En svensk kanon har presenterats på svenskt vis, som en utredningskanon, dvs i form av en statlig utredning nämligen ”En kulturkanon för Sverige SOU 2025:92”.
Låt mig omedelbart säga att den är oerhört mycket bättre än jag fruktat. Instämmer till 90 – 95 procent med urvalet. Stora delar av den svenska kanon jag själv tagit fram finns med. Jag hade fruktat att perversa lobbygrupper för feminism och hbtqia+ ideologi skulle påverka innehållet, men tack och lov inte alls.
Några punkter skämmer; en okänd författares verk om lapparnas liv, en bok om en zigenarflicka och en mosaisk synagoga. Det är självfallet knäfall för påstridiga och i media inflytelserika minoriteter men har och bör inte ha något med svensk kulturkanon att skaffa.
Märklig är också att Rättegångsbalken, Europakonventionen, Europarådet, Brottsbalken anses vara en kulturkanon. Vem har drivit fram det? De är knappast något specifikt svenskt. Alla länder inklusive diktaturer har motsvarande. Rent trams att ta med liksom omnämnandet av Riksbanken och Riksdagen. Men det är mer marginella anmärkningar.
Det som stör att dock att riksdagens beslut att tvinga (man kan faktiskt hävda det) Svenska kyrkan till ett beslut emot kyrkomötets majoritet (rikdagen tvingade fram ett nytt kyrkomöte som accepterade) i ämbetsfråga, dvs att tillåta kvinnliga präster, är medtagen i kulturkanon. Beslutet har medfört att vi har en majoritet kvinnliga präster och följaktligen ett totalt förfall ideologiskt, samhälleligt, teologiskt och trosmässigt av Svenska kyrkan. Den utvecklingen har påverkat samhället men är det verkligen en kanon (i positiv mening) att lyfta fram?
Vad är en korskyrka? En korskyrka är en typ av kyrkobyggnad, andra typer kan vara hallkyrka, salkyrka, två- eller treskeppig etc. Byggnaden har ett tvärskepp så att den har formen av ett grekiskt kors. Uttrycket är särskilt lämpligt för kyrkor där de fyra korsarmarna är lika långa och korsformen också tydligt framträder utåt s.k. korskupolkyrkor.
Båda här beskrivna träkyrkor är vackra och väl värda ett besök om man är intresserad av äldre träkyrkor och befinner sig i Karlstads närhet.
ALSTERS TRÄKYRKA
Alsters kyrka byggdes 1693–1696 i Alsterdalen. En tidigare medeltida träkyrka låg 300 meter öster om nuvarande kyrka. Den omnämns i Västgötalagen redan 1380. Den förföll, renoverades och byggdes om 1643. Den förföll åter och beslut om en ny kyrka på annan plats togs 1693. Den nuvarande kyrkan har en korsformad planlösning efter det grekiska korsets form med ett vapenhus i väster samt ensakristia som ligger bakom altaret i öster. Vid kyrkans östra vägg ligger det Koltohoffska gravkoret (syns på den översta bilden till höger) i sten av från 1730–1769 efter en brukspatron och hans familj på Forsnäs gård. En tidigare tornspira togs ner 1835 och istället placerades nuvarande järnkors på tornhuven. Den timrade kyrkans exteriör är klädd med rödmålade spån. Sadeltaket har valmade gavlar och ett centraltorn placerat i korsmitten. Kyrkan renoverades 1914–1915 då korsarmarna i norr och söder kortades. Sakristian flyttades från gravkoret och placerades bakom altaret i den östra korsarmen. Kyrkan fick därmed sin nuvarande arkitektoniska utformning. Den är ett exempel på barockens träbyggnadskultur i Värmland.
HAMMARÖ TRÄKYRKA
Hammarö kyrka är en spånklädd timmerkyrka (liggande timmer på stensyllar) som ligger i Hammarö kommun i Värmland vid Hammaröns norra strand. Kyrkan fick sitt nuvarande utseende 1748 då den byggdes om till korskyrka. Kyrkans äldsta delar koret och sakristian byggdes i början av 1300-talet. Kyrkan från 1300-talet var en timrad kyrka. Den hade i sin tur en föregående 1200-talskyrka som var en stavkyrka (en kyrka med stående grova bräder av ek eller furu (ofta stod planken direkt mot marken varför de ganska snabbt ruttnade). I samband med restaureringar har man nämligen hittat rester av den äldre kyrka som sannolikt byggts vid mitten av 1200-talet.
Två stavplankor från stavkyrkan står idag lösa i koret. 1300-talskyrkan hade ett treklöverformat tak i långhuset. Spår av det taket kan ses på korväggen idag. Se bilderna nedan. I kyrkans sakristia är målningar bevarade från mitten av 1400-talet, de anses ha Mäster Amund som upphovsman. I sakristian finns också ett medeltida sakramentskåp. Kyrkan försågs under 1400-talet med målningar och 1717 förlängdes kyrkan med sju meter. 1740 utökades kyrkan rejält och fick sin nuvarande korsform. Det gamla långhuset blev kor och det gamla koret sakristia. Den tidigare kyrkan var således rejält mycket mindre än den nuvarande. Kyrkan fick också sitt nuvarande brutna mansardtak på 1850 talet. Åren1933–1934 renoverades timmerkyrkan och fick en exteriör med rödmålade spån och därmed återställdes kyrkan till sitt gamla 1700-talsutseende.
