Den svenska arbetarklassen behöver ett politiskt parti som tillvaratar dess intressen politiskt, socialt och ekonomiskt. Låt oss i detta sammanhang definiera den svenska arbetarklassen instrumentellt som kollektivet LO-medlemmar! Det är inte perfekt men det fungerar för den följande argumentationen!
Det samhälleliga behovet av ett arbetarparti har manifesterats allt sedan den industriella revolutionen kring 1840-50 talet. Sverige har haft ett politiskt parti med den utgångspunkten och funktionen sedan 1889.
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) bildades nämligen 1889. Bakom bildandet stod fackföreningar, olika socialt inriktade kassor samt några socialistiska organisationer. År 1898 bildade socialdemokraterna Landsorganisationen (LO). Man enades kring två huvudfrågor: allmän och lika rösträtt och åtta timmars arbetsdag (under parollen ”8 timmars arbete – 8 timmars fritid – 8 timmars vila”).
SAP har historiskt – kort och enkelt uttryckt – stått för marknadsekonomi kombinerat med politiska regleringar och statligt ägande, allmän välfärd och en stark, skattefinansierad offentlig sektor.
Jag har hyfsat djupa historiska kunskaper om detta från mina universitetsstudier i statsvetenskap och ekonomisk historia. Jag disputerade t.ex. 1980 på en avhandling om statligt företagande i marknadsekonomier.
Jag är uppvuxen i ett arbetarhem som röstade socialdemokratiskt. I djup personlig mening börjar mina politiska erfarenheter av SAP och andra partier från det jag blev politiskt intresserad och medveten vid slutet av 1950-talet dvs från 13 års ålder. Jag följde partiledardebatten 1958 och minns partiledarna Tage Erlander, Gunnar Hedlund, den lysande Bertil Ohlin, Jarl Hjalmarsson och Hilding Hagberg. Riktiga hederliga män och politiker! Duellerna mellan Högerns Hjalmarsson och Kommunisternas Hagberg var och är minnesvärda! Familjen hade skaffat TV 1957!
Jag har i flera val röstat på SAP och också genom åren varit medlem i SSU och senare vid ett par tillfällen i SAP.
Idag utgör Stefan Löfvens SAP inte något som helst alternativ för mig och uppenbarligen för allt färre medborgare. Personligen ser jag den politik som nuvarande regering för som farlig för Sverige och nödvändig att bekämpa intellektuellt!
Stora delar av arbetarklassen gör uppenbarligen samma bedömning och lämnar LO och de lämnar SAP som väljare. Bland LO:s medlemmar har SAP idag bara stöd av drygt 50 procent! LO ställer som mål inför valet 2018 att få minst 50 procent som röstar SAP! Some ambition!
En förklaring är att SAP i betydande utsträckning i sin reellt bedrivna politik utvecklats till ett parti för bidragsberoende och migrantgrupper snarare än för arbetar- och medelklass! Ledningarna för LO och SAP har slutligen abdikerat som företrädare för den svenska arbetarklassen.
Vart tar då arbetarklassen vägen? De strömmar just nu till Sverigedemokraterna!
Huruvida Sverigedemokraterna på längre sikt är eller kommer att bli ett parti för arbetaklassen återstår att se. Jag nöjer mig med att konstatera att betydande och växande grupper i det svenska samhället anser det. I opinionsundersökningar får SD idag stöd från mellan 20 och 30 procent i olika mätningar! Valet får visa vad som är korrekt! De växande antal arbetarväljare som sympatiserar med SD anser uppenbarligen att SD reser politiska krav som gynnar den svenska arbetarklassen.
Jag kommer framöver att noga följa och analysera denna historiskt remarkabla förändring! Det finns både statsvetenskapliga och ekonomisk-historiska perspektiv att lägga på denna omvälvning!
En förklaring till omvälvningen är sannolikt de stora och alltmer uppenbara bristerna i den svenska migrations- och integrationspolitiken. By the way; det var Olof Palme som övergav den från 1950- och 1960-talet väl fungerande assimilationspolitiken och införde en integrations- och mångfaldspolitik som idag har misslyckats fullständigt med sina mål, uppgifter och åtaganden.
En del oreflekterade politiker tycker att detta är en förenklad beskrivning. Må vara hur om helst med detta!
Med bas i empiri och hårda ekonomiska fakta konstaterar jag följande.
Det föreligger en skattemässig, statsfinansiell, tillväxtmässig, socio-ekonomisk, och socio-politisk trade off ( val ) mellan en överstor migration och välfärdens behov och åtgärder.
Se bara på skattekollektivets kostnader för att låta 9000 afghaner som inte har asylskäl stanna. Det motsvarar en höjning av månadspensionen med 1 800 kronor för drygt 273 000 fattigpensionärer! How about that?
Detta är ett faktum som inte kan pratas bort! Så är det, hur mycket Stefan Löfven och Annie Lööf än försöker förneka det! Det är osannolikt att de lågkompetenta migranterna kommer att lämna ett skattemässigt nettobidrag i en framtid! Det är däremot högst sannolikt att migranterna som grupp kommer att fortsätta utgöra en kostnad som skattefinansierade bidragstagare livet ut!
Samtidigt söker svenskt näringsliv med ljus och lykta efter erfarenhet och kompetens och hittar den inte! Sverige kanske skulle tillämpa Kanadas modell och selektera migranter som har en hög och efterfrågad kompetens istället för att släppa in lågkompetenta och analfabeter från dysfunktionella stater och samhällen. Det vore en bättre väg för Sverige och svenskarna!
lennart waaras blogg 
Kommentera