lennart waaras blogg

Min kommentar till Flammans ledare utvecklas efter två linjer, dels utifrån det självklara att ledaren är ett politiskt statement och dels utifrån en mer nationalekonomisk argumentation för det är väl det som LO-rapporten försöker göra.
Det politiska spåret:
Ledaren berör en del målformuleringar som finns i rapporten och som jag inte kan ta riktigt på allvar. Att det skulle finnas någon mirakelmetod att ”kickstarta” en ekonomi som den svenska med de högteknologiska företagen och det starka utlandsberoendet (av världsmarknaderna men framförallt beroendet av USA och Europa inklusive Skandinavien) är inget annat än politiskt prat (för att uttrycka mig snällt). Någon sådan metod med stöd i den ekonomiska vetenskapen känner i varje fall inte jag till!
Att det finns politiska skäl för LO och för V att hävda det förstår jag med det opinionsläge som S och regeringen befinner sig i. Alltid kan man lura någon oreflekterad väljare. S förlorar väl – om jag fattat saken rätt – potentiella väljare till V och till M och SD.
Jag instämmer inte heller i möjligheten att nå full sysselsättning så som LO uppenbarligen definierar den. Full sysselsättning i meningen 6-7 procents arbetslöshet är ett ambitiöst mål nog. Tänk bara på att vi har ett inflöde av 80 000 + invandrare varje år. En del av dem som kommer är lågutbildade – för att inte tala om dem som är analfabeter och kommer från Somalia – och hur de skall komma in på arbetsmarknaden inom rimlig tid begriper jag inte. Av dem som kommer från Irak och Syrien är ca 10 procent högutbildade (definierat som post-gymnasial utbildning) inte 30 procent som media hävdade häromdagen. Genomsnittet högutbildade i Sverige är 25 procent om jag minns rätt.
Formuleringen ”alla som vill och kan skall få jobba” låter ju bra men hur i hela friden skall det åstadkommas.
Jag inte heller säker på att en löneutjämning tjänar den svenska ekonomin särskilt väl. Det kan finnas inslag av behov av löneutjämning i vissa sektorer och som feminist är jag naturligtvis för lika lön för lika arbete mellan män och kvinnor. En sektor där löneutjämningen har lett till närmast katastrofala förhållanden är ju sjukvården. Löneskillnaderna mellan undersköterskor och sjuksköterskor (som har 4-5 års akademisk utbildning) är alldeles för liten. Vilket medfört att vi har 20-30 tusen svenska sjuksköterskor som arbetar i Norge samtidigt som sjukvården i Sverige skriker efter dem. Jag har under flera år i diskussioner med undersköterskor, sjuksköterskor och läkare hävdat följande löneförhållande; om en undersköterska har X kr i månadslön så skall en sjuksköterska ha 2X kr och läkare 4X kr. Ingen har hittills gjort annat än instämt i min tes.
Här alltså ett område där Sverige behöver större lönespridning för att komma att fungera!
Sammantaget så kan jag mer än väl förstå att V tar tag i rapporten. Den utgör ett tungt politiskt argumentationsstöd gentemot S och kan sannolikt attrahera vänsterväljare hos S.
Den här delen av ledaren (och rapporten) bekymrar mig inte, den rör mycket den vänsterinterna diskussionen.
Det som bekymrar är den nationalekonomiska delen av ledaren/rapporten:
Att ta bort överskottsmålet och ersätta det med ett balansmål (som diskuterats) kan kanske accepteras även om jag inte är säker på att det är sunt långsiktigt över flera regeringsperioder. LO-rapporten föreslår uppenbarligen och ledaren instämmer i att både göra sig av med överskottsmål och balansmål vilket är rent förskräckande. Det är att öppna Pandoras ask och vilka olyckor som då släpps lösa vet vi inte idag! Regeringar i framtiden kan komma att fatta ekonomiskt ogenomtänkta beslut om de inte begränsas av dessa budgetregler!
Jag instämmer däremot i behovet av långsiktigt strukturella investeringar i infrastruktur som vägar, järnvägar och bredband. Järnvägssystemets eländiga tillstånd idag är ju allom bekant. Eftersom jag genom åren kört en hel del bil i Europa så kan jag ju se hur eftersatt det svenska vägnätet är vilket ytterligare förvärras av de enormt växande lastbilstransporterna. Nödtorftigt har vi löst trafiksäkerhetsproblemen med 1+2 vägarna med vajer.
Infrastrukturen är således i behov av enorma re- och nyinvesteringar vilket naturligtvis har mycket positiva effekter på tillväxt, sysselsättning och arbetslöshet. Eftersom sådana investeringar bygger upp den nationella kapitalstocken så kan man motivera att investeringarna görs genom lånefinansiering. Ungefär som att jag lånefinansierar ombyggnaden/renoveringen av mitt hus men inte lånar till löpande konsumtion.
Mer kortsiktigt positiva effekter får investeringar i vård, skola och omsorg. Också dessa kan åstadkommas delvis genom lånefinansiering. Tyvärr är ju utrymmet i budgeten mycket begränsad genom de enorma kostnader som invandringen drar samtidigt som invandringen ökar kraven och behoven inom skola och sjukvård samt bostadsbyggande. Att analysera behov i den offentliga sektorn och därmed följande resurskrav utan att ta med invandringen i analysen känns inte helt ärligt, även om jag kan förstå varför man inte gör det.
Sammanfattningsvis så förefaller ledaren/rapporten vara mer ett vänsterpolitiskt aktstycke än en seriös ekonomisk analys av hur det skall åstadkommas i praktiken. Inte särskilt imponerande!

This entry was posted on 11 juni 2015 at 5:32 and is filed under Vänster extremism. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.