Triumfkrucifixet som hänger i korbågen är från 1300-talet
En magnifikt skulpterad altaruppsats är från 1748 och skapad av bildhuggaren Isaac Schullström.
Ett senmedeltida altarskåp med madonnan är mycket sevärt. Dopfunten i täljsten är från 1200-talet även om cuppan är från senare tid.
Färöingen Sverre valdes till hövding över Birkebeinarna i Hammar året 1177. Sverre blev senare kung av Norge. Birkebeinar kommer av att de hade benskydd av björknäver.
På korväggen från 1300-talskyrkan finns målade timmerväggar som tagits fram i sen tid. Istället för altaruppsats hade man en målad korvägg.
Gustaf Fröding är vid sidan av Agust Strindberg och Selma Lagerlöf Sveriges litterära giganter par preference. De var dessutom samtida och kände till och läste varandra. Selma träffade Gustaf när han var en ung stilig och lätt arrogant men. Hon uppskattade mycket Gustafs lyrik. August och Gustaf hade också litterär kontakt via brevväxling men träffades aldrig fysiskt. Häromdagen körde jag och sonen Gustaf i spåren efter Gustaf Frödings barndom.
Först några personliga data. Gustaf Fröding föddes på Alsters herrgård den 22 augusti 1860. Hans storasyster Cecilia föddes fem år och elva dagar tidigare. Hon kom att få stor betydelse för Gustaf som barn och än mer som vuxen. Cecilia gifte sig aldrig trots en kort romans med en tysk man. Hon ägnade vid sidan av sitt yrkesliv sin tid, sina pengar och sina djupa omsorger åt Gustaf, under i stort sett hela hans liv, inte minst under hans hospitalisering efter svåra anfall av depression och alkoholism med följande psykiska problem. Problem som fanns i Fröding släkten redan tidigare. Trots dessa årslånga, och mer än så, vistersler på hospital skrev och läste Gustaf kopiöst. Flera av hans betydande verk är tillkomna i sjukhusmiljö. Gustaf Fröding var en djupt beläst och bildad man. Han visste, ja han visste att det han skrev var lyrik av högsta lödighet och unikt i svensk litteraturhistoria. Trots sina svåra psykiska anfall och tvivel. visste han. Det är märkligt och oerhört intressant. Han skrev in sig i den stora svenska litteraturkanon. Än idag läses Gustaf brett och med stort intresse för hans liv och litterära gärning.
Detta är Alsters herrgård där Gustaf föddes i rummet på övervåningen längst till höger.
Utsikten ut mot trädgården och Vänern från herrgårdens altan mot söder.
Alsters herrgårds södra fasad sedd från trädgården.
Gunneruds herrgård
På Gunneruds herrgård bodde Gustaf i flera omgångar som barn hos äldre släktingar. Den undre bilden herrgården sedd från landsvägen men ny skymd av uppvuxen sly.
I Byn bodde också Gustaf som barn. Herrgården brann ner och den som syns på bilden är en uppbyggd herrgård på i stort samma ställe men inte helt lik den ursprungliga.
Denna flata sten (idag belägen inne på privat tomtmark) är märklig och omnämns både av Gustaf själv och i biografier. Den har sin markerade plats i svensk litteraturhistoria. Här satt nämligen storasyster Cecilia med de yngre barnen inte minst Gustaf och läste och berättade sagor. Det har Gustaf skrivit om i flera dikter som hyllningar till sagoberätterskan Cecilia.
Gustaf Fröding tillhör de svenska kulturikonerna par preference, August Strindberg och Selma Lagerlöf är två andra, samtliga födda vid mitten av 1800-talet. Sverige upplevde en kulturell blomstring utan motstycke från mitten av 1800-talet till början av 1900-talet med författare som de nämnda tillika Karlfeldt och Heidenstam, målare som Zorn, Larsson, Josephsson, prins Eugen och Liljefors samt tonsättare som Stenhammar, Alfvén, Peterson-Berger m.fl. Under den kulturella storhetstiden stod nationen och romantiken i centrum. De nämnda författarna, målarna och tonsättarna är självfallet centrala i en svensk kanon och högkulturellt relevanta som motpoler till den svenska woke-kulturen.
Under ett par månader har jag levt i en Frödingestetik med omläsning, för sjuttiosjunde gången, av den samlade lyriken, en del prosa samt ett antal biografier, Frödings brev i tre volymer, lyrikanalyser, minnesskrifter, psykologiska analyser, personliga möten med Fröding liksom olika vänskrifter. Trots tidigare omfattande läsning av Frödings lyrik har jag vid denna djupläsningen av och kring Fröding hittat en dikt jag icke läst tidigare. Den är föremål för min analys.
