Individer och organisationer med band till Muslimska Brödraskapet har länge varit verksamma i Sverige. Det bekräftas i en rapport till MSB helt i linje med europeiska säkerhetstjänster. Det är hög tid att Brödraskapets negativa påverkan på samhället blir föremål för seriös debatt också i Sverige
Den svenska Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) publicerade denna månad rapporten Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext, skriven av docent Aje Carlbom vid Malmö universitet (15/3).
Målet med rapporten har varit att öka kunskapen om metoder för Muslimska brödraskapets informationspåverkan gentemot sekulära och muslimska målgrupper i Sverige. Syftet har varit att förbättra samhällets förmåga att identifiera och möta islamistiska aktörers informationspåverkan och på så sätt stödja både operativa och förebyggande insatser.
MSB:s arbete med informationspåverkan startade år 2014 när myndigheten såg att Islamiska staten, (IS)/Daesh var framgångsrik i sin propaganda.
− Propagandan för rekryteringen till IS var effektiv i och med att 300 personer anslöt sig till terrorsekten. Därför behövde vi också göra en bedömning om den icke våldsbejakande propagandan kunde ha effekter på vårt samhälle.
− Vi såg att den icke våldsbejakande propagandan hade förts vidare in i Sverige. Däremot var det svårt för oss att skilja på IS propaganda och propagandan från andra islamistiska grupperingar, till exempel från Muslimska brödraskapet.
Carlbom visar i rapporten att individer och organisationer som står Muslimska Brödraskapet nära, antingen organisatoriskt eller ideologiskt, sedan länge är verksamma i Sverige. Rapporten dömer också på ett övertygande vis ut det förhållningssätt som den svenska staten har haft gentemot nätverket under de senaste tjugo åren: Carlbom hävdar att organisationer med koppling till Muslimska Brödraskapet har kunnat knyta starka band till olika delar av det svenska etablissemanget – såsom politiska partier, myndigheter och medier – och kommit att uppfattas inte bara som moderata, utan också som legitima representanter för alla svenska muslimer, något som de i själva verket långt ifrån är.
Man har vidare använt sig av denna ställning för att få omfattande ekonomiskt stöd från den svenska staten. Detta stöd har använts för att skapa ett parallellsamhälle där man undviker integration och svenska värderingar.
Detta må vara nytt i Sverige, men det är ett välkänt mönster i Europa, där Muslimska Brödraskapets närvaro i många länder under de senaste femton åren, liksom dess påverkan på lokala muslimska gemenskaper, har varit föremål för statlig analys och debatterats i offentligheten med betydligt större energi och på ett mer balanserat sätt.
Tongivande företrädare för Muslimska Brödraskapet har vid upprepade tillfällen klargjort att Brödraskapet inte är en strukturerad organisation med registrerade medlemmar, utan en ideologisk rörelse som går bortom frågan om formell tillhörighet. Medlemskap får man genom att tillägna sig specifika idéer och metoder, inte (enbart) genom att svära trohetsed eller skrivas in i ett hemligt register.
Mohammed Mahdi Akef, ledare, för det egyptiska Muslimska Brödraskapet, konstaterade 2005 att Brödraskapet är ”en global rörelse vars medlemmar samarbetar med varandra över hela världen, baserat på samma religiösa världsåskådning – Islams spridning, ända tills den styr världen.
Brödraskapet är i dag i själva verket en global ideologisk rörelse, i vilken likasinnade individer samspelar i ett informellt men mycket sofistikerat internationellt nätverk, med personliga, ekonomiska och framför allt ideologiska band. Givet denna informella struktur kan det med rätta sägas att Muslimska Brödraskapet är verksamma även i Sverige, där många individer och organisationer faller inom ramen för Brödraskapet.
Frågan är hur man ska bedöma Brödraskapet? Här finns det optimister och pessimister (i Lorenzo Vidinos begreppsapparat.Jag skulle snarare kalla dem naivister och realister).
Optimisterna hävdar att Bröderna i västvärlden inte längre är inriktade på att skapa islamiska stater i den muslimska världen, utan i stället ägnar sig åt politik och samhällsfrågor som har att göra med västvärldens muslimer. Deras huvudmål är helt enkelt att försvara dessa muslimers intressen och sprida islamiska värden bland dem. De är en socialt konservativ kraft som, till skillnad från andra rörelser som de felaktigt har förknippats med, uppmuntrar muslimska grupper i västvärlden att integreras och som erbjuder en modell där muslimer helt och hållet kan leva i enlighet med sin tro och behålla en stark islamisk identitet, samtidigt som de engagerar sig aktivt som medborgare.
