lennart waaras blogg

Några personliga reflektioner och kommentarer efter läsning av Horace Engdahls bok ”op.101”. Bokens titel är liktydig med den avslutande essän .

Op.101 är Beethovens sonat i D-dur från 1816. Horace Endahl analyserar den svåra förståelsen av sonaten. Sonaten är inte bara tekniskt svår att spela och med en komplicerad komposition utan också krävande för lyssnaren. Jag kan inte påstå att jag har någon relation till verket men Engdahls resonemang är fascinerande. Eric Schüldt har dock i programmet ”Text och musik med Eric Schüldt” resonerat kring verket i stilla polemik med Engdahl. Programmet hittas på SR P2-play. Sök under Eric Schüldt den 21 november. Programmet har titeln ”Minervas uggla”.

Boken ”Opus.101” är i hög grad intellektuellt njutbar även om jag har invändningar. Jag återkommer till dessa. Boken skall läsas kontemplativt och långsamt. Ge de korta styckena tid att mogna mentalt och intellektuellt. Horace Engdahl är redan tidigare känd som en lysande aforistiker. Dessa saknas inte heller i denna bok även om jag finner flera av dem triviala på gränsen till banala. Möjligen mer uttryck för formuleringslusta än djupare innehåll. Det omdömet kan väl också i viss mån få stå som sammanfattande omdöme om boken. Den är ojämn med rent lysande delar och diskussioner blandat med intellektuellt enklare texter.

Men dessa invändningar får inte stå i vägen för ett slutomdöme – om ett sådant skall fällas så här tidigt i texten. Boken är läsvärd och i floden av skräplitteraturen från förlagen, en liten pärla på 138 glesa små sidor. Långt är inte alltid bra. 

Nu vandrar vi över till en diskurs av några av bokens texter. Texter jag funnit vägande i vår sig vändande tidsålder och därför värdefulla att diskutera vidare.

Den djupare och diskursen i boken ger antydningar om en annan författarens syn än den gängse PK-ideologin sådan den exempelvis uttrycks på Bonnier/Wolodarski/DN:s kultursida. Men, jag har en invändning i den delen. Horace Engdahl förmår inte – som litteraturvetare – att dra strukturellt kausala politiska slutsatser av sin kritiska grundsyn. Dessa kan man å andra sidan dra själv. Vi vet ju alla – som vill veta – vilken tidsålder Sverige, Europa och västvärlden befinner sig i.

Vidare till några rekommenderbara avsnitt. Kapitel I avsnitt 2 (förkortat I:2 i fortsättningen) handlar om tidsandan som innebär att alla springer åt samma håll samtidigt, en ”epidemisk övertygelse, en omsvängning i massans känsloliv, som ändrar klangen hos viktiga ord och hastigt påbjuder nya spelregler…. Diskussionen är avslutad innan den ens har börjat”. Var och en kan referera till relevanta sociala och politiska fenomen utan att det skrivs ut. Konnotationer kan vara tydliga utan att vara explicita.

I:3 utgår ifrån Plutarchos’ berättelse om Gryllos en av Odysseus män som av gudarna förvandlats till gris. När gudarna häver förtrollning vägrar Gryllos att låta sig förvandlas till människa igen. Människan är full av begär som hon hela tiden söker tillfredsställa medan djuren nöjer sig med det nödvändiga. Djuren är modigare än människorna och de är inte perversa. Gryllos vill ”hellre förbli en stolt gris än att återgå till att vara ett mänskligt svin”. Bokens omslag skildrar detta förlopp.

Hur den visdomen har slagit igenom i Engdahls livsföring är intressant, som jag i någon utsträckning delar, genom att bland annat avstå från daglig konsumtion av nyheter, tidningar och media inklusive kulturprogram i radio och TV med egen fokus på läsning i massor, huvudsakligen klassikerläsning. Så kan man hålla sig mentalt frisk och intellektuellt fri från den vedervärdiga sörja av lögner och lågintelligent propaganda (med märklig överrepresentation av svarta i reklamen) som utminuteras av TV-media, statsradion, statstelevisionen och tidningar av typ Bonnier/Wolodarski/DN.

I:7 diskuterar förhållandet mellan ondska och svag självkänsla. Utgångspunkt är den onda (kan diskuteras) Jago i William Shakespeares drama Othello som utgör librettot till operan Othello av Giuseppe Verdi. ”Svag självkänsla är en avgrund, är det vi kallar ondska. Att älska sig själv är att vörda Gud”.