En dikt, som inte tidigare fanns publicerad i Frödings samlade lyrik, handlar på ytan om vargen och heter ”Vargens sång”. Dikten presenterades i den av Eva Jonsson publicerade textkritiska avhandlingen ”Hospitaltidens lyrik”. Samlingen där Gråbergs sång och vargens sång ingår går under namnet ”Mattoidens sånger”. Fröding använde om sig själv uttrycket ”mattoide”, betydande ungefär halvdåre. Det är en dikt sannolikt skriven under hospitalstiden i Uppsala (1898 – 1905). En samling dikter som felaktigt tidigare kallats sjukdomstidens sånger men vars rätta namn som Johan Cullberg påpekat i den lysande ”Gustaf Fröding och kärleken. En psykologisk och psykiatrisk studie” bör vara just Hospitaltidens sånger.
Varför har jag fastnat för den? Ett personligt skäl är att jag under flera år arbetat med vargens bevarandestatus i den svenska faunan som representant för naturskyddsintressena i viltförvaltningsdelegationen vid länsstyrelsen i Västmanland.
Viktigare än det personliga är naturligtvis att dikten i djup mening är typisk för ett centralt Frödingtema men att den också också avviker från merparten av Frödings övriga lyrik. Den liknar i utformning, rytm och rim den kända ”Gråbergs sång” från samma tid, lysande tonsatt av Mando Diao. Det var en tid då Fröding sökte sig mot allt enklare och sannare lyrik. Men framför allt speglar ”Vargens sång” Gustaf Frödings livslånga brottning med frågan om ont och gott, vad som är ont och vad som är gott, när de betingar varandra eller kanske till och med byter plats.
Vargens sång handlar ytterst om den gemena föreställningen om rovdjur, som exempelvis varg, som onda. Det är ett märkligt förmänskligande av djur som för mig är obegriplig, delvis också obehaglig med tilldelandet av mänskliga egenskaper som ondska och annat på djur. Vargen, lodjuret eller björnen är inte onda när de slår ett byte vare sig det är ett vilt djur eller ett får. De är bara varg, lo och björn och uttrycker sig i handling som varg, lo eller björn. De slår bytesdjur för föda åt sig och sin avkomma. Att tala om den ”onda vargen” eller annat är uttryck för bristande eftertanke och fördunkling.
Nu till dikten ”Vargens sång”.
”När aftonrodnadsskenet rött
försvann, i kvällen skar
ett tjut: hu var är kött
hu var är kött, hu var
hu fläng,
hu flå
hu slit
hu slå
en klo
i våm
nu sväng,
svängom,
nu glo,
nu fram
se lamm,
slå klo
i kött
se rött
hu glafs,
hu nafs
i får
i tarm”.
Det är en dikt som söker sig djupt ner i det ”djuriska”, det vill säga djurets psykologi, för att inte säga det djuriska i djuret. Vargens själsliv, om ni ursäktar uttrycket, ligger helt enkelt bortom gott och ont. Det inser Fröding med ett helt liv bakom sig av brottning mentalt och intellektuellt med frågan.
Dikten är vidare friare utformad i förhållande till tidigare lyrik i meter och rim, den är reducerad, på ett sätt som bara Fröding gjorde, se exempelvis ”Gråbergs sång”, med en förenkling ända ner till enstaviga versrader.
Slutligen ett citat ur Johan Cullbergs nämnda analys av Frödings liv, lyrik, konstnärliga och intellektuella prestationer i ljuset av arvsförhållanden, sjukdomar och symtom som orsakade vårdbehov samt psykologiska samband mellan hans livshistoria, upplevelser och personlighetsproblem som alkoholism, övergivenhet och sexuell utlevnad.
”Fröding kom under sitt liv att alltmera syssla med frågor om äkthet och om gott och ont – tidvis var han besatt av dem. Hans diktning har också djupa moraliska kvaliteter utan att vara moraliserande.” Citatets relevans illustreras tydligt av den dikt vi behandlat.
Mina samtida författarhjältar dör nu en efter en; P O Enquist, Lars Gustafsson, Jan Myrdal, Lars Noren och nu New York författaren Paul Auster.
En vidunderlig författare med en existentiellt mycket sofistikerad verklighetssyn som ger seismiska utslag i böckerna. Favoriter bland böckerna är svåra att peka på i en produktion som omfattar 34 verk varav jag läst och har i mitt bibliotek 21.
Den berömda ”New York trilogin” naturligtvis från 80-talet, då jag upptäckte Paul Auster, som kombinerar en berättarstil från den ”hårdkokta amerikanska kriminalromanen med en Kafka-artad mardrömsvärld. I dessa romaner framstår berättaren som en privatdetektiv som försöker lösa gåtor i en svåröverskådlig tillvaro”.
Men också ”Illusionernas bok” om hur en och samma person uppträder i olika skepnader parallellt med varandra. Magisk läsning.
Jag avundas alla som ännu inte upptäckt Paul Auster. Han är den typ av författare som jag läser en gång och som sedan finns kvar hos mig. En omläsning är inte aktuell. Hemingway, som jag läst från pärm till pärm, är också av den typen. Andra författare läser jag om och om igen, Lagerlöf, Strindberg, Myrdal som exempel.
