JUDISKA  (”ISRAEL-AMERIKANSKA”) FINANSOLIGARKER  MEDGER ATT DE KÖPER DE HÖGSTA POLITIKERNA

27 januari 2026

UNDER ETT EVENEMANG ARRANGERAT AV ISRAELI-AMERICAN COUNCIL STÄLLDES DIREKTA FRÅGOR TILL DE ISRAELISK-AMERIKANSKA FINANSOLIGARKERNA MIRIAM ADELSON OCH HAIM SABAN OM HUR DE ANVÄNDER SINA EKONOMISKA RESURSER FÖR KÖPA POLITIKER. Svaren blev undvikande.

Miriam Adelson och Haim Saban är toppdonatorer på sin respektive sida av politiken. Adelson (Sheldon nu död och Miriam, min kommentar) donerar miljardbelopp till republikanska politiker och Saban fokuserar på de demokratiska – men de har båda samma krav på motprestation: ETT VILLKORSLÖST STÖD TILL ISRAEL. (MIN KURSIV)

När Miriam Adelson under evenemanget hos Israeli-American Council tillfrågades om hur hon och hennes framlidne make Sheldon Adelson byggt upp nära relationer till politiker på både delstats- och federal nivå, valde hon att inte svara.

– Kan jag få slippa svara? … Jag vill vara sanningsenlig och det finns så många saker som jag inte vill prata om, svarade Miriam Adelson.

Frågeställaren betonade att han inte efterfrågade detaljer, men Adelson stod fast vid sitt beslut att avstå.

Haim Saban, som länge varit toppfinansiär av det demokratiska partiet, gav ett något mer utförligt svar men underströk att allt sker inom ramen för gällande lagstiftning.

– Jag vill vara försiktig med hur jag säger det här … Det är ett system som vi inte har skapat. Det är ett system som finns på plats. Det är ett lagligt system och vi spelar bara inom systemet. De som ger mer har mer tillgång och de som ger mindre har mindre tillgång – det är enkel matematik, säger Saban.

Saban har tidigare förklarat vad syftet med hans donationer är:

– Jag är en enfrågeperson, och min fråga är Israel. (MIN KURSIV)

Hans bidrag har i huvudsak gått till demokratiska kandidater. Adelson har i sin tur varit en av de största givarna till republikanska kandidater, särskilt Donald Trump.

TRUMP HAR SJÄLV VID FLERA TILLFÄLLEN MEDGETT ATT BESLUT UNDER HANS FÖRSTA PRESIDENTPERIOD FATTADES PÅ BESTÄLLNING FRÅN ADELSON-FAMILJEN, (MIN KURSIV) som donerat hundratals miljoner dollar till hans kampanjer. Han har bland annat pekat på flytten av USA:s ambassad i Israel till Jerusalem (MIN KURSIV) och erkännandet av Israels annektering av Golanhöjderna(med amerikanska intressen i oljeutvinning, MIN KOMMENTAR O KURSIV) som åtgärder som låg dem varmt om hjärtat.

I oktober hyllade Trump sin välgörarinna i det israeliska parlamentet, Knesset. Han berättade bland annat att Miriam Adelson vägrat svara på om hon gillar USA eller Israel mest.

Citerar direkt från The Times of Israel:

”He quips that she and her late husband Sheldon made more trips to the White House than anyone else.

“Look at her sitting there so innocently. She’s got $60 billion in the bank,” Trump jokes about the GOP megadonor.

“Her husband was a very aggressive man, but I loved him… very supportive of me,” Trump says of the casino mogul.

“I get her in trouble with this, but I actually asked her once… ‘What do you love more? The United States or Israel?’ She refused to answer. That might mean Israel,” Trump says, smiling, while looking at the dual Israeli-American national”.

USA:s system för kampanjfinansiering och lobbying tillåter omfattande privata donationer och politiskt påverkansarbete. Kritiker menar att detta i praktiken ger miljardärer kontroll över politiska beslut, något som anses ha blivit särskilt tydligt under DONALD TRUMP – SOM INTE HYMLAR MED ATT HAN JOBBAR FÖR SINA FRÄMSTA FINANSIÄRER. ( i Israel, i Venzuela, i Grönland, i Ukraina etc etc MIN KOMMENTAR O KURSIV).

Grundtexten i artikeln från Fria Tider

BAKGRUND OCH ORSAK TILL ATT GRÖNLAND HAMNAT PÅ DONALD J TRUMPS IMPERIALISTISKA AGENDA?

25 januari 2026

Det har jag undrat över en längre tid. Geopolitisk bullshit om Golden Dome? Geopolitisk bullshit om Kina och Ryssland? Geopolitisk bullshit om amerikansk nationell säkerhet? Kanada har inte instämt i detta synsätt! Borde de inte ha samma syn?

President Donald J Trumps fixering vid Grönland och hot om att över Grönland handlar om en helt annan sak och idéen och initiativet kommer från ett identifierbart och mycket bestämt håll.

Sök de judiska finansoligarker som finansiellt underhållit (och styrt och styr) Donald J Trump i decennier, i egna finansintressen och som Israels stöttrupper styr den amerikanska administrations geopolitik fullt ut.  Det är svaret ifråga om Venezuela med flera geopolitiska militära våldinsatser och det är svaret ifråga om Grönland. Det är svaret för att förstå amerikansk utrikespolitik allt sedan president John F Kennedy mördades och Lyndon B Johnson tog över.

En mångårig vän till Donald Trump pekas nu i The Guardian ut som upphovsman till presidentens återkommande planer på att ta över Grönland. Miljardären Ronald Lauder, ordförande för Judiska världskongressen, ska redan under Trumps första mandatperiod ha lanserat idén – och sedan skaffat sig egna omfattande affärsintressen på ön.

Artikeln i The Guardian är extremt välgrundad.

”One day during his first term, Donald Trump summoned a top aide to discuss a new idea. “Trump called me down to the Oval Office,” John Bolton, national security adviser in 2018, told the Guardian. “He said a prominent businessman had just suggested the US buy Greenland.”

It was an extraordinary proposal. And it originated from a longtime friend of the president who would go on to acquire business interests in the Danish territory.

The businessman, Bolton learned, was Ronald Lauder. Heir to a makeup fortune – the global cosmetics brand Estée Lauder – he had known Trump, a fellow wealthy New Yorker, for more than 60 years.

Bolton said he discussed the Greenland proposition with Lauder. After the billionaire’s intervention, a White House team began to explore ways to increase US sway in the vast Arctic territory controlled by Denmark.

Trump’s renewed pursuit of Lauder’s idea during his second term is typical of how the president operates, Bolton said. “Bits of information that he hears from friends, he takes them as truth and you can’t shake his opinion.”

The proposal seems to have stirred Trump’s imperialist ambitions: eight years on, he is mulling not just buying Greenland but perhaps taking it by force.