Horace Engdahl är – by the way – i likhet med undertecknad troende kristen.

I:8 avhandlar Upplysningens avskaffande av läran om helvetet. Så småningom förlorade läran kraft också i den organiserade kyrkan. Horace Engdahl skriver ”Gud är ingen sadistisk bödel som njuter av att pina hjälplösa inspärrade i evighet”. Det är en syn som jag också efter tio års teologisk läsning (åtta hyllmeter) och kontemplation (om att konvertera) kommit fram till. Gud tar emot alla. Vad som sedan händer på ”den andra sidan”, vet vi inte, kan vi inte veta. I min värld är frågan ointressant. Tids nog får vi veta vad som händer med oss syndare av olika grader. ”Gud kommer att låta alla löpa. Han skapade väl ändå inte världen för att bli fängelsedirektör”, skriver Horace Engdahl.

Avsnitt I:17 är det jag kraftfullast vänder mig emot. Här har Horace Engdahl inte frigjort sig från den vänsterliberala ståndpunkt som exempelvis PK-underhållarna ”Hasse och Tage” torgförde med sin sång och film om att ”släppa fångarna loss det är vår”. Den var ett monumentalt feltänk och gav uttryck åt en obehaglig socialistisk grundsyn. Den formulerades en gång i tiden som att ”de kriminella var de friska som reagerade emot ett sjukt kapitalistiskt tjuvsamhälle” Att Hasse Alfredsson och Tage Danielsson ingick i den förlöpningen var precis vad man kunde förvänta med deras kärnkraftstexter, zigenarhyllningar och medlöperi på valturnéer med S-socialisterna.

Horace Engdahls vandrar medvetet rakt in i den socialdemokratiskt straffliberala (trodde den dog med horbocken Lennart Geijer) fällan vilket är förvånade. To say the least!

Horace Engdahl går så långt att han skriver: ”Inspärrningssystemet är vår blinda fläck, som slaveriet var den tidigmoderna världens blinda fläck”.

Vidare från författarens intellektuella förlöpning. ”Tills vidare lyser två stjärnor på förnuftets himmel, benådning och preskribering”.

Nej! Där har Horace Engdahl verkligen huggit sten så att gnistorna yr. Var har han befunnit sig de senaste tjugo åren? Möjligen en konsekvens av att Horace Engdahl inte tar del av några nyheter eller media över huvud, utan bara lyssnar till vad vänner berättar för honom? Då kan det bli så här tokigt.

I kapitlet ”Klockan tio” på sidan 89 skriver Horace Engdahl om den avgörande medborgerliga friheten, yttrandefriheten. Jag citerar in extenso: ”Yttrandefriheten betyder yttrandefrihet för de vedervärdiga. Innerst inne tycker vi att människor som inte delar våra grundläggande värderingar är troll. (Notera frekvensen av just detta ord hos våra makthavare, min kommentar) Men när vi försvararar det fria ordet erkänner vi samtidigt att vi kan ha fel om allt. Det är viktigt, eftersom ingen tanke kan vara förnuftig om det inte finns frihet att tänka förnuftigt. Innan vi tror på något måste vi första ha tvivlat på det, säger drottning Kristina. Vi måste lita på att friheten, om den är fullständig, bereder väg för sanningen, annars finns det ingen upplysning. Yttrandefrihet har sin grund i förtroendet för det mänskliga förnuftet.   

Varje gång vi sätter gränser för det fria ordet, även om det sker med det bästa avsikter, visar vi att vi inte tror på förnuftet.” (Min kursiv.) Läs och begrunda detta Morgan Johansson och Jeanette Gustafsdotter.

Slutligen två avslutande aforismer från Horace Engdahls penna (vem skriver, by the way, med penna numera?).

”Konstnärer är arbetsskygga som inte vågar bli kritiker”. Jag skulle ändra till ”Kulturarbetare är arbetsskygga som hellre lever på skattebetalarnas bidrag, kallad konstnärslön”.

Den sista kommer jag bära med mig. ”Om någon klandrar dig moraliskt, ge honom rätt! Säg som Epiktetos: Ni måste vara okunniga om mina andra fel eftersom ni bara nämner det där”.

This entry was posted on 03 december 2021 at 14:00 and is filed under Kultur. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.