat människan med en bestämd plan och tillrättavisar den som avviker från den – i jordelivet eller på räkenskapens dag, då fåren ska skiljas från getterna (Matt 25:31). Så gör den som tror sig kunna komma undan med att byta stentavlor mot guldkalv och exploatera en andlig auktoritet för egna världsliga syften.
Notera är att detta inte är den gammaltestamentliga oförsonliga gudens ord, utan nya testamentets lärjungarnas evangelium. Matteus var en av de tolv utvalda som stod Jesus allra närmast, bäst skickad att uttolka det nya kärleksbudets innebörd, vidd och begränsningar.
Modéus är en falsk profet som sannolikt aldrig hållit en predikan på domsöndagen, i vart fall inte som röst för den sanna kristna guden. Om ärkebiskopen tror på någon gud överhuvudtaget, så inte är det på honom eller hans människoson.
Man måste inte tro på den kristna guden, och även om man gör det har man rätt att motsätta sig hans vilja – det har människor gjort sedan Adam och Evas syndafall i mänsklighetens begynnelse. Inom judendomen – som kristendomen är sprungen ur – finns traditionen ”rib” där människan i något som liknar en rättsprocess kan sätta Gud på de anklagades bänk.
I biblisk tid gör Abraham det inför förintelsen av Sodom, Mose gör det efter händelsen med guldkalven – och får till och med Gud att ändra sig. Hela Jobs bok är ett räfst- och rättarting med Gud. I klagovisorna anklagas Gud för att ha svikit sitt folk efter Jerusalems fall. Och – inte minst – Jesus gör det själv på korset: ”Min Gud, varför har du övergivit mig?”
I modern tid är den fällande dom som judarna i Auschwitz meddelade mot Gud det tydligaste exemplet. Om någon rib-ritual hölls efter Hamas terrordåd den 7 oktober 2023 känner jag inte till men håller det inte för osannolikt. Vad jag däremot vet är att Modéus och samtliga hans underlydande biskopar av normalgraden indirekt och djupt osmakligt tagit ställning för Hamas och mot den judiska staten där kristendomen föddes genom att ringa för Gaza.
Det finns många företeelser i världen som man skulle kunna anklaga Gud för utifrån teodicéproblemet. Historiskt har vederstyggligheter även skett i kristendomens namn. Idag är dessa inte många medan de som sker i islams namn är fortsatt på samma konstant höga nivå som de varit sedan 600-talet.
Men om vi ska hålla oss till företeelser inom kristendomen idag som kan förtjäna kritik, så är kristen nationalism inte en av dem. Det är däremot den vänsterpolitisering av Svenska kyrkan och förvanskning till nära oigenkännlighet av den kristna Gudens vilja som ärkebiskop Martin Modéus ett consortes ägnar sig åt.
Det är inte nationalism som hotar kristendomen i Sverige. Det är en kyrkoledning som i inkluderingens namn exkluderar sina egna, förnekar sin teologiska tradition och gör politisk aktivism till trosbekännelse.
Om man ska se något positivt i Modéus attack mot kristna nationalister så är det i så fall att den vittnar om en insikt hos ärkebiskopen om att det pågår en kamp om kyrkans själ, precis som det gör om hela samhällets själ, där vänsterliberalismen desperat stretar emot men i slutänden är dömd att stå som förlorare.”
Redigerad faksimil från nätet.
lennart waaras blogg 