På SVT Play finns en dokumentär gjord av Göran Ellung om Tage Erlander i två delar på vardera 59 minuter. Dokumentären är sevärd. I synnerhet del I känns helgjuten.
Dokumentären handlar om ett Sverige som var och som jag gillade och som inte längre är och som jag ogillar. Början till slutet kom med Olof Palmes val till partiordförande och statsminister.
Trots ett lätt PK perspektiv samt återkommande inlägg av den allestädes närvarande och produktive historieprofessorn Dick Harrison är serien bra och behandlar en viktig period i min samtidshistoria. Jag började följa rikspolitik och rikspolitiska debatter i det nya mediet TV från tolv års ålder 1957. På den tiden fanns också pålästa och lödiga journalister i form av det tre ”O-na”. Olivecrona, Orup och Ortmark. Minnesvärda i sig.
Några händelser som behandlas i dokumentären vill jag att lyfta fram och kommentera lite bredare.
Statsministern Tage Erlander var en reflekterande intellektuell med bildning och utbildning. Skillnaden är enorm mot dagens statsminister som saknar allt det Tage Erlander besatt. Men också oppositionen leddes av lysande intellektuella män. Inte minst Folkpartiets ledare Bertil Ohlin var en ledande nationalekonom på världsnivå. Jag minns ännu debatterna mellan Tage Erlander och Bertil Ohlin som båda var partiledare men som inte tålde varandra personligen. Men även högerpartiets Jarl Hjalmarsson och kommunisternas Hilding Hagberg hade betydande lödighet och är minnesvärda. De har inga motsvarigheter i dagens svenska rikspolitik.
Bättre partiledare har varken Socialdemokraterna eller Folkpartiet haft.
I valet 1958 tappade Socialdemokraterna mandat men kunde regera vidare i koalition med Bondeförbundet. Den gången var det nära att folkpartiets Bertil Ohlin skulle tagit över som statsminister. Man kan undra hur Sverige sett ut idag om det maktskiftet och brottet i socialdemokratins makthegemoni skett 1958 och inte vid mitten av 1970-talet när Olof Palme redan påbörjat förstörelseverket av Sverige med mångfaldspropositionen, borttagandet av tjänstemannaansvaret och finansiellt stöd med skattepengar till varje kommunistisk ”befrielserörelse” och terroriströrelse som kunde hittas, m.m.
Framtagandet av ett svenskt kärnvapen var både möjligt och militärpolitiskt aktuellt vid slutet av 1950-talet. Tage Erlander var positiv till ett svenskt kärnvapen som skulle kunna tas fram på 2 – 4 år. Överbefälhavaren var positiv. Det är en historia att beklaga att Sverige inte tillhör kärnvapenmakterna medan ex Israel gör det efter att ha brutit mot internationella överenskommelser och emot USA:s och John F Kennedys tydliga motstånd. Det ändrades i och med att Lyndon B Johnson tog över som president.
Det var kommunister, socialister och vänstersocialdemokrater som tillsammans med det Socialdemokratiska kvinnoförbundet lyckades stoppa planerna på ett svenskt kärnvapen. På den kanten leddes striderna av Inga Thorsson, som därmed sällar sig till listan på socialistiska blindspår. Tage Erlander vek ner sig. ”Partiet” var viktigare än landets säkerhet.
I slutet av 1950-talet sökte Tage Erlander en intellektuell som rådgivare och tillfrågade nationalekonomen Assar Lindbäck. Även han en världsledande nationalekonom. Assar Lindbäck tackade dock nej men tipsade Tage Erlander om Olof Palme som han kände. Så blev det också. Men, tänk om Assar Lindbäck tackat ja. Sverige hade kanske sluppit Olof Palmes vanstyre. Socialdemokraterna kunde kanske haft en ledande nationalekonom som partiledare. Tänk er debatter med Bertil Ohlin för Folkpartiet. Ett annat Sverige framträder med en sådan contrafaktisk historieskrivning!
I dokumentären framkommer hur Gunnar Unger i Högerpartiets ideologiska tidskrift tidigt analyserade och beskrev Olof Palmes personlighet och persona och hur katastrofal för Sverige den senare visade sig vara.
Tage Erlander fick under sin långa statsministerperiod uppleva flera stora politiska händelser. Tage Erlander inbjöds år 1961 av den nyvalde presidenten i USA John F Kennedy att komma till USA. Tage Erlander var efter besöket mycket imponerad av John F Kennedy. Den bästa president USA haft, under min tid som privatobservatör av USA , endast Ronald Reagan kommer i närheten. Ronald Reagan är en president som, by the way, borde erhållit Nobels Fredspris eftersom han lurade in Sovjetunionen i racet med Stjärnornas krig. Sovjetunionen hade varken ekonomi, resurser eller produktionskapacitet för det och imploderade i försöken och försvann från historiens arena, saknad av ingen utom die hard kommunister och socialister.
Pensionsbeslutet i riksdagen 1959 vann Tage Erlander med en röst efter att en folkpartist Königsson lagt ner sin röst. Men pensionsfrågan är en historia som förtjänar en egen analys. Den lösning som så småningom valdes är inte självklar i ljuset av hur pensionssystemet senare urgröpts och förändrats flera gånger, Möjligen hade ett premiereservsystem varit stabilare och hållbarare.
Berlinmuren började byggas i augusti 1961, Dag Hammarskjöld mördades 1961 under ett uppdrag i Kongo när hans flygmaskin sköts ner i Ndola. I SVT-dokumentären framkommer också en märklig reaktion från både Tage och Aina Erlander som var ”beklämda” över Dag Hammarskjölds lysande och idag hyllade bok ”Vägmärken”. I DN kritiserades boken av bland andra vänsterliberalen och den intellektuella och grundbildade Olof Lagercrantz. Vägmärken är en av de bästa böcker jag läst och läst om flera gånger. Boken är ett verkligt vägmärke och en vägledning för många människor och hyllas världen över.
Slutligen mördades också John F Kennedy år 1963 i Dallas i en konspiration – fler än en skytt har konstaterats av en federal undersökningskommission i strid med Warrenkommissionen – med olika politiska krafter inblandade. Det kan finnas kopplingar till Kennedys motstånd mot att Israel skaffade sig kärnvapen. Gunnar Sträng införde oms – omsättningsskatt – en föregångare till vår moms för att finansiera socialdemokratins reformagenda. I valet 1968 vann socialdemokratin en storseger och fick egen majoritet i riksdagen och år 1970 valdes Olof Palme till partiordförande för Socialdemokraterna efter att ha gjort sig oumbärlig för Tage Erlander som kanske inte insåg vem Olof Palme var och stod för.
End of story.
lennart waaras blogg 
Kommentera