Det är inte mycket jag är överens med Jan Guillou om, men det är jag om den journalistiska härdsmälta som bryter ut med jämna mellanrum när någon obskyr privatspanande journalist ”hittat” Olof Palmes mördare.
Spektaklet pågår just nu för femtielfte gången! Lika bisarrt och osannolikt varje gång!
Ett vet vi! Det är INTE Palmes mördare de skriver fejkad dramatik om just nu!
Mest sannolikt är att Palmes mördare fångades in dömdes i tingsrätten på Lisbeth Palmes utpekande men frikändes i hovrätten. Därav det nationella trauma som pågår med fåniga journalister som regissörer.
Lär man sig inte källkritik på de journalistiska utbildningarna?
Det enda som det tarvliga journalistiska spektaklet åstadkommer är att skandalisera en död man som inte kan försvara sig! Hur ser medias s.k. ansvar ut egentligen?
Finns det ingen självkritik?
lennart waaras blogg 
30 maj 2018 kl. 9:18 |
Låt mig få komma med en kommentar som med säkerhet kommer att möta ditt fördömande. Författaren Lena Andersson har vid några tillfällen vädrat en hypotes om varför mordet redan från början gått i baklås. Flera vittnen till mordet har lämnat samstämmiga uppgifter om att paret Palme varit i samspråk med mördaren innan skotten föll, vilket Lisbet Palme förnekat. Skulle det ändå varit så, borde, givet omständigheterna – den sena timmen, parets utsatthet som politiska högdjur etc, – det som förenade paret med mördaren ha varit av mycket känslig natur, förmodligen utgående från passionerna sex och/eller makt.
Det står utom allt tvivel att Lisbet Palme minuterna efter mordet och vid den första konfrontationen med polisen varit i chock och inte varit i stånd till att tänka och handla helt rationellt, varför ett förnekande av kännedomen om vem som höll i pistolen och varför, vore högst begripligt med tanke på vad det skulle innebära för hennes makes eftermäle. Oavsett hur mycket hon än efteråt begrep att det inledande förhörets förnekande av de rätta förhållandet varit felaktigt, kan man begripa att ett senare bekännande skulle göra ont värre. Alltså håller man fast vid det felaktiga scenariot. Alla egendomligheter beträffande hennes ovanliga krav gällande förhörsprotokoll och dylikt stärker den tesen.
När utredningen sedermera lanserar den kriminellt belastade missbrukaren Christer Pettersson kan man begripa att hon ser honom som ett lämpligt bondeoffer för att säkra makens sakrosankta ställning i samtiden.
What do you make of it?
Janne
30 maj 2018 kl. 18:45 |
Sorry Jan! Lena Andersson har skrivit flera vidunderliga böcker och diskuterar bra i många sammanhang. I denna fråga är hon helt enkelt ute och råcyklar. Spekulationerna om Olof o Lisbeth verkar helt tagna ur luften. Det intressanta med alla privatspanare är att de inte är överens sinsemellan om något mer än att den mest sannolika gärningsmannen Christer Pettersson inte är mördaren. Jag blir så imponerad varje gång jag läser en ny spanarteori! Flera har ju kommenterat tidigare på mina tidigare blogginlägg. Kolla dessa, finns som ämne att söka på! Den kommentarskedjan är oändligt lång. Massor av spännande – snarare kufiska – teorier. Nu Lena Andersson med ännu en kufisk spekulation!
31 maj 2018 kl. 7:18 |
Så kan det givetvis vara, men polisens undfallenhet och åsidosättande av all normal kritisk inställning till ingående personer i en mordutredning, samt de egendomligheter – villkorade omständigheter för normal medverkan i utredningen av sin mördade make t.ex. – gör Anderssons hypoteser rimligare än vad du ger uttryck för, enligt min mening.
Jag gissar dock att vi båda är överens om att varje land tycks ha sin egen JFK-labyrint att förlora sig i.
Janne
01 juni 2018 kl. 18:24 |
Den som redan från början saboterade utredningen kring Palme mordet var socialdemokraten och polischefen i Stockholm Hans Holmer med sina galna idéer! Sedan fullföljde ytterligare två socialdemokrater haveriet Ebbe Carlsson privatspanare och minister Anna Greta Leijon. Socialdemokrater saboterade själva i grunden mordutredningen på sin egen statsminster! Sublimt!