Like many of those around the president, Lauder’s policy suggestions appear to intersect with his business interests. As Trump has ratcheted up his threats to seize Greenland, Lauder has acquired commercial holdings there. Lauder is also part of the consortium whose desire to access Ukrainian minerals appears to have spurred Trump to demand a share of the wartorn country’s resources.

Lauder has said he met Trump in the 1960s when they went to the same prestigious business school. After working for the family cosmetics business, Lauder served under Ronald Reagan at the Pentagon, then as ambassador to Austria, before running unsuccessfully for mayor of New York in 1989.

When Trump won the presidency in 2016, Lauder donated $100,000 to the Trump Victory fundraising committee. When Trump’s sanity was questioned in 2018, Lauder called him “a man of incredible insight and intelligence”.

That same year, Lauder said he was assisting Trump with “some of the most complex diplomatic challenges imaginable”. This seems to have included sowing the idea of Arctic expansion. The following year, the Wall Street Journal reveled Trump’s interest in Greenland. Denmark’s rulers expressed outrage. Trump responded by tweeting an image of a golden Trump Tower looming over a village, beside the caption: “I promise not to do this to Greenland!”

‘A treasure trove of rare-earth elements’

Trump’s fixation with Greenland endured, as did Lauder’s. Last February, shortly after Trump returned to the White House, Lauder leapt to his defence when the president publicly contemplated a military takeover of the world’s largest island.

“Trump’s Greenland concept was never absurd – it was strategic,” Lauder wrote in the New York Post. He went on: “Beneath its ice and rock lies a treasure trove of rare-earth elements essential for AIadvanced weaponry and modern technology. As ice recedes, new maritime routes are emerging, reshaping global trade and security.”

With Greenland at “the epicentre of great-power competition”, Lauder argued, the US should seek a “strategic partnership”. He added: “I have worked closely with Greenland’s business and government leaders for years to develop strategic investments there.”

Since Lauder steered Trump’s attention to Greenland in 2018, as first reported by the US journalists Peter Baker and Susan Glasser in their book The Divider, the cosmetics billionaire seems to have ploughed lots of his own money into the Arctic territory.

Danish corporate records show that a company with a New York address and unnamed owners has in recent months bought into Greenland.

One of its ventures is exporting “luxury” springwater from an island in Baffin Bay. When a Danish newspaper reported in December that Lauder was among the investors, it quoted a Greenlandic businessman involved in the endeavour. “Lauder and his colleagues in the investor group have a very good understanding of and access to the luxury market,” he said.

This group of investors is also reportedly seeking to generate hydroelectric power from Greenland’s biggest lake for an aluminium smelter.

Following Trump’s comments – in the aftermath of sending troops to capture the ruler of Venezuela – that the US needed Greenland “very badly”, Denmark’s prime minister warned that military action by one Nato member against another would break the alliance.

Trump appears unmoved. “We’re going to be doing something with Greenland,” he said last week, “either the nice way or the more difficult way.” After a White House meeting on Wednesday, the Danish foreign minster, Lars Løkke Rasmussen, said: “We didn’t manage to change the American position. It’s clear that the president has this wish of conquering Greenland.”

A deal to exploit Ukraine’s minerals

Lauder’s apparent involvement in shaping US policy adds to mounting questions about conflicts of interest during Trump’s second term and the apparent self-enrichment of those close to the president. Trump’s two elder sons, Don Jr and Eric, have been on a global moneymaking campaign from Vietnam to Gibraltar.

They insist there is a “huge wall” between their business activities and their father’s position as the most powerful man alive. Trump’s spokesperson has said: “Neither the president nor his family have ever engaged, or will ever engage, in conflicts of interest.” But foreign rulers have facilitated the enrichment of the first family, while sometimes seemingly securing the president’s favour.

Lauder, though, appeared for a time to have broken with his old friend.

In 2022, while he was out of office, Trump hosted the far-right agitator Nick Fuentes at his Mar-a-Lago club. Lauder, who heads the World Jewish Congress, joined the condemnation. “Nick Fuentes is a virulent antisemite and Holocaust denier plain and simple,” he said. “It is inconceivable that anyone would associate with him.”

But once Trump regained the White House, Lauder resumed financial support. In March 2025 he gave $5m to Maga Inc, a fundraising operation for Trump’s movement. The following month, Lauder was reportedly among the guests at an exclusive candlelit dinner with the president. Tickets were $1m each, payable to Maga Inc.

By then, Lauder’s business interests once again appeared to be overlapping with Trump administration policy.

A leaked November 2023 letter sent by the head of TechMet, a mining company, to Volodymyr Zelenskyy, Ukraine’s president, named Lauder as part of a consortium hoping to exploit a lithium deposit in the wartorn country.

Lauder said at the time that he had not discussed Ukrainian minerals with Trump himself but had “raised the issue with stakeholders in the US and Ukraine for many years up to the present day”. Leading Republicans joined a campaign for the US to gain a hold on Ukraine’s prodigious resources. Trump became its loudest proponent.

Weeks after Lauder’s Maga Inc donations, Washington and Kyiv signed a deal to jointly exploit Ukraine’s minerals. It went some way to preserving Trump’s support for Ukraine following his televised Oval Office tirade against Zelenskyy for what he deemed insufficient gratitude for US backing.

The lithium deposit was the first to be tendered under the minerals deal. This month, the Lauder consortium reportedly won it. TechMet, the company leading the consortium, declined to comment, as did Lauder. His Greenland business partners and the White House did not respond when contacted by the Guardian.” (Kursiven i artikeln är mina)

ALEXANDER SOLZHENITSYNS ”200 YEARS TOGETHER”

24 januari 2026

En enormt viktig bok, för att inte säga avgörande och omistlig, för att förstå och få kunskap om judarnas inflytande och roll i vidaste mening i det ryska samhället både före och efter Valdimir Illich Lenins oktoberstatskupp.

”200 Years Together” är en bok i två delar som behandlar i vol.1 åren 1795 – 1916 och vol.2 åren 1917 – 1995.

Jag har boken i mitt bibliotek och har läst detta, i det närmaste 1 000 sidiga, verk som är späckad med siffror, fakta, historiska belägg och analyser. Det är ett tungt intellektuellt arbete (just ett arbete) att ta sig igenom de två volymerna av nämnda skäl. Volymerna är naturligtvis extremt viktiga för varje intellektuell intresserad av en analys av judarnas roll och insatser i Ryssland före och efter den bolsjevikiska oktoberstatskuppen. I synnerhet som den bild som satts i delar av den historiska diskursen är den om förföljelser, vilket naturligtvis också skedde och behandlas i böckerna, men som i viktiga och avgörande delar och skeden inte var huvudsidan. Det finns inget liknande verk gjort av någon annan. Sannolikt beroende av motstånd mot att översätta och publicera innehållet. Därför fanns den länge bara på ryska. Boken var också länge en ”förtryckt” bok i väst. Oönskad som den var av identifierbara skäl och grupper. Jag kom för några år sedan över en engelsk översättning på nätet (1000 sidor) och kopierade upp några ex till mig själv och närstående. Det blev dyrt men enormt fruktbart för den personliga kunskapsmassan.

