Inledning
Karlevistenen är Ölands märkligaste runsten och unik i flera avseenden. Varken föremålet för stenen eller runristaren är svenska. Runstenen är placerad som nummer ett i listan över Ölands runstenar i Ölandsvolymen av arbetet ”Sveriges runinskrifter” utgivna av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Ett verk som också föreligger i en digital version publicerad av Riksantikvarieämbetet. På detta omfattande verk bygger min text om Karlevistenen.
Även i ett nationellt perspektiv måste man betrakta Karlevistenen som både intressant och unik.
Karlevistenen har inte sitt namn – som brukligt är – efter den person som hedras med den resta stenen – utan efter Karlevi by i Vickleby socken.
Karlevistenens utformning och placering.
Stenen är rest runt år 1000 sannolikt i slutet av 900-talet över Sibbe den gode eller Sibbe den vise Foldars son.
Den hög på vilken stenen nu står är sannolikt icke identisk med den gravhög, som omtalas i inskriften utan senare uppkastad. De ursprungliga gravhögarna var två som stod på en äng. Det finns belagt i beskrivningar och teckningar från 1600-talet vilket visas på teckningen ovan. Överst till höger om stenen visas att den stått mellan två gravhögar. Idag är området runt stenen uppodlat och de två gravhögarna är bortodlade. I den ena högen har den på stenen omnämnde hövdingen/kungen legat höglagd och i den andra en ”aristokrat” i hans följe. Det finns i äldre litteratur uppgifter om att man funnit ett bronsspänne av vikingatida typ vid Karlevi gravhög. Den är sannolikt funnen i den andra gravhögen nu bortodlad.
”Rhezelius, som år 1634 aftecknade Karlevistenen, säger, att denne var rest nära sjön i en äng, tillhörande Karlevi by. Tillika lemnar han den vigtiga upp lysningen, att stenen stod »mellan två ringmurs grifter». Med uttrycket »ring murs grifter» förstås grafhögar, försedda med fotkedja af kullerstenar”.
Den särställning som stenen intar i det öländska runstenslandskapet sammanhänger dels med dess yttre utformning men också med placeringen i landskapet. Runstenens form som en fyrkantig pelare med avrundad topp är vad jag sett avvikande från andra runstenar. Den är av granit vilket är unikt för Öland. Det finns uppgifter om att stenen är ett flyttblock från Oskarkarshamnstrakten. Om den uppgiften är korrekt har vi inte belagt. Den är också rest på en ”plats afsides från menniskoboningar” som det står i volymen ”Ölands runinskrifter”. Övriga runstenar står som vanligt i anslutning i närheten av byar eller äldre boplatser.
Det finns en historisk förklaring till placeringen i landskapet som också framgår av stenens märkliga runrad. Som Söderberg/Brate skriver i Ölandsvolymen av ”Sveriges runinskrifter”.
”Att stenen står avlägset på en öde strand tyder på att Sibbe avlidit på färd till havs förbi Öland och höglagts på landbacken av sitt följe.
Innehållet i denna visar nämligen, att hvarken den, till hvars åminnelse in skriften är inhuggen, eller de, som åstadkommit minnesmärket, tillhört öns befolkning. Genom språkformen tro vi oss kunna bevisa, att den, som författat och inhuggit inskriften, kommit från en från Öland vidt skild trakt af Norden”.
Texten på runstenen
En transkribering av runraden har följande innehåll:
§A + s-a… –(s)- i(a)s · satr · aiftir · si(b)(a) · kuþa · sun · fultars · in hons ·· liþi · sati · at · u · -ausa-þ-… +: fulkin : likr : hins : fulkþu : flaistr (:)· uisi · þat · maistar · taiþir : tulka · þruþar : traukr : i : þaimsi · huki · munat : raiþ:uiþur : raþa : ruk:starkr · i · tanmarku : –ntils : iarmun··kruntar : urkrontari : lonti
§B {÷ IN| |NONIN- ¶ + HE… …}
Normalisering till runsvenska:
§A S[t]æ[inn] [sa]s[i] es sattr æftiʀ Sibba Goða/Guða, sun Fuldars, en hans liði satti at … … Fulginn liggʀ hinns fylgðu, flæstr vissi þat, mæstaʀ dæðiʀ dolga Þruðaʀ draugʀ i þæimsi haugi; munat ʀæið-Viðurr raða rogstarkʀ i Danmarku [Æ]ndils iarmungrundaʀ uʀgrandaʀi landi.
