Jan Myrdal är en av Sveriges väsentligaste författare under de senaste 60-70 åren.
Jag läste Jan Myrdal första gången på 1960-talet i form av hans krönikor – som det heter idag – i Aftonbladet. Aftonbladet var då en helt annan tidning än dagens kulturella och intellektuella sörja med Anders Lindberg som ledande dödgrävare. Krönikorna hade på den tiden den stående beteckningen, Söndagsmorgon.
Den 23 januari 1967 köpte jag och läste hans ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell.” . By the Way, den engelska versionen Confessions of a Disloyal European är av någon outgrundlig anledning bättre än den svenska. Mitt exemplet av Samtida bekännelser är sedan genom åren läst ett otal gånger. Den faller idag sönder i lösa blad mellan slitna pärmar. Boken har haft en oerhörd och svåranalyserad betydelse för mig och mina ställningstaganden i livet allt sedan 1967.
I mitt bibliotek har jag runt 2-3 hyllmeter med Jan Myrdals böcker vilket i det närmaste är allt han skrivit på svenska språket
Nu slutar Jan Myrdal med sin Skriftställningar i FIB Kulturfront. En tidning som i egentlig mening är näst intill oläsbar. Dock, jag går på biblioteket i Örebro och läser Jan Myrdals Skriftställning i varje nummer. Han har alltid gått sin egen väg. Så också nu när den ”eländigare vänstern” – med Jan Myrdals ord – hamnat i postmodernistisk PK-ideologi. Det har medfört att Clarté – den gamla en gång i tiden intellektuella organisationen och tidskriften med bl.a Karin Boye – nu uteslutit Jan Myrdal. Han har kallts ”brunröd” i dessa eländiga vänsterkretsar. Det känner jag igen, när argumenten tryter tar man till invektiv. Jag har väl närmare tio personer som åkt ut och blockerats efter att ha skrikit invektiv istället för att argumentera i sak.
Det finns många böcker man kan rekommendera i Jan Myrdals rika litterära produktion inte minst hans serie om barndomen i det myrdalska hemmet med Gunnar och Alva Myrdal som föräldrar. En analys som återstår att göra är Alva Myrdals destruktiva roll i förstörelsen av familjen i Sverige med daghem och kvinnorna ut i arbetslivet och det som senare blev den antipatiska feminismen med me-too-rörelsen som avskräckande slutpunkt.
Men – som sagts – läs ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell”. Boken handlar i grunden om den intellektuelles ansvar för att se, beskriva och analysera samhällets utveckling och att också gå in och ta kampen för att förändra. En i hög grad aktuell uppgift i Sverige idag.
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/AdB5ox/myrdal-har-skrivit-sin-sista-artikel
lennart waaras blogg 
09 november 2019 kl. 8:37 |
Bra! Myrdal är svåröverskattad. Jag respekterar en person som går sin egen väg, läser och gör sina egna analyser. Inget mähä, denne Myrdal. En intressant sak är också språket. Myrdal formade ett eget effektivt språk, som har betytt oerhört mycket för svenskan. Jag fascinerades av språket, det oftast korthuggna med oväntade gammaldags ord. Ibland dock (han äskar ordet dock) blir det väl så komplicerat och styltigt. Myrdal har utkämpat många viktiga strider. Ta den mot drogliberalismen och den mot prostitutionen (det är inte elitens döttrar som hamnar på gatan). Sedan slog han ett viktigt slag för bildning och kunskap. ”Gå till källorna” och ”håll folket dumt” (som överheten ville). Effektiva uppmaningar. En annan typisk Myrdalsk vändning är ”skit flyter”. Så effektivt och bildlikt. Han värjde inte för det folkliga. Så återupptäckte han Strindberg, som höll på att bli någon annan på kultursidorna. Myrdal måste uppmärksammas.
09 november 2019 kl. 9:03 |
Instämmer helt i din text. Han har betytt mycket för många av oss – som ex. dig o mig – som tidigt förmått ta det medvetna klivet in i en intellektuell hållning o livsstil. Det har också betalt sig rent personligt på olika sätt, inte minst tillfredsställsen att veta att man har på fötterna i diskussioner (gå till källorna och inte till det liberala flummet på ex kultursidorna och i samhällsdebatten i ex DN o liknande). Han är marxist – icke dogmatisk – och där skiljer vi oss åt men han förmår använda sin beläsenhet och analytiska djup till att faktiskt också se vart den ”eländigare vänstern” (med JM:s ord) nu tagit vägen i det neo-marxistiska identitetspolitiska PK-samhället.