Det är ett centralt verk för att förstå judarnas roll i Ryssland före och efter den totalitära oktoberstatskuppen (det var ingen revolution) som förde Vladimir Illich Lenin och hans mordiska gäng till makten. 

Solzhenitsyn visar exempelvis det ofta diskuterade, av några förnekade, förhållandet att statskuppen i oktober i Ryssland i mångt och mycket var en statskupp ledd av judiska intellektuella. By the way, Karl Marx var son till en judisk rabbi.

Böckerna behandlar historiskt judarnas roll i olika samhällen i Ryssland under olika perioder liksom deras ledande roll under exempelvis förföljelserna i Ukraina liksom i Tjekan. 

Böckerna beskrivs ibland som polariserade och som antisemitiska. Jag har personligen svårt att instämma i det eftersom de redogör för och belägger historiska förlopp och händelser som inträffat och som inte redogörs för i något annat betydande verk. Böckerna har länge varit nästan omöjliga att komma över och bara till extremt högt pris. Nu är en engelsk översättning på gång (kanske redan finns) att tryckas och kan beställas, gissningsvis för strax under 1 000 kronor

Några korta citat, som jag tidigare snappat upp, från diskursen kring ”200 hundred years together”:

”Solzhenitsyn stated his goal was to provide a ”two-sided and equitable” account of the history urging both groups to acknowledge their shared past and ”sins”.

”Solzhenitsyn argues that Jews were overrepresented in the early Bolshevik leadership and the Soviet security apparatus (NKVD/Cheka). There are historians (a few, my comment) that dispute Solzhenitsyns facts and findings as exaggerated or misleading”.

Jag instämmer inte efter att ha läst böckerna i den i det omdömet. Solzhenitsyn erbjuder en enorm mängd fakta och empiriska belägg för sina teser; fakta och belägg som är svåra, för att inte säga omöjliga, att bestrida. I ett så enormt arbete som detta finns med all säkerhet ett och annat sakfel, men inte mer och inte så att teser och slutsatser usurperas intellektuellt.

”Other historians have defended Solzhenitsyn, arguing he addressed sensitive issues in a moderate manner and sought empathy for both sides”. 

Våtsjön 2026-01-24

Lennart Waara

070 710 77 24

  •  

LAURI TÖRNI/LARRY THORNE A FINISH SOLDIER THAT FOUGHT THE COMMUNISTS UNDER THREE FLAGS – A TRUE HERO

24 januari 2026

Lauri Allan Törni, born on May 28, 1919 in Viborg, Finland, became a unic soldier who fought Communism under three different flags. 

His military path began in 1939 with the Finnish Army during the Winter War, where he fought Soviet forces at Lemetti.

After the Winter war, in 1941, Vänrikki Törni joined the Waffen-SS and later served as an SS-Untersturmführer in the Finnish SS-Freiwilligen Bataillon Nordost. 

During the Continuation War, his unit proved so effective that Soviet authorities reportedly placed a three million Finnish Mark bounty on his head.

Unwilling to accept the Moscow Armistice, Törni returned to Germany in January 1945, training as a saboteur within the Werwolf program to organize resistance should Finland fall under Soviet occupation. Promoted to SS-Hauptsturmführer in April, he later commanded a German unit that fought through Soviet lines near Berlin before surrendering to U.S. paratroopers.

Transferred between Allied POW camps, Törni escaped British custody but was later arrested in Finland and sentenced to six years in prison. With the help of a guard, he fled to Sweden in 1949.

In 1954, he emigrated to the United States, enlisted in the U.S. Army under the name Larry Alan Thorne, and was selected for the Special Forces together with ”Marttinens men”.

He served with distinction in multiple Special Forces units, fighting in Vietnam’s Mekong Delta and later with MACV-SOG. On October 18, 1965, his helicopter crashed in Laos during a covert mission. 

His remains were recovered decades later, identified in 2003, and laid to rest with full American and Vietnamese military honors at Arlington National Cemetery as the only soldier from Scandinavia given that honor.

Among numerous decorations, Törni was awarded the Mannerheim Cross, Finland’s highest military honor.

He was also awarded the Legion of Merit and Distinguished Flying Cross, Bronze Star and twice Purple Heart and posthumous Major. Just to mention a few of all his awards, badges and citations.

John Wayne’s character, Colonel Mike Kirby, in 

The Green Berets was directly inspired by the real-life Green Beret, Lauri Törni, who later went by the name Larry Thorne. Törni/Thorne, a Finnish-born soldier who fought under three flags (Finnish, German, and U.S.), was known for his bravery and combat experience, with author Robin Moore drawing from his exploits for the book that inspired the movie. 

More detailed biography about Lauri Törni / Larry Thorne and his impressive military career:

In the Finnish Army

In German uniform

In American uniform. The last photo taken of him before he died in a helicopter under a covert operation.

In American uniform

Larry Thorne’s tombstone. Lauri Törnin hautakivi Arlingtonin hautausmaalla Washington DC:ssä.

Buried honourably in Arlington National Cemetery.

GÖTISKA RUMMEN AV AUGUST STRINDBERG

23 januari 2026

Jaha, då är man återigen innesluten i Strindbergs estetik. För vilken gång i ordningen? Det spörs? Den estetiken är svår att komma ifrån. Strindberg är Sveriges störste författare. Efter Svarta fanor har jag nu läst om Götiska rummen.

En kronologisk tetralogi

Egentligen i fel ordning eftersom ”Svarta fanor” rätteligen kommer efter ”Götiska rummen” inte bara sett till publicerings år utan också till innehåll och tema. Vi återkommer i frågan. På samma sätt är Götiska rummen en fortsättning på genombrottsroman ”Röda rummet” vilket vi också återkommer till. Röda rummet har i sin tur en innehållslig föregångare ifråga om Strindbergs personliga utveckling nämligen den del i ”Tjänstekvinnans son” som heter ”I röda rummet. En själs utvecklingshistoria”. Se där en tetralogi vars betydelse för svensk litteratur och språkutveckling knappast kan överskattas.

Det svenska språkets två viktigaste verk

I det svenska språkets utveckling, förändring och framväxt står två böcker i centrum Gustav Vasas Bibel och August Strindbergs Röda rummet, var och en på sitt sätt.

Bibeln översattes till det svenska språket och förelåg färdig 1541 med både GT och NT. Översättare var Olaus Petri, Olof Pettersson och Laurentius Andreæ, Lars Andersson.