§B {In nomin[e](?) Ie[su](?) …}
Översättning till nusvenska:
”Sten denne blev satt efter Sibbe den vise, Foldars son, men hans följe satte vid ön … En hjälte, vars bana, såsom var man visste, utmärktes genom de största bedrifter, ligger gömd i denna gravhög. En dygdigare, stridsmäktig sjöhjälte ska aldrig komma att råda över land i danska riket”.
Inskriften består av en kortare del på prosa som namnger hövdingen: ”Denna sten blev satt efter Sibbe [den] gode, Foldars son, men hans följe satte på ön [detta minnesmärke]”. Sedan finns en längre del i form av en konstfull skaldestrof:
Fulginn liggr hinns fylgðu
flestr vissi þat mestar
dæðir dolga Þrúþar
draugr i þeimsi haugi
munat Reið—Viður ráða
rogstarkr í Danmarku
Endils Jarmungrundar
urgrandari landi
Texten lyder på nusvenska:
”Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta, ‘stridernas Truds arbetare’ i denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark ‘Vagn-Vidur’ på sjökonungens väldiga mark råda över land i Danmark.”
Vem var Sibbe, Foldars son och varför är han höglagd på Öland?
Den man, Sibbe, Foldars son, över vilken Karlevistenen är rest och som begravts i en gravhög invid runstenen är inte känd från annan urkund, svensk eller dansk.
De har hävdats i den historiska litteraturen runt Karlevistenen att den blivit rest av danskar som var på hemväg efter att ha deltagit i slaget vid Fyrisvallarna mellan Gamla Uppsala och Uppsala kring år 980-985 e.Kr. Sibbe kan vi antaga har blivit sårad under slaget men inte avlidit omedelbart av de traumaskador han fick under striden utan senare under båtresan hem. Det historiska spåret skall vi följa en stund eftersom vi ansluter oss till denna möjliga/sannolika kausalförklaring.
Innehållet i texten på Karlevistenen visar att den i inskriften nämnde man, Sibbe, Foldars son har varit en hövding, som styrt ett område i Danmark. Karlevistenen restes avsides på en öde strand på Öland. Anledningen till placering på en ”öde strand” kan möjligen förklaras av att den som höglagts där inte var hemmahörande på Öland. Han har tillfälligt befunnit sig i närheten eller passerat Öland. Döden kom ombord på båten och hans vapenfölje har gått i land och begravt honom på närmaste strand. Det var naturligtvis nödvändigt med tanke på värmen och kommande likstank ombord innan de nått dansk mark.
Karlevistenen är ett minnesmärke rest på svensk jord av danskar. En annan fråga som reses är vilken nordisk dialekt författaren och runristaren talat. Enligt Söderberg/Brates mening, utifrån djupanalyser av texten, orden, ordföljder och runor, har runristaren inte varit svensk eller dansk, utan talat en vestnordisk dialekt och sannolikt varit norrman.
Vi har inga historiska belägg om de bedrifter som Sibbe enligt den inhuggna versen har utfört. Det finns heller information i historiska annaler om anledningen till att Sibbe fick sin grav på Öland, sannolikt långt från sitt hem.
De danska vikingafärderna till sjöss gick under vikingatiden huvudsakligen i västlig riktning eller till Tysklands nordkust. Det finns dock en historiskt omtalad färd i annan riktning som också beskrivs i historiska annaler. I den deltog många danskar och sannolikt också norrmän. Det handlar om Styrbjörns Starkes försök att störta farbroder Erik Segersäll från tronen i Svea rike. Det slutade med hans eget fall vid Fyrisvallarna i Uppsala.
En isländsk källas, Knytlingasagan, version av händelserna: Styrbjörn Starke kom med en soldatesk till Danmark tvingade den motvillige danske kungen, Harald Gormsson att deltaga i fälttåget mot Sverige. Före slaget skall Styrbjörn ha brännt sina skepp för att hindra sina soldater att fly och därmed strida med större desperation. Dock begagnade sig Harald av situationen och klev snabbt ombord på sin flotta för att segla hem med sin här.
