Min mamma som var född 1919 i Finland beundrade alltid fältmarskalken och presidenten Carl Gustaf Mannerheim. Vi pojkar tog det inte på allvar och skojade och drev med frågan.
När Finland som självständig nation nu firar 100 år efter frigörelsen från Ryssland så har jag passat på att läsa in mig på finsk 1900-talshistoria i allmänhet och C.G. Mannerheim i synnerhet.
Min bild av fältmarskalken Mannerheim har därmed förändrats i grunden. Jag beundrar två personer i den nordiska 1900-talshistorien! Nämligen ämbetsmannen, nationalekonomen, den religiösa mystikern och oväldige generalsekreteraren för FN Dag Hammarskjöld och numera fältmarskalken och presidenten Carl Gustaf Mannerheim som räddade Finland och därmed också Sverige från Ryssland/Sovjetunionen vid flera tillfällen.
Marskalk Mannerheim började sin karriär i Tsarens arme och nådde generalsnivån innan han lämnade Ryssland och återvände till Finland där han var född. C.G. Mannerheim utsågs till överbefälhavare och ledde Finlands frigörelsekrig och självständighetsförklaring 1917 från Ryssland i samband med att Lenin och hans kuppande kommunister tog makten i S:t Petersburg och Ryssland.
Därefter ledde Mannerheim 1918 de vita till seger över de röda som ville följa den ryska kommunistkuppen i spåren och ansluta till Ryssland/Sovjetunionen. Det hör sedan till historien att det på båda sidor begicks svåra övergrepp med summariska arkebuseringar och tortyr. De besegrade röda hanterades mycket hårt i fängelserna efter inbördeskriget med många döda av svält och arkebuseringar. Ett inbördeskrig är alltid en extremt grym historia.
Under mellankrigstiden drog sig C.G. Mannerheim i stor utsträckning undan från det offentliga. När sedan den politiska utvecklingen i närområdet allt mer bulnade mot krig kallades marskalk Mannerheim åter in under fanorna som överbefälhavare med mycket vidsträckta befogenheter.
Trots ansträngningar var Finland långt ifrån välrustat när Sovjetunionen oprovocerat överföll Finland i november 1939 för att skapa en ”baltisk utveckling” dvs helt ockupera Finland och åter införliva Finland under sovjetiskt välde. Där hade ju Finland befunnit sig från 1809, då en förrädisk svensk officer överlämnat Sveaborg till Ryssland utan strid, fram till 1917 och självständighetsförklaringen.
Många svenskar vet idag inte att Finland var den östliga delen av det svenska riket i mer än 600 år fram till 1809. Som jämförelse kan nämnas att Skåne slutligen blev svenskt i samband med freden i Roskilde 1658 (efter Karl X Gustafs krig, Erik Dahlberg och tågen över Bälten) dvs i 360 år nästa år!
Förlusten i vinterkriget 1939 medförde att Finland bl. a förlorade Karelen, Viborg och en del andra områden. Liksom tidigare i kriget mot Ryssland 1917 och i inbördeskriget 1918 slogs flera tusen svenskar med finnarna mot det övermäktiga Sovjetunionen. Trots underlägsenhet med en faktor 1 mot 10 i soldater, vapen, ammunition, stridsvagnar artilleri och flyg så lyckades Finland stoppa de kommunistiska Stalinhorderna från att erövra Finland.
Vinsten i vinterkriget 1939 var att Finland räddade sin självständighet och från att ockuperas och därmed också Sverige från att ha en Sovjetisk gräns vid Torne älv. Den insikten låg bakom den svenska vapenhjälpen och alla frivilliga som slogs med finnarna under parollen Finlands sak är vår! Varken de allierade västmakterna eller Tyskland lämnade i det läget Finland något betydande stöd.
När de österbottniska bondpojkarna i 50 graders kyla skidade mot den ryska fronten så sa de till varandra: ”Vi har Gud och Mannerheim, ryssarna har ingenting”. Det belyser mer än alla analyser fältmarskalken och överbefälhavaren C. G. Mannerheims betydelse för Finlands överlevnad som självständig nation trots en hård fred och trots att det var det kommunistiska Sovjetunionen som startat kriget.