Biografika:
Paul Auster föddes den 3 februari 1947 (vattuman som undertecknad) i Newark, New Jersey. Han dog igår på Valborgsmässoafton efter en längre tids kamp med The Big C. Han var gift med den norska världsberömda författarinnan Siri Hustvedt och bodde i Brooklyn. Paul Auster var jude med polskt ursprung.
Artikeln bygger på en systematisk genomläsning av Stieg Trenters samtliga 26 kriminalromaner skrivna mellan 1943 med Ingen kan hejda döden och 1967 med Rosenkavaljeren som skrevs färdig av hustrun Ulla Trenter (endast tre sidor förelåg färdiga när Stieg dog). Från och med romanen Docka till Samarkand (1959 ) var Stieg gift med Ulla. ”Vid skrivmaskinen Ulla Trenter” stod de på försättsbladet i alla romaner efter 1959. Stieg dikterade och Ulla skrev texten på maskin. Hur stor inverkan hon kom att få på Stiegs romaner har diskuterats. Vi lämnar dock den frågan därhän. Ullas egna romaner efter Stiegs död har aldrig fått samma genomslag.
Stieg Trenters biografi är välkänd för den litterärt intresserade. Stiegs ursprungliga namn var Stieg Ivar Johansson. Han föddes 1914 i Stockholm och dog 1967 i samma stad. ”Trenter” var till en början en pseudonym. Han ändrade sitt namn till Trenter efter E.C. Bentleys kriminalroman Trents sista fall. Efter realexamen vid Nya Elementar 1931 tog Trenter värvning vid flygflottiljen F1 i Västerås. Där träffade han och blev livslång vän med den berömde fotografen K. W. Gullers
Välkänt är också att böckernas fotograf och amatördeckare Harry Friberg än koncipierad efter K W Gullers. Harry Friberg dök upp första gången i Stieg Trenters andra roman, Farlig fåfänga från 1944. Vesper Johnsons förlaga (uppträder första gången i Idag röd 1945) var redaktören för Allers Runar Karlströmer. K W Gullers skriver om förlagan: ”Stieg upplevde honom (RK) som den charmigt fåfänga, skämtsamma ock klipska karl han var. Och mustaschen och de höga klackarna var autentiska.” K W Gullers skriver också att ”Vesper Johnson är mer av Karlströmer än Friberg av mig” och skriver om sig själv som förebild, frånsett kroppslängden, ”Nej, Friberg var nog mest Stieg. Inuti alltså”.
Stieg Trenter var en förnyare av deckarromanen, påverkad av den engelska pusseldeckaren men gav romantypen förnyelse och litterär modernisering med införandet av dramatiska intermezzon, utvecklade och levande miljöbeskrivningar (för att inte säga rent förälskade bilder av Stockholm) och huvudpersoner som var realistiska och med fötterna på jorden i alla avseenden. Med den första romanen, med Harry Friberg som huvudperson, Farlig fåfänga (1944) föddes helt enkelt den moderna svenska detektivromanen. Trenters romaner ÄR extravaganta det skall sägas, men det är å andra sidan all god romankonst.
Trenters ambition med romanerna var att skriva en bra detektivroman som var spännande, välkonstruerad och rimligt trovärdig. I ”En bok om Stieg Trenter” beskrivs Trenters romanupplägg: ” Mordgåtan skär mot den realistiska miljön och det vardagsnära språket: den är intrikat och bygger på motiviska spetsfundigheter, som mera hör hemma i den renodlade pusseldeckaren.”
Trenters språk är en förebild, eller borde vara en förebild för många, inte minst kvinnliga skönlitterära såväl som deckarförfattare som skriver en bedrövlig svenska, ingen nämnd ingen glömd. Läs Stieg Trenters böcker från början till slut och lär er skriva, skulle man vilja föreslå. Det var faktiskt vad Stieg Trenter själv gjorde. Han var inte född god litterär stilist och författare. Han fick kämpa för att bli den han blev. Han hade B? i svenska i realskolan. Dotter Laura Trenter säger: ”Men han var en kämpe. Han läste Strindberg från pärm till pärm för att lära sig skriva bra.”
Trenter skrev på nätterna och sov på morgnarna. Det var ofta stressigt för Trenter att bli färdig med manus och han blev alltid färdig i sista minuten. Åke Runnquist, hans förläggarkontakt på Bonniers, skriver i en artikel att Trenter lämnade kapitel för kapitel. ”Jag klev in och tog pappren under en mässingsljusstake på hallbordet, där Stieg lagt dem i gryningen. Jag läste dem och lämnade dem till sätteriet, där man glatt gav de små skvättarna en expressbehandling – en metod som idag vore helt otänkbar. Vid ett berömt tillfälle lockades, …, Stieg ner i sätteriet, där han, med fotograf på plats, dikterade sista sidan direkt för sättaren.”
