lennart waaras blogg

När jag växte i Hallstahammar (en typisk västmanlandsk bruksort, som Surahammar men större) på 1950- och 1960-talen hade vi en fast Polisstation bemannad med ett antal poliser. Poliserna sågs ofta patrullera runt till fots på samhället två och två. Vi busungar kände poliserna vid namn och pratade med dem när vi sågs på samhället. Ett gott förhållande även om vi hade en del hyss för oss emellanåt.
En av dem var ”Krigarn” Karlsson en kraftig spjut- och diskuskastare i Hallstahammars Sportklubb där vi träffades i samband med Nationella tävlingar i fri idrott. ”Krigarn” var ett tungt bidrag i klubbens fri idrotts lag i kastgrenar och jag i sprintgrenar.
Det fanns också ett stort mått av humor i umgänget med poliserna på orten. En dag hittade en kompis och jag ett stort stycke specialstål som någon transport från Bruket tappat på vägen. Med gemensamma ansträngningar baxade vi in stålplattan i bilen och körde till Polisstationen för att lämna in den som hittegods.
När väl den tunga slipade stålplattan hamnat på marmorgolvet i receptionen på polisstation gick den inte att rubba. Vi hade stora svårigheter att hålla oss för skratt. De poliser som tog emot stålplattan höll också god min i elakt spel. De skrev ut ett formellt hittegodsprotokoll på specialstålet som vi fick med oss.
Vad som senare hände med stålplattan vet jag inte men vi fick oss ett gott skratt efteråt och tror jag poliserna också!
En sådan polisrelation och närvaro i mindre samhällen saknar jag stort idag!

This entry was posted on 27 april 2017 at 11:30 and is filed under Mina utgångspunkter. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.