Artikeln bygger på en systematisk genomläsning av Stieg Trenters samtliga 26 kriminalromaner skrivna mellan 1943 med Ingen kan hejda döden och 1967 med Rosenkavaljeren som skrevs färdig av hustrun Ulla Trenter (endast tre sidor förelåg färdiga när Stieg dog). Från och med romanen Docka till Samarkand (1959 ) var Stieg gift med Ulla. ”Vid skrivmaskinen Ulla Trenter” stod de på försättsbladet i alla romaner efter 1959. Stieg dikterade och Ulla skrev texten på maskin. Hur stor inverkan hon kom att få på Stiegs romaner har diskuterats. Vi lämnar dock den frågan därhän. Ullas egna romaner efter Stiegs död har aldrig fått samma genomslag.
Stieg Trenters biografi är välkänd för den litterärt intresserade. Stiegs ursprungliga namn var Stieg Ivar Johansson. Han föddes 1914 i Stockholm och dog 1967 i samma stad. ”Trenter” var till en början en pseudonym. Han ändrade sitt namn till Trenter efter E.C. Bentleys kriminalroman Trents sista fall. Efter realexamen vid Nya Elementar 1931 tog Trenter värvning vid flygflottiljen F1 i Västerås. Där träffade han och blev livslång vän med den berömde fotografen K. W. Gullers
Välkänt är också att böckernas fotograf och amatördeckare Harry Friberg än koncipierad efter K W Gullers. Harry Friberg dök upp första gången i Stieg Trenters andra roman, Farlig fåfänga från 1944. Vesper Johnsons förlaga (uppträder första gången i Idag röd 1945) var redaktören för Allers Runar Karlströmer. K W Gullers skriver om förlagan: ”Stieg upplevde honom (RK) som den charmigt fåfänga, skämtsamma ock klipska karl han var. Och mustaschen och de höga klackarna var autentiska.” K W Gullers skriver också att ”Vesper Johnson är mer av Karlströmer än Friberg av mig” och skriver om sig själv som förebild, frånsett kroppslängden, ”Nej, Friberg var nog mest Stieg. Inuti alltså”.
Stieg Trenter var en förnyare av deckarromanen, påverkad av den engelska pusseldeckaren men gav romantypen förnyelse och litterär modernisering med införandet av dramatiska intermezzon, utvecklade och levande miljöbeskrivningar (för att inte säga rent förälskade bilder av Stockholm) och huvudpersoner som var realistiska och med fötterna på jorden i alla avseenden. Med den första romanen, med Harry Friberg som huvudperson, Farlig fåfänga (1944) föddes helt enkelt den moderna svenska detektivromanen. Trenters romaner ÄR extravaganta det skall sägas, men det är å andra sidan all god romankonst.
Trenters ambition med romanerna var att skriva en bra detektivroman som var spännande, välkonstruerad och rimligt trovärdig. I ”En bok om Stieg Trenter” beskrivs Trenters romanupplägg: ” Mordgåtan skär mot den realistiska miljön och det vardagsnära språket: den är intrikat och bygger på motiviska spetsfundigheter, som mera hör hemma i den renodlade pusseldeckaren.”
Trenters språk är en förebild, eller borde vara en förebild för många, inte minst kvinnliga skönlitterära såväl som deckarförfattare som skriver en bedrövlig svenska, ingen nämnd ingen glömd. Läs Stieg Trenters böcker från början till slut och lär er skriva, skulle man vilja föreslå. Det var faktiskt vad Stieg Trenter själv gjorde. Han var inte född god litterär stilist och författare. Han fick kämpa för att bli den han blev. Han hade B? i svenska i realskolan. Dotter Laura Trenter säger: ”Men han var en kämpe. Han läste Strindberg från pärm till pärm för att lära sig skriva bra.”
Trenter skrev på nätterna och sov på morgnarna. Det var ofta stressigt för Trenter att bli färdig med manus och han blev alltid färdig i sista minuten. Åke Runnquist, hans förläggarkontakt på Bonniers, skriver i en artikel att Trenter lämnade kapitel för kapitel. ”Jag klev in och tog pappren under en mässingsljusstake på hallbordet, där Stieg lagt dem i gryningen. Jag läste dem och lämnade dem till sätteriet, där man glatt gav de små skvättarna en expressbehandling – en metod som idag vore helt otänkbar. Vid ett berömt tillfälle lockades, …, Stieg ner i sätteriet, där han, med fotograf på plats, dikterade sista sidan direkt för sättaren.”