Stieg Trenter är en ren njutning att läsa, självfallet men inte endast för de intressanta och klipskt utformade intrigerna och mordfallen utan också för språkbehandling och beskrivningar av miljön runt personer och kriminalfall. Trenters beskrivningar är med rätta berömda och prisade i Trenterlitteraturen. Man kan på Stockholmskartor följa huvudpersonernas agerande och geografiska förflyttningar och leva med i hur de såg ut i Stockholm på 1940, 1950 och 1960-talen. Det är lysande levande beskrivningar inte bara för den som bor, eller som i mitt fall bott, i Stockholm. Alla kan uppleva det Stockholm som till dels men inte helt försvunnit i rivningar och nya byggnader. Trenters beskrivningar av Stockholmsmiljöerna får därvid ett extra värde. Trenter målar med ord, så är det faktiskt.
Miljöbeskrivningarna är ofta lika viktiga som intrigen. I vissa fall är de oöverträffade i svensk litteratur och på Fogelströmsk och Strindbergsk nivå. De är ibland så avgörande att de bidrar till vilka romaner som skall bedömas som hans bästa. Det mästerliga är att han förankrar kriminalintrigen i en bestämd och välbeskriven miljö. Till accenter i miljöbeskrivningen hör naturligtvis också besöken, legio, på Stockholms främsta krogar och kök liksom också införda och välformulerade kulturhistoriska notiser. Trenter var bildad och väl inläst på grundläggande Stockholmiana.
Det påstås att många läser Trenter för hans Stockholmsskildringar. Jag har bott i Stockholm i närmare tio år och känner igen mig i många miljöer men läser inte Trenter av det skälet.
Trenters beskrivningar av väder, natur, arkitektur, inredningar och människors utseenden och klädsel är levande. Långt innan jag visste att Trenter, i likhet med mig, läst Strindbergs samlade skrifter (vilket dottern Laura berättat om) upplevde jag hans beskrivningar som rent Strindbergska. Min upplevelse var ingen tillfällighet.
Ett konkret exempel på hur Trenter litterärt beskriver en promenad och en stämning, i detta fall med en journalist som återkommit från USA och Harry Friberg: ”Robert Orten hade inga ord till övers för det skymmande Stockholm. Han såg varken Riddarfjärdens flyende skimmer eller hur märkvärdigt stramt Riddarholmskyrkans torn av balkar och strävor spetsade sig bakom Riksarkivets krenelerade frontespis mot den stålgrå höstvarslande himlen. Han talade bara om skyskrapor, gigantiska tidningspressar och surrande bikupor till redaktioner”. Vem i svensk litteratur idag skriver tre meningar som ger så myckenhet av miljö, omgivning och stämning?
En annat framträdande inslag, värt att lyfta fram, i Trenters romankonst var dialogen. Jag citerar Bo Lundin i en artikel i ovan nämnda bok: ”Dialogen var ett av Stieg Trenters vassaste vapen: den muntra munhuggningen mellan Harry Friberg och Vesper Johnson angav tonen i hans romaner, det var replikerna som byggde upp bilden av Friberg, låg i botten för de svepande miljömålningarna och de illistiga intrigerna”.
För en beskrivning av hur Trenter arbetade och skrev lämnar vi ordet till dottern Laura Trenter. ”Stieg var nattmänniska. Han flanerade i sina miljöer på dagarna och på nätterna skrev han. Det hände att jag fick sova i det rum som han arbetade i. … Jag hörde hur han knattrade på sin skrivmaskin när jag förväntades sova. Han hade en fotogenlampa (i sommarhuset, min kommentar) tänd vid skrivbordet och röken från hans cigaretter bildade slöjor i ljuset från lampan”.
I en så omfattande produktion av verk är naturligtvis inte alla romaner lika bra. Tiopoängare i min värld är tolv romaner; Idag röd, Tragiskt telegram, Lek lilla Louise, Eld i håg, Aldrig näcken, Tiga är silver, Narr på nocken, Springaren, Sturemordet, Dvärgarna, Tolfte knappen och Sjöjungfrun. Roparen och Som man ropar är på en lägre kvalitetsnivå. Den senare är dessutom filmad i en riktig kalkonfilm.
Tre böcker som filmats av SVT är Idag röd (1945), Lysande landning (1946) och Träff i helfigur (1948) med Stig Grybe som en mycket bra och trovärdig Vesper Johnson och Örjan Ramberg som god Harry Friberg. Filmerna är riktigt bra och sevärda. Tips, läs böckerna först och se filmerna sedan.
Mot slutet av sitt liv fick Trenter problem med hälsan i form av ett dåligt hjärta. Laura Trenter berättar hur han ändade sin bana som människa och författare.
”En kväll i början av juli det året (1967) plockade vi smultron tillsammans på ön han och jag. Det var egentligen inte så långt att gå men vi tog ändock båten eftersom han inte mådde bra. På väg hem fick vi motorstopp och han blev tvungen att ro tillbaka. Det blev för mycket för hans hjärta. Senare samma kväll dog han”. Det var den 4 juli 1967.
Men hans romaner lever vidare för oss att förföras av.
