Den senaste geologiska perioden kallas kvartärtiden. Under den tiden har vår del av jorden genomgått flera 100 000-åriga istider med varma mellanperioder på cirka 20 000 år. Den senaste istiden började för 100 000 år sedan och inlandsisen försvann för 10 000 år sedan. Vi är således halvvägs inne i den varmare mellanperioden. Om cirka 10 000 år kan vi förvänta oss en ny istid på cirka 100 000 år. Det ger möjligen perspektiv på ett och annat i den nuvarande diskussionen.
För landskapen Närke och Västmanland gäller följande mycket ungefärliga tider för istäckets tillbakadragande.
Närke: De södra delarna blev isfria för 10 400 år sedan och de norra delarna för 10 000 år sedan. Det tog 400 år för isen att smälta undan.
Västmanland: De södra delarna blev isfria för 10 100 år sedan och de norra delarna för 9 700 är sedan. Det tog också här cirka 400 år för landskapet att bli isfritt.
Den smältande inlandsisen skapade enorma vattenmassor och nya hav. De hav vår del av Tellus genomlevt de senaste 10 000 åren är följande:
Baltiska issjön 13 000–9 500 f.Kr. var en stor färskvattensjö. Den skapades efter den senaste istiden när isen sakta smälte för cirka 15 000 år sedan. Det bildades då en färskvattenreservoar i södra delen av Östersjöbassängen. Sjön var uppdämd av omgivande landområdena och inlandsisen. Utloppet skedde genomväldiga vattenfall i Öresund
När isen drog sig tillbaka mot norr var Baltiska issjön skild från västerhavet av Billingen. Baltiska isjön tappades på vatten via en passage mellan isfronten och Billingen. Det tog ett drygt år för vattenytan att sjunka 25 meter ner till havsytans nivå.
Yoldiahavet 9 500–8 800 f.Kr är nästa fas i Östersjöbassängens historia efter att Baltiska issjön tömts och vattenytan hamnade på världshavsnivån. Yoldiahavets vatten var bräckt en 150 – 200 år runt 9 200 f.Kr. men därefter blev sött.
Vattenutbytet mellan Yoldiahavet och Västerhavet skedde via sund med det huvudsakliga saltvatteninflödet via sund i Närke. Kilsbergen var då en ö i Närkesundet. Klapperstensfälten i Kilsbergen minner om hur havet i den förhärskande ostvinden slipat stenar runda och än idag kan man se Yoldiahavets strandlinje i form av klapperstensfält vid Lövbrickan och Lockhyttan. Vid Lockhyttan kan man se minst 8 nivåer av klapperstensfältet som sannolikt visar lika många ostliga stormar som format strandlinjen. Idag är dessa belägna cirka 160 m.ö.h. När landet var som mest nedtryckt efter inlandsisen så var landytan 100 meter lägre än idag
.
Lövbrickans klapperstensfält.
Än idag reser sig havet mest i norr som blev isfritt sist och nästan ingen landhöjning alls i Skåne. Vättern tippar således. Landet höjs mer i den norra delen av Vättern och knappt alls i Jönköping. Vätterns yta stiger således vid Jönköping men sjunker vid Askersund.
By the way. Vårt hus längst upp i Kilsbergen står på det som är en av de högsta punkterna. Huset står på en stor klipphäll slipad av inlandsisen. Husets nordliga gavel vetter mot en sluttande stötsida. Syd gaveln vetter mot en läsida.
När vänner och bekanta besöker oss brukar jag peka rakt upp i luften mot förbiflygande mindre flygplan. När isen var som tjockast så var isytan en bra bit ovan de förbiflygande maskinerna. Historiens vingslag.
Ancylussjön 8 800–7 800 f.Kr uppstod cirka 8 700 f.Kr. när landhöjningen stängde förbindelsen med havet eftersom förbindelsen mellan Yoldiahavet och Västerhavet blev allt grundare. De salta bottenströmmarna slutade tränga in i Östersjöbäckenet och Ancylussjön blev en sötvattensjö. Utloppet var genom Göta älv och Sveafallen (söder om dagens Degerfors). Dagens Vänern var en vik i Ancylussjön. Tidigare teorier om att Svea älv utgjort utlopp diskuteras numera och hävdas som en felaktig teori.
Domedagsfallen vid Sveafallen.
Ancylussjön höjdes fram till 8 300 f.Kr. då den var 10 meter högre än Västerhavet. I söder höjdes ytan med 25 meter medan ytan inte höjdes alls i norr. I Skåne och Hanöbukten dränktes befintliga tallskogar som man kan hitta rester av i Östersjön ner till 35 meters djup. Ytan sänktes sedan på mindre än 200 år och var 8 000 f.Kr. nere på samma nivå som havsytan.
Landet har fortsatta att höja sig jämfört med Ancylussjöns nivå
Ancylusgränsen (AG), även kallad Ancyllusvallen där Ancylussjön kvarlämnat en strandvall på sin högsta nivå. Ancyllusvallen är belägen omkring 100 meter över havet i Mellansverige, 25–40 meter över havet på Gotland, några meter över havsytan i Blekinge och under havsytan i Skåne.
Jättegrytor som skapats av vattenmassor under stort tryck som fallit ner genom sprickor i isen och skapat dessa grytor med hjälp av stora stenar som vattnet satt i rotation.
Littorinahavet 7 800–1 000 f.Kr. Ancylussjön hade ingen förbindelse med världshaven och påverkades därför inte av havsytans höjning. När klimatet blev varmare smälte de arktiska isarna och havsytan steg. Slutligen trängde havet in genom Öresundsområdet, och ungefär 7 800 f. Kr kom saltvatten in i Östersjöbäckenet. Det saltvattenshav som bildades kallas Littorinahavet. Traditionellt har dock inte Littorinahavsfasen ansetts börja förrän 6 500 f.Kr. I början var salthalten inte särskilt hög.
lennart waaras blogg 