Har noterat en trend i diskussionen kring Afghanistan. Journalister som varit på plats – ex Hildebrand i AB och Jens Orback – hänvisar till besök på plats som ett argument för att de vet vad de talar om. I själva verket har de rest runt med den svenska militiären och fått deras bild av situationen. Få har skaffat sig en egen fristående bild av förhållandena. Knappast någon har talat med grupperingarna på den andra sidan.
Även försvarsminister Sten Tolgfors brukar i debatter hänvisa till sina besök i Afghanistan ( läs hos militären ) som ett argument för att han vet vad han talar om. Även om han i sådan lägen är som mest sanctimonius så har han inte mer på fötterna för det.
Jag kommer osökt att tänka på en av de mer famösa svenska journalistiska insatserna. Arne Thorén – om nu någon minns honom – reste i början av Vietnamkriget runt i Vietnam iklädd den amerikanska armens kläder och rapporterade med sin hysteriskt gapiga röst att USA var på väg att vinna kriget. Det kunde han ju se med egna ögon!
Fem år senare hade lusfattiga risbönder kastat ut USAs krigsmaskin!
Vad lär vi oss av det? Att besök på plats – utan egen oberoende undersökning – snarare bidrar till indoktrinering än kunskap om förhållandena.
Det viktiga är att vi klarar ut vilka motiv Sverige har haft för att delta i detta krig. Över tid har argumenten skiftat och idag återstår bara något slags patriotiskt motiv!
lennart waaras blogg 
Kommentera