Moria land är en roman av Sven Delblanc som utkom 1987 på Albert Bonniers Förlag. Det är en dystopisk roman vars handling tilldrar sig i ett framtida socialistiskt Sverige. Eventuellt har, det skrivs inte direkt, en främmande makt från öst ockuperat Sverige. Berättarjaget är en maktens medlöpande äldre tjänsteman på ett statligt verk. Romanens berättarjag skriver fiktiva brev till en son. I breven berättar han om vardagslivet i ett socialistiskt totalitärt Stockholm, om planer på ett politiskt mord samt minnen från livet före den nya regimen. Det är dessa beskrivningar av förhistorien som är bokens sanna och stora behållning och gör den till ett viktigt verk i Sven Delblancs produktion. Delblanc beskriver Sverige sådant det befanns innan en socialistiskt totalitär regim slutligen tog makten. Det är samtidigt en tämligen exakt beskrivning av det samhälle vi lever med idag förutom den muslimska massmigrationen, den ideologiska klimatalarmismen och hbtqi-religionen som naturligtvis inte behandlas i en bok från 1987. Bokens mottagande var kritiskt från det litterära etablissemanget som sannolikt ställde Sven Delblanc utanför de litterära PK-kotterierna. Sven Delblanc var i likhet med Lars Gustafsson och Per Olof Enquist mer än meriterade för en stol i Svenska Akademin istället för den andra klassens, numera tredje klassens, kraschaner som bådats upp att gratispimpla dyrt vin på Freden.
Direkta citat (i kursiv) ur boken får illustrera den magnifika klarsyn och klarspråk Sven Delblanc uppvisar i Moria land. När citaten läses, minns att boken är skriven för 37 år sedan.
Om tidens tecken: ”Det var under den tiden draksådden började spira och Rätten dukade under för makten”.
Det kan inte skrivas bättre vad som nu händer under socialdemokraten Magdalena Andersson och moderaten Ulf Kristersson som öppnat för en massmigration av dysfunktionella muslimer från Mellanöstern och svarta Afrika och hur man sålt ut Sveriges 200-åriga neutralitet och oberoende (allt sedan Carl XIV Johan) till US-Army med extraterritoriella rättigheter och jurisdiktion (Nota bene inte NATO).
Om revision av nationers historia: ”Nationer likvideras på sätt, att man tar ifrån dem deras minne” (dvs historien min kommentar). En nations historia är grunden för identitet, kultur och nationell sammanhållning. Det är raka motsatsen till exempelvis Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin och Moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt som båda lever i föreställning att Sveriges historia är en historia av ”barbari”, en uppfattning de också torgfört offentligt.
Delblancs svar på frågan varför och vad som blir konsekvensen när historiker förfalskar och reviderar vår historia: ”Man vill förstöra våra böcker, vår bildning, vår historia”. ”Andra skriver nu böcker åt oss, ger oss en annan bildning och tänker ut en annan historia. Europa börjar glömma vad det en gång varit.”Typ, böcker och historiska narrativ som skrivs om och revideras. Ord som inte får användas utan raderas. Skolan och universiteten upphör som kunskapsförmedlare och blir ideologiska indoktrineringsinstitutioner. Det undervisas inte i nationens historia. Istället ägnas tid åt allehanda hbtqi-religion, feminism, jämställdhet och PK ideologier etc.
Om vår överklass och maktklaner: ”Vår nya överklass säger sig företräda samhällets och hela folkets intressen, som varje överklass sedan tidens begynnelse har sagt”. Den socialdemokratiska maktklanen har tillsammans med finansoligarker som Wallenbergs gått i spetsen för en sammansmältning av den politiska och finansiella makten, med början redan hos Hjalmar Branting och K.A. Wallenberg.
Om våra erbarmliga media och deras uppgifter: ”Det är inte mycket vi får veta av våra media, men vi har lärt oss att analysera och lägga ihop två och två”. Det är ju exakt så vi hanterar media inklusive statstelevisionen och statsradion, typ om inte en våldtäktsman eller kriminells nationella tillhörighet nämns kan alla dra slutsatser om förövarens etniska identitet.
Om ”dokumentära” filmer: ”Men det är så här folk tror det hela gick till. Vi har berövats vårt minne”. Typ, den av SVT producerade ”dokumentären” om Sveriges historia.
Om hur maktklanerna har förändrat synen på oss etniska svenskar: ”Men särskilt från 60-talet blev synen på medborgaren färgad av förakt. Vi betraktades som barn, vi skulle ständigt förmanas till det rätta och förbjudas det onda, vi blev slutligen hjälplösa när vi aldrig tilltroddes annat än hjälplöshet”. Typ, allt ifrån att vi skulle äta 6 – 8 skivor bröd om dagen till kampanjer för att ta sprutor av ett oprövat preparat som maktklanerna envisas med att kalla vaccin.
Om vänsterns totala hegemoni i media, universitet och den djupa staten: ”Intellektuella och ämbetsmän började vid denna tid övergå till en statsbärande vänster”. Den djupa staten och dess myndigheter har av de politiska maktklanerna försetts med feministiskt/vänsterliberalt/socialistiskt trogna och följsamma chefer.
