lennart waaras blogg

Riksdagen förväntas med rätta vara en av demokratins viktigare institutioner. Andra viktiga institutioner är grundlagarna och särskilt yttrande-, tryck- och mötesfriheten som alltmer utmanas och urholkas bland annat genom lokala ordningsstadgor trots principiell konflikt med grundlagen. Ett markant exempel på urholkning av grundlagens stadganden är gummiparagrafen om ”hets mot folkgrupp” som tolkas olika av olika domstolar, där man numera i lägsta instans i Malmö kan dömas till fängelse. Riksdagens demokratiska funktion kan i praktiken kritiseras bland annat utifrån hur riksdagsledamöterna utses av de etablerade partierna och inte av medborgarna i personliga direktval (exempelvis genom majoritetsval i enmansvalkretsar). Väljarna tvingas rösta på partier och därmed acceptera de undermåliga kandidater som finns på valsedlarna. Visst, man kan stryka de allra sämsta och mest obildade. Om strykningar har någon påvisbar effekt är en annan fråga. En strykning är kosmetisk och en personlig väljarmarkering. Någon reell effekt på röstutfallet har den inte. Valmanskåren röstar på partier, även om enstaka undantag finns i form av personvalskampanjer med potentiell möjlighet för väljarna att kryssa in en kandidat. Processen är att de politiska partiernas lokalavdelningar nominerar kandidater. Partiledningarna fastställer sedan centralt vilka som skall företräda partiet i valen till riksdagen. Det innebär i praktiken att partierna premierar lydiga och ryggböjliga personer till partiernas riksdagslistor. Det skapar förutsättningar för en överrepresentation av ”politiska broilers” som vandrat hela vägen från ungdomsförbunden uppåt och visat sig lojala och anpassliga. Resultatet av den processen är tydlig. Sverige är vorden en kakistokrati, dvs det är de sämsta och minst lämpade som nomineras till riksdag och regering. Den tidigare moderate riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson myntade begreppet ”knapptryckarkompani” för partiernas följsamma riksdagsledamöter.

Den viktiga Medborgarrättsrörelsen (MRR) som startades 1969 av regeringsrådet Gustaf Petrén driver flera bra förslag för att stärka medborgarinflytandet över vilka som väljs till parlamentet. Tyvärr är MRR föga känt och uppmärksammat. Frågorna om ökat medborgarinflytande i parlamentet måste lyftas aktivt om vi skall få avtryck i debatt och åstadkomma förändringar. 

Jag har själv längre funderat kring och irriterat mig över 4-procentsspärren. I denna text argumenteras för att den bör tas bort. Det är odemokratiskt att införa en godtycklig spärr. En spärr strider i grunden mot principen om varje väljares lika värde. I Ryssland är spärren 10 procent för att stänga ute oppositionspartier. Varför ska spärren vara just fyra procent? Ryssland kritiseras för att vara odemokratiskt med en 10-procentsspärr. Vad säger att just fyra procent är demokratiskt? När spärren infördes diskuterades både tre och fem procent. Att ha artificiella spärrar skadar helt enkelt, om man tänker efter, trovärdigheten för det demokratiska systemet. Ett argument som framförts är att en spärr mot småpartier behövs för att uppnå̊ regeringsdugliga majoriteter, möjligen ett praktiskt argument men knappast demokratiskt. 

Flera riksdagspartier har från tid till annan inför riksdagsval balanserat på fyraprocentsspärren. Det gäller MP, L, KD och C i främsta rummet. Om något eller några av dessa skulle ramla ur riksdagen så betyder att flera hundra tusen medborgare blir utan representation i det nationella parlamentet. Beroende av valdeltagande kan det handla om 250 000 väljare som blir utan riksdagsmandat om något av nämnda partier får under 4 procent av de avgiva rösterna. Någon tiondelsprocent utgör skillnaden mellan 14 mandat (inklusive utjämningsmandat) eller inget mandat alls. Horribelt principiellt och ur demokratisk synvinkel. Partier som balanserar på 4-procentsspärren räddas dock ofta kvar av det vi kommit att kalla ”kamrat fyra procent” vilket innebär att något eller några av de stora partiernas väljare taktiskt lägger sin röst på ett hotat parti, typ socialdemokrater som taktikröstar på MP eller moderater som taktikröstar på L.

