PREAMBEL
Immanuel Kants samhällssyn var individualistisk och byggde på idén om människans moraliska självständighet (autonomi). Det förde honom vidare i analysen till principiellt formulerad kritik mot auktoritära stater. Kant menade att varje människa är ett mål i sig själv och aldrig får användas enbart som ett medel för statens syften. Nota bene! Se socialdemokratins politiska förlöpningar som åskådligt exempel.
Kant är således inte bara nyttig och bildande läsning i allmänhet. Kant begåvar oss därutöver med intellektuellt skarpslipade instrument och operationsknivar med vilka vi kan dissekera det ruttnande totalitära socialistiska lik som är Socialdemokraterna.
Kants kritik mot den härskande statsauktoriteten riktade sig främst mot ”statlig paternalism” nämligen idén att staten ska agera som en förmyndare över sina medborgare. Känns det igen från decennier av socialistisk politik under Socialdemokraternas ideologiska hegemoni? Uppfattningen är idag så djupt rotad i svensken att populasen varken ser eller ifrågasätter förhållandet.
CENTRALA DELAR I KANTS INDIVIDUALISTISKA SAMHÄLLSSYN OCH KRITIKEN MOT STATSAUKTORITETEN
Vi börjar redovisningen med det viktiga begreppet ”det kategoriska imperativet” visavi individens värde
Enligt Kants kategoriska imperativ får individer aldrig reduceras till verktyg för statens eller härskarens vilja. Människan är så att säga målet i sig.
Var och en vuxen människa har (borde eller kan förväntas ha) ett eget förnuft och därmed också förmåga att på egen hand och självständigt avgöra vad som är moraliskt rätt. Framför allt varken krävs eller behövs aktiv eller bestämmande vägledning från statsapparat, kung, politiska partier eller kyrka. Människan är således moraliskt autonom.
Kant riktar därför kritik mot den paternalistiska staten för bland annat dess förmynderskap. På denna punkt bränner det till rejält när och om vi granskar svensk politiks användandet av statsapparaten för långt driven paternalism driven under decennier av socialdemokratisk hegemoni och ”problemformuleringsprivilegium”. Detta grava svenska missförhållande ifrågasätts inte alls av svensken eller politiker från andra partier. Var och en av mina läsare kan sannolikt peka på ett antal förmynderskap som berör familjers och individers dagliga liv och leverne. Se exempelvis på hur alkoholpolitiken drivits, motiverats och beslutats av en majoritet klåfingriga nykterister i riksdagen med ett monopol i form av Systembolaget än i denna dag. Exempellistan kan göras lång.
Kant riktade skarp kritik mot stater som agerar förmyndare och försöker göra medborgarna ”lyckliga” mot deras vilja. Han kallade en sådan stat för den ”största tänkbara despotismen”. Precis så är situationen i Sverige. Ingen grundläggande opposition eller ifrågasättande vare sig intellektuellt, filosofiskt eller politiskt. Alla jamsar med!
Otaliga svenska exempel belyser tesen. Socialdemokraternas politik, med betydande stöd av övriga partier, bekräftar och illustrerar Kants kritik. Ända in i absurdum. Kan det bli mer illustrativt? Sverige utgör vad avser paternalistisk styrning, begränsning och dominans över medborgarens livsval närmast ett lågintensivt helvete! Nota bene! Hur har det kunnat ske och pågå decennium efter decennium utan opposition, olydnad och obstruktion. Svensken är ett lydigt och ryggböjligt folk som följer och lyder maktklanerna utan protester, hjärntvättade och indoktrinerade ner i ren dumhet. Uttrycket ”Die dummen Schweden”, skapat i Sverige av svenskar (oh yes!) oftast felaktigt uppfattat som kommande från Tyskland. Precis så illa är det!
I sin berömda essä ”Vad är upplysning?” beskrev Immanuel Kant hur auktoriteter (statschefer, präster) håller människor i ett tillstånd av ”självförvållad intellektuell omyndighet” genom att tänka åt dem, ja faktiskt än i denna dag dominerar denna intellektuella omyndighet populasen frånsett en mycket liten grupp aktivt kritiska intellektuella. Det är en förklaring till att socialdemokratin kunnat behålla greppet om väljarna, bevara den ideologiska hegemonin liksom problemformuleringsprivilegiet utan allvarlig och hotande utmaning. Tvärtom samtliga partier har definierat in sig i förhållandet, till och med i grundfrågor ocht inkluderat delar i sin egen ideologi och politiska framtoning. Polemiskt kan man beskriva Moderaterna som SAP2.0 i dessa avseenden.