Nästa 1900-talskrig var det s.k. fortsättningskriget 1941 till 1944. Finland återtog då de delar av finska Karelen som de förlorat ett år tidigare och gick sedan över den gamla gränsen mot Ryssland och intog den ryska delen av Karelen. När Stalin väl samlat ihop sina styrkor efter att Tyskland börjat förlora så sändes åter stora truppmassor och tunga vapen mot Finland.
Efter heroiska försvarsstrider hamnade Finland åter vid gränsen efter vinterkriget med finska karelen ockuperat av Stalins arméer. De sista avgörande försvarsstriderna vid Tali Ihantala och Tienhaara är med rätta berömda som Nordens historiskt våldsammaste strider.
Som en parentes kan nämnas att den svenske lärde författaren och överbibliotekarien vid Kungliga Biblioteket Harry Järv gjorde patrulltjänst bakom fiendens linjer under dessa strider. Han brukade ödmjukt säga om sin lärdom; ”egentligen är jag bara bra på två saker kommatering och närstrid.”
Finland blev inte ockuperat efter 1944 och behöll sin självständighet även om freden med Sovjetunionen blev mycket hård med landavträdelser bl.a. Viborg och ett enormt krigsskadestånd. Finland var det enda land som efter kriget till sista kronan betalade sitt krigsskadestånd till Sovjetunionen trots att kommunisterna börjat med att överfalla Finland.
Åren 1944/45 utkämpade Finland sitt fjärde krig under 1900-talet, det s.k. lapplandskriget när tyskarna – som ett krav från Sovjetunionen – drevs ut brännandes Rovanniemi och allt som kom i deras väg. Min mamma stod på den svenska sidan av Torne älv och såg tyskarna bränna ner gårdarna på andra sidan! Ett trauma jag inte tror hon kom över någonsin!
Efter kriget blev Mannerheim Finlands president en kort tid och efterträddes av Urho Kekkonen under en politiskt mycket svår tid i Finland. De sovjetiska kommunisterna hade en kontrollkommission i Helsingfors som styrde den finska politiken. De inhemska finska kommunisterna vädrade morgonluft. Den förrädiske finske kommunistledaren Otto Ville Kuusinen hade tidigare bildat en s.k. exilregering i Sovjetunionen för att underlätta det sovjetiska överfallet på Finland. De soldater som slagits, sårats och stupat i krigen med Sovjetunionen vågade inte ens berätta om att de deltagit i kriget. Idag hyllas de med rätta! Kommunisternas agerande i Finland efter 1945 visar med all önskvärd tydlighet att kommunister aldrig är att lita på i den nationella frågan!
Sverige bidrog, som redan konstaterats, med stora frivilliga insatser och betydande vapenhjälp. Sverige slapp en sovjetkommunistisk gräns vid Torne älv. Under fortsättningskriget 1941- 44 fick Finland också betydande vapenhjälp och hjälp med trupper från Tyskland.
De allierade som under perioden 1941 – 1945 var i allians med Stalins Sovjetunionen vägrade hjälpa Finland med vapen i kampen mot den sovjetiska ockupationsmakten. Frankrike och Storbritannien hindrade t.o.m frivilliga att resa till Finland vilket USA inte gjorde men USA bidrog inte heller till Finlands frihetskamp. Trots att stämningarna i västvärlden efter det heroiska finska insatserna under vinterkriget var fulla av stöd och beundran för det lilla landets kamp! De finska soldaterna var sannolikhet andra världskrigets bästa soldater, åtminstone ifråga om försvarsstrid. De stred med stor motivation för sitt oberoende och självständighet mot en enorm övermakt och i stort sett helt på egen hand. Det väckte stor respekt över hela världen!
I allt detta som beskrivits ovan var fältmarskalken Carl Gustaf Mannerheim den samlande kraften och drivande både bakom den lysande försvarsstrategin och också insikten om att de hårda fredsvillkoren var nödvändiga att acceptera med de enorma eftergifter och kostnader Finland tvingades till. Alternativet, det insåg Mannerheim var Finlands utplåning som självständig nation. Vi svenskar tackar honom för detta! Vi slapp därmed kommunistiska trupper vid VÅR gräns. Efter kriget blev C.G. Mannerheim också Finlands president innan han drog sig tillbaka. Mannerheim dog 1951.
lennart waaras blogg 
Kommentera