Bibeln översattes från Martin Luthers tyska bibel. För det svenska språket kom Gustav Vasas Bibel att ha stor betydelse både för grammatik och stavning. Bibeln var den mest lästa boken i landet och fick därför långsiktig och grundläggande påverkan. I Gustav Vasas bibel används till exempel för första gången bokstäverna ä och ö i svenskan för första gången. De har därefter blivit kvar i det svenska alfabetet. Översättningen av Bibeln var så betydande för det svenska språket att språkvetare har satt en gräns vid översättningen mellan fornsvenskan och nysvenskan.

Nu till Röda rummets betydelse för det svenska språket. Bokens nydanande och exakta realistiskt språk blir en start för en ny svensk litteraturepok. Boken och epoken 1880-talism är helt enkelt en del av det moderna genombrottet. Röda rummet revolutionerade det svenska skriftspråket. Strindberg bröt med den tidens stela och högtravande stil och införde en verklighetsnära och levande prosa. Litteraturen började också på ett nytt sätt att sätta problem under debatt och diskurs. I Röda rummet ifrågasätts till exempel på ett radikalt sätt nyttan med den statliga byråkratin. Knappast mindre aktuell idag, för att uttrycka problemet försiktigt.

Det moderna skriftspråket i Röda rummets har inneburit att språkvetare låter boken markera begynnelsen för en ny språkhistorisk period nusvenskan, och slutet för nysvenskan {Gustav Vasas Bibel).

Strindberg minskade vidare klyftan mellan skrift och tal genom att använda en mer rättfram och naturlig syntax. Han införde en språklig rytm och direkthet som inte funnits i svensk litteratur.

Strindberg bidrar dessutom till en stilistisk förnyelse. Genom exempelvis det som språkvetare kallar ”pronominalisering” dvs att använda ”han” eller ”de” istället för att upprepa namn. Strindberg skrev korta och kärnfulla meningar utan onödiga bindeord. Därmed skapade han en intensiv levande och rapp berättarstil. Läs Röda rummet, det verkligen sjunger om ord, meningar och text.

Romanen var en av de första att använda en detaljerad realism för att skildra samtida miljöer i realtid vilket krävde mer konkret ordförråd för att spegla det moderna stadslivet.

Språket var för Strindberg kärnan och vapnet i hans samhällskritik. Den direkta satiriska anföringen och ansatsen utmanade det etablerade etablissemangets, ”kläggets”, uttryckssätt. 

Strindberg visade verkligen med Röda rummet att det svenska språket dög och kunde användas för att skildra allt från politiskt hyckleri till vardaglig realism. August Strindberg banade väg för den moderna svenska prosan. 

Götiska rummen

Nu till Götiska rummen som är en direkt, mer kritisk och mörkare uppföljare till Röda rummet. Personer är i huvudsak desamma men nu äldre, erfarnare, mer cyniska och blivna delar av kultureliten. Den faslige Borg är dock densamma, en rå sanningssägare som aldrig slirar på elakheter och drakoniska sanningar.

Boken är ful av vad vi numera på svenska kallar ”one-liners”. Sanning om den tidens företeelser och politiska och kulturella klägg (för att använda Håkan Juholts utmärkt målande etikettering). Några exempel får så småningom avsluta denna essä.

Personage och karaktärer från Röda rummet möter oss 25 år senare i Götiska rummen, det vill säga de unga, radikala bohemerna (med Arvid Falk som författaren) är vordna medelålders män med positioner i samhället och med misslyckade äktenskap och negativa kvinnoerfarenheter. Deras tidigare idealism har ersatts av cynism och/eller anpassning.

Strindberg har förflyttat innehållet från realism till uttalad samhällskritikRöda rummet präglas av satir och energi, medan Götiska rummen har ett kritiskt, bittert och aggressivt språk och anslag. Strindberg går till hårt och grundläggande angrepp mot 1890-talets borgerliga samhälle med kvinnoemancipationen och tidens kulturella trender inklusive de rådande ”klägget”.

Intressant är Strindbergs när han synkroniserar romanens fiktion med den svenska politiska, sociala och kulturella verkligheten. Romanens händelser utspelar sig under 1890-talet. Strindberg beskriver de fiktiva personernas öden mot en bakgrund av verkliga historiska händelser och kulturella miljöer i Stockholm.

Litterärt upplever man vid läsningen att Strindberg på ett berikande sätt blandar psykologiska personskisser med samhällsdebatt. Strindberg lär ha beskrivit texten som en ”ny högre utvecklingsform av skönlitteratur”. 

Götiska rummen och Svarta fanor

Nu åter till sambanden mellan Götiska rummen (1904) och Svarta fanor (1907). Det finns nämligen tydliga sådana.

Svarta fanor är avsedd att fungera som en kronologisk och tematisk fortsättning på Götiska rummen. Båda böckerna tillhör Strindbergs senare produktion. De har tillkommit och publicerats efter Infernokrisen. De är tydligt präglade av August Strindbergs uppgörelse med samtidens Sverige och Stockholm avseende kultur, sociala förhållanden liksom också politiskt. Strindberg använder inte ordet ”klägg” men de är dessa hans avslöjar och skandaliserar. De är elaka böcker. Tänk om någon beskriv dagens Stockholmska ”kindpussande klägg” på samma sätt. Något att drömma om. Men vem är mäktig den elden, modet och kraften? Finns ingen. Jan Myrdal är död!

Strindberg, det har forskningen visat, arbetade med idéer och förarbeten till båda böckerna parallellt. I hans litterära kvarlåtenskap finns anteckningar under rubriken ”Götiska Fugor” som innehåller ämnen som senare användes som underlag för diskussioner och betraktelser i Svarta fanor.

Båda romanerna är satirer över det kulturella och politiska livet och ”klägget” i Stockholm kring sekelskiftet. Götiska rummen (uppföljaren till Röda rummet) skildrar dessutom samhällsinstitutionerna. Svarta fanor ger sedan oss läsare underbart njutningsfyllda och hänsynslöst kritiska karaktärsmord av dåtidens litterära ”klägg”.

Släktskapen mellan böckerna gör att de ibland publiceras samman i samlingsvolymer. 

Sammanfattningsvis är Svarta fanor en moralisk och verklighetsinriktad kulmen av samhällskritiska teman som Strindberg återupptog från Röda rummet i Götiska rummen. 

Citat ur Götiska rummen (1904)

”Ljuger de inte däroppe? … Det är ju för resten den gamla statskonsten, att synas uppriktig men vara falsk”.

”Sverige är ett styvmorsland, och därför gör det vanligtvis sina storheter av intet, det letar upp nollor och upphöjer dem till dignitärer…”

”Jag undrar också ibland om den här demokratin vi slitit för icke är något galet, där den okunnige meddelar kunskaper, där den rådlöse skall råda, där den svage skall styra, där de förtryckte förtrycka och där det är mängden som gör’et”.