Om hur svenska medborgare kontrolleras: ”Man byggde en väldig kontrollapparat för att övervaka och styra dessa hjälplösa barn. Kanske faderlig välvilja men denna apparat skulle falla i hårdare händer”. Typ, MSB:s och SÄPO:s attacker mot de som med en Orwellsk term kallas ”anti-etablissemangs extremister” (kvinnliga SÄPO agenters benämning). Kontrolluppdraget kommer från socialdemokratiska och moderata politiker som systematisk inskränker den grundlagsfästa yttrandefriheten.
”Vårt system vilar ju på den tanken att alla makthavare är goda och vill folkets väl” (en naiv föreställning omhuldad av socialdemokrater, min kursiv). Medborgaren vet inte själv sitt eget bästa, han är ett svagt och oansvarigt barn, som ska styras och ledas från vaggan till graven. En sådan styrning ger många arbetstillfällen åt nomenklaturan”.Exempelvis Alva Myrdals socialisering av barnens uppfostran och indoktrinering och desavouering av familjens ansvar, liksom all beteendestyrande lagstiftning.
Om Uppsala universitet: ”Här vimlar mer än vanligt av celebriteter som är världsberömda, åtminstone mellan Tierp och Märsta.” Så sant, så sant, i humaniora såväl som samhällsvetenskaperna.
Redan 1987 skrev Delblanc en rent lysande karaktäristik av dem som legitimerar den samhälleliga vanskötseln som Bonnier/Wolodarski/DN, statstelevisionen och ärkebiskopen för Svenska kyrkan m.fl. m.fl.: ”Idiotzeloterna, dessa enfaldiga människor som försöker ta poäng genom att driva sin ortodoxi in absurdum”.
Slutligen om den politiska överklass som utgörs av maktklanerna enkannerligen den socialdemokratiska och moderata, dvs den svenska kakistokratin: ”En oduglig överklass, som utsuger (främst genom expropriativa skatter, min kursiv) arbetare, bönder, skapande och produktiva människor, sådan har vi alltid haft. De undertryckta är inte mer missnöjda nu än i gamla tider (instämmer inte i detta, min kursiv). De arbetar, lyder, kopulerar, super sig fulla. Hurrar av patriotisk stolthet (främst sossar, min kursiv) över dessa omskrutna segrar i det stora kriget, det är som det alltid varit”. Kriget får väl anses stå för det landsförrädiska avtal som skrivits under med US Army och som skapar ockupationslika förhållanden och ger US-Army extraterritoriella rättigheter och jurisdiktion i Sverige. Läs avtalet!
Vårt avslutande citat skrivet 1987 beskriver vältaligt vad som händer i Sverige: ”Då vidtog den utsugning av arbetande och skapande människor, som nu har antagit groteska proportioner, nu, då den härskande klassen som en metallisk rovstekel suger liv ur det maktlösa folket. Den tidens byråkrati och nomenklatur var ännu liten och förmodligen driven av de ädlaste motiv. Härskarna trodde på sin godhet och välvilja. De skulle ha protesterat med vrede och sorg, om jag då hade talat om utsugning, ty sådant kunde man bara förknippa med ett övervunnet ekonomiskt system. Denna överklass utsög folket för folkets eget bästa (se exempelvis alla skattebördor i klimatalarmismens namn, min kursiv). Som varje ny överklass genom tiderna såg de sitt samhälle som historiens slutmål. Och som varje överklass i historien byggde de sig en vacker ideologi och hyrde professorer att försvara den och poeter att besjunga den. Och dessa lysande diktare och tänkare bespottade ett samhälle som inte längre fanns, för att därmed känna sig tappra. Och de beskyllde det nya samhället för att alltför långsamt hasta mot ett fulländat system av förtryck, och de kände sig därmed tappra. Och de blev rikt belönade.
Detta hände under den tid, då vår draksådd började spira”.
Det vill säga exakt den tid som var, nu är och blir. Innan, vi tillsammans välter allt detta över ända!
Not: Moria berg är den plats där Abraham skulle offra sin son Isak till Gud enligt 1:a Mosebok
Den obehaglige Expressen krönikören Alex Schulman har begått en ”roman”. Med Olof Lagercrantz, Karin och Sven Stolpe som huvudpersoner (fiktiva eller ej?) i en berättelse med anspråk på att visa sanningen om de tre. Så har boken också huvudsakligen mottagits av det stockholmska kulturetablissemanget och senare också filmats.
Men boken är en cyniskt lögnaktig soppa ihop kokad på vantolkningar av brev, rena påhitt och falska uppgifter. Ett exempel; Karin Stolpes brännskador beskrivs ha uppstått i samband med en medveten dikeskörning av Sven Stolpe. I själva verket fick hon skadorna 11 år senare i samband med en felaktig hantering och tändning rödsprit! Den typen av lögner är legio.
Ingen kulturskribent eller recensent har gjort sig mödan att granska brev, källor och lägg. Det som Expressen krönikören Alex Schulman uttryckligen påstår sig ha gjort. De fakta och källor han citerar håller dock inte för en objektiv granskning. Falsariet avslöjas!
Jan Myrdal brukade alltid uppmana oss att ”gå till läggen”. Prof. Gunnar Myrdal sade en gång till mig efter ett högre seminarium vid UU: ”fakta sparkar”. Fakta i målet sparkar bokstavligen in pannplåten på skribenten Alex Schulman.