Knytlingasagan skriven på Island ca 1260–1270 skriver explicit om slaget.
| ”I kung Harald Gormssons dagar var Styrbjörn den starke på krigståg i österväg. Styrbjörn var en son av den svenske kungen Olaf Björnson. Styrbjörn kom med sin här till Danmark och tog kung Harald till fånga. Då gav Harald honom sin dotter Thyra till ägta och drog själv med Styrbjörn till Sverige. Styrbjörn stack eld på alla sina skepp innan han gick i land men då kung Harald blev varse att Styrbjörn var utan skepp höll han med sina skepp ut på Lögen (Mälaren) och sedan bort tillbaka till Danmark. Styrbjörn höll slag på Fyrisvallen mot sin farbroder, den svenske kungen Erik den segersälle. Där föll Styrbjörn och den största delen av hans manskap men några flydde. Denna flykt kallade de svenske ‘Fyriselta’”. |
Denna version är sannolikt inte helt trovärdig. Det finns andra källor som har en något annan version av händelseförloppen nämligen främst den danska Saxo Grammaticus (dansk historiker 1150 – 1206) i tionde boken av Gesta Danorum.
Styrbjörn Starke fördrevs av farbroder Erik Segersäll av skäl som vi lämnar därhän i denna text. Han sökte sig som flykting till Danmark. Han mottogs av Harald Gormsson i vänskaplighet som lovade Styrbjörn hjälp emot farbror Erik Segersäll. Medan Harald förberedde sig för fälttåget mot Sverige krävdes väpnade insatser i den södra delen Danmark orsakad av ett anfall av tyskarna. Den här som redan samlats av Styrbjörn var dock otåliga och tvingade Styrbjörn – så säger annalen – att avsegla utan att invänta kungens återkomst från fälttåget mot tyskarna. Saxo Grammaticus nämner endast att Styrbjörn föll vid Fyrisvallarna.
Saxo Grammaticus berättelse kan kompletteras med inskrifterna på skånska runstenar som rests till minne av danska stormän som också dog i slaget vid Fyrisvallarna. Av runinskriferna framgår att danskarna allmänt flydde efter slaget men att de hade kämpat tappert.
På den s.k Hällestadsstenen omtalas en man som var med i slaget som ”Tokes hirdman”.
| ”Åskel satte denna sten till minne av Toke, Gorms son, en trogen herre för honom. Han flydde inte vid Uppsala. Kämpar satte till minne av sin broder stenen på berget, stärkt av runor. De gick närmast Gorms Toke”. | „ | |
Man kan rimligen antaga – vi vet inte – att slaget fortsatte tills Styrbjörn dödades. Efter hans fall fann danskarna det meningslöst att fortsätta striden och de flydde till sina skepp.
Bland dem som flydde har det med stor sannolikhet funnits många sårade med varierande grad av traumaskador.
En möjlighet – med spekulativa drag det medges – är att den på Karlevistenen nämnde danske hövdingen Sibbe varit med i slaget på Fyrisvallarna. Han har där blivit svårt sårad och avlidit på skeppet av skadorna under färden hem. Sibbes stormän och soldater har då begravt Sibbe på närmaste strand tillsammans med hans medsårade som också dog av skadorna efter slaget. En norsk skald som var en del av Sibbes följe har diktat versen till minne av Sibbe och som höggs in på den sten som restes vid graven. Det är mycket sannolikt att norrmän deltog i danskarna fälttåg till Uppsala. Betydande delar af Norge lydde under den danske kungen.
Man kan naturligtvis inte med säkerhet hävda att Karlevistenen är rest över en man Sibbe som stupade efter att ha deltagit i och sårats svårt i slaget vid Fyrisvallarna. Det finns dock en möjlighet till att det förhåller sig så. Det kan till och med hävdas vara sannolikt. Stenen står vid en segelled som danskarna använt för både uppfärden och hemfärden. Inskriften och stenens ålder stämmer med tidpunkten för det berömda slaget vid Fyrisvallarna som stod runt år 980-985 e.Kr.
Avslutning om Karlevistenen.
Söderbergs / Grates slutsats förtjänar sammanfattningsvis att citeras in extenso: ”Det resultat, till hvilket vi kommit genom vår tolkning af Karlevi-inskriften, är alltså:
1. Inskriften tillhör slutet af tionde århundradet;
2. Stenen är rest till minne af en dansk höfding, som blifvit höglagd invid stenen;
3. Inskriften är inhuggen af en norsk skald, som befann sig i den danske höfdingens följe”.
Text: Lennart Waara
Källor: Sakuppgifter, beskrivningar och citat om Karlevistenen är hämtade från Ölandsvolymen i ”Sveriges runinskrifter” (digitalt publicerad av Riksantikvarieämbetet) med Sven Söderberg och Erik Brate som författare.
Saxo Grammaticus’ Gesta Danomrum
Lennart o Gustaf Waara, opublicerat manuskript om Upplands roll i skapandet av Svea rike.
.
lennart waaras blogg 
Kommentera