”De tänka inga tankar, utan erinra endast vad de läst i tidningen, i boken, vad de hört pratas; när de läsa, assimilera de, allt orensat, korn och småsten, en palt och en lort; och när de tala, öppna de sfinktern och släppa ut genom munnen som är deras anus. Det är majoriteten, det trogna folket, det sunda förståndet som bara är oförstånd; det är de rättänkande, de stilla i landet, kärnan av befolkningen. Och alla äro de härsklystna, men kunna endast härska genom härskaren, som blir deras redskap, emedan han härskar genom dem.” Samtidigt som citatet sammanfattar diskussionen i det svenska slutande 1800-talet är den också en helt underbar beskrivning av 90 procent av det som postas  på FB.

Våtsjön den 22 januari 2026

Lennart Waara

070 710 77 25

IN DAVOS, SWITZERLAND, CANADIAN PRIME MINISTER MARK CARNEYS SPEECH 2026-01-20

21 januari 2026

Jag lägger ut hela talet med några egna kursiv. Publicerar inte talet för att jag instämmer I allt utan för att talet pekar ut en geopolitisk väg som kan komma att bli verklighet med Sverige som deltagare men efter att ha lämnat DCA avtalet och kastat ut ockupanterna från USA. Talet bör analyseras djupare, och följas för att se hur andra länder I liknande situationer ser på detta utkast till ett möjligt globalt program för små och medelstora läder. Men om våra tokstollar till vänster och höger begriper detta är jag mindre säker på. Skall bli intressant att se om någon av dem kommenterar talet och på vilket sätt. Sverige har ingen statsman typ Alexander Stubb som citeras av alla och som är delaktig i den globala diskursen.

”It’s a pleasure – and a duty – to be with you at this turning point for Canada and for the world.

Today, I’ll talk about the rupture in the world order, the end of a nice story, and the beginning of a brutal reality where geopolitics among the great powers is not subject to any constraints.

But I also submit to you that other countries, particularly middle powers like Canada, are not powerless. They have the capacity to build a new order that embodies our values, like respect for human rights, sustainable development, solidarity, sovereignty, and territorial integrity of states.

The power of the less powerful begins with honesty.

Every day we are reminded that we live in an era of great power rivalry. That the rules-based order is fading. That the strong do what they can, and the weak suffer what they must.

This aphorism of Thucydides is presented as inevitable – the natural logic of international relations reasserting itself. And faced with this logic, there is a strong tendency for countries to go along to get along. To accommodate. To avoid trouble. To hope that compliance will buy safety.

It won’t.

So, what are our options?

In 1978, the Czech dissident Václav Havel wrote an essay called The Power of the Powerless. In it, he asked a simple question: how did the communist system sustain itself?

His answer began with a greengrocer. Every morning, this shopkeeper places a sign in his window: “Workers of the world, unite!” He does not believe it. No one believes it. But he places the sign anyway – to avoid trouble, to signal compliance, to get along. And because every shopkeeper on every street does the same, the system persists. 

Not through violence alone, but through the participation of ordinary people in rituals they privately know to be false.

Havel called this “living within a lie.” The system’s power comes not from its truth but from everyone’s willingness to perform as if it were true. And its fragility comes from the same source: when even one person stops performing — when the greengrocer removes his sign — the illusion begins to crack. (En perfekt beskrivning av svenskens underordning under det totalitära socialdemokratiska maktkonglomeratet)

It is time for companies and countries to take their signs down. (och det Svenska folket)

For decades, countries like Canada prospered under what we called the rules-based international order. We joined its institutions, praised its principles, and benefited from its predictability. We could pursue values-based foreign policies under its protection.

We knew the story of the international rules-based order was partially false. That the strongest would exempt themselves when convenient. That trade rules were enforced asymmetrically. And that international law applied with varying rigour depending on the identity of the accused or the victim. 

This fiction was useful, and American hegemony, in particular, helped provide public goods: open sea lanes, a stable financial system, collective security, and support for frameworks for resolving disputes. (men också USA imperialism ibland Orwellskt kalla Pax Americana, min kursiv)

So, we placed the sign in the window. We participated in the rituals. And largely avoided calling out the gaps between rhetoric and reality.

This bargain no longer works.

Let me be direct: we are in the midst of a rupture, not a transition.

Over the past two decades, a series of crises in finance, health, energy, and geopolitics laid bare the risks of extreme global integration. 

More recently, great powers began using economic integration as weapons. Tariffs as leverage. Financial infrastructure as coercion. Supply chains as vulnerabilities to be exploited. (min kursiv)

You cannot “live within the lie” of mutual benefit through integration when integration becomes the source of your subordination.

The multilateral institutions on which middle powers relied— the WTO, the UN, the COP – the architecture of collective problem solving – are greatly diminished. 

As a result, many countries are drawing the same conclusions. They must develop greater strategic autonomy: in energy, food, critical minerals, in finance, and supply chains. 

This impulse is understandable. A country that cannot feed itself, fuel itself, or defend itself has few options. When the rules no longer protect you, you must protect yourself.

But let us be clear-eyed about where this leads. A world of fortresses will be poorer, more fragile, and less sustainable. 

And there is another truth: if great powers abandon even the pretence of rules and values for the unhindered pursuit of their power and interests, the gains from “transactionalism” become harder to replicate. Hegemons cannot continually monetize their relationships. 

Allies will diversify to hedge against uncertainty. Buy insurance. Increase options. This rebuilds sovereignty – sovereignty that was once grounded in rules, but will be increasingly anchored in the ability to withstand pressure. 

As I said, such classic risk management comes at a price, but that cost of strategic autonomy, of sovereignty, can also be shared. Collective investments in resilience are cheaper than everyone building their own fortress. Shared standards reduce fragmentation. Complementarities are positive sum.

The question for middle powers, like Canada, is not whether to adapt to this new reality. We must. The question is whether we adapt by simply building higher walls – or whether we can do something more ambitious.

Canada was amongst the first to hear the wake-up call, leading us to fundamentally shift our strategic posture.

Canadians know that our old, comfortable assumption that our geography and alliance memberships automatically conferred prosperity and security is no longer valid.

Our new approach rests on what Alexander Stubb has termed “values-based realism” – or, to put it another way, we aim to be principled and pragmatic.

Principled in our commitment to fundamental values: sovereignty and territorial integrity, the prohibition of the use of force except when consistent with the UN Charter, respect for human rights. 

Pragmatic in recognising that progress is often incremental, that interests diverge, that not every partner shares our values. We are engaging broadly, strategically, with open eyes. We actively take on the world as it is, not wait for a world we wish to be.

Canada is calibrating our relationships so their depth reflects our values. We are prioritising broad engagement to maximise our influence, given the fluidity of the world order, the risks that this poses, and the stakes for what comes next.

We are no longer relying on just the strength of our values, but also on the value of our strength. (min kursiv)

We are building that strength at home. 