Fakta i fallet med boken ”Bränn alla mina brev” och den av SVT medproducerade filmen med samma namn är att skildringen, trots sina övermaga pretentioner, har ytterst lite med de verkliga förloppen och konsekvenserna att skaffa, så långt vi kan belägga dem utifrån en korrekt och noggrann genomgång av brev, källor och lägg.
En mycket grundlig genomgång av krönikören Alex Schulmans ”källor” har också gjorts. Se länken nedan. Läs också den texten om du läst boken och/eller sett filmen.
Sammanfattningen i nämnda text är värd att citeras: ”Men hur falsk och cynisk Alex Schulmans roman om sina morföräldrar än må vara, så är det mest beklämmande ändå litteratursamhällets och kultursidornas okritiska mottagande av berättelsen”.
Slutligen vill jag, by the way, som läsare av Sven Stolpes viktiga verk påminna om att han VAR och ÄR en av Sveriges betydande intellektuella, vilket inte kan sägas om liberalen/salongskommunisten Olof Lagercrantz. Bonniers DN har blivit den politiska och intellektuella sophög den är idag under Peter Wolodarsky som en logisk och direkt konsekvens av Olof Lagercrantz verksamhet på tidningen. Hade Herbert Tingstens anda, på gott och ont, varit förhärskande och vägledande hade aldrig en person som Peter Wolodarsky styrt DN.
En viktig och betydande intervju (42 minuter) med Lars Norén om hans författarskap bakgrund, barndom, läsning och filosofiska influenser.
En intervju där intervjuaren håller sig i bakgrunden (oerhört ovanligt i etermedia där det mediokra ställs i centrum, typ skapelsen ”Skavlan”) och låter den intervjuade få utveckla sina tankegångar och tala till punkt.
Döde Lars Norén hade, om han levt, erhållit Svenska Akademiens litteraturpris till Alfred Nobels minne och delat årets pris med dramatikern från Norge Jon Fosse. Det är min fasta övertygelse. Norén och Fosse är/var de stora samtida nordiska dramatikerna. Lars Noren i likhet med Jon Fosse av Nobelprisklass.
Lars Norén är som svensk dramatiker endast överträffad av titanen August Strindberg.
Intervjun är en ren och skär intellektuell njutning. Lars Norén uppvisar filosofiskt djup, mänsklig klokhet och insikt parad med personlig insikt och klarsyn (18 års psykoanalys). Han framträder dessutom med språklig elegans, precision och skönhet, vilket är ovanligt för att inte säga sällsynt i Sverige.
”Äntligen” skulle man, som en obskyr journalist, kunna utbrista. Jon Fosse är i betydande utsträckning väntad efter alla år av obskyra och olästa, för att inte säga okända litteraturpristagare. ”Ju marginellare desto bättre” förefaller Akademiens motto vara. Efter årtioden med överrepresentation för vänsterpristagare står i år kvaliteten i centrum.
Akademiens motivering lyder: ”För hans nyskapande dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara”.
Det är som jag ser det en korrekt motivering som lyfter fram Fosses dramatik-, även om Frankfurter Allgemeine Zeitung hånade motiveringen. De skriver att ”om man inte visste att Svenska Akademien är helt oemottaglig för ironi, så vore man tvungen att betrakta motiveringen för utdelningen av årets Nobelpris i litteratur till Jon Fosse som just detta: ironisk och en floskel ”från den estetiska legitimeringens nedersta skrivbordslåda”.
Jon Fosse spelas, i likhet med döde Lars Norén, på alla betydande teaterscener i den civiliserade världen, dvs undantagandes svarta Afrika och arab-världen.
Nyskapandet, betydande innehåll, andligt och mänskligt djup och eftertanke har Fosse gemensamt med Norén, även om deras uttryckssätt skiljer. De hade också stor respekt för och beundrade varandras dramatik. De översatte varandras dramatexter och i Noréns fall också regisserade Fosses dramatik.
Tyvärr hann Lars Norén dö. I annat fall hade han obetingat varit förtjänt av Nobels litteraturpris för sin märkligt djupa och nyskapande dramatik som visade oss våra idiosynkrasier. Flera av hans viktiga pjäser finns att se på SVT Play. Jag njuter av blotta tanken att om Lars Norén inte gått bort hade Norén och Fosse delat Nobels litteraturpris, båda med liknande motiveringar för en betydande och osägbar dramatik. Lars Norén skrev och regisserade alldeles i slutet, innan sjukdom och död hann ifatt honom, en pjäs på Dramaten helt utan ord. Nyskapande, to say the least.
Lika mycket som jag i många år levt i Noréns universum (jag är nog en av ganska få som läst samtliga fem Dagböcker totalt mer än 6 000 sidor, vilket inte ens recensenterna gjort, det kan jag se av deras textmässiga cherry-picking) kan jag nu under år som kommer leva i Jon Fosses litterära och dramatiska universum.
Jag avslutar med en länk till ett finstämt samtal mellan Norén och Fosse som finns på Youtube.
lennart waaras blogg 