Kants filosofiska paroll var Sapere aude – ha mod att använda ditt eget förnuft. Tänk själv, enkelt uttryckt. Hur ofta, eller snarare sällan, råkar man ut för eller träffar personer som gör just det? Traska patrullo, är generellt det förhärskande beteendet vare sig det gäller en idelogi eller ett parti. Se exempelvis den dominerande ideologiska klimatalarmismen.
Statens, rättsstatens, verkliga legitima uppgift och begränsande roll är att garantera rättssäkerhet och skydda medborgarnas frihet, inte att styra deras liv eller moral. Det är också vad medborgarna under ett outtalat/underförstått socialt kontrakt förväntar sig.
Individens frihet kan och bör sträcka sig så långt att individens frihet kan samverka, samexistera och fungera tillsammans med alla andras frihet enligt en allmän lag, frihet under lag.
Kants komplexa syn på uppror är intressant. Trots grundläggande kritik mot auktoritära härskare var Kant övervägd och övertygad motståndare till våldsamma revolutioner. Hans tes var att staten, trots sina brister, är den samhälleliga instans som upprätthåller den lagliga ordning som krävs för att samhället inte ska falla samman i ett laglöst naturtillstånd och för att medborgarna skall acceptera att leva med och under frihet under lag. I stället förespråkade han reform genom offentlig debatt och tryckfrihet – det han kallade ”förnuftets offentliga bruk”.
Kant försvarade därför rätten till offentlig kritik utifrån en grundläggande yttrandefrihet. Han ansåg att förändring måste ske gradvis genom lagliga reformer, vilket i sig innebär att yttrandefriheten är det absolut viktigaste verktyget för fredlig samhällsförändring. Att uttrycka sina tankar var för Kant en medfödd rättighet, så länge det gjordes genom rationell argumentation och inte genom laglöshet eller uppvigling.
För Immanuel Kant var yttrandefriheten inte bara en politisk rättighet, utan i grunden en fundamental förutsättning för mänsklighetens utveckling och moraliska mognad. I en essä ”Svar på frågan: Vad är upplysning?” (1784) argumenterade han för att människan måste ta sig ut ur sin självförvållade omyndighet genom att våga tänka själv. För att detta ska vara möjligt krävs det vad Kant kallade för det fria förnuftiga ordet, men han gjorde en viktig och unik distinktion mellan hur denna frihet får användas.
Kant delade upp förnuftets användning i två sfärer, vilket definierade var yttrandefriheten var absolut och var den behövde begränsas dvs i offentlighet alternativt i den privata sfären.
Offentligt innebär yttrandefrihet att tala eller skriva i egenskap av vetenskapsman eller tänkare inför en hel läsande värld. Här ansåg Kant att yttrandefriheten måste vara helt obegränsad. Nota bene! Samhället kan bara utvecklas om medborgare fritt får kritisera lagar, religion och statens beslut i skrift. Således allt annat än det som socialdemokratiska partiet förespråkar och som SÄPO med kvinnliga chefer aktivt motverkar genom att kalla oss kritiker för ”antistatlig extremism och systemhotande aktörer”.
Privat yttrandefrihet avser enligt Kant när en person agerar i en specifik borgerlig tjänst eller ämbete (exempelvis en officer, en präst eller en skatteuppbördsman). Här menade Kant att man måste lyda och följa reglerna för att staten och dess institutioner ska fungera. En officer kan inte vägra lyda order mitt under ett slag, men han har full rätt att efteråt kritisera strategin offentligt i en akademisk text. Liknar väl i mångt och mycket det gamla ”tjänstemannaansvaret” avskaffat av samhällsförstöraren och folkförrädaren adelsmannen Olof Palme
Kant formulerade det kända mottot för upplysningen: Sapere aude! – ”Ha mod att använda ditt eget förstånd!”. Han menade att makthavare som förbjuder sina medborgare att tänka och yttra sig fritt hindrar mänsklighetens naturliga framsteg. I stället för att frukta fria diskussioner borde staten välkomna dem, eftersom en upplyst befolkning som lyder lagarna av eget förnuft – snarare än av blind rädsla – skapar en stabilare och mer rättvis stat. Kritik mot makten och upplysning bör tillåtas, accepteras jag stimuleras, rakt emot vad totalitära socialdemokrater som Morgan Johansson med DDR i åtanke hävdar.
Våtsjön den 5 september 2026
Lennart Waara
070 710 77 24
lennart waaras blogg 
Lämna en kommentar