Since my government took office, we have cut taxes on incomes, capital gains and business investment, we have removed all federal barriers to interprovincial trade, and we are fast-tracking a trillion dollars of investment in energy, AI, critical minerals, new trade corridors, and beyond. 

We are doubling our defence spending by 2030 and are doing so in ways that builds our domestic industries.

We are rapidly diversifying abroad. We have agreed a comprehensive strategic partnership with the European Union, including joining SAFE, Europe’s defence procurement arrangements. 

We have signed twelve other trade and security deals on four continents in the last six months. 

In the past few days, we have concluded new strategic partnerships with China and Qatar.

We are negotiating free trade pacts with India, ASEAN, Thailand, Philippines, Mercosur.

To help solve global problems, we are pursuing variable geometry— different coalitions for different issues, based on values and interests.

On Ukraine, we are a core member of the Coalition of the Willing and one of the largest per-capita contributors to its defence and security. 

On Arctic sovereignty, we stand firmly with Greenland and Denmark and fully support their unique right to determine Greenland’s future. Our commitment to Article 5 is unwavering. 

We are working with our NATO allies (including the Nordic Baltic to further secure the alliance’s northern and western flanks, including through Canada’s unprecedented investments in over-the-horizon radar, submarines, aircraft, and boots on the ground. Canada strongly opposes tariffs over Greenland and calls for focused talks to achieve shared objectives of security and prosperity for the Arctic.

On plurilateral trade, we are championing efforts to build a bridge between the Trans-Pacific Partnership and the European Union, creating a new trading block of 1.5 billion people. 

On critical minerals, we are forming buyer’s clubs anchored in the G7 so that the world can diversify away from concentrated supply. 

On AI, we are cooperating with like-minded democracies to ensure we will not ultimately be forced to choose between hegemons and hyperscalers.

This is not naive multilateralism. Nor is it relying on diminished institutions. It is building the coalitions that work, issue by issue, with partners who share enough common ground to act together. In some cases, this will be the vast majority of nations. 

And it is creating a dense web of connections across trade, investment, culture on which we can draw for future challenges and opportunities.

Middle powers must act together because if you are not at the table, you are on the menu.

Great powers can afford to go it alone. They have the market size, the military capacity, the leverage to dictate terms. Middle powers do not. But when we only negotiate bilaterally with a hegemon, we negotiate from weakness. We accept what is offered. We compete with each other to be the most accommodating.

This is not sovereignty. It is the performance of sovereignty while accepting subordination. 

In a world of great power rivalry, the countries in between have a choice: to compete with each other for favour or to combine to create a third path with impact.(min kursiv)

We should not allow the rise of hard power to blind us to the fact that the power of legitimacy, integrity, and rules will remain strong — if we choose to wield it together.

Which brings me back to Havel.

What would it mean for middle powers to “live in truth”?

It means naming reality. Stop invoking the “rules-based international order” as though it still functions as advertised. Call the system what it is: a period of intensifying great power rivalry, where the most powerful pursue their interests using economic integration as a weapon of coercion.

It means acting consistently. Apply the same standards to allies and rivals. When middle powers criticise economic intimidation from one direction but stay silent when it comes from another, we are keeping the sign in the window. 

It means building what we claim to believe in. Rather than waiting for the old order to be restored, create institutions and agreements that function as described.

And it means reducing the leverage that enables coercion. Building a strong domestic economy should always be every government’s priority. Diversification internationally is not just economic prudence; it is the material foundation for honest foreign policy. Countries earn the right to principled stands by reducing their vulnerability to retaliation.

Canada has what the world wants. We are an energy superpower. We hold vast reserves of critical minerals. We have the most educated population in the world. Our pension funds are amongst the world’s largest and most sophisticated investors. We have capital, talent, and a government with the immense fiscal capacity to act decisively.

And we have the values to which many others aspire.

Canada is a pluralistic society that works. Our public square is loud, diverse, and free. Canadians remain committed to sustainability.

We are a stable, reliable partner—in a world that is anything but—a partner that builds and values relationships for the long term.

Canada has something else: a recognition of what is happening and a determination to act accordingly.

We understand that this rupture calls for more than adaptation. It calls for honesty about the world as it is.

We are taking the sign out of the window.

The old order is not coming back. We should not mourn it. Nostalgia is not a strategy.

But from the fracture, we can build something better, stronger, and more just. 

This is the task of the middle powers, who have the most to lose from a world of fortresses and the most to gain from a world of genuine cooperation.

The powerful have their power. But we have something too – the capacity to stop pretending, to name reality, to build our strength at home, and to act together.

That is Canada’s path. We choose it openly and confidently. 

And it is a path wide open to any country willing to take it with us.”

PRESIDENT DONALD J TRUMP

20 januari 2026

Hur skall man bedöma en president för en stormakt som lägger ut AI-genererade bilder av denna typ på sin kanal Truth Social. Stjärnbaneret ligger inte bara över USA, utan också Venezuela, Canada och Grönland. Provocerande? Ja, men mer än så! Man baxnar, inför president Donald J Trumps omdöme.

Venezuela handlade om oljan som hans judiska oligarkvänner önskade kontroll över. Samma typ av etniska oligarkvänner (namn kan på dessa kan anges) uttalade intresse av att komma över Grönlands jordartsmetaller, tungmetaller mm. Det handlar inte alls om Pax Americana utan om USA-imperialism av värsta sort.

Dessutom, direkt prejudicerande för exempelvis Putins Ryssland och Jin Pings Kina! Beware about that! Taiwan ligger farozonen. 

Tänk Er en femåring som grinar över att hans byggklossar tagits av någon annan. Det är det verkliga innehållet i Donald J Trumps brev till Norges statsminister för att han inte tilldelades Nobels Fredspris. Nu, när han inte fick priset behöver han enligt egen utsago inte längre arbeta för fred. 

Hur står det till mentalt och kognitivt med mannen? Tyvärr kommer han att ha/har brett stöd av den vanlige (lågkognitive och obildade) amerikanen. Sannolikt skulle Donald J Trump idag vinna en jordskredsseger i ett amerikanskt val. Precis så illa är det och MAGA är ett skämt utom för de allra mest blinda och korkade fanatikerna i USA.

Vi får hoppas att The Supreme Court sätter stopp för Donald J Trumps hot med tullvapnet mot bland annat Sverige för att vi stödjer Danmark i den berättigade och juridiskt korrekta ståndpunkten att Grönland tillhör Danmark.

SÄG MED OMEDELBAR VERKAN UPP DCA-AVTALET MED USA!

VEM ÄR MORDECHAI VANUNU?

19 januari 2026

Mordechai Vanunu (född 1954) är en tidigare israelisk kärnvapentekniker som 1986 avslöjade detaljer om Israels hemliga kärnvapenprogram.