Att jag vill rädda dessa partier kvar i riksdagen innebär inte att jag hyser politiska sympatier för något av de nämnda, tvärtom i långa stycken. Det viktiga är dock inte det personliga utan det principiella. Ur ett medborgarperspektiv vore det en betydande demokratisk förlust om något av partierna hamnade utanför riksdagen pga. av en odemokratisk spärr. En spärr som gynnar och hyllas par preference av de stora partierna därför att den förenklar deras makthegemoni. Teoretiskt skulle både C, KD MP och L samtidigt kunna hamna under 4-procentsspärren. Det medges, det är osannolikt men bidrar till att illustrera den strukturellt demokratiska problematiken. En miljon väjare skulle bli utan riksdagsrepresentation. Det borde vara möjligt att med demokratiska argument intressera nämnda partiledningar för en diskussion och översyn av Regeringsformens kapitel 3 paragraf 7 för att ta bort spärrarna till riksdagen. Den aktuella lagtexten lyder: ”Mandaten fördelas mellan partier som anmält sitt deltagande i valet i enlighet med bestämmelser som meddelas i särskild lag.

Endast partier som har fått minst fyra procent av rösterna i hela riket får delta i fördelningen av mandaten. Ett parti som har fått färre röster får dock delta i fördelningen av de fasta valkretsmandaten i en valkrets där partiet har fått minst tolv procent av rösterna. Lag (2014:1385)”.

Om jag förstår texten korrekt är det möjligt att ändra spärrarna utan att ändra grundlagen, det räcker med en lagändring.

Sverige skulle med borttagen spärr kunna få in friska krafter, kanske till och med en radikalt aktiv opposition i riksdagen värd namnet. Exemplet Elsa Widding är talande. Hon gör idag på egen hand en enorm nytta som med grund i IPC-rapporterna avvisar klimatalarmisternas värsta förlöpningar. Hon valdes in som SD ledamot men mobbades sannolikt ut och fortsätter nu ensam i riksdagen som s.k. politisk vilde och en modig intellektuell fyrbåk i det mörka klimatalarmistiska eländet.

Stora partier som S och M vill regera utan alltför mycken störande inblandning av små partier. Det kan vi förstå maktpolitiskt. Men demokratiskt är det inte. Tillvaron vore enklare för dessa utan fler småpartier. Men som väljare vill vi ha fler tydliga alternativ att rösta på. Demokrati och folkinflytande ökar både principiellt och i praktiken med en borttagen fyraprocentsspärr.

En utredning om borttagande av spärren till riksdagen kan komma behöva se över valkretsindelningen liksom också en översyn, eventuellt borttagande, av utjämningsmandaten som tenderar att gynna partier som kravlat sig över fyra procent men ligger under åtta procent. Hur ett borttagande av utjämningsmandaten slår är en komplicerad matematik som vi inte har utrymme att analysera här. Den typen av problem har jag inte räknat på eller granskat men ligger i de frågor man måste se över om man vill implementera ett ökat medborgarinflytande i riksdagen och att demokratisera riksdagen.

I grundlagsutredningens förarbeten finns en rapport av statsvetaren i Uppsala Lars Davidsson (SOU 2007:40) som analyserar olika lösningar för mandatfördelning. Under ett av grundlagsutredningens seminarier påpekade han att ett borttagande av 4-procentsspärren tillsammans med borttagande av utjämningsmandaten skulle ge fler småpartier representation i riksdagen, samtidigt som deras inflytande inte skulle störa möjligheterna till regeringsbildningar. 

Lennart Waara disputerade 1980 i ekonomisk historia på en avhandling om statligt företagande i marknadsekonomier. Undervisat vid Uppsala universitet. Arbetat som revisionsdirektör på Riksrevisionsverket. Organisationskonsult med uppdrag åt bland andra banker, företag samt finansdepartementet, utrikesdepartementet och åt Sida i Ryssland. Företagsledare i olika företag bland annat som VD och rektor för Beckmans School of Design och näringslivsdirektör i Örebro kommun. Blogg kring politik, samhälle och kultur: lennartwaara.com