Tusentalet i det forntida Sverige var en omvälvande period. Kristendom ersatte allt mer asa-tron som dominerande religion. Det syns tydligt i de uppländska runstenarna. Cirka 1300 uppländska runinskrifter finns bevarade idag och är till antalet i särklass flest i jämförelse med andra landskap i Sverige. De är också de mest elaborerade och konstnärliga. Några mästare bland runristarna är kända från ett flertal stenar dels Livsten samt hans lärjunge och följare Balle.
Sigtuna ger oss en talande bild av kultur- och religionsbrytningen under denna period.
Staden som ligger vi Mälaren grundades av Erik Segersäll (ca 945 – 995) runt år 980. Det var då en de första städerna i Svea rike. De andra två var Löddöse och Skara. Staden blev sedan säte för den förste kristne kungen Olof Skötkonung (980 – 1021). Olof Skötkonung föddes runt 980 och var son till Erik Segersäll. Som kung slog han de första svenska mynten och gjorde Sigtuna till ett kungligt, kyrkligt och kommersiellt centrum. Den ställningen behöll staden ända fram till slutet av 1200-talet.
Det är under denna period som vi via runstenarna kan se hur asa-tron i Uppland ersätts av den kristna tron. Både kristna och asa-troende runstenar förekommer under denna period. Sannolikt verkade de båda trosriktningarna parallellt. Det kan ha varit så att man som person, i familjen och/eller byn under en övergångsperiod omfattade båda trosriktningarna. För säkerhets skull! Man visste inte vilken gud som var starkast. Runstenar med kristna kors och texter finns med bara några kilometers avstånd från asa-troende runstenar ristade under samma period, dvs perioden 1000-1100. Den ena byn kan ha varit asa-troende medan grannbyn var kristen. Det är en spekulativ och intressant tanke.
Det Svea rike som då fanns utgör historisk grund och bas till Sverige med den etniskt svenska befolkning och kultur som vi har idag. Jag funderar mycket på om vi nu står inför Sveriges undergång som kristet land med en etnisk svensk befolkning. Runt 2050 kommer muslimer från Mellanöstern och Nordafrika att vara i majoritet i Sverige. Kommer de då efter mönster från bl.a. Syrien slå sönder och förstöra alla kristna symboler och kyrkor och inte minst de (i muslimers ögon) än mer avskyvärda asa-troende symbolerna? Kanske är det därför vi ägnar så mycket tid åt att studera den perioden i svensk historia?
Två runstenar (U 1162 OCH U 1163) får i denna text illustrera asa-tron och dess föreställningar och den kristna tron.
Translitteringav runraden:
uiþbiurn × ok : karlunkr : ok × erinker : ok × nas(i) × litu × risa × stii × þina × eftir × eriibiun × f[aþu]r × sii × snelan[4]
Normalisering till runsvenska:
Viðbiorn ok Karlungʀ ok Æringæiʀʀ/Æringærðr ok Nasi/Næsi letu ræisa stæin þenna æftiʀ Ærinbiorn, faður sinn sniallan.[4]
Översättning till nusvenska:
Vidbjörn och Karlung och Ärenger och Nase läto resa denna sten efter Ärenbjörn, sin käcke fader.
Vem som ristade stenen anges däremot inte.
Ornamentiken i U 1163 är välgjord och motivet illustrerar en scen ur sagan om Sigurd Fafnesbane. Ristningen visar hur Sigurd sticker sitt svärd rakt upp genom ormens buk. Svärdets spets syns också helt ha penetrerat ormens buk och sticker upp i ovandelen av stenen. Snett nedanför Sigurds fötter syns dvärgen Andvare som kommer med den magiska ringen och valkyrinan Sigdriva, som räcker honom ett dryckeshorn.
Sigurd är den mytomspunne hjälten och drakdödaren i den forngermanska sagokretsen. Berättelsen kan vara inspirerad av olika gestalter menkan också gå tillbaka på äldre sagokretsar. I fornnordiska traditioner fick han tillnamnet Fafnesbane – den som dödade draken Fafne. Sigurd Fafnesbane återfinns även på andra runstenar i Sverige och stenkors på de brittiska öarna från 1000-talet.
Myten om Sigurd Fafnesbane finns nedtecknade i flera äldre texter bl.a. i Nibelungenlied, Völsungasagan och Den poetiska Eddan. Sigurd förekommer också i många andra medeltida sagor och berättelser från Tyskland och Skandinavien. Richard Wagner använde legenden om Sigurd i operacykeln Nibelungens ring
Bilden ovan visar hur ser sten ut idag. Men frågan är hur de såg ut när de ristades för 1000 år sedan. Ungefär så här kan de ha sett ut. De var nämligen färglagda. De har man kunnat se av mycket små färgpigment som hittats på runstenar.
I den andra avbildade stenen U 1162 är asa-tron tydlig. Tyvärr är min bild av framsidan, trots datormanipulering, svårläst, beroende av mycket urblekt infärgning av runor och ornamentik.
Texten på framsidan av stenen lyder:
”Vifast, Folkad, Gunnar läto resa stenen efter sin fader Holmfast och efter sin broder Arnfast. Far och son blevo båda innebrända. Och Balle och Frösten, Livstens följselagare ristade.”
Det sistnämnda är mycket intressant som vi ser det. Det innebär att runristaren Balle vandrade runt och med stor konstnärlig skicklighet ristade stenar åt BÅDE asa-troende och kristna. På den sistnämnda stenen med guden Tor finns inga kors eller textrader som: ”Gud hjälpe hans själ.” Beställaren bestämde uppenbarligen vad som skulle stå på stenen.
Runstenens smalsida är intressant och belysande. I den övre delen av smalsidan ses en krigare till häst, med svärdet draget och höjt. Hästen i galopp är ristad på ett mycket naturalistiskt sätt.
Bilden på den nedre delen av smalsidan visar ett mycket känt motiv ur den forn-nordiska gudasagan. Bilden visar asa-guden Tor som har fångat Midgårdsormen med ett oxhuvud som bete. Tor är beredd med Hammaren för att slå ihjäl odjuret. I arbetet med att dra upp ormen till ytan trampar Tor igenom båtens botten. Foten syns sticka fram under båten. En mycket dramatisk och levande ristad bild.
De två här avbildade och analyserade stenarna U 1162 och U 1163 står med någon enstaka kilometers mellanrum i Altuna socken i Uppland.
lennart waaras blogg 
Kommentera