Pessimister ser något mycket mer hotfullt i det Muslimska Brödraskapet så som det framträder i västvärlden. De menar att Bröderna där tack vare sina resurser och västvärldens naivitet kan ägna sig åt långsam men säker social ingenjörskonst som syftar till att islamisera den muslimska delen av befolkningen, och att i slutänden strida med staterna om muslimernas lojalitet. Pessimisterna säger att Bröderna är moderna trojanska hästar som i det fördolda bedriver subversiv verksamhet som syftar till att försvaga det västerländska samhället från insidan, och som tålmodigt lägger grunden för en framtid där detta samhälle har ersatts av en islamisk ordning. Den omständigheten att Bröderna i väst inte använder våld utan deltar med entusiasm i den demokratiska processen, ses helt enkelt som uttryck för en kylig kalkyl från deras sida. Bröderna förstår att de ännu inte är en mäktig kraft, och har därför valt en annan taktik: att göra sig till vänner med etablissemanget.
Det yttersta målet blir etablerandet av en organiserad muslimsk diaspora!
Det finns inga samlade riktlinjer till statstjänstemän för att visa hur organisationer med band till Muslimska Brödraskapet ska identifieras, bedömas och bemötas. Det finns därför en slående brist på sammanhang och konsekvens på olika politikområden, inte bara mellan olika länder utan också inom varje enskilt land: ställningstaganden kan skilja sig åt från den ena myndigheten till den andra, och till och med mellan olika avdelningar inom samma myndighet.
Likväl har den pessimistiska hållningen i synen på den utmaning som brödraskapet utgör i regel dominerat bland stater i väst. I länder som Storbritannien, Frankrike och Österrike har denna debatt i hög grad förts offentligt. Det är hög tid för Sverige att följa dessa länders exempel.
Vissa analytiker och kommentatorer har diskuterat detta som en säkerhetsfråga och hävdat att Brödraskapet är en terrororganisation. Brödraskapet har terrorstämplats i Egypten, Förenade Arabemiraten och ett antal andra stater i Mellanöstern.
Men så har man inte klassificerat organisationen i Sverige, eller EU i övrigt.
Den berättelse som Brödraskapet sprider – med den skickliga retorik som utmärker gruppens kommunikation – grundar sig i två element som våldsamma islamistgrupper kan bygga vidare på.
Det första av dessa element är gruppens rättfärdigande av våld. Brödraskapets avståndstagande från våld är knappast absolut, utan kringgärdas av undantag. Dessa går ut på att muslimer som är ”under attack” (ett begrepp som är svårt att definiera) har rätt att försvara sig själva, också genom våldshandlingar mot civila.
Det andra problematiska elementet i Brödraskapets världsbild är offerberättelsen. Europeiska Brödraskapsorganisationer har avsiktligen överdrivit de antimuslimska händelser och attityder som har ägt rum och finns, och på så sätt försökt skapa en belägringsmentalitet i muslimska gemenskaper med hjälp av argumentet att västerländska samhällen är fientliga mot dem och mot islam i allmänhet. Denna dynamik har varit särskilt tydlig i Sverige under senare år, där organisationer och individer med koppling till Muslimska Brödraskapet ofta har lyft anklagelser om ”islamofobi”.
Brödraskapets möjliga påverkan på radikalisering bör betraktas med särskild oro med tanke på den senaste utvecklingen i Syrien. Svenska myndigheter har naturligt nog farhågor vad gäller de svenskar som i aldrig tidigare skådade antal har rest för att delta i konflikten. Det finns inga offentligt tillgängliga indikationer på att Brödraskapet, som har många organisationer och individer som ägnar sig åt olika verksamheter på båda sidor om den turkisk-syriska gränsen, skulle ha gett direkt operativt stöd till svenskar som vill bli jihadister.
Men återigen ligger problemet i det narrativ som Brödraskapets organisationer över hela världen har anslutit sig till sedan början på Syrienkonflikten. Yusuf al-Qaradawi, Brödraskapets främste ideolog, sammanfattade gruppens inställning mycket väl i al-Jazeera (10/6 2013): ”Det är nödvändigt att åka och rädda våra bröder i Syrien. Jag uppmanar folk att åka: alla som har möjlighet, alla som har fått utbildning i armén, i strid, i vad det nu kan vara, och som har möjlighet och kan åka till våra bröder i Syrien, måste åka.”
Liksom andra socialt och religiöst konservativa krafter är Bröderna försiktiga med följderna av att integreras och förespråkar därför ”konservatism utan isolering, öppenhet utan att smältas ned”. Idén om aktivt medborgarskap är ett av Brödraskapets främsta försäljningsargument i Sverige och Europa.
Hätska fördömanden av det västerländska samhället som korrupt, omoraliskt och orättfärdigt förekommer inte sällan, och går hand i hand med ett narrativ enligt vilket muslimer betraktas som å ena sidan bättre än andra, å andra sidan under attack. Detta skapar en ”vi mot dem”-mentalitet som undergräver sammanhållningen i samhället. Dessutom är Brödraskapsledares ställningstaganden i frågor som religionsfrihet, kvinnors rättigheter och homosexualitet oförenliga inte bara med de värderingar som gäller i den svenska huvudfåran, utan också med grundläggande mänskliga rättigheter.