Ett kärnvapenprogram som president John F Kennedy (JFK) försökte stoppa. JFK krävde kontroller en gång i halvåret av kärnreaktoranläggning Dimona. Israel fortsatte dock utvecklingsarbetet emot kärnvapen i hemlighet trots besök i Israel av JFK som begärde att få besöka Dimona men besöket styrdes bort med en rad undanflykter. 

JFK fick aldrig se de avgörande produktionsenheterna. Innan den första, av JFK krävda, inspektion hann genomföras var president John F Kennedy mördad i Dallas i en komplott som involverade CIA, FBI, maffian och exilkubaner. Enligt uppgifter fanns det Mossad-agenter i Dallas den aktuella morddagen. 

Lyndon B Johnson, jude, svor sedan presidenteden i planet på väg till Washington. USA:s geopolitiska inriktning och målsättningar visavi Mellanöstern (liksom i fråga om Vietnam) ändrades radikalt i det närmaste omedelbart. De skriftliga dokumenten är entydiga i båda de nämnda fallen.

Vad har hänt Mordechai Vanunu?

Mordechai Vanunu avslöjade 1986 Israels kärnvapenprogram som drevs aktivt och intensivt trots och i brott med det internationella icke spridningsavtalet. Vanunu smugglade ut fotografier från kärnforskningsanläggningen i Dimona och överlämnade informationen till den brittiska tidningen The Sunday Times.

Innan artikeln publicerades lockades han från London till Rom i en honey-trap av en kvinnlig Mossad-agent (”Cindy”). I Rom kidnappades Mordechai Vanunu av Mossad, lades i en trälåda, sannolikt svårt drogad och fördes med diplomatpost (true story) till Israel. Vilket annat land inkluderande kommunistdiktaturer skulle komma undan en sådan kidnappning utan protester från det internationella samfundet som ett brott mot personlig rätt, säkerhet och mellanstatligt uppförande. Israel och Mossad struntar i sådant. En anledning är naturligtvis den kontroll Israel har över stora internationella media via etniska mediaoligarker främst i USA

Det senaste aktuella exemplet är David Ellisons övertagande av CBS med omedelbara påverkansaktioner visavi Donald J Trump att i Israels intressen bomba Iran. Falsk information furnerades Donald J Trump. Nya chefredaktören är Bari Weiss (det är också en märklig historia hur en liten bloggare får chefredaktörsstolen för att garantera rätt inriktning). Hon påstod att det var 50 000 döda. T o m Donald J Trump backade för och avvisade de överdrivna sifforna. By the way pappan till David Ellison är Larry Ellison som är den enskilt största privata donatorn och finansiären av IDF (Israel Defence Forces). De är enligt Donald J Trump ”hans bästa och intelligentaste vänner”. True story!

Tillbaka till historien om Mordechai Vanunu. Vanunu dömdes till 18 års fängelse för spioneri och förräderi, varav 11,5 år tillbringades i isoleringscell. Elva och ett halvt år i isoleringscell!

Han släpptes 2004 men lever under strikta restriktioner som förbjuder honom att lämna Israel, tala med utländska journalister eller nalkas utländska ambassader. Han har flera gånger fängslats på nytt för korta perioder efter att ha brutit mot dessa villkor. 

Mordechai Vanunu nuvarande situation avseende boende och reserestriktioner är hårt reglerade av Netanyahu et consortes. Vanunu lever i Israel, men myndigheterna har konsekvent förnyat hans utreseförbud med hänvisning till att han fortfarande utgör en säkerhetsrisk.

Vanunu betraktas av organisationer som Amnesty International som en samvetsfånge. Han har även tilldelats priser som Right Livelihood Award.

Vanunu konverterade till kristendomen under sin tid i fängelse. Han gifte sig 2015 med en norsk teolog men har inte fått tillstånd att flytta till Norge, trots norska inbjudningar. 

Våtsjön den 19 januari 2026

Lennart Waara

070 710 77 24

EN NY BOK OM S.A. ANDRÉES RESA MED BALLONGEN ”ÖRNEN” TILL NORDPOLEN 1897

16 januari 2026

Boken om S.A. Andrées misslyckade resa med ballong till Nordpolen föreligger nu i en ny omarbetad andra tryckning.

Boken tar ett helhetsperspektiv på Andrées resa som slutade med tre mäns dö på Vitön. De dog av dumhet och ledarens risktagande trots varningar och kunskap om ballongens otillräcklig helt liksom också en rent oansvarig planering. Bea Uusma har skrivit två prisbelönta böcker om hur männen dog på Vitön och av vilka medicinska orsaker. Min bok tar det bredare greppet och granskar hela projektet från planering, ballongresa, isvandring och slutligen död på Vitön. 

Boken finns att köpa på Bokus samt Historiska bokhandeln på Svartsjö slott. Boken kan också beställas direkt från mig.

lennart.waara@icloud.com

070 710 77 24

Boken granskar empiriskt och kritiskt Andrées försök 1897 att nå Nordpolen med en vätgasballong. Projektets totala misslyckande med dödlig utgång analyseras utifrån en historisk processyn från idé, planering, ballongbeställning, provflygningar, ett första försök som avbröts.

Andrées patologiska oförmåga att ta till sig kritik och information, haveriet redan vid starten, en läckande ballong, nedisning och slutligen kraschlandning med följande isvandring och slutligen efter två månader ankomst Vitön. Försöket var illa planerat och dömt från början pga ledarens svårigheter att acceptera rapporterade risker och kritiska invändningar. Det är bokens huvudtes.

Sannolikt beroende på S.A. Andrées personliga brister och inadvertenser överlagrat av nationell prestige och krav. Frågan om projektets katastrofala ledning, planering och misslyckande och varför de tre männen egentligen dog är fortfarande kontroversiell med markerade svårigheter att granska och inse sanningen.

Istället fokuseras intresset på marginella frågor och gåtor. Men, man kan inte förstå projektets planering, förlopp och utfall stående på Vitön. Männen dog på Vitön efter en två månader lång heroisk isvandring, det är korrekt. De dog redan efter kort tid på ön men Vitön är i sig ett stickspår för att övergripande förstå VARFÖR männen till sist dog.

Männens dödsorsaker, vad de dog av (multi- inte monokausala) är olika och endast delvis medicinskt analyserbara. Eventuellt dog en eller två av männen av isbjörnsattack. Men sannolikt inkluderar en bredare kausalförklaring också mental och fysisk utmattning och hopplöshet.

Man måste sätta sig in i männens mentala situationen när de anlänt till den isolerade ön och stod inför polarnattens mörker. Vad som exakt hände på Vitön är oklart och därför intressant som en sorts pussel med medicinska inslag. Till förståelsen av VARFÖR männen dog, vilka de verkliga dödsorsakerna var, bidrar pusslet och de medicinska analysera inte.