Stieg Trenter är en ren njutning att läsa, självfallet men inte endast för de intressanta och klipskt utformade intrigerna och mordfallen utan också för språkbehandling och beskrivningar av miljön runt personer och kriminalfall. Trenters beskrivningar är med rätta berömda och prisade i Trenterlitteraturen. Man kan på Stockholmskartor följa huvudpersonernas agerande och geografiska förflyttningar och leva med i hur de såg ut i Stockholm på 1940, 1950 och 1960-talen. Det är lysande levande beskrivningar inte bara för den som bor, eller som i mitt fall bott, i Stockholm. Alla kan uppleva det Stockholm som till dels men inte helt försvunnit i rivningar och nya byggnader. Trenters beskrivningar av Stockholmsmiljöerna får därvid ett extra värde. Trenter målar med ord, så är det faktiskt.
Miljöbeskrivningarna är ofta lika viktiga som intrigen. I vissa fall är de oöverträffade i svensk litteratur och på Fogelströmsk och Strindbergsk nivå. De är ibland så avgörande att de bidrar till vilka romaner som skall bedömas som hans bästa. Det mästerliga är att han förankrar kriminalintrigen i en bestämd och välbeskriven miljö. Till accenter i miljöbeskrivningen hör naturligtvis också besöken, legio, på Stockholms främsta krogar och kök liksom också införda och välformulerade kulturhistoriska notiser. Trenter var bildad och väl inläst på grundläggande Stockholmiana.
Det påstås att många läser Trenter för hans Stockholmsskildringar. Jag har bott i Stockholm i närmare tio år och känner igen mig i många miljöer men läser inte Trenter av det skälet.
Trenters beskrivningar av väder, natur, arkitektur, inredningar och människors utseenden och klädsel är levande. Långt innan jag visste att Trenter, i likhet med mig, läst Strindbergs samlade skrifter (vilket dottern Laura berättat om) upplevde jag hans beskrivningar som rent Strindbergska. Min upplevelse var ingen tillfällighet.
Ett konkret exempel på hur Trenter litterärt beskriver en promenad och en stämning, i detta fall med en journalist som återkommit från USA och Harry Friberg: ”Robert Orten hade inga ord till övers för det skymmande Stockholm. Han såg varken Riddarfjärdens flyende skimmer eller hur märkvärdigt stramt Riddarholmskyrkans torn av balkar och strävor spetsade sig bakom Riksarkivets krenelerade frontespis mot den stålgrå höstvarslande himlen. Han talade bara om skyskrapor, gigantiska tidningspressar och surrande bikupor till redaktioner”. Vem i svensk litteratur idag skriver tre meningar som ger så myckenhet av miljö, omgivning och stämning?
En annat framträdande inslag, värt att lyfta fram, i Trenters romankonst var dialogen. Jag citerar Bo Lundin i en artikel i ovan nämnda bok: ”Dialogen var ett av Stieg Trenters vassaste vapen: den muntra munhuggningen mellan Harry Friberg och Vesper Johnson angav tonen i hans romaner, det var replikerna som byggde upp bilden av Friberg, låg i botten för de svepande miljömålningarna och de illistiga intrigerna”.
För en beskrivning av hur Trenter arbetade och skrev lämnar vi ordet till dottern Laura Trenter. ”Stieg var nattmänniska. Han flanerade i sina miljöer på dagarna och på nätterna skrev han. Det hände att jag fick sova i det rum som han arbetade i. … Jag hörde hur han knattrade på sin skrivmaskin när jag förväntades sova. Han hade en fotogenlampa (i sommarhuset, min kommentar) tänd vid skrivbordet och röken från hans cigaretter bildade slöjor i ljuset från lampan”.
I en så omfattande produktion av verk är naturligtvis inte alla romaner lika bra. Tiopoängare i min värld är tolv romaner; Idag röd, Tragiskt telegram, Lek lilla Louise, Eld i håg, Aldrig näcken, Tiga är silver, Narr på nocken, Springaren, Sturemordet, Dvärgarna, Tolfte knappen och Sjöjungfrun. Roparen och Som man ropar är på en lägre kvalitetsnivå. Den senare är dessutom filmad i en riktig kalkonfilm.
Tre böcker som filmats av SVT är Idag röd (1945), Lysande landning (1946) och Träff i helfigur (1948) med Stig Grybe som en mycket bra och trovärdig Vesper Johnson och Örjan Ramberg som god Harry Friberg. Filmerna är riktigt bra och sevärda. Tips, läs böckerna först och se filmerna sedan.
Mot slutet av sitt liv fick Trenter problem med hälsan i form av ett dåligt hjärta. Laura Trenter berättar hur han ändade sin bana som människa och författare.
”En kväll i början av juli det året (1967) plockade vi smultron tillsammans på ön han och jag. Det var egentligen inte så långt att gå men vi tog ändock båten eftersom han inte mådde bra. På väg hem fick vi motorstopp och han blev tvungen att ro tillbaka. Det blev för mycket för hans hjärta. Senare samma kväll dog han”. Det var den 4 juli 1967.
Men hans romaner lever vidare för oss att förföras av.
lennart waaras blogg 
Lämna en kommentar