Carl Olov Cronstedt kapitulerade den helt intakta fästningen Sveaborg med 7000 man, förråd, ammunition och livsmedel samt hela skärgårdsflottan till den ryske befälhavaren Fredrik Wilhelm von Buxhoevden den 3 maj 1809.
Finland kom därefter att besättas av ryska arméer. Det blev slutet på 600 år av Finland som den östliga delen av det svenska riket. Förlusten i det illa förberedda kriget ledde till en statskupp i Sverige, en ny grundlag och att kungen Gustav IV Adolf avsattes och landsförvisades.
General Adam Ludwig Lewenhaupts kapitulerade vid Perevolotjna den 1 juli 1709 – strax efter det katastrofala nederlaget i slaget vid Poltava.
I litteraturen anförs olika förklaringar till Adam Lewenhaupts kapitulation som kan ha någon av följande kausalförklaringar eller någon variation/kombination av samtliga; akut resursbrist, logistiskt sammanbrott, psykologisk utmattning och bristande ledarskap.
Trots att den svenska styrkan på runt 16 000–17 000 man numerärt sett var rejält överlägsen den ryska förtrupp på ca 9 000 man som hann ifatt dem, valde Lewenhaupt att lägga ner vapnen mot kungen Karl XII:s order, ordervägran av grövsta slag således.
Här är några kausalförklaringar till kapitulationen som finns anförda i litteraturen:
Geografin ett hinder och logistiskt kaos
Floden Dnjepr stängde vägen: Den retirerande svenska armén nådde floden Dnjepr vid byn Perevolotjna, men det saknades enligt uppgifter tillräckligt med båtar och material för att transportera hela hären över floden.
Kungen lämnade armén: Karl XII, som var allvarligt skadad, hade tillsammans med drygt 1 000 man evakuerats över floden mot Osmanska riket. Resten av armén lämnades kvar på flodbanken under Lewenhaupts befäl.
Brist på ammunition och mat: Soldaterna saknade mat, rent vatten och framför allt ammunition för att kunna utkämpa ett nytt, utdraget slag.
Det var Adam Ludvig Lewenhaupt i hög rad ansvarig till. I ett tidigare militärt förspel till Poltava agerade Adam Lewenhaupts felaktigt och ett alltför försiktigt gentemot den ryska armé han mötte. Lewenhaupts lät sig överraskas vid Ljesnaja och förlorade alla förråd som var avsedda för huvudarmén. Själv nådde han fram till huvudarmén med 6 000 man av ursprungliga 13 000 man.
Psykologisk kollaps och låg moral
Slagna och modfällda: Efter det blodiga nederlaget vid Poltava, där kungen själv var sårad och inte kunde leda karolinerarmén. Den leddes av Carl Gustaf Rehnskiöld (tillfångatogs vid Poltava) och Adam Lewenhaupt två ledare för armén som inte kunde samarbeta. Soldaterna i karolinerarmén och officerarna var efter nederlaget vid Poltrava sannolikt demoraliserade, utmattade och kanske också en viss panikstämning.
Krigströtthet: Armén hade marscherat och stridit i Ryssland under extrema förhållanden i flera år. Viljan att strida till sista blodsdroppen utan kungen på plats var sannolikt försvagad.
Lewenhaupts bristande ledarskap och beslutsamhet samt en rysk bluff
Utsatt ledarskap: Lewenhaupt kände sig historiskt sett ofta motarbetad och saknade den auktoritet och det jävlar anamma som krävdes för att tvinga en uppgiven armé till strid. Han hade också gruvligt misslyckats vid Ljesnaja med sin avgörande uppgift nämligen att förse huvudarmén med utrustning, förråd, vapen och ammunition.
Mensjikov bluffar: Den ryske fursten Aleksandr Mensjikov anlände med en rysk förtrupp på endast cirka 9 000 man. Han lyckades ändock övertyga Lewenhaupt om att en betydande rysk huvudarmé var i antågande.
Adam Lewenhaupt borde ha synat den bluffen betydligt bättre och grundligare och inte bara fallit för den.
Officerarnas röstning: I stället för att ge en direkt order, som han hade Karl XII:s order om, lät Lewenhaupt sina officerare rösta, i någon slags svag och förvrängd ordning, om de skulle strida eller ge upp. Majoriteten ansåg, enligt uppgifter, att läget var hopplöst och röstade för kapitulation.
Mot kungen Karl XII:s order kapitulerade Lewenhaupts vid Perevolotjna i personlig desperation, svagt ledarskap och kanske också depression med hela hären trots att motståndet utgjordes av en numerärt underlägsen styrka.
Karl XII:s armé upphörde att existera.
De svenska fångarna gick i ryska händer ett oblitt och skiftande (för att uttrycka det försiktigt) öde till mötes i rysk fångenskap. Många kom aldrig tillbaka till Sverige.
Lewenhaupt lär ha varit pessimistisk och håglös. Han har med rätta dömts hårt i efterhand.
Karl XII förlät, självfallet, aldrig Lewenhaupt och fäste inget avseende vid Lewenhaupts försvarsskrift som han skrev i fångenskapen.
Man kan spekulera, analysera kontrafaktiskt, vad som hänt den karolinska armén om Lewenhaupt handlat i enlighet med givna kungliga order.
Under fångenskapen kom Lewenhaupt att agera för och hjälpa de svenska krigsfångarna, sannolikt ett utslag av dåligt samvete som bör ha gnagt honom.
Kapitulationen innebar att i det närmaste hela den kvarvarande svenska fältarmén gick i rysk fångenskap. Konsekvensen av detta beslut och tidigare timade händelser blev i praktiken att Sveriges ställning som stormakt havererade under det Stora nordiska kriget.
Stora nordiska kriget pågick mellan åren 1700 och 1721 i norra, mellersta och östra Europa. Kriget stod mellan Sverige, hertigdömet Holstein-Gottorp och 1710–1713 även Osmanska riket på ena sidan och på andra sidan en koalitionbestående av Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland.
Våtsjön den 5 juli 2026
Lennart Waara
070 710 77 24
lennart waaras blogg 
Lämna en kommentar