Svaret på varför tre män dog är strukturellt på flera plan, vätgasballongens otäthet, ledarens oförmåga att ta till sig korrekt information och lyssna på kritik, haverier redan vid starten, okunskap om arktiska förhållanden för att nämna några. Det är bokens tes och kausalförklaring till Andrées, Strindbergs och Frænkels dog på Vitön. 

SVARTA FANOR – OMLÄSNING

15 januari 2026

Jag har som avkoppling, från läsning av ” Den svenska historien” i 10 band och 3 500 sidor, läst om Strindbergs Svarta fanor för 27 gången, alltid lika uppfriskande elak läsning om den tidens kulturpersoner. En dröm jag haft i alla år, sedan jag för en evighet sedan läste Svarta fanor för första gången, är att någon skrev en Svarta fanor om vår tids kulturella och mediala personage inklusive chefredaktörer som Peter Wolodarski och Anders Lindberg, det mediala och kulturella klägget och  wannabees av alla de slag. Men vem törs och är mäktig en sådan uppgift idag. Jan Myrdal är död. Han kunde möjligen ha skrivit den boken.

Bokens andra upplaga 1910.

Svarta fanor av August Strindberg är sannolikt den elakaste bok som skrivits i den svenska litteraturen. Boken är samtidigt en nyckelroman om 1890-talets svenska kulturella parnass med främst Gustaf av Geijer som måltavla. Det är ett extremt grymt porträtt som tecknas av honom liksom av andra exempelvis Ellen Key. För den som inte läst Svarta fanor eller gjort det utan att reflektera över eller kolla vilka verkliga personer som gömmer sig bakom romanens galleri av figuranter lämnas i avslutningen en tolkningslista.

August Strindberg tvekade själv länge innan han valde att eller vågade publicera boken som naturligtvis väckte mycken buller och rabalder.

Svarta fanor som kom 1907 men skrevs redan 1904 anses som den mest beryktade och hänsynslösa nyckelromanen i svensk litteraturhistoria. Huruvida den är ”den elakaste” som någonsin skrivits kan naturligtvis diskuteras. To my mind är den det.  Boken är känd för sina extremt skarpa och personliga angrepp på dåtidens kulturpersonligheter. 

Vad gör att boken än idag är inte bara läsbar och läsvärd utan också ett betydande verk i svensk litteraturhistoria?

Personporträtten är hänsynslösaStrindberg använde boken som en privat uppgörelse med sina ovänner. Bland de illa dolda förebilderna fanns Gustaf af Geijerstam (som Zachris) och Ellen Key (som Hanna Paj).

Strindberg erkände i efterhand att boken var en ”fasans bok” och tvekade länge om han överhuvudtaget skulle publicera den. Boken skulle kunna ses som brottslig och förorsaka tryckfrihetsåtal.

Vid utgivningen 1907 orsakade boken en enorm skandal och blev inledningen till den så kallade Strindbergsfejden. Den liberala pressen ansåg den vara en ”svulstig pamflett” som inte ens förtjänade att recenseras.

Verket kan beskrivas som en grym satir där Strindberg ”låter gallan flöda” för att avslöja det han betraktade som ett ”ruttet tidevarv”. 

Sammanfattningsvis framstår Svarta fanor som en unik bok. Strindberg visar sin ohämmade och skickligaste sida som författare och smädare. 

August Strindbergs skildring av författaren Gustaf af Geijerstam kännetecknas av ett ökänt karaktärsmorden, kanske det värsta i svensk i svensk litteraturhistoria. Strindbergs relation till af Geijerstam genomgick en förvandling från vänskaplig uppskattning till nämnda karaktärsmord.

Strindberg porträtterade Geijerstam under pseudonym i flera verk:

Zachris i Svarta fanor (1907): Detta är den mest kända och skoningslösa skildringen. Zachris framställs som en litterär parasit, en lögnare och en moraliskt korrupt person som ”stjäl” andras livserfarenheter för sitt eget skrivande.

Zachris i Götiska rummen (1904): Här introduceras karaktären som en förlängning av Strindbergs bittra uppgörelse med den tidens litterära etablissemang.

”Efterstanken” i En blå bok: Strindberg fortsatte sina angrepp genom att beskriva Geijerstam i djupt negativa ordalag även efter dennes död. 

Varför var August Strindberg så elakt kritisk emot Gustaf af Geijerstam?

Under 1880-talet var de nära vänner och Strindberg kallade honom en gång för Sveriges framtidshopp. Agust Strindbergs syn gick från positiv uppskattning till hat.

En bidragande privat faktor till brytningen kan gissningsvis ha varit att Geijerstam tog parti för Harriet Bosse under hennes och Strindbergs skilsmässa kring 1904.

Strindberg ansåg att Geijerstam blivit för ”konjunkturbetonad” och framgångsrik på ett ytligt sätt, vilket födde både avund och förakt. En form av litterär rivalitet som kan förstås. Vi ser ju sådant idag också. Den viktiga frågan är dock: Vem läser Gustaf af Geijerstam idag förutom litteraturvetare medan Strindbergs verk aldrig upphör att publiceras, om och om igen i nya upplagor, och läses brett.

Skildringen i Svarta fanor var kontroversiell när den publicerades och skapade en stor litterär skandal i Sverige vid sekelskiftet. Strindberg anklagades av de utsatta och deras kotterier liksom i den liberala pressen för att vara ”besatt av att förvandla vänner till dödsfiender”. Rent trams som jag ser det!

Romanens nyckelpersoner motsvaras i verkligheten av:

  • Zachris (Gustaf af Geijerstam): Strindbergs huvudmål, porträtterad med stor elakhet, tillsammans med hans hustru Jenny (Nennie Geijerstam).
  • Grevinnan Maja: (Nanna/Nennie Geijerstam)
  • Hanna Paj (Ellen Key): En skarp satir över Key och hennes engagemang för kvinnans frigörelse.
  • Falkenström (Strindberg själv): Romanens berättare och alter ego.
  • Professor Stenkåhl (Karl Warburg): En professor i estetik.
  • Greve Max (Georg Stjernstedt): En ung jurist.
  • Redaktör Lönnroth/Lögnroth (Vult von Steijern): Chefredaktör på Dagens Nyheter.
  • Thilda K.: Författaren (Anne Charlotte Leffler) och hennes make.
  • Revisor K.: vice häradshövding (Gustaf Edgren) och hennes 
  • Smartman (Pehr Staaff/Fritz Kjerrman): Journalist på Dagens Nyheter. Andra uppgifter anger att det är (Karl Otto Bonnier)
  • Aspasia (Dagny Juel): En norsk författare.
  • Popoffski (Stanislaw Przybyszewski): En polsk författare.
  • Mister Anjala (Jac. Ahrenberg): En finlandssvensk författare.
  • Nyrax (Carl Larsson): Målaren. 

Våtsjötorp den 15 januari 2025

Lennart Waara

070 710 77 24