Arkeologernas tes
Vi börjar med att citera ur arkeolog Charlotte Hedenstierna-Jonssons artikel “A Female Viking Warrior Confirmed by Genomics” publicerad 2017 i “American Journal of Physical Anthropology”.
“The objective of this study has been to confirm the sex and the affinity of an individual buried in a well-furnished warrior grave (Bj 581) in the Viking Age town of Birka, Sweden. Previously, based on the material and historical records, the male sex has been associated with the gender of the warrior and such was the case with Bj 581. An earlier osteological classification of the individual as female was considered controversial in a historical and archaeological context. A genomic confirmation of the biological sex of the individual was considered necessary to solve the issue. …
Genome-wide sequence data was generated in order to confirm the biological sex, to support skeletal integrity, and to investigate the genetic relationship of the individual to ancient individuals as well as modern-day groups.
The genomic results revealed the lack of a Y-chromosome and thus a female biological sex, and the mtDNA analyses support a single-individual origin of sampled elements. The genetic affinity is close to present-day North Europeans, and within Sweden to the southern and south-central region. …
The identification of a female Viking warrior provides a unique insight into the Viking society, social constructions, and exceptions to the norm in the Viking time-period. The results call for caution against generalizations regarding social orders in past societies”. (Min fetstil)
Sammanfattning av min kritik
Påståendet/tesen i slutet av citatet (och som inte är strikt formulerad vetenskaplig hypotes) har inte bevisats. Det som bevisats är att skelettet härrör från en avliden kvinna. Att hon begravts med vapen är möjligen en svag indikation men inget bevis för att hon var krigare. För det fattas en hel del andra viktiga belägg inte minst skelettförändringar av typ tydligt förväxta muskelfästen på högerarm efter åratal av träning med svärd och de tunga och hårdspända idegransbågarna. Det saknas också uppgifter om traumaskador som är vanliga på begravda krigare efter att de deltagit i strider och sårats. Inget av detta anges.
Genomet bekräftar att hon var kvinna men inte att hon var kvinnlig vikingakrigare. Det är verkligen ”a jump to conclusions.”
Vetenskapsteoretiska invändningar mot arkeologernas tes
Tesen kan också avvisas på rent vetenskapsteoretiska grunder. Karl Raimund Poppers ”Conjectures and Refutations” och ”The Logic of Scientific Discovery” tillhandahåller de vetenskapsteoretiska instrument som behövs för att korrekt värdera vad arkeologerna hittills presterat. Johanna Katrin Fridriksdottirs nyligen publicerade bok ”Valkyria. Vikingatiden kvinnor” bidrar med värdefulla analyser av arkeologernas teser. Min främsta invändning utgår från fallibilismen dvs man bör utsätta hypoteser också för kritiska fakta och analys, falsifikationsanalys. Om hypotesen håller för den typen av empiri och analys kan man anta att den har vetenskaplig bäring. I detta fall har man gjort tvärt om. När man konstaterade att skelettet var från en kvinna har man övertygats och övertygat andra om kausalsambandet vapen i graven, ett kvinnligt skelett alltså en vikingatida kvinnlig krigare. Således, en tes/påstående snarare än en vetenskapligt formulerad hypotes.
Samhällelig bakgrund och förutsättning
De svenska akademierna, universitet och högskolor, är allt mer ideologiska producenter av feministisk ideologi och teori styrda av genus-teorier och identitetspolitisk hegemoni.
Debatten om kvinnliga vikingakrigares existens har därför i spåren av den feministiska genusideologin blivit livligare än någonsin med en enormt medial – även internationell – uppmärksamhet. I spåren av den ursprungliga texten har ett antal uppsatser vid akademin, främst av kvinnliga arkeologistudenter, anammat tesen och drivit allt längre in i allt märkligare trans-texter. Det är oroande för den framtida arkeologin som riskerar att bli ideologisk snarare än vetenskapligt entydig. Sök på nätet och läs dessa uppsatser, de ger en upplysande om än skrämmande inblick i förfallet från vetenskapliga teorier och metoder in i ren ideologisk feminism, genus- och transpropaganda. Arkeologerna med Charlotte Hedenstierna-Jonsson har öppnat Pandoras ask. Skadan kan vara oåterkallelig.
Analys av den av arkeologerna framförda tesen
Diskursen handlar om arkeologernas påståenden om en kvinnlig krigare i grav Bf 581 i Birka. DNA bekräftar numera entydigt att det var skelettet av en avliden en kvinna i graven. Graven grävdes ut redan 1878. Skelettet, som då antogs vara efter en man, konstaterades vara mellan 30 och 40 år och begravd med silversmycken, en märklig huvudbonad, en stor mängd vapen svärd, två spjut, pilspetsar, stridsyxa o stridskniv samt två hästar. I slutet av texten finns skisser av graven från 1889 av Hjalmar Stolpe och en rekonstruktion.
Den begravningen måste i sin tid ha varit en fantastisk uppvisning i status och rikedom samt krigisk styrka hos ätten/klanen och inte minst handelsförbindelser.
Graven har varit känd välkänd i vikingaforskningen i många decennier. Det sensationella nu är att man upptäckt att skelettet var efter en avliden kvinna. Arkeologerna påstår därför att hon var ”krigare” och en ”högt uppsatt militär ledare”. På vilka grunder eller på vad? Det i graven nedlagda vapnen? Men de kan, som vi skall se, ha andra plausibla förklaringar.
Man måste vara försiktig med antaganden om individers liv och leverne på basis av föremål och kläder nedlagda i graven. Den viktiga frågan är just vad föremålen speglar och i vilken grad och på vilket sätt de avspeglar den avlidnes sysslor i livet.