En alternativ och mer pessimistisk analys riktar emellertid ljuset mot den inneboende dubbelhet som finns i Brödraskapet. Brödraskapets aktivister i västländer för fram ett försonande budskap i dessa länder genom att tala om integration och mänskliga rättigheter, men tror i själva verket på det ideal som partner i Mellanöstern tecknar. Eftersom de är medvetna om den skada det skulle innebära om de öppet omfattade denna radikalism ”outsourcar” de så att säga radikalismen.
Kritiker anklagar Brödraskapet i västländerna för ett bedrägligt spel, i vilket de låter tänkare som inte själva är baserade i väst säga vad de egentligen tycker om demokrati, homosexualitet, jämställdhet mellan könen, våld och förhållandet till väst.
Genom att tona ned, eller vägra uttala sig om sådana yttranden, upprätthåller Brödraskapet sin ställning i förhållande till eliterna i västländerna. Men eftersom de samtidigt upprätthåller sina förbindelser med dem som gör dessa yttranden, och eftersom de sprider sådana skrifter i muslimska grupper, kan de i tysthet ställa sig bakom dessa ställningstaganden utan att äventyra sin position.
Som vi ser är bedömningarna mycket splittrade när det kommer till Brödraskapets verkliga dagordning och ståndpunkter. Men det är värt att notera att det bland de kontinentaleuropeiska säkerhetstjänsterna förefaller råda konsensus om att Brödraskapet påverkar samhället i negativ riktning. Många av dessa organisationer har ett bredare uppdrag än deras svenska motsvarigheter, då de har till uppgift att övervaka inte bara direkta hot mot nationens säkerhet utan också mer förtäckta former av subversion som kan hota den demokratiska ordningen. På grund av dessa mer omfattande befogenheter har säkerhetstjänsterna länge studerat Brödraskapets närvaro och skapat sig en uppfattning om den, och denna är nästan utan undantag misstänksam eller direkt negativ.
Dessa bedömningar sammanfaller i mycket hög grad med den som Aje Carlbom gör i förhållande till Muslimska Brödraskapet i Sverige i sin studie för MSB. Brödraskapets nätverk sprider en berättelse som står i direkt motsats till målet att skapa ett harmoniskt samhälle, och de använder multikulturalismens språk och institutioner för att driva på polarisering. Många av dessa verksamheter är lagliga, och europeiska myndigheter är eniga om att Brödraskapets organisationer inte som i Mellanöstern ska utsättas för repression för att de sprider sin agenda.
Men juridisk tolerans är inte samma sak som medborgerlig tolerans. Organisationer knutna till Brödraskapet måste stå till svars för sin polariserande retorik och sina handlingar, precis som alla andra tvingas göra. Grunda anklagelser om islamofobi får inte avskräcka från en nyanserad debatt.
Vidare måste myndigheterna bli mer medvetna om denna fråga. MSB:s studie gör det som myndigheter i många europeiska länder har gjort sedan länge: Den försöker skapa grundläggande kunskap om vad Muslimska Brödraskapet är, hur rörelsen arbetar, vad man vill och vilken sorts politik som är bäst lämpad för att hantera den.
Sverige har hittills brustit på detta område och ofta accepterat lokala Brödraskapsorganisationers olika anspråk på att vara moderata och representativa. Detta har ofta lett till att myndigheter finansierar Brödraskapsorganisationer och dessas subversiva dagordning utan att veta det.
Den svenska multikulturalismens språk och institutioner blev Brödraskapets medel för polarisering.
Kort om Muslimska Brödraskapet:
Brödraskapet är en global ideologisk rörelse med ett internationellt nätverk.
Officiellt förespråkas integration, men inåt förmedlas inte sällan ett annat budskap: Det västerländska samhället fördöms i hätska ordalag som omoraliskt och korrupt.
Det är en brist att det saknas sammanhållna strategier för hur Brödraskapet ska identifieras och bemötas. Strategierna kan rentav skilja sig åt inom enskilda myndigheter.
Svenska myndigheter har brustit genom att acceptera Brödraskapsorganisationers anspråk på att vara moderata och representativa. Detta har ofta lett till att myndigheter finansierar Brödraskapsorganisationers försök att undergräva samhällets normer och institutioner.
Organisationer knutna till Brödraskapet måste stå till svars för sin polariserande retorik och sina handlingar. Grunda anklagelser om islamofobi får inte avskräcka från en nyanserad debatt.
Texten bygger på information från MSBs hemsida samt utdrag ur en artikel i Kvartal av Lorenzo Vidino som är chef för Program on Extremism vid George Washington University. Han är författare till The New Muslim Brotherhood in the West (2010).
lennart waaras blogg 
Kommentera