Bland det gemena folket hör man uppfattningen att ”sunt förnuft” ger förmåga att inse det riktiga i den ena eller andra frågan. För det mesta är det referentens egen ståndpunkt som utgör ”sunt förnuft” och som därmed är den rätta och konträr visavi andra uppfattningar eller påståenden. På FB hittar man, med oroande frekvens, exempel på utsagor om det ”sunda förnuftets” primat som hävdas trumfa t.o.m. högre utbildning, bildning och beläsenhet. Vad är då ”sunt förnuft” som skiljer det från förnuft rätt och slätt? Den frågan ställer jag mig. Med förnuft, står jag i denna text på en upplysningsteoretisk grund med bland annat rationalism, logik och empiri som byggstenar.
”Man äger ej snille för det man är galen”, skrev Johan Henrik Kellgren den första september för 237 år sedan. Det är en sats som ofta kommer för mig när jag läser utsagor om ”sunt förnuft” som någon form av förment folklig klokskap. Innan någon invänder, jag medger att jag alluderar till citatet i en glidande mening i förhållande till innebörden i det ursprungliga skaldestycket.
Det som för mig är mest störande med tillägget ”sunt”, är vad tillägget skulle kunna stå för språkligt och intellektuellt. Äger man förnuft ja då äger man förnuft. Det är klart, som ja kanske inte klart som korvspad, men begripligt, entydigt och kommunicerbart. Ett ”sunt”, som precisering lägger inte till något betydelsebärande, utan fördunklar och skapar tvivelsmål om avsikt och innebörd. Det som däremot lägger till något betydelsebärande är ett o- i negationen oförnuft. Utsagan ”sunt förnuft” är som död och stendöd. Är du död är du död, det finns ingen dödare död än död. Det finns inget förnuftigare än förnuft och allra minst medför tillägget ”sunt” en precisering och förhöjning av förnuftet. Snarare genuint det konträra. Förnuft är förnuft, ”sunt förnuft” är inget mer än förnuft. ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” är slutsatsen för att citera Esaias Tegners berömda ordspråk för 124 år sedan.
Nu misstänker jag, på vissa grunder, att det är precis tvärtom, ”sunt förnuft” är eller bör uppfattas som ett mindre förnuftigare förnuft än förnuft. Empirin bakom misstanken är inte blytung, men grund finns för antagandet. I en genomgång av inlägg om ”sunt förnuft” på Facebook har skribenterna nästan alltid ställt ”sunt förnuft” emot/i motsats till högre utbildning, bildning och beläsenhet. ”Sunt förnuft” inte bara står i motsats till utan till och med trumfar, enligt skribenterna, högre utbildning, bildning och beläsenhet. Intellektuellt är det för mig både svårbegripligt och svårt att acceptera, för att utrycka det försiktigt.
Det har gjort mig misstänksam; varför denna intellektuella dikotomi? I samtliga fall har det nämligen visat sig, när man granskat skribenternas egen angivna bakgrund och utbildning, att de är lågutbildade eller saknar utbildning. Alltså, sannolikt traditionellt bildningskomplex.
Alltså skribenterna ställer ”sunt förnuft” i motsatsställning till högre utbildning, bildning och beläsenhet. Är motsatsställandet ett uttryck, en omedveten och oavsiktlig bekännelse om ni så vill, för komplex inför högre utbildning, bildning och beläsenhet. Det fungerar sannolikt i sammanhanget som egenterapi att desavouera högre utbildning, bildning och beläsenhet och lindrar egna tillkortakommanden med svårigheter att förstå allvarliga och komplicerade analyser och texter.
Sannolikheten till förnuftiga utsagor, analyser och texter ökar i själva verket betydligt (men är ingen garanti) med högre utbildning, bildning och beläsenhet, dvs det inversa i förhållande till vad referenterna antar. Förnuft föreligger också självklart bland personer som saknar högre utbildning. Bildning och beläsenhet kan också föreligga hos lågutbildade. Det är begreppet ”sunt förnuft” och dess motsatsställande till högre utbildning, bildning och beläsenhet jag vänder mig emot.
lennart waaras blogg 
Lämna en kommentar