Visar exempelvis skelettet att den begravda var utbildad för strid och/eller deltagit i strid? Nej, det gör den inte och inte utan ytterligare viktiga för att inte säga avgörande indikationer.
Skeletten efter manliga krigare i utgrävda vikingagravar har visat spår av traumaskador andra än de dödliga som lagt dem i graven. Skeletten efter riktiga manliga vikingakrigare bär spår (på skelettet i form av kraftigare muskelfästen och exempelvis kraftigare över- och underarmsben) av hård fysisk träning och traumaskador som tillfogats dem som ett resultat av deras leverne som krigare och deltagande i strid.
En vikingatida individ som begravts med vapen bör föras till kategorin krigare om och endast om kroppen bär spår av skador och/eller fysisk träning.
Benen i grav Bj 581 beskrivs tvärtom som ”spensliga och gracila”, vilket inte är det man förväntar sig av en vikingakrigare man eller kvinna.
Vad kan då föremålen i graven betyda och hur skall de förklaras?
Vapen i en grav, som de i Bj 581, kan förklaras av en flerfaldig uppsättning faktorer. Vapen typ båge och pilar används också för jakt och en yxa används för allehanda arbeten med trä/träd. Fina dyrbara vapen i stort antal måste i första hand vid den tiden ha uppfattats som viktiga statusföremål. Det är inte oproblematiskt utifrån vetenskapsteoretiska överväganden att dra en rak kausallinje mellan förekomst av vapen runt ett skelett i en grav till faktisk förekomst av deltagande i fysisk strid eller än mer en personlig identitet som ”krigare”. Det är verkligen i poppersk mening ovetenskapligt. ”The Poverty of Historicism” kan man utbrista.
Den korrekta vetenskapliga benämningen är väl dessutom ”vapengrav” och inte ”krigargrav”. Vapengrav med utgångspunkt i de empiriskt belagda fynden av många vapen i grav Bj 581. Att skelettet i graven är efter en avliden kvinna är bekräftat genom undersökning av genomet. Bekräftat att det var en ”kvinnlig vikingakrigare” och en ”högt uppsatt militär ledare” är det däremot inte. Tesen är framförd men inte befunnen vetenskapligt belagd. Tesen/påståendet är inte ens sannolik eftersom det finns en hel rad andra plausibla förklaringar till vapnen i kvinnograven Bj 581. Det är uppenbarligen inte heller säkert att den ursprungliga graven endast innehöll kvinnoskelettet. Det kan ha funnits ett manligt skelett i graven som idag är förkommet.
Begravningar var också under vikingatid mer en föreställning för de efterlevande än den döde som med olika slag av imponerande ritualer ville demonstrera att de var välbärgade och anhöriga till viktiga personer, klaner och ätter. Gravsättningar var långt ifrån standardiserade vid denna tid.
Det är väl också så att gravsättningar inte ger någon direkt insyn eller kausalsamband mellan begravning/graven och vad den avlidne hade haft för sig i livet. Förekomst av vapen i graven kan inte längre betraktas som något slags bevis för att den som begravdes – man, barn eller kvinna var krigare. I synnerhet om arkeologerna inte kan påvisa förekomst av traumaskador på skelettet.
Det finns ett exempel med en pojke på cirka nio år som var begravd med sköld, svärd, häst och annan stridsutrustning. Han var knappast krigare. Däremot möjligen avkomma till en betydande vikingakrigare och med en karriär vid vuxen ålder som krigare. Grav Bj 977 i Birka är en sådan! Likaså finns en grav i Balnakeill i Skottland där en 12-13 åring begravts med ett 80 cm långt svärd. Pojken själv var 150 cm lång. De nämnda exemplen är knappast att betrakta som individer med krigarliv bakom sig innan de dog.
Av de tusentals vikingagravar som grävts ut har man bara funnit tre med osteologiskt säkra kvinnoidentifieringar som också innehållit svärd. I Sydostnorge har man grävt ut en grav med skelettet efter en mycket spensligt byggd 150 cm lång ung kvinna som vägt ungefär 40 kilo och gravsatts med ett svärd. Med stor sannolikhet INTE en kvinnlig vikingakrigare.
I litteraturen anges en rad andra möjliga kausalförklaringar för att förklara förekomsten av vapen i den kvinnliga graven. Kvinnan kan ha blivit offrad och begravd i sin mans ställe. Hustrun till en man som dött utomlands kan ha blivit begraven i mannens ställe. Kvinnan kan ha varit en ”funktionell” son. Själv ställer jag mig mycket skeptisk till dessa förklaringar. De bär såvitt vi kan bedöma inte rimlighetens eller sannolikhetens prägel.
Det är således inte korrekt vetenskapligt att tesen/påståendet om förekomsten av en ”kvinnlig vikingakrigare” i grav Bj 581 i Birka.
Slutsats
Tesen om en kvinnlig vikingakrigare är inte bevisad bortom rimligt tvivel. Den saknar viktiga empiriska belägg, har inte formulerats som en strikt hypotes och inte utsatts vetenskapligt falsifierande empiri och analys. Tesen om en ”kvinnliga vikingakrigare” är en feministisk genus-tes med ett ideologisk-politiskt syfte. Även den äldre historien skall skivas om för att passa in i rådande akademisk och samhällelig ideologi.
Vi gratulerar Charlotte Hedenstierna-Jonsson till en sannolikt lysande akademisk karriär på tesen om en ”kvinnlig vikingakrigare”, eftersom författaren inordnar sig i akademins feministiska genus- och identitetspolitiska ideologi. Hon har också uppmärksammats stort i internationella media bland annat i ett engelskt TV-program om vikingar.
lennart waaras blogg 
Kommentera