Renskötsel är för oss skattebetalare en dyr historia inte bara i form av bidrag till rennäringen per se utan också till kostnaderna för den statliga myndigheten Sametinget och de kostnader inklusive olika bidrag den drar och sprider ut.
Läs gärna Statskontorets utvärdering av sametinget och den korruption med ett fåtal renägande samer som utmärker myndigheten.
”Självbestämmande på pappret men inte i praktiken? Analys av ledningen, styrningen och uppföljningen av Sametinget”. Rapportnummer 2023:17. Statskontorets analys visar att regeringen inte har lyckats få Sametinget att fungera.
Läs också mina artiklar om samerna, länk: https://lennartwaara.com/category/samerna/
Notera att Sapmi sannolikt är ett landsförrädiskt samverkansprojekt i politisk och legalistisk mening. På Sapmis karta utmärks ett territorium som täcker fyra länder förutom Sverige också Norge, Finland och Ryssland. Samma märkligt förrädiska innehåll har den gemensam fyranationers flaggan. Hur och varför kan detta pågå opåtalat år ut och år in? Ingen annan näring skulle tillåtas bedriva överterritoriell ekonomisk verksamhet, inte minst med Ryssland.
Under främst Karl XI mot de danskförrädiska snapphanarna (Karl IX och Gustav Vasa tillämpade liknande metoder) hade landsförrädisk verksamhet medfört pålspetsning. Se not i ämnet.
”Rennäringen” är ingen verklig näring. Den syns inte i den ekonomisk statistiken över näringar som bidrar till nationell tillväxt och ekonomi. Hobbyverksamhet således. Renskötseln som hobby har dock inneburit att samerna utövar dominerande inflytande över närmare 50 procent av Sveriges territorium och hindrar brytning av livsviktiga (bokstavligen) metaller inklusive jordartsmetaller, hindrar vägbyggen, turism, jakt och fiske med mera.
Renskötseln är ekonomiskt marginell, lindrigt uttryckt. Den omsätter mindre än en ICA MAXI. En hobbyverksamhet således som borde betalas fullt ut av renägarna och samerna själva inte av mig.
Marginalisera samerna och begränsa kraftigt och med omedelbar verkan deras politiska, sociala och ekonomiska inflytande, inklusive den stötande dominans de utöver över svenskt territorium.
Till den diskursen publiceras en utmärkt artikel av Hanne Kjöller. Artikeln har varit publicerad i Dagens Nyheter och som ledare i Svenska Dagbladet och visar på ohemula inadvertenser i de samiska aktiviteterna.
Hanne Kjöller:
”Häromveckan arrangerade en utbildningskonsult en diskussionsdag om renskötseln och markanvändningen. Till Stallmästaregården i Stockholm hade ett tiotal forskare och advokater bjudits in för att tala. Samt Tomas Marsja, ordförande för Girjas sameby – som namnet till trots inte är en by utan en ekonomisk förening.
Lyssnade gjorde det 50-tal som hostat upp en deltagaravgift på 9 800 kronor. Majoriteten bestod av personer som av flera föreläsare etiketterades som ”exploatörer”. Alltså individer som ser till att våra bostäder är varma, att det kommer el ur kontakterna och att vi har vägar att färdas på.
Denna syn på världen, som en svartvit konflikt mellan modernitet och ett urfolk, låg som ett raster över dagen. Som när Anna Skarin, professor i renskötsel vid SLU, under rubriken ”Lokalisering av störningar” började med att visa en Sverigekarta, med skog, sjöar, vattendrag och i stort sett inget annat. Och sedan – för att illustrera hur svårt det blivit för renskötare – lade på bild efter bild med bilvägar, järnvägsspår, kraftledningar, stadsbebyggelse, vindkraftsparker, gruvor, tja i stort sett allt som hör modernitet och energiförsörjning till.
Har forskarna missat att flera samebyar sedan ett par år tillbaka bestämt sig för att sluta samtala och att istället gå den hårda, juridiska vägen?
Renskötsel, förklarade Anna Skarin, bedrivs på 55 procent av Sveriges yta. I pausen närmade jag mig henne för att fråga om varje bilväg, varje sjukhus, varje ICA-butik norr om Idre alltså är att betrakta som en ”störning”? Och om inte renskötare kör bil, besöker sjukvården eller handlar på ICA? Men Anna Skarin hade inte tid för mina frågor.
Verklighetsfrämmande var likaledes vurmen för dialog. Har forskarna missat att flera samebyar sedan ett par år tillbaka bestämt sig för att sluta samtala och att istället gå den hårda, juridiska vägen?
En koll med Mark- och miljödomstolen i Umeå visar att Girjas bara i år figurerar i ett flertal ärenden. Ett av dem rör en ärvd fastighet där de vuxna barnbarnen efter två generationer av samägande vill dela upp marken och de tre enkla stugorna mellan sig.
Det var Levi Martinsson, född 1912, som tillsammans med sin hustru Emma efterlämnade en fritidsfastighet där både barn och barnbarn tillbringat sina somrar. Vintertid bodde Emma och Levi i Tjautjasjare, en liten by ungefär fem kilometer därifrån.
Där bor fortfarande de flesta ättlingarna. Till exempel den 82-åriga dotter som ärvde ett renmärke efter Levi. Ett märke som han i sin tur ärvt efter sin mamma – en på sin tid stor renägare.
Inför beslutet kallade Lantmäteriet parterna till samrådsmöten.
Girjas vägrade delta. Då bjöd Lantmäteriet istället in Länsstyrelsen, som inte är part, men som ”har i uppdrag att bevaka och företräda riksintresset för rennäringen”, som Lantmäteriet motiverar inhoppet.
Avstyckningen godkändes. Girjas överklagade utan framgång till Mark- och miljödomstolen. Girjas överklagade igen. Mark- och miljööverdomstolen beviljade prövningstillstånd. Och där ligger ärendet idag.
Det är Tomas Marsja som skrivit under handlingarna, vilket får de äldre medlemmarna av familjen Martinsson att gråta blod. De minns hur familjen Marsja huserade på övervåningen i Emma och Levis hus vintertid. Hur de delade bröd och liv med varandra på samma sätt som icke-renskötare och renskötare gjort i Norrbotten under hundratals år.
Och inte blir man precis mer upplyft av skälen till överklagandena. För fokus ligger inte på att renarna ska ges plats – utan på att familjen Martinsson ska bort.
Och Girjas har ett ekonomiskt intresse av exklusiva rättigheter.
I sitt yttrande till Lantmäteriet varnar Girjas att avstyckningen leder till ”ökad permanent och säsongsvis mänsklig närvaro”.
Att avstyckningen varken innebär fler ägare, fler byggnader eller på något vis ändrad markanvändning avfärdar Girjas med det nya favoritfluffet ”kumulativa effekter”.
Påverkan, menar samebyn i domen (F1604-26) från Mark- och miljödomstolen vid Umeå tingsrätt, ”uppstår inte enbart genom byggnadernas existens utan genom en ökad privatisering av mark, fler självständiga fastighetsägare, ökad nyttjandegrad, ökad skotertrafik, jakt- och fisketryck, hundhållning samt framtida anspråk på tillgänglighet och infrastruktur”.
Det där med jakt- och fisketrycket är särskilt intressant eftersom renar varken jagar eller fiskar. Det gör däremot samebyarnas medlemmar. Och Girjas har ett ekonomiskt intresse av exklusiva rättigheter. Tomas Marsja sitter tillsammans med andra samebymedlemmar i styrelsen för Girjas Adventure Ekonomisk förening. Enligt stadgarna ska föreningen ”tillvarata medlemmarnas ekonomiska intressen genom att bedriva jakt och fiskevårdande åtgärder, turistisk verksamhet, marknadsföring, produktutveckling inom turism…”.
Samebyns varningar för att avstyckningen av Martinssons fastighet ska leda till fler självständiga fastighetsägare och anspråk på tillgänglighet och infrastruktur faller på sin egen orimlighet. Vi pratar om en samägd fastighet där inga nya ägare tillkommer, inga nya hus ska byggas eller gamla renoveras. Om en fastighet i väglöst land, tre stugor utan el och vatten, som man når till fots om sommaren och med skoter om vintern.
Bland argumenten finns ett som faktiskt handlar om renen: Att fastigheten är belägen inom en traditionell flyttled. Men inget sägs om att leden slutade användas när snöskotrarna introducerades på bred front inom renskötseln för ett halvt sekel sedan.
Under slutdiskussionen vid Stallmästargården debatterades om ren eller inte ren i området kan utgöra ett argument för att ge tillstånd för ”konkurrerande verksamhet” – som allt som inte drivs av samebyar kallas. Icke, menade Camilla Wikland, advokat som drivit flera processer för samebylobbyn. Det händer, förklarade hon, att markägare ”inte ser ren”. Men att djuren plötsligt kan dyka upp 15 år senare.
Under lunchen frågar jag Tomas Marsja om han verkligen är yrkesverksam som renskötare med tanke på alla de rättsprocesser han driver.
Andra påpekade att marken, precis som jordbruksmark, kan behöva vila. Eller användas som reservbetesmark.
Av argumentet om reservbetesmark följer rimligtvis bara en slutsats: På 55 procent av Sveriges yta finns ingen plats för samexistens mellan de cirka 200 renskötarna och övriga medborgare. Även om renar inte finns inom ett område finns ingenting som säger att de inte kan komma att finnas där någon gång. Alltså finns inget utrymme för bilvägar, sjukhus, eller människor.
Under lunchen frågar jag Tomas Marsja om han verkligen är yrkesverksam som renskötare med tanke på alla de rättsprocesser han driver. Jodå, säger han, det hinner han med. När jag senare kollar upp hans bolagsengagemang blir jag än mer fundersam.
Han driver ett aktiebolag för ”uthyrning av chaufförs-transporttjänster och betongsprutning till bland annat gruvindustrin…”. 2025 omsatte bolaget 617 000 kronor. I veckan kom beskedet att Marsja, som kryssades in i kommunfullmäktiga i Kiruna för Samelistan, ska ingå i den styrande fyrpartikoalitionen.
Kanske borde Tomas Marsja, snarare än renskötare och ordförande för Girjas sameby, börja presenteras som politiker, egenföretagare inom gruvbranschen och turistexploatör.”
NOT:
Till skillnad från den transsylvanske fursten Vlad Tepes (Dracula) – som körde pålen genom ändtarmen – använde svenskarna oftast en metod där en spetsig träpåle fördes in genom ett snitt vid svanskotan, sköts upp under huden längs ryggen, och lät sticka ut vid nacken.
Pålen restes sedan upp i marken. Eftersom inga vitala organ skadades under processen kunde offren leva och plågas i allt från två upp till fem dygn. Pålarna placerades synligt längs vägarna för att skrämma lokalbefolkningen från att hjälpa rebellerna.
Det var också mycket vanligt att svenska soldater beordrades att först halshugga eller hänga snapphanar, för att sedan sätta upp deras huvuden eller kluvna kroppsdelar på pålar (så kallad stegling)
Surahammar den 31 oktober 2026
Lennart Waara
070 710 77 24
Lämna ett svar