Jag har som avkoppling, från läsning av ” Den svenska historien” i 10 band och 3 500 sidor, läst om Strindbergs Svarta fanor för 27 gången, alltid lika uppfriskande elak läsning om den tidens kulturpersoner. En dröm jag haft i alla år, sedan jag för en evighet sedan läste Svarta fanor för första gången, är att någon skrev en Svarta fanor om vår tids kulturella och mediala personage inklusive chefredaktörer som Peter Wolodarski och Anders Lindberg, det mediala och kulturella klägget och wannabees av alla de slag. Men vem törs och är mäktig en sådan uppgift idag. Jan Myrdal är död. Han kunde möjligen ha skrivit den boken.
Bokens andra upplaga 1910.
Svarta fanor av August Strindberg är sannolikt den elakaste bok som skrivits i den svenska litteraturen. Boken är samtidigt en nyckelroman om 1890-talets svenska kulturella parnass med främst Gustaf av Geijer som måltavla. Det är ett extremt grymt porträtt som tecknas av honom liksom av andra exempelvis Ellen Key. För den som inte läst Svarta fanor eller gjort det utan att reflektera över eller kolla vilka verkliga personer som gömmer sig bakom romanens galleri av figuranter lämnas i avslutningen en tolkningslista.
August Strindberg tvekade själv länge innan han valde att eller vågade publicera boken som naturligtvis väckte mycken buller och rabalder.
Svarta fanor som kom 1907 men skrevs redan 1904 anses som den mest beryktade och hänsynslösa nyckelromanen i svensk litteraturhistoria. Huruvida den är ”den elakaste” som någonsin skrivits kan naturligtvis diskuteras. To my mind är den det. Boken är känd för sina extremt skarpa och personliga angrepp på dåtidens kulturpersonligheter.
Vad gör att boken än idag är inte bara läsbar och läsvärd utan också ett betydande verk i svensk litteraturhistoria?
Personporträtten är hänsynslösa. Strindberg använde boken som en privat uppgörelse med sina ovänner. Bland de illa dolda förebilderna fanns Gustaf af Geijerstam (som Zachris) och Ellen Key (som Hanna Paj).
Strindberg erkände i efterhand att boken var en ”fasans bok” och tvekade länge om han överhuvudtaget skulle publicera den. Boken skulle kunna ses som brottslig och förorsaka tryckfrihetsåtal.
Vid utgivningen 1907 orsakade boken en enorm skandal och blev inledningen till den så kallade Strindbergsfejden. Den liberala pressen ansåg den vara en ”svulstig pamflett” som inte ens förtjänade att recenseras.
Verket kan beskrivas som en grym satir där Strindberg ”låter gallan flöda” för att avslöja det han betraktade som ett ”ruttet tidevarv”.
Sammanfattningsvis framstår Svarta fanor som en unik bok. Strindberg visar sin ohämmade och skickligaste sida som författare och smädare.
August Strindbergs skildring av författaren Gustaf af Geijerstam kännetecknas av ett ökänt karaktärsmorden, kanske det värsta i svensk i svensk litteraturhistoria. Strindbergs relation till af Geijerstam genomgick en förvandling från vänskaplig uppskattning till nämnda karaktärsmord.
Strindberg porträtterade Geijerstam under pseudonym i flera verk:
Zachris i Svarta fanor (1907): Detta är den mest kända och skoningslösa skildringen. Zachris framställs som en litterär parasit, en lögnare och en moraliskt korrupt person som ”stjäl” andras livserfarenheter för sitt eget skrivande.
Zachris i Götiska rummen (1904): Här introduceras karaktären som en förlängning av Strindbergs bittra uppgörelse med den tidens litterära etablissemang.
”Efterstanken” i En blå bok: Strindberg fortsatte sina angrepp genom att beskriva Geijerstam i djupt negativa ordalag även efter dennes död.
Varför var August Strindberg så elakt kritisk emot Gustaf af Geijerstam?
Under 1880-talet var de nära vänner och Strindberg kallade honom en gång för Sveriges framtidshopp. Agust Strindbergs syn gick från positiv uppskattning till hat.
En bidragande privat faktor till brytningen kan gissningsvis ha varit att Geijerstam tog parti för Harriet Bosse under hennes och Strindbergs skilsmässa kring 1904.
Strindberg ansåg att Geijerstam blivit för ”konjunkturbetonad” och framgångsrik på ett ytligt sätt, vilket födde både avund och förakt. En form av litterär rivalitet som kan förstås. Vi ser ju sådant idag också. Den viktiga frågan är dock: Vem läser Gustaf af Geijerstam idag förutom litteraturvetare medan Strindbergs verk aldrig upphör att publiceras, om och om igen i nya upplagor, och läses brett.
Skildringen i Svarta fanor var kontroversiell när den publicerades och skapade en stor litterär skandal i Sverige vid sekelskiftet. Strindberg anklagades av de utsatta och deras kotterier liksom i den liberala pressen för att vara ”besatt av att förvandla vänner till dödsfiender”. Rent trams som jag ser det!
Romanens nyckelpersoner motsvaras i verkligheten av:
- Zachris (Gustaf af Geijerstam): Strindbergs huvudmål, porträtterad med stor elakhet, tillsammans med hans hustru Jenny (Nennie Geijerstam).
- Grevinnan Maja: (Nanna/Nennie Geijerstam)
- Hanna Paj (Ellen Key): En skarp satir över Key och hennes engagemang för kvinnans frigörelse.
- Falkenström (Strindberg själv): Romanens berättare och alter ego.
- Professor Stenkåhl (Karl Warburg): En professor i estetik.
- Greve Max (Georg Stjernstedt): En ung jurist.
- Redaktör Lönnroth/Lögnroth (Vult von Steijern): Chefredaktör på Dagens Nyheter.
- Thilda K.: Författaren (Anne Charlotte Leffler) och hennes make.
- Revisor K.: vice häradshövding (Gustaf Edgren) och hennes
- Smartman (Pehr Staaff/Fritz Kjerrman): Journalist på Dagens Nyheter. Andra uppgifter anger att det är (Karl Otto Bonnier)
- Aspasia (Dagny Juel): En norsk författare.
- Popoffski (Stanislaw Przybyszewski): En polsk författare.
- Mister Anjala (Jac. Ahrenberg): En finlandssvensk författare.
- Nyrax (Carl Larsson): Målaren.
Våtsjötorp den 15 januari 2025
Lennart Waara
070 710 77 24
lennart waaras blogg 
Lämna en kommentar