Vi analyserar ortnamnen Bergslagen, Lekebergslagen (Lekhyttan) och Kilsbergen och de bestämningar som bidrar till att förklara uppkomsten av namnen. Texten bygger huvudsakligen på Karin Calissendorfs och Anna Larssons bok ”Ortnamn i Närke” som utkom av trycket 1998.
Det är således tre geografiska namn som skall härledas. Att härleda ortsnamn är i de flesta fall ingen exakt vetenskap utan mer att söka och analysera sannolika förklaringar till namnens tillkomst. Namnens ursprung försvinner ofta (ibland finns äldre skriftliga belägg som kan dokumentera en första användning) i den äldre historiens töcken. I det följande handlar det om sannolika eller ibland endast möjliga förklaringar och härledningar utan att jag påpekar det varje gång.
Vi börjar med Kilsbergen namnet på den 50 km långa förkastningsbranten i västra Närke. Kilsbergen kommer med säkerhet från den socken i norr som utgör den nordliga delen av bergen, Kils socken. Så långt är allt enkelt. Men varifrån kommer namnet kil i Kils socken?
Namnet Kils socken kommer inte från namnet på någon kyrkby som är det normala i sammanhanget. Istället antas namnet kunna komma från en gård där kyrkan byggdes som kan ha hetat Kil. Ordet Kil förekommer ibland i ortsnamn och härleds då ur likheter i formen på redskapet kil. Det kan handla om en administrativ kil som att Kils socken skjuter in mellan Axbergs och Tysslinge socknar. Namnet har också förekommit i betydelsen kilformigt jordstycke och kan vara en förklaring. En annan kan handla om kil i betydelsen långsmal vik. Den förklaringen kan vara aktuell för Kils socken. En långsmal dalgång går nämligen från Tysslinge norra ände upp emot Kils kyrka. Kils socken har sannolikt i äldre tider varit den folkrikaste socknen. Kils socken har ju också givit namn åt Kilsbergen som har de högsta topparna inom socknen.
Lekebergslagen är det samlande namnet för de socknar som ingår i det geografiska område i västra Närke som i stort täcker in Kilsbergen och som historiskt haft järnet i centrum för produktion och levnadssätt. De sex socknarna är Kil, Knista, Kvistbro, Tysslinge och Vintrosa. Namnet Lekhyttan, Lekeberg och Lekebergslagen kommer från sjön Leken. Det finns två alternativa tolkningar till namnet Leken, dels att sjön var rik på lekande fisk, dels att de härrör ur lekande, dvs rörligt vatten.
Bergslagen är ett övergripande namn för det geografiska område som allt sedan medeltiden i form av bergshantering, brytning, smältning och bergsbruk levererat järn för inhemska behov och för en betydande export. Bergslagen är i genuin mening bergsbrukets geografiska område. Geografiskt är namnet inte välavgränsat men grovt utgör norra och västra Västmanland, delar av norra Uppland, västra Närke, sydöstra Värmland och södra Dalarna kärnan.
Ordet berg i Bergslagen kan förefalla självklart till sitt innehåll. Men ordet kan faktiskt ha lite olika betydelser. Dels kan det ha den allmänna betydelsen av berg, dels en mer specifik betydelse i meningen berg som utgångspunkt för bergsbruk och bergslag. Det kan också i ortnamn bara betyda höjd, kulle eller berg i dagen.
Just i anslutning till Bergslagen finns äldre dokumentation av ordet berg i meningen ”berg som föremål för bergsbruk”. I främst de kungliga bergsprivilegierna där ägaren redan från mitten av 1300-talet stadgade om förhållanden, drift och organisation. Därifrån kommer sannolikt också ”lag” i Bergslagen. År 1354 stadgades för Norberg en organisation kring de styrande ”de som skola för berget stånda”.
Länge har historiker diskuterat vad som skall avses med ”Västra berget i Närke” respektive ”Östra berget i Närke”. Vi går inte in i den diskussionen om vad som kan ha avsetts med de olika bestämningarna. Dokumenten är få och förkomna. Vi stannar för den senaste förklaringen som förefaller enkel och klar. Occams rakkniv! Östra berget är östra delen av Kilsbergen och Västra berget är bergsbygden på Kilsbergens västra sida.
Det var först från och med 1500-talet som man började tala om Bergslag för området. Innan kallades bergsbygderna helt enkelt för Berg. Bergens namn angavs utifrån malmens art, Järnberget, Kopparberget och Silverberget eller bara Malmbergen. I Närke finns också Kalkberget och Limberget. Limberget kommer från engelskan lime, kalksten, som var en viktig komponent i järnframställningen.
De kungliga privilegietexterna för malmförande berg kom att skapa termer som visar på en tydligt reglerad och organiserad verksamhet; bergmästare, bergsman, bergsarvode, bergshantering, bergsrätt, bergsmannating, bergsbyggning, bergsbruk, bergsfogde och bergsfrälse dvs skattebefriade bergsmän.
Historiskt är våra äldsta bruksbygder, de ovan nämnda landskapen, väl dokumenterade och utforskade. Namnet ”Bergslagen” är dock av senare datum, belagt från 1500-talet. När man övergår från den tidigaste benämningen ”berg” och talar om ”bergs lag” får man hela namnet. Det fanns kungliga rättsbestämmelser som gällde för området i de s.k. bergslagsprivilegierna. Från 1340 finns belagt begrepp som ”bergs rätt och lag”, ”bergs privilegium och stadga”. Nu närmar vi oss en förståelse för varifrån och hur dagens benämningen Bergslagen uppkommit.
Bergsbruket krävde andra regler och lagar än landsbygden och staden. Privilegiebreven var positiva för bergsmännen eftersom man föredrog att lyda under ”bergs lag” än under ”bondelag”. Man fick sin sak prövad på bergstinget av likar. Huruvida ”bergs lag” fanns nedtecknad eller endast var en sedvanerätt kan inte fastställas. Året 1457 används för första gången ”bergslag” som benämning för ett avgränsat geografiskt område, exempelvis ”Gamble Norebergslagh”.
Från tidigt 1500-tal finns begreppen bergslagen med alternativen ”Bergslaget” och ”alle bergslager” (alla bruksbygder) allmänt använda. Från mitten av 1400-talet föreligger namnet ”vppa Lecaberge” för Lekebergslagen och från mitten av 1500-talet inkluderande sjön Leken och orten Lekhyttan. På kartor från det slutande 1600-talet kan man vidare finna en gräns ”som afschiär Bärgslagen” från ”landet”, dvs närkeslättens odlingsbygder.
Bergslagen skall slutligen skiljas från uttryck som ”arbetslag på berget” som inte hade med lag i juridisk mening att skaffa även om det förekommer i privilegiebreven. De används i samband med begrepp som ”bergsmännen på Norberg” eller liknande.
Text: Lennart Waara
lennart waaras blogg 