Lennart
Aldrig tidigare i mitt vuxna liv har jag varit så orolig för min egen och mina barns framtid som jag är just nu.
Hade jag varit pensionär, eller nära pensionsåldern, hade jag på fullt allvar övervägt att sälja det jag äger, packa väskan och flytta utomlands – förmodligen till Spanien. Inte av någon ideologisk anledning, utan helt enkelt därför att det går att leva ett normalt liv där till en betydligt lägre kostnad än i Sverige och därmed få pensionen och det man arbetat ihop under ett helt liv att räcka betydligt längre.
Men jag är inte pensionär. Jag är företagare, jag måste arbeta och jag måste få mitt företag och min vardag att fungera. Och därför är jag oerhört bekymrad över den politiska utvecklingen och vad en rödgrön regering skulle kunna innebära för oss som faktiskt driver företag och är beroende av bilen, energin och fungerande villkor för att kunna arbeta.
För mig är bilen inget livsstilsval. Jag kör diesel därför att mitt arbete kräver det. Jag kan inte bara byta till elbil – det finns i praktiken inget fungerande alternativ för det sätt jag behöver använda bilen. Därför blir höjda bränslepriser, skatter och ytterligare kostnader på dieselbilar inte abstrakt politik för mig. Det slår direkt mot min möjlighet att bedriva min verksamhet.
Och när det gäller företagandet sitter jag redan idag i precis den situation som gör mig så orolig. Jag är ensam i företaget och har egentligen alldeles för mycket att göra. Jag skulle behöva hjälp. Jag skulle behöva anställa.
Men det finns inte en chans att jag i dagens läge vågar ta steget från en till två personer.
Den jag anställer måste naturligtvis kunna bidra med tillräckligt mycket arbete och intäkter för att företaget ska kunna bära ytterligare en lön och alla kostnader som följer med den. Samtidigt hör jag förslag om högre kostnader för att anställa, förändringar av karensdagen och dessutom en arbetstidsförkortning till fyra dagars arbetsvecka med bibehållen lön.
För ett litet företag som mitt är det inte abstrakta procentsatser. Om jag anställer någon därför att jag redan idag inte hinner med mitt eget arbete och den personen sedan ska arbeta 20 procent mindre med samma lön, försvinner inte arbetsuppgifterna. Kunderna behöver fortfarande hjälp fem dagar i veckan. Jobbet måste fortfarande göras. I praktiken hamnar en stor del av det tillbaka på mig – samtidigt som hela anledningen till att jag anställde från början var att jag redan hade mer arbete än jag klarade själv.
Detsamma gäller sjukfrånvaro. Självklart ska människor kunna vara sjuka och ha ekonomisk trygghet när de är det. Men i ett företag med en eller två personer finns ingen stor organisation som absorberar frånvaron. Om min enda anställda är borta måste jag fortfarande ta hand om kunderna och utföra det arbete som behöver göras, ovanpå det arbete jag redan har.
Det är just sådana här saker som gör att jag inte vågar anställa, trots att jag faktiskt skulle behöva göra det. Och om många småföretagare resonerar likadant blir min fråga: varifrån ska de nya jobben då komma?
Samma oro känner jag inför energipolitiken. Sverige behöver stora mängder stabil och planerbar el, inte minst om elektrifieringen av transporter och industri ska fortsätta.
Vattenkraften är redan kraftigt utbyggd, medan kol, olja och gas av både klimat- och miljöskäl inte är vägen framåt. Vind- och solkraft kan självklart bidra, men de producerar inte el efter samhällets behov utan efter väderförhållandena. Därför har jag mycket svårt att förstå hur vi samtidigt kan säga nej till ny kärnkraft och ändå tro att vi ska klara ett kraftigt växande elbehov med ett stabilt elsystem.
Jag har bland annat lyssnat mycket på Jan Blomgren och hans resonemang kring energisystemet. För mig handlar frågan i grunden mindre om ideologi och mer om fysik: produktion, effekt, överföringskapacitet och stabilitet måste fungera samtidigt.
Och sedan kommer den kanske största frågan av alla: drivkraften att arbeta. När politiska förslag och bidragssystem diskuteras på ett sätt som riskerar att göra skillnaden mellan att arbeta och att inte arbeta alltför liten, samtidigt som vi diskuterar att minska arbetstiden för dem som faktiskt arbetar, då förstår jag inte hur ekvationen ska gå ihop. Välfärden måste trots allt finansieras och arbetet måste utföras av någon.
Det här är egentligen det som skrämmer mig mest. Inte en enskild skatt, ett enskilt bidrag eller en enskild energiform, utan summan av alltihop.
Jag brukar kunna förhålla mig ganska pragmatiskt till politik. Regeringar kommer och går och Sverige fortsätter. Men den här gången känner jag någonting helt annat. Jag känner en genuin oro för mitt företag, för min privatekonomi, för Sveriges konkurrenskraft och framför allt för vilket samhälle mina barn ska försöka bygga sina vuxna liv i.
Det har gått så långt att det här är bland det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen. Jag mår faktiskt dåligt av det.
Jag tycker helt enkelt att utvecklingen är ytterst tragisk och oerhört oroande.
Svante
Småföretagare i Västmanland
Publicerat av Lennart Waara
070 710 77 24
lennart waaras blogg